Tre i en

Jag skulle bli upphämtad klockan sju. I god tid, således. Inte FÖR god tid, men tillräcklig tid för att prata med arrangörer, småmecka lite, göra mig hemmastadd och ta mig en kaffe. Eventuellt en kaka också.

Fem i sju ringde chauffören och meddelade att hon skulle komma ungefär tio över. Tio över är inte för sent, tänkte jag. Vi har gott om tid. Tänkte jag. Jag kan sitta i bilen och gå igenom mitt föredrag, det här är BRA - jag kommer vara SÅ förberedd, tänkte jag.

Du vet redan vad som kommer.

Tio över stod jag ute på gatan och såg att mitt resesällskap redan kommit och stod utanför bilen och inväntade mig.

"YEEEEY" tänkte jag, "de är i tid, VI är i tid"

Glada körde vi för att lämna västkustens pärla.

"Bara nu inte bilen går sönder" sade M, och fortsatte "Men jag lagade den precis för elvatusen kronor så det skulle ju vara fan"

Jupp.

Tio minuter senare stod vi med en död bil strax innan Kållered. Tre kvinnor med en bil med motorhuven öppnad och låtsades att vi kunde NÅGOT om bilar.

En halvtimme senare stod vi åter på Heden och startade min bil. Som skulle tankas.

"We can make it" tänkte jag i Sandsjöbacka. "We CAN make it". Problemet är bara att jag har en automat. Och den ena kvinnan hade inte något körkort och den andra var inte helt ovillig, men ytterst tveksam till att köra automat.

Tid fanns inte för diskussion. DESSUTOM, tänkte jag, jag kör förmodligen snabbare och alltså hinner vi förhoppningsvis fram INNAN mitt föredrag börjar, och det är ju faktiskt BÄTTRE än att jag kommer alldeles för sent och påläst. Tänkte jag. Och körde.

Snittade runt... tja... jag körde "dubliravmedkörkortetfort" med råge.

Och....

Vi kom fram...I TID!!!

Inte nog med det - jag kunde ta en kaffe också.

Jag var andra ut. Före mig föreläste en författarinna, veterinär, genolog och proffsföredragshållare från Kalifornien om vitfläck och ärftlighet. Presentationen tog fem minuter under vilken hennes otroliga CV lästes upp. Hard act to follow. Dessutom utan paus. Mind U - kaffe hann jag med, men inte överlämnande av USB-pinne.

"Presentera dig så länge" viskade värdinnan och började fippla med datorn.

"Hej, hej" sade jag. "Jag heter allts..."

"DIN MICK FUNKAR INTE" vrålade en av de tvåhundra ansiktena framför mig.
"Nurå" frågade jag och hörde att min mick fungerade VISST det. Fortsatte således,
"Jag heter a.."
"Vi hör inte" vrålade någon annan på vänster flank. Uppenbarligen var det något fel med högtalaren som riktade sig mot vänster flank. Jag flyttade myggan högre upp på skjortan och vände mig mot bildskärmen. Min presentation var uppe. Skit i vad jag heter. Värdinnan hade presenterat mig. Det gjorde hon samtidigt som hon läste upp MIN cv. Alltså namnet, ungefär.

"Jag skall alltså tala med er om a..."
"Om du sätter myggan på andra sidan skjortslaget så hörs du nog bättre" skrek någon på vänstra flanken. Jag försökte gå henne tillmötes men fick myggan uppochner då så att det skrapade. Fippel, fippel, fippel.

"Åkej" tänkte jag. "Nu skall jag bara kissa på mig också. Sedan vaknar jag och klockan är sex och så skall jag duscha och gå ut på gatan och bli upphämtad och åka till Malmö" tänkte jag. "Inget att oroa sig över".

"Åkej" sade jag. Och använde pondusrösten. "Uppenbarligen är det något fel på ljudet på vänster flank. Ni får lyssna lite mer uppmärksamt" sade jag, "så skall jag försöka tala tydligt och upprepa det ni inte hör" sade jag. Och gav fan i ljudproblemen på vänster flank och började. Totalt utan att riktigt kunna ta upp den tråd jag tappat någonstans emellan att jag inte fick säga mitt namn och skrapet med myggan. Jag hade ju förihelvete inte gått igenom anteckningarna!

"babbelbabbelbabbel" sade jag och tittade ut över alla dessa ansikten. "Babbelibabbela" sade jag och kände att NU lossnar det - NU är jag på banan igen. Yes I am, yes I am. Saker börjar bli kul. Fick en fråga som jag klarade galant. Fick en fråga till, som jag klarade galant. "babbelibabbel" fortsatte jag, lite störd över avbrottet eftersom jag faktiskt SAGT att jag gärna väntade med frågorna till slutet. Så.

Igår skrev jag om min skräck för hostila kverulanter. Jupp. Mycket riktigt.
"Var står DET" frågades från vänster flank. Jag hoppade till och sade "EEEEEEEh. EEEEEEH" och tittade mot bildskärmen. Igår satt jag och nogsamt tog bort ALLA paragrafhänvisningar. Varför ha paragrafhänvisningar? Dumt och pretantiöst, tänkte jag igårkväll när jag satt och filade bort varenda en. Förvirrande, tänkte jag när jag deleatade.
"Eeeeeeh" fann jag mig själv yttra. "Eh... någonstans i början av köplagen" kved jag därefter men kom på att jag angav fel lag. "NÄ" ylade jag. "Någonstans i MITTEN av konsumentköplagen" sade jag. Varför i mitten? Det står fan inte i mitten. Det står någonstans i början och dessutom är det en e contrariogrej. Ville jag lägga till men försökte få upp godståget på den smalspåriga järnvägen från 1798 igen.
"babbelibab..." sade jag. Någon på första raden räckte upp handen.
"Ja?" sade jag och fick en fråga om införselregler och klassifiering av handelsvaror och jordbruksverkets yttranden.
"EEEEEEEEh" sade jag. "Nu är det ju AVTAL som jag skulle tala om så jag vet inte rik..." Frågan fortsatte.
"Eh" sade jag. MEN - fann mig. Oh, så stolt jag blev när jag fann mig. Nervös och svettig framför en helvetes massa folk som ställde massa frågor. Gjorde en snygg jag-vet-inte-men-om-jag-får-gissa-anser-jag-det-rimligt-att"-utläggning och var på banan igen. Kände mig ungefär som den där skitbilliga och apdåliga bilbanan brorsan hade när han var liten. Så fort man gasade så åkte bilen ur spåret och HEJ ut i rummet.
Frågorna haglade. Jag grejade dem. Tills
"MEN DU SADE JU PRECIS TVÄRT OM ALLDELES NYSS" Från hostila vänstra flanken. Började bli allvarligt RÄDD för vänster flank.
"Nja..." sade jag, "det gjorde jag ju inte..." och möttes av protester. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att förklara varför jag å ena sidan sade att man inte kan hoppa mellan de olika rollerna, men å andra sidan sade att man kan ha olika roller i olika situationer. Fann mig själv i ett retoriskt hörn. Gav upp - backade.
"Babbelibab" sade jag. Och fick fler frågor. Frågorna var som flugor på en komocka. De svärmade. Jag var låååångt ifrån den önskade banan.
"Men hur blir det...." frågade en kvinna. Intresserat.
"Jo" sade jag och triumferade, "Jag kommer till det precis...." Jag placerade fingret på tangentbordet, "NU" och tryckte.

Inte fan kom jag till det NU. Jag hade inte läst igenom mina anteckningar noga. Jag kommer till det sen. Senare.
"Jag kommer till det sen" sade jag och fortsatte. Och fortsatte och fortsatte och frågorna fortsatte och fortsatte och plötsligt var tiden all och jag fick panikavsluta och det fanns ingen tid för ytterligare frågor för det var lunch.

Fick massa applåder i alla fall. Antagligen av medömkan. Och värdinnan tackade för ett "engagerat" föredrag. Vet inte om hon med det menade virrigt. Fick en presang (som jag senare öppnade på fiket på Hallandsåsen) och såg mig skamset efter en utväg. Men jag kom inte ut. Folk ville fråga mer.

Na, ja. I slutet av dagen så åkte jag racerfort hem. Med undantag av ett snabbt kaffestopp på Hallandsåsen.

Ärligt - det kunde gått bättre. MEN - det kunde gått så inåthelvete mycket sämre. Kort sagt - ROCKAR gör jag inte. Men småjazzar.

När jag öppnade ytterdörren kom en ytterst snorig och förkyld son springande emot mig med ett jätteleende och han var SÅ glad att se mig. Och jag var så glad att se honom. Trots att han snorade ner mig.

Så, på en dag:
Mekaniker, föredragshållare och älskad moder. Det är inte lite det.

Nu skall jag surfa in på forum och se vad de säger om min prestation...