... tar aldrig slut.
Ja, jag var ute och busade lite igår. Inte bus som på den gamla goda tiden, närå, kläderna var sedliga och ingen dans på borden och inget klockan-är-fem-i-fem-bäst-att-hälla-i-sig-en-absinth men jag gick i alla fall hem när det var glaskross på avenyn. Därför var det inte med full förtjusning jag vaknade av glada barnskratt. Jag låtsades inte höra.
Tre katter låg på mig. En av dem med sjukligt vassa klor. Jag låtsades inte om dem.
Jag låg och ojade mig och drog mig lääääänge. Jag gick upp vid kvart över åtta. Sovmorgon á la småbarnsmor.
Jag drog runt i nattlinne hur länge som helst. Det gjorde inte så mycket. Min son trodde att det var en klänning.
Jag käkade en rostad macka vid tio och en massa brie. Därefter krängde jag på mig kläderna och åkte till lotten. Missmodig.
Missmodig? How come?
Därför att all min broccoli, all min persilja och alla mina 10 squashar (av sex olika sorter) och min palmkål haglade sönder. Därför att jag sådde bönorna för sent. Därför att ingenting blir som jag vill och varje år blir jag besviken på den där jävla jordplätten och ogräset är det enda som växer. Nä, förresten, jag brukar inte ens få kirskål att gro. Tänkte jag när jag åkte till lotten. Vädret var piss dessutom. Life sucks. And then you die. Tänkte jag.
Kom fram till lotten och insåg att jag var en duktig kicka som kletat solskyddsfaktor i mitt fortfarande röda anlete och på mina armar. Blev dock lite sur över att jag hade jeans som är för trånga att vika upp, för vädret var strålande. Och vad var mer strålande?
Min lott. Ok för att bönorna inte kommit upp särskilt mycket. Men tre av mina kvarvarande squashfrön hade grott. (Tråkiga sorter, dock...) Och mina broccolifrön, som jag slängde i tusen av för att jag tänkte att ingen av dem skulle ändå gro, hade grott varenda ett. Och palmkålen hade också kommit upp, ganska så många i alla fall. Och isbergssalladen hade kommit utavbarahelvete, och cossalladen också, för att inte tala om huvudsalladen och palsternackorna och silverlöken. (Den gula löken och charlottenlöken har emellertid valt att inte medverka i år. Men det var ändå en chansning det där med löken...) Och jordgubbsplantorna blommade, de är lite små, men de blommar. Smultronplantorna är dock stora som vinbärsbuskar och blommar satan. Det är MASSA kart på krusbären och svartvinbärsbusken och det verkar som att jag inte lyckades ta död på björnbären likförbannat. Bondbönorna är superfina och sprit- och sockerärtorna likaså. Rödbetorna hade grott jättefint, rädisorna också, morötterna med. Kronärtskockan såg inte ut att direkt TRIVAS, men lever i alla fall och tycks ha hälsan. Örterna lever. Dillen har kommit upp. Och det var tämligen prydligt. En lisa för själen. Rensade och klippte och hade mig och fick skäll av kleptomanparet. Men jag lyssnade bara med halva örat och tog inte åt mig nämnvärt men svarade heller inte emot. Ty de anklagade mig falskeligen för att inte hålla reda på min kirskål. Vilket jag i sanning gjort i år. DE däremot håller inte ordning på SIN kirskål, vilket har irriterat mig storligen eftersom MIN kirskål hålls i schack. DESSUTOM slänger de över småsten och skit till mig och trampar ner mina rabarber (det blir inget saftkok denna helgen trots allt - jag viker morgondagen åt ett besök hos min mor) så jag tog skällen med fattning. Kan ju inte säga till ett par, som är mellan nitti och döden att hålla käft och dra åt helvete, då får de ju hjärtinfarkt och jag vill inte ödsla MIN mobilräkning på att ringa 112. Hämnden kommer i sensommar då jag ämnar att stjäla av deras vinbär, på ett mindre ingripande sätt än när de fullkomligt länsade min krusbärsbuske. (Vittnen finns till detta illdåd.)
Ilade hem, slängde mig i duschen och spendrade eftermiddagen och tidig kväll på Liseberg där jag åkte Farfars bilar och Kaninresan. Inte ensam. Hans åkte karusell. Inte ensam. Anton fick en jätteanka. Inte av mig eller Hans utan av tre basketkillar som ville vara snälla. De såg väl på oss att Antons enda chans till en jätteanka var att de skulle ge bort sin stjärnvinst. (Det gjorde mig lite förvånad - killarna var typ 18, lite för coola och lite för... coola, helt enkelt, för att hoppa på en liten kille som lekte groda och skänka bort en töntig jätteanka. Men det gjorde de. De kollade in Anton som lekte groda och var tillräckligt ocoola för att tycka att det var kul, och så fantastiskt ocoola att de gav honom jätteankan... Det finns hopp om ungdomen. Basketungdomen, i alla fall...)
Nu skall det tacofixas och så vips är en riktig svennebananlördag tillända. Det enda problemet idag är hur jag skall prioritera min kväll. Robinson eller Schyffert.
Life is GOOOOD. Och lotten är tammefan en av områdets snyggare. Synd att jag inte hade kameran med mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar