Shoppat loss!

Maken tappade sin mobil häromdagen när vi var i slottsskogen. (Eller är det slottSkogen?) Med hänsyn till att det mest hightechiga med hans mobil var att den hade färgskärm och att han dessutom bara hade ett kontantkort så beslutade han sig för att skita i att den var väck och har således inte höjt ett finger för att försöka återfinna den. Han beslutade att köpa en ny.

Så idag gick vi för att köpa en ny mobil till maken. Jag muttrade lite inom mig själv, för min mobil är också stenålders. Men jag får aldrig tummen ur att köpa en ny mobil för jag vet aldrig vad jag skall köpa. Men, min gamla mobil funkar ju faktiskt och jag har inte tappat bort den, så alltså finns det ju egentligen ingen anledning för mig att köpa något som jag ändå inte använder särskilt mycket. Tänkte jag muttrandes.

Vi gick in på Expert. De hade nästan inget. Vi gick in på Telenor och fick höra den tjugiåriga sommarjobbarförsäljerskan skälla ut några potentiella kunder för att de ställde frågor. Vi gick från Telenor. Vi gick in på Teliabutiken men där var det döööööden som gällde. Vi existerade liksom inte. Vi gick in på Siba. Där var hela Gothia Cup. Vi gick in till 3 och attackerades av en supersäljare. Tjugifem. Ambitiös. Trevlig. Duktig som fan på att sälja. Vi sade att vi skulle tänka igenom vad han sagt och komma tillbaks när Anton fått en näringsrik lunch på Mc Donalds.

Vi gick till Mc Donalds längst bort i Nordstan. De har byggt om. Flashat till stället, så numer finns det knappast några sittplatser. Men snyggt är det. Personalen tycktes omedveten om att just strippar är något som av hävd går ganska bra på Mc Donalds så de brydde sig inte särskilt mycket om att göra några. Så min burgare var typ uppäten när stripparna väl kom.

Anton fick ingen Ice Age-tiger. Han fick en gul mugg istället. Maken fick en dressinglös sallad.

Jag gick in på Sportia och kom ut med... Håll i dig... Ett REGNSTÄLL! Nu kan jag alltså leka med min son när det regnar ute! Om jag bara köper ett par stövlar. Vilket regnställ, sedan! Pippigult! Och nedsatt från en tusing till sexhundra spänn! Glad som en lärka, var jag.

Maken tittade in på The Phonehouse och beslutade sig därefter att återgå till den unga mannen med försäljaregenskaper. Vi gick således tillbaks till 3.

Och nu har jag en mobil som jag kan surfa på och som jag får ladda ner preciiiiiiis hur mycket musik jag vill på i ett år. Eller om det var i en månad. Gratis. Problemet är bara det att för att göra det så måste jag installera en liten minicd på mitt nästa problemområde...

Datorn.

Min dator är så gammal och skruttig att jag inte kan installera ladda-ner-hur-mycket-musik jag vill på min supertelefon. Försäljarkillen SADE att det är en supertelefon. Så jag är två steg ifrån stenåldern. Nu får jag väl ta en tripp till någon datorbutik också, så att jag helt lämnar lowtecheran och blir en modern människa...

Btw... Igår somnade jag på soffan och sov där hela natten. Varför?

Jo, för efter att jag skrivit om Eklund och Juha Valjakaljalalala så satte jag mig framför tvn en liten, liten stund, just när Mordkommissionen började. Och vad avhandlade den? Jo - Juha och Marita. Fast i dansk tappning. Jag tyckte att det var ju en talande tillfällighet, något som gjorde att jag skulle sitta uppe en stund till. Jag minns att den danske Juha blev jagad i en häcklabyrint, och jag minns att jag tänkte - jag KAN hålla ut i fem minuter till - sedan är skiten SLUT (för Mordkommissionen ÄR ett skitprogram!) och så vaknade jag av tvn klockan halv sju i morse. Det är moget. Moget.