Igår så slog jag klackarna i taket. Eller i vart fall i trädäcket på Linnéterrassen. Kallt, men ljuvligt.
Jag var hemma i tid. Duktig kicka. Och rakt kunde jag gå också. Hon vederkvickte mig, den kära Å, det gjorde hon allt. Dock icke som vin i min strupe, utan vi körde bara schtora schtark. Och nötter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar