Ännu en dag passerad...

Problemet med att vara i medelåldern och ha en tvååring är att allt bara flyter ihop och alla dagar är likadana och inga Melrose Place-intriger ploppar upp i vardagen som i gamla dagar.

Idag så har vi spenderat eftermiddagen på Liseberg. Tanken var att vi skulle spendera förmiddagen på Liseberg, men sonen ville inte alls. Han ville heller inte sova lunch, vilket i och för sig kan bero på att han drack kaffe till frukost, så vi kom inte iväg förrän fyra.

När jag fyllde diskmaskinen i förmiddags såg jag en gul plastmugg stå på vardagsrumsbordet. Jag såg på avstånd och i motljus att det fanns innehåll i, och tyckte att det var bra mörkt för att vara juice, vilket vår son drack ur en gul plastmugg till frukost. Jag gick för att hämta muggen och såg att det var brun mjölk i muggen. Anade oråd. Lyfte muggen. Sonen kom rusande som skjuten ur en kanon.

"IIIIIIIINTE TA MITT KAFFE" skrek han. Han slet åt sig muggen och drack, smackade med läpparna och sade:
"AAAAAAH" och förtydligade, "Gott kaffe".

Det var förmodligen inte den effekt min make förväntade sig när han förmodat hällde lite kaffe i sonens mugg tillsammans med en massa mjölk, som sonen ju inte gillar, för att slippa höra tjatet om kaffe.

I alla fall, vi kom till Liseberg och det regnade. Sonen fick se de sista två minutrarna av årets kaninpjäs. Hans far tog honom för att hälsa på kaninen. Sonen blev blyg. Åter konstaterade vi att sonen träffar kaninen oftare än sin morbror som bor i stan.

Heinziman tog sonen och åkte barnbåtarna. Sonen vägrade lämna ratten i två sekunder och rammade in en mor och en treåring i kajen. Han ville stå och styra och jag såg honom framför mig om en arton år sådär, när han rattar sin båt in på Smögenbryggan för att ragga brudar. Jag blev lite tårögd.

Vi gick promenad. Vi kom till Café Åkaj. Sonen började vråla efter saft. Vi beslutade oss för att han skulle få dricka saft. Det regnade ju gudbevars.
"Vill du ha något" frågade mannen i mitt liv. Jag ruskade på huvudet. Inte om inte han ville ha något. Fast EGENTLIGEN tänkte jag, EGENTLIGEN hade det varit gott med en öl. Det enda lediga bordet var fyllt med tomma cider- och ölflaskor. Jag satte mig med sonen och väntade på hans saft.

Mannen i mitt liv hade läst mina tankar, alternativt så har han en egen vilja. Han kom således tillbaks med en öl och med en öl till och en päronfestis. Där satt vi med alla tomglas och drack öl och vår son drack festis. Folk tittade lite surt på fyllefamiljen. Plötsligt började barnet att kinka.

"GLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAASS" skrek han.
"Nej, ingen glass" sade vi.
"GLAAAASS" skrek sonen.
"Är du hungrig" undrade jag, som hunnit ta typ två munnar på min öl. Sonen nickade.
"Vill du ha en smörgås" undrade hans ömma moder, i hopp om att kunna rädda ölstunden. Sonen nickade.

Den ömma modern tog den ömma faderns plånbok och ställde sig i kön för att köpa smörgås. Det fanns för det första inga smörgåsar på Café Åkaj. Det fanns dock plättar med grädde och sylt och en värmländsk familj bestående av hundranörton personer som inte kunde bestämma sig för vad de skulle ha. Sonens skri om GLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAASS ekade över hela Café Åkaj och folk stirrade surt på fadern som satt med alla tomglas och uppenbarligen ignorerade sin lidande son för att få vara självisk och slurpa Falcon. Den ömma modern köpte jordnötter för att hon kände att även hennes tarmar började slitas av hunger.

Sonen tuggade jordnötter som besatt som förrätt till de efterlängtade plättarna som kom tio minuter därefter.

Sonen svalde plättarna och sylten men ratade den färdigvispade smet av olja och härdningsmedel som kallas "grädde" fast innehållet bara varit i närheten av en mjölkprodukt i hyllan hos grossisten. Därefter var han lycklig igen. Men vi lämnade vårt bord fyllt av tomglas så snabbt vi kunde.

Vi tittade på fisken vid kajen. Och ankorna.

Sonen ville åka små kaffekopparna. Så vi åkte små kaffekopparna. Sonen skrattade så att han skrek.

Heinziman tog barnet till de STORA kaffekopparna. En bekantings son, som är lika gammal som Klanton åkte stora kaffekopparna för ett par veckor sedan och det gick snorbra. Alltså kände vi att tiden var mogen för att även Klanton skulle få snurra på riktigt. Jag valde att inte snurra. Jag mår illa av snurr. Jag stod brevid och hörde min sons kluckande skrattskrik och såg det lilla överlyckliga ansiktet snurra förbi och jag blev lite tårögd.

Sonen ville åka karusellen. Vi åkte på elefanten tillsammans med en värmländsk fyrafem åring vars föräldrar hade jackor med fransar på, och mamman hade ett vilt hår färgat av henna, och den lilla damen hade en sådan där indianfjäder inflätad i håret. Med på elefanten satt även en liten arabisk prinsessa i samma ålder som Anton. De fann varandra när de kom på att båda visste hur en elefant lät. Indianwannabe-ungen tittade på dem i djupt förakt.

Vi gick till Kaninhuset igen. Sonen blev kär i kaninen Viola, som var den rugguggligaste av alla kaniner jag sett med solkiga kläder och nedsnorad päls och malätna öron.
"Hon är för gammal för dig" väste jag. Sonen lyssnade inte utan stod som förtrollad i säkert tjugi minuter, vilket är en vääääääldigt lång tid på Liseberg.

Sonen åkte farfars bilar tillsammans med sin far. Han vägrade släppa ratten en sekund och styrde bilen med stor koncentration. Jag såg honom framför mig om sexton år när han rattar sin bil med stereon på max för att ragga brudar som skall gå över gatan på Avenyn.

Sonen ville åka flygplanen. Inte de riktiga flygplanen, utan trampflygplanen. Hans ömma moder fick följa med. Sonen torskade i längdkontrollen och jag hörde mig själv, nästan bedjande, säga till den söta lilla artonåringen som jobbade att Anton har åkt den här MÅÅÅÅÅÅNGA gånger, och den söta lilla artonåringen veknade och sade att längdkontrollen syftade till att förhindra gråtande små barn i karusellen. Dessutom, tillade hon, så hade min son en fantastiskt gullig brandmansregnjacka. Vi flög, och sonen skrattade så att han kiknade. När jag satt där och trampade så tänkte jag att min son, om sexton år, skulle sitta på samma ställe och flirta med den artonåriga tjejen (alltså inte den artonåriga tjejen som sköter karusellen IDAG) som skötte karusellen, om hon var lika söt som dagens tjej. Blev lite tårögd.

"NU" sade vi, "NU går vi hem"

Barnet började gråta.
"ÅKA SMÅ GRODORNA" skrek han. Jag och fadern tittade på varandra.
"Näe åka små grodorna" sade vi. "Nu går vi HEM"
"ÅKA SMÅ GRODORNA" skrek barnet.
"Han vet ju inte vad små grodorna är" sade vi till varandra. Vi gick förbi små grodorna.
"Titta" sade jag. "Är det verkligen DEN du vill åka" Sonen nickade. Du kanske minns hur det slutade förra gången Klanton åkte små grodorna?

Vi gick vidare. Sonen grät.
"SMÅ GROOOOOOOODORNA" skrek han. Snyftade han. Ulkade han. Vi vände om.

"Det kanske var jag som fuckade upp honom förra gången" sade jag samvetsfyllt och syftade på min svindel. Fadern njaade. Men denna gången skulle sonen få åka små grodorna med någon som kan behålla medvetandet på en pall. Sonen fick åka små grodorna.

Och han skrattade. Han skrattade så att han pep. Så att han kiknade. Han var en sådan där unge som folk tittade och pekade på som var så där överlycklig i små grodorna. Det var alltså jag som fuckade upp förra resan med små grodorna. OCH vår son kom ihåg vad små grodorna hette från den gången!

Därefter lämnade vi tillbaks den trasiga hyrvagnen som vi nödgats till att använda eftersom någon av oss, och det var inte jag, glömde vår egen vagn i Falkenberg. Men, som en klok kvinna en gång sade, det ger oss en förevändning att åka ner till Rivieran tämligen snart.

Nu står sonen i sängen och ropar att han vill komma opp.