Grön gröt

Mitt liv är så tråkigt att Proust skulle somna. Verdad.

Den stora nyheten är Grön Gröt. Jag gjorde sådan igår.

Min barndom färgades, liksom mina kläder, av diverse krämer. Inte cremer. Krämer. Min farmors jordgubbskräm var tammefan helt fantastisk. Stora jordgubbar i mjuk gegga, typ. Rabarberkräm med rabarberbitar som trådade sig lagom mycket och smakade rabarber som inte var sura.

Igår var jag uppe på lotten och lottade utavbarahelvete. Jag lottade från klockan halv elva fram till kvart över sju. Med mig hem hade jag rabarber. Vad göra med rabarberna?

Pajkatastrofen som jag talade om i tidigare inlägg renderade ju blott i några halvnöjda arbetskamraters svala uppskattning. Jag vill inte ha rabarber liggande i kylen nå´t mer! Något recept på rabarberchutney har jag inte - men jag känner någon som har som kan lämna det till mig, notch,notch - och rabarberkompott lät sjukt onödigt och sött. Saft var uteslutet, för jag har inga tomma flaskor. Förra sommarens laddning brände fast i min nya spis och möglade sedan i den stora gryta som härbärgerade den klibbiga vätskan i kylen.

KRÄM! skrek mitt inre. Gudomligt god rabarberkräm! DÅ kommer min son att älska mig och mina rabarber har kommit till nytta!

Jag läste receptet. Det lät inte så svårt. Hur svårt kan det vara med rabarberkräm? Skala rabarber, skära i två centimetersbitar, koka upp fyra deciliter vatten tillsammans med en deciliter vatten, kasta i rabarberna, låta dem koka sig mjuka och sedan hälla i två och en halv matsked potatismjöl utblandat i lite vätska och sedan vips skall det vara klart. Ärligt talat - man behöver inte vara Lallerstedt för det. Inte ens hemkunskapsfröken. Come to think about it - jag tror till och med att jag gjorde saftkräm på hemkunskapen.

Hur lång tid tar det då att att koka rabarber mjuka? Inte vet jag. Men fort gick det. Lite för mjuka blev de. Men men. Det fixar potatismjölet säkert tänkte jag och vispade i lite vatten i potatismjölet, varpå jag stod med en klump potatismjölgegga i ett decilitermått.

Mera vatten gjorde geggan nästan rinnig. Jag hällde i och rörde om varpå de sista resterna av tvåcentimetersrabarberbitar försvann. Men krämen var lika lös.

Undra, undra... Tänkte jag och hällde i ytterligare lite vatten i ytterligare en matsked potatismjöl och hällde i krämen och rörde lite halvhjärtat. Ingen koagulering, inte. (Koagulerar potatismjöl? Äh, du fattar vad jag menar...)

Härsknade till och rörde lite upprört. En geggaklump uppenbarade sig. Potatismjölet hade minsann gjort sitt jobb. I en klump. Tog bort klumpen. Tog bort ytterligare en klump. Hällde i nytt potatismjöl. Det liknade kräm. Köpekräm. Sådan där ruggugglebillig med bara vatten och färgämnen, fast med lite trådar i också. Grön.

Smakade av.

FY I HELVETE vad sockersöttsliskigt! En svag nyans av rabarber någonstans fanns det i alla fall.

"Vill du ha KRÄM" frågade jag min älskade avkomma. Föga förvånande möttes jag av ett

"NÄÄÄÄÄÄÄÄ KRÄM" följt av ett hysteriskt utbrott med tillhörande tårar. Ett enkelt "Nej tack" hade räckt.

Nu är jag mor, och därmed manipulativ.

"Vill du ha GRÖN GRÖT" frågade jag. Det ville min son. Så han åt grön gröt och vi borstade tänderna extra noggrant i gårkväll.

I morse, när jag tog den gröna gröten ur kylskåpet för att blanda med min sons havregrynsgröt så fanns där sådana där potatismjölklumpar i den. Bildas det potatismjölklumpar i avsvalnad grön gröt? Jag lär aldrig få veta, för nästa gång blir det rabarberkompott och rabarberchutney och rabarbersaft, om jag så får förvara det i ursköljda ölburkar.

Och ikväll ville sonen INTE ha grön gröt. Otacksamma stycke.

Och chef Ramsey lär inte ta mig som adept.