Det fanns INGENTING att se på tv igår, men jag var trött och orkade inte göra något annat än att sitta och glo.
Semestersvenskar, Arge snickaren eller Det okända, frågade jag min make. Han sade att han struntade i vilket. Jag har aldrig sett något av dessa program tidigare så jag stod liksom ett litet barn framför en godispåse där man VET att alla godisbitarna är sjukt äckliga, men man MÅSTE ju trycka i sig dem ändå. Frågan är bara i vilken ordning.
Jag valde Semestersvenskar.
Och VIPS så dök ett familjärt ansikte upp i bild. DR CHUSAK! (Ja, han stavade det så - inte Shusak som jag har stavat det otaliga gånger...)
Min favoritläkare genom alla tider! Min hjälte! Han satt emellertid tydligen inte på sin lilla klinik längre utan arbetade på ett sjukhus i Patong.
I övrigt var det de facto ett riktigt, riktigt skitprogram. Det enda som var våldsamt kul var det par som närmast skulle kunna beskrivas som tjugiåryngre Fadde och Linda som klagade på sitt dubbelrum. Det fanns ju bara ett rum. Fast de hade bokat ett dubbelrum. När de fick reda på vad ett dubbelrum var var mannen i familjen upprörd över konsumentinformationen. Det borde tydligt förklaras att ett dubbelrum inte var två rum utan ett rum med dubbelsäng. Många kunde ju bli lurade.
Dessutom kunde man konstatera att reseledare inte bara är äckligt äppelkäcka, töntiga och framstår som vansinnigt korkade i sitt yrkesliv. Även när de bytt till sina privata kläder så verkar de vara precis likadana...
Dr Chusak... Det var tider det... Dr Chusak har räddat mig från öroninflammationer, hosta (med tillhörande sår i luftstrupen), svamp, eksem, variga sandloppesår, vad mer? Säkert en massa mer.
torsdag 29 januari 2009
måndag 26 januari 2009
Konst II
Jag har ytterligare fantastiska rapporter om mitt spännande liv.
Min son har idag, den 26 januari 2009, bajsat på pottan.
Denna dag kommer att högtidlighållas tills tidens ände. (Eller jag skall i alla fall skriva in det i babyboken)
Vid halv sex kom han spatserande och sade "Kischa".
"Jaha" sade jag intresserat. (Ett ganska spelat entusiastiskt intresserat jaha)
"Skall vi gå på pottan då,då"
"JaA" svarte barnet och tog min hand och vi promenerade till pottan. Han tog av sig byxorna själv och satte sig och kollade på tvättmaskinen och småpratade. Om ditt och datt.
Och SÅ blev han röd i ansiktet.
Ett riktigt konstverk. Ett riktigt, riktigt bra konstverk. Hans allra första RIKTIGA pottgång. Jag kände nästan för att ta ett foto.
Men gudihelvete vad äckligt att göra rent en potta! Det är en anledning till att ha barnet i blöjor fram tills han flyttar hemifrån!
Min son har idag, den 26 januari 2009, bajsat på pottan.
Denna dag kommer att högtidlighållas tills tidens ände. (Eller jag skall i alla fall skriva in det i babyboken)
Vid halv sex kom han spatserande och sade "Kischa".
"Jaha" sade jag intresserat. (Ett ganska spelat entusiastiskt intresserat jaha)
"Skall vi gå på pottan då,då"
"JaA" svarte barnet och tog min hand och vi promenerade till pottan. Han tog av sig byxorna själv och satte sig och kollade på tvättmaskinen och småpratade. Om ditt och datt.
Och SÅ blev han röd i ansiktet.
Ett riktigt konstverk. Ett riktigt, riktigt bra konstverk. Hans allra första RIKTIGA pottgång. Jag kände nästan för att ta ett foto.
Men gudihelvete vad äckligt att göra rent en potta! Det är en anledning till att ha barnet i blöjor fram tills han flyttar hemifrån!
söndag 25 januari 2009
Konst
Idag är det söndag, och följdaktligen ett frossande i Aftonblad och söndagsbilagor.
I pappersupplagan av AB (hittar ingen länk) står att läsa om en ny stjärna på konsthimelen.
Anna Odell.
Hon är trettifem år gammal, kan man läsa. Mogen kvinna.
Anna Odell är sistaårsstudent på Konstfack. Tio år i varje klass... Anna Odell tänkte till när hon skulle göra sitt examensarbete.
"Konsten handlar om att pröva gränser" säger prefekten Olof Glemme och fortsätter "Det går inte att vara kategorisk".
Vad handlar då Annas finfina examensarbete om som har retat upp mig till den milda grad? Vad får mig att bli skitsur på Anna Odell? VAD är det för fiffigt gränspröveri hon ägnar sig åt?
Kissar hon i ett glas på en scen? Nope. Den gränsen är redan prövad.
Sätter hon på luder i Baltikum? Nope. Även här vet hon om att hon inte är först.
Läser hon porr för sexåringar? Nä, dessa konstens gränser har även prövats.
Fyller hon en pool med blod och sätter ut ett foto på en självmordsbrud i en barkbåt? Näe, den gränsen har redan passerats. (och så skulle ju någon kunna bli SUR på Anna Odell. Någon som faktiskt kan ge igen.)
Nä, Anna vill göra något gränsöverskridande. Visa på något viktigt. Vara artistisk som det krävs av en bidragstagande konstnär som är så viktig för vår samtid. Hon spelar psyksjuk.
Och det kan hon väl få göra. Inte mig emot.
Hon testar gränser så hon spelar psyksjuk. Inte bara lite lalalaaktig och går på stan och äter sopor (Gud förbjude - då skulle hon ju kunna bli magsjuk). Hon gör på det säkra sättet. Hon uppsöker vården.
Inte bara att hon sätter sig i kön på akuten och talar med sig själv med en foliehatt på huvudet. Nä, hon är KONSTNÄR som verkligen, verkligen testar gränser. Hon spelar psykotisk. Ordentligt. Polisen får ta henne till psykakuten och där tvingas hon ner av ett vårdteam som säkert tycker att det är underbart att ha detta som arbetsuppgift. Hon går före säkert två tre stycken behövande, men ickepsykotiska självmordskandidater som blir avvisade på grund av platsbrist. Hon får massa medikamenter och därefter så... tja, jag vet ju inte riktigt vad som händer men jag antar att hon reser sig upp och säger:
"Nä, vet ni vad, killar, jag är inte alls sjuk. Jag är KONSTNÄR" och så tar hon sitt pick och pack och promenerar därifrån, stolt som en tupp och lite mer artistisk (och småhög) än vad hon var tolv timmar tidigare.
Jag skulle vilja vara läkare och konstlotterivinnare den dag då Anna Odell kommer in på akuten med brusten blindtarm. Då skulle jag ta och göra min installation "Den tråkiga läkaren". Jag skulle testa gränserna genom att titta på henne med likgiltig blick i tolv timmar för att se hennes reaktion. Därefter kanske lägga henne i kloroform och ställa ut henne i receptionen. Banbrytande.
ELLER så kanske jag skulle ta in henne på operation. Flytta ena armen till näsan. Det skulle vara att testa gränser det.
Alternativt så skulle man väl bara kunna åka hem till Anna Odell och slå sönder hela hennes bostad. Och spela in ljuden och lägga i som bakgrund till en film om älgjakt. En sådan grej tror jag inte är gjord innan. Visa sambandet mellan konsumtion, djurens lidande och sönderslagna porslinstoalettstolar. Jag är övertygad om att Anna Odell tycker att det är helt ok, alltsammans. För hon inser nog att konsten är värd det. Att testa gränser.
Något mer smakfullt och genomtänkt konstverk. Mer orginellt också eftersom det minst uppseendeväckande är det som görs för att vara uppseendeväckande. Mer gränsöverskridande eftersom gränsöverskridandet har blivit en ack så tråkig norm.
I pappersupplagan av AB (hittar ingen länk) står att läsa om en ny stjärna på konsthimelen.
Anna Odell.
Hon är trettifem år gammal, kan man läsa. Mogen kvinna.
Anna Odell är sistaårsstudent på Konstfack. Tio år i varje klass... Anna Odell tänkte till när hon skulle göra sitt examensarbete.
"Konsten handlar om att pröva gränser" säger prefekten Olof Glemme och fortsätter "Det går inte att vara kategorisk".
Vad handlar då Annas finfina examensarbete om som har retat upp mig till den milda grad? Vad får mig att bli skitsur på Anna Odell? VAD är det för fiffigt gränspröveri hon ägnar sig åt?
Kissar hon i ett glas på en scen? Nope. Den gränsen är redan prövad.
Sätter hon på luder i Baltikum? Nope. Även här vet hon om att hon inte är först.
Läser hon porr för sexåringar? Nä, dessa konstens gränser har även prövats.
Fyller hon en pool med blod och sätter ut ett foto på en självmordsbrud i en barkbåt? Näe, den gränsen har redan passerats. (och så skulle ju någon kunna bli SUR på Anna Odell. Någon som faktiskt kan ge igen.)
Nä, Anna vill göra något gränsöverskridande. Visa på något viktigt. Vara artistisk som det krävs av en bidragstagande konstnär som är så viktig för vår samtid. Hon spelar psyksjuk.
Och det kan hon väl få göra. Inte mig emot.
Hon testar gränser så hon spelar psyksjuk. Inte bara lite lalalaaktig och går på stan och äter sopor (Gud förbjude - då skulle hon ju kunna bli magsjuk). Hon gör på det säkra sättet. Hon uppsöker vården.
Inte bara att hon sätter sig i kön på akuten och talar med sig själv med en foliehatt på huvudet. Nä, hon är KONSTNÄR som verkligen, verkligen testar gränser. Hon spelar psykotisk. Ordentligt. Polisen får ta henne till psykakuten och där tvingas hon ner av ett vårdteam som säkert tycker att det är underbart att ha detta som arbetsuppgift. Hon går före säkert två tre stycken behövande, men ickepsykotiska självmordskandidater som blir avvisade på grund av platsbrist. Hon får massa medikamenter och därefter så... tja, jag vet ju inte riktigt vad som händer men jag antar att hon reser sig upp och säger:
"Nä, vet ni vad, killar, jag är inte alls sjuk. Jag är KONSTNÄR" och så tar hon sitt pick och pack och promenerar därifrån, stolt som en tupp och lite mer artistisk (och småhög) än vad hon var tolv timmar tidigare.
Jag skulle vilja vara läkare och konstlotterivinnare den dag då Anna Odell kommer in på akuten med brusten blindtarm. Då skulle jag ta och göra min installation "Den tråkiga läkaren". Jag skulle testa gränserna genom att titta på henne med likgiltig blick i tolv timmar för att se hennes reaktion. Därefter kanske lägga henne i kloroform och ställa ut henne i receptionen. Banbrytande.
ELLER så kanske jag skulle ta in henne på operation. Flytta ena armen till näsan. Det skulle vara att testa gränser det.
Alternativt så skulle man väl bara kunna åka hem till Anna Odell och slå sönder hela hennes bostad. Och spela in ljuden och lägga i som bakgrund till en film om älgjakt. En sådan grej tror jag inte är gjord innan. Visa sambandet mellan konsumtion, djurens lidande och sönderslagna porslinstoalettstolar. Jag är övertygad om att Anna Odell tycker att det är helt ok, alltsammans. För hon inser nog att konsten är värd det. Att testa gränser.
Något mer smakfullt och genomtänkt konstverk. Mer orginellt också eftersom det minst uppseendeväckande är det som görs för att vara uppseendeväckande. Mer gränsöverskridande eftersom gränsöverskridandet har blivit en ack så tråkig norm.
Tönt-Anna. Dumma, dumma Tönt-Anna.
Filmfestival
Åh ÄNTLIGEN är det filmfestival!
I år påverkar den dock mitt liv till ett minimum. Den största effekten tror jag är att el Cheffe tar semester. Far skall nämligen inte bo hos oss för han hoppar festivalen.
Igår, medans mitt barns far talade om "plikt" med GP-fotografen kom kollegan J gående över Heden, på väg till Bergakungen. Han skulle kolla sex filmer under dagen. Majoriteten var ex-Sovjetiska om jag förstod det rätt. Men så skulle han sluta med någon halvkommersiell grej. En ilning av avundsjuka flög igenom mig. Jag vill OCKSÅ kolla uzbekisk komedi! Eller ett vardagsdrama från Kazakstan. Eller en deckare från Moskva. Jö.
Men, så blev det inte.
DÄREMOT lyckades jag ha en egen filmfestival i soffan.
Första bidraget:
This is England.
Massa stjärnor och fyrar och fyror och plus. Kan ju inte vara fel. Måste ju vara bra.
Eller tråkigt. Hur man nu ser på det. Dessutom helt meningslös. Alltså HELT meningslös. Ingen point alls. Mer än den vanliga "OOOOOOOH, om du inte har en närvarande fadersgestalt i ditt liv riskerar allt att gå åt helvete, men om du är med i en amerikansk feelgoodfilm, helst Disneyproducerad, så ändrar du dina wicked ways och blir lycklig". Och jag vet inte... En sådan sensmoral och slutscen tycks... billig i en film med massa plus och fyrar och fyror på.
MUSIKEN, sade maken, MUSIKEN var ju jättebra.
NOOOOOT, säger jag. Töntig. På riktigt.
Ungen var dessutom ful.
När This is England var över påbörjades kvällens andra festivalbidrag. Och nu snackar vi kvalitet!
Bag in boxen hade tullats på, vilket inte gjorde filmanalysen sämre.
Så, föreställ dig följande:
För tvåtusen år sedan, ungefär, fanns det en ö befolkad av en fantastiskt framstående kultur. De byggde tempel av sten över hela ön. Och broar över tusenmeterdjupa klyftor. Inga bostäder, direkt. Eftersom topografin var som den var så överlevde knappast denna högkultur på jordbruk. Ej heller på jakt, tycks det, ty det enda däggdjuret som fanns på ön var en flock med jätteapor. Och dem åt man inte. Dem offrade man sina kvinnor till.
På ön fanns även en population av jätteödlor av skilda sorter. Ganska många t-rexar, lite stegosaurusar och lite sådana där snabba rackare som också fanns i Jurassic Park... Velicoraptor?
Något hände på ön. Den framstående kulturen lämnade sina otaliga tempelbyggnader och tog sin tillflykt till en liten del av ön, som de omgärdade med en stor mur till skydd. Med hänsyn till murens storlek får vi väl förmoda att de stora rovdjuren var väluppfostrade och höll sig undan från frihetens enklav under de, låt säga, femhundra byggnadsåren.
Åren gick. Den högstående kulturen förföll alltmer. Kanhända beroende på att de fortfarande inte var några agrikulturella människor, måhända på grund av att eftersom de tog ihjäl varenda kotte som kom till ön så bredde inaveln ut sig. Fan vet vad de levde av. Inte mycket antar jag, ty när ett ensamt skepp på trettiotalet uppenbarade sig så visade samtliga på ön symptom av svår undernäring och bristsjukdomar. (Endast ögonvitorna var synliga, och de var spastiska allihopa. Men det SKULLE ju kunna ha kommit sig av inaveln...)
Så, vad göra när man för första gången ser människor som ser välnärda ut? Utbyta tips om överlevnad?
Nä. Vi slår ihjäl dem.
(Ytterligare en anledning till kulturens förfall - I´m sure)
Nåväl, en liten donna skulle i vart fall offras. Och hon faller i händerna på den enda överlevande jättegorillan. Som lever som eremit där ute i djungeln. Bland tempelruinerna. Han är en ledsen primat. Men när denna blonda lilla dam kommer i hans besittning så dödar han inte henne likt alla andra offer han slitit lemmarna av. Nej, han ser storslagenheten i henne. En soulmate.
Hur som helst. Gorillans tidevarv är över. Det vet gorillan, ty han bor nära familjekyrkogården. Hans sovplats, som - surprise, surprise - är resterna av ett tempel, blir ständigt överfallen av jättefladdermöss. (Som ju faktiskt också är däggdjur... Så alltså finns det TVÅ däggdjurssorter på ön. Jättegorillor och jättefladdermöss.) På senare tid har han haft svårt att övermanna dessa jättefladdermöss. Han har emellertid inga större problem med att slå ihjäl T-rexar till höger och vänster. Gorillan är ledsen.
Gorillan vill rädda/umgås med sin blondinpolare så han skuttar över ön för att återta henne från hennes räddare, men får en flaska kloroform kastad i ansiktet och så vips är han i New York och åker isbana men blir beskjuten med granatgevär. Blondinen är ledsen. Gorillan är ledsen.
Här kände jag att tårarna kom stigande i mina ögon. Det är de där förbannade djuren... Jag kan inte SE ledsna små djur. Jag blir så leeeeedsen. Jag stängde av tvn för jag har ju sett filmen förut. Jag vet att han klättrar upp på Empire State och att han till sist blir nedskjuten och att han är ledsen.
Heinz hade givit upp tidigare. Han gick och lade sig ungefär där filmteamet blir angripna av jätteinsekterna. Heinz sov när jag klättrade i säng.
"STACKARS KING KONG" sade jag grötigt. "STACKARS, STACKARS KINGKONG".
Heinz vaknade.
"Du får väl förihelvete TRÖSTA mig", sade jag. "Jag har ju SORG!"
Heinz är en förstående man.
"Tiden hade kommit för King Kong" sade han med en mjuk och förstående röst. "Han har det bättre där han är nu"
Jag insåg att han hade rätt. Jag har en klok make.
I år påverkar den dock mitt liv till ett minimum. Den största effekten tror jag är att el Cheffe tar semester. Far skall nämligen inte bo hos oss för han hoppar festivalen.
Igår, medans mitt barns far talade om "plikt" med GP-fotografen kom kollegan J gående över Heden, på väg till Bergakungen. Han skulle kolla sex filmer under dagen. Majoriteten var ex-Sovjetiska om jag förstod det rätt. Men så skulle han sluta med någon halvkommersiell grej. En ilning av avundsjuka flög igenom mig. Jag vill OCKSÅ kolla uzbekisk komedi! Eller ett vardagsdrama från Kazakstan. Eller en deckare från Moskva. Jö.
Men, så blev det inte.
DÄREMOT lyckades jag ha en egen filmfestival i soffan.
Första bidraget:
This is England.
Massa stjärnor och fyrar och fyror och plus. Kan ju inte vara fel. Måste ju vara bra.
Eller tråkigt. Hur man nu ser på det. Dessutom helt meningslös. Alltså HELT meningslös. Ingen point alls. Mer än den vanliga "OOOOOOOH, om du inte har en närvarande fadersgestalt i ditt liv riskerar allt att gå åt helvete, men om du är med i en amerikansk feelgoodfilm, helst Disneyproducerad, så ändrar du dina wicked ways och blir lycklig". Och jag vet inte... En sådan sensmoral och slutscen tycks... billig i en film med massa plus och fyrar och fyror på.
MUSIKEN, sade maken, MUSIKEN var ju jättebra.
NOOOOOT, säger jag. Töntig. På riktigt.
Ungen var dessutom ful.
När This is England var över påbörjades kvällens andra festivalbidrag. Och nu snackar vi kvalitet!
Bag in boxen hade tullats på, vilket inte gjorde filmanalysen sämre.
Så, föreställ dig följande:
För tvåtusen år sedan, ungefär, fanns det en ö befolkad av en fantastiskt framstående kultur. De byggde tempel av sten över hela ön. Och broar över tusenmeterdjupa klyftor. Inga bostäder, direkt. Eftersom topografin var som den var så överlevde knappast denna högkultur på jordbruk. Ej heller på jakt, tycks det, ty det enda däggdjuret som fanns på ön var en flock med jätteapor. Och dem åt man inte. Dem offrade man sina kvinnor till.
På ön fanns även en population av jätteödlor av skilda sorter. Ganska många t-rexar, lite stegosaurusar och lite sådana där snabba rackare som också fanns i Jurassic Park... Velicoraptor?
Något hände på ön. Den framstående kulturen lämnade sina otaliga tempelbyggnader och tog sin tillflykt till en liten del av ön, som de omgärdade med en stor mur till skydd. Med hänsyn till murens storlek får vi väl förmoda att de stora rovdjuren var väluppfostrade och höll sig undan från frihetens enklav under de, låt säga, femhundra byggnadsåren.
Åren gick. Den högstående kulturen förföll alltmer. Kanhända beroende på att de fortfarande inte var några agrikulturella människor, måhända på grund av att eftersom de tog ihjäl varenda kotte som kom till ön så bredde inaveln ut sig. Fan vet vad de levde av. Inte mycket antar jag, ty när ett ensamt skepp på trettiotalet uppenbarade sig så visade samtliga på ön symptom av svår undernäring och bristsjukdomar. (Endast ögonvitorna var synliga, och de var spastiska allihopa. Men det SKULLE ju kunna ha kommit sig av inaveln...)
Så, vad göra när man för första gången ser människor som ser välnärda ut? Utbyta tips om överlevnad?
Nä. Vi slår ihjäl dem.
(Ytterligare en anledning till kulturens förfall - I´m sure)
Nåväl, en liten donna skulle i vart fall offras. Och hon faller i händerna på den enda överlevande jättegorillan. Som lever som eremit där ute i djungeln. Bland tempelruinerna. Han är en ledsen primat. Men när denna blonda lilla dam kommer i hans besittning så dödar han inte henne likt alla andra offer han slitit lemmarna av. Nej, han ser storslagenheten i henne. En soulmate.
Hur som helst. Gorillans tidevarv är över. Det vet gorillan, ty han bor nära familjekyrkogården. Hans sovplats, som - surprise, surprise - är resterna av ett tempel, blir ständigt överfallen av jättefladdermöss. (Som ju faktiskt också är däggdjur... Så alltså finns det TVÅ däggdjurssorter på ön. Jättegorillor och jättefladdermöss.) På senare tid har han haft svårt att övermanna dessa jättefladdermöss. Han har emellertid inga större problem med att slå ihjäl T-rexar till höger och vänster. Gorillan är ledsen.
Gorillan vill rädda/umgås med sin blondinpolare så han skuttar över ön för att återta henne från hennes räddare, men får en flaska kloroform kastad i ansiktet och så vips är han i New York och åker isbana men blir beskjuten med granatgevär. Blondinen är ledsen. Gorillan är ledsen.
Här kände jag att tårarna kom stigande i mina ögon. Det är de där förbannade djuren... Jag kan inte SE ledsna små djur. Jag blir så leeeeedsen. Jag stängde av tvn för jag har ju sett filmen förut. Jag vet att han klättrar upp på Empire State och att han till sist blir nedskjuten och att han är ledsen.
Heinz hade givit upp tidigare. Han gick och lade sig ungefär där filmteamet blir angripna av jätteinsekterna. Heinz sov när jag klättrade i säng.
"STACKARS KING KONG" sade jag grötigt. "STACKARS, STACKARS KINGKONG".
Heinz vaknade.
"Du får väl förihelvete TRÖSTA mig", sade jag. "Jag har ju SORG!"
Heinz är en förstående man.
"Tiden hade kommit för King Kong" sade han med en mjuk och förstående röst. "Han har det bättre där han är nu"
Jag insåg att han hade rätt. Jag har en klok make.
lördag 24 januari 2009
Systemfel
Igår stod jag och svettades på systemet. Det var väääärldens längsta kö. Jag hade hamnat där efter att ha fått försöka undvika att bli nedsprungen av hundrafemtiotusen andra fredagstörstiga som ville ila hemåt med sina baginboxar. Det var en ganska hätsk stämning på Systemet i Kållered. Folk var griniga.
I vääääärldens längsta kö.
Visst stod även jag och småsneglade på den oöppna kassan brevid den kassa vi väntade på. Folk pustade och stönade och ojade sig.
SÅ kom en tjej och gick emot den stängda kassan.
Elefanthorden började röra på sig. Nu hade jag kommit såpass långt fram i kön att jag inte brydde mig om det, men ärligt talat så rusade folk förbi de som redan stod i kö för att få komma in i den nya kön. Eftersom det är lite trångt mellan gångarna så fick jag en bufflig typ rätt i sidan - som naturligtvis inte bad om ursäkt. Han skulle ju FRAM förihelvete. Fram först av alla. Det var ju hans rätt att slippa stå och vänta. Jö.
Stackars alla bufflar när det visade sig att systemtjejen inte skulle öppna kassan. Hon skulle bara hämta varukorgar.
"HA HA" tänkte jag och log i mjugg när buffelfanstyget fick vända. Jag gillar inte bufflar. Men föga anade jag vad han skulle ta sig till.
Han gick helt fräckt och försökte ställa sig bakom mig i kön, som ju fortfarande var lång. Nota bene - det var inte så att han stått direkt bakom mig innan han påbörjade sin kökarriär.
"Jag stog i den här kön innan" informerade han personen bakom mig i syfte att förmå denne man att släppa före honom. Svaret blev iskallt.
"Ja. Du GJORDE ju det"
Mer behövdes inte för att kväsa denna opportunist. Han ställde sig inte bakom mig.
Jag kände att moralen hade segrat. Och en svidande avundsjuka över att inte ha snabbheten eller modet att klura ut en sådan fantastisk replik i all sin enkelhet.
"Ja. Du GJORDE ju det"
I vääääärldens längsta kö.
Visst stod även jag och småsneglade på den oöppna kassan brevid den kassa vi väntade på. Folk pustade och stönade och ojade sig.
SÅ kom en tjej och gick emot den stängda kassan.
Elefanthorden började röra på sig. Nu hade jag kommit såpass långt fram i kön att jag inte brydde mig om det, men ärligt talat så rusade folk förbi de som redan stod i kö för att få komma in i den nya kön. Eftersom det är lite trångt mellan gångarna så fick jag en bufflig typ rätt i sidan - som naturligtvis inte bad om ursäkt. Han skulle ju FRAM förihelvete. Fram först av alla. Det var ju hans rätt att slippa stå och vänta. Jö.
Stackars alla bufflar när det visade sig att systemtjejen inte skulle öppna kassan. Hon skulle bara hämta varukorgar.
"HA HA" tänkte jag och log i mjugg när buffelfanstyget fick vända. Jag gillar inte bufflar. Men föga anade jag vad han skulle ta sig till.
Han gick helt fräckt och försökte ställa sig bakom mig i kön, som ju fortfarande var lång. Nota bene - det var inte så att han stått direkt bakom mig innan han påbörjade sin kökarriär.
"Jag stog i den här kön innan" informerade han personen bakom mig i syfte att förmå denne man att släppa före honom. Svaret blev iskallt.
"Ja. Du GJORDE ju det"
Mer behövdes inte för att kväsa denna opportunist. Han ställde sig inte bakom mig.
Jag kände att moralen hade segrat. Och en svidande avundsjuka över att inte ha snabbheten eller modet att klura ut en sådan fantastisk replik i all sin enkelhet.
"Ja. Du GJORDE ju det"
Min son fotomodellen
Nu har min son inlett sin karriär. Jupp. Kid U not.
När han var ute och sprang i vattenpölarna så dök det upp en fotograf från ingenstans och sade att han var från GP och att han skulle göra en grej om "plikt". Därav ville han fota vår son. (Nä, jag fattar inte heller.)
Så då fick han väl göra det. Klanton tog instruktioner bättre än samtliga brudar i Top Model tillsammans. Det vill säga, han sprang fram och tillbaks genom vattenpölen med snoret rinnandes och med mössan felplacerad. Och så gick han tillsammans med sin far på en lerig och öde grusplan i strålkastarna från fotbollsplanens sken.
Problemet är ju bara att jag inte har GP. Risken är alltså att jag missar min sons debutuppdrag. Heinz sade att han hade uppfattat det som att det skulle komma i någon helggrej, typ Två dagar. Och då är vi ju kokta båda två, ty de enda gångerna vi läser GP är ju på jobbet.
Ser du en bild på en genomvåt unge med snoret rinnande i en story om plikt så kan du väl slå larm?
(Men fotografhelvetet gick och raggade på en annan unge vid lekplatsen också. Så tänk om min son blir ratad till förmån av en torr och välklädd flicka?)
Det var det jag VISSTE den där dagen då han kom. Han är världens vackraste bebis/barn.
På senare tid har jag tvekat något. Jag har tänkt att det kanske var hormoner som fick mig att tycka synd om alla andra mammor på bb som inte fick lika fina bebisar som jag fått. Mitt barn kanske inte var så vackert. När man ser sådana här bilder så börjar man ju faktiskt tveka lite.
Å andra sidan så har vi väl alla ett eller några foton som inte framhävt den skönhet som vi i själva verket besitter. Och hur himla lätt är det att posera när man bara några timmar tidigare klamrade sig fast i fosterlivet och vägrade komma ut? Killen var ju trött. Give him a break.
måndag 19 januari 2009
Tabascoterror och sadistiska mödrar
Jag låg inne hos Zorro och Esther och läste tidningen.
Jag hörde att det blev dramatiskt därute.
Jag gick ut och fann min son högröd i ansiktet, vilt tuggandes på ett smörgåskex. Tårarna sprutade.
"Men lille gubben vad är det" undrade jag med min gulliga-mammaröst.
Barnets far förklarade att barnet hade druckit tabasco. Den stod kvar på bordet från igårkväll och barnet smet åt sig flaskan när fadern inte såg. Fruktansvärt. Hemskt. Ja. Helt klart. Och vi har sagt till honom att inte röra tabascoflaskan. Tusen gånger. Så det klart att när han fick chansen så gjorde han det. Det är min kille det. Han accepterar inte ett nej. Han utforskar världen. Han tar egna initiativ. Vilket borde premieras. Men inte denna gång, tyckte ödet.
Jag såg på det högröda ansiktet och de sprutande tårarna och de svullnande läpparna och jag kände ärligt talat ett djupt medlidande.
Samtidigt som jag började tokskratta. Ja, det är förkastligt. Men vad skulle jag göra? Och jag kramade och gullade, men det gick liksom inte att låta bli.
"Kallar du det för starkt" undrade jag.
Det gjorde min son.
Två clementiner och ett antal smörgåsrån senare så åt han sin gröt och somnade därefter sött. Förmodligen kommer han aldrig mer att dricka tabasco. Förrän om en sisådär femton år, på fyllan, för att impa på en brud.
Igår när vi skulle åka från Matz och Sandra så sträckte min son fram handen och hade något ganska stort och mörkt i handen. Han ville att jag skulle ta det där, vad det nu var. Jag körde bilen och hann inte kolla så noga. TAAAACK sade jag bara och tog ett pincettgrepp. Om världens största snorkråka. Varpå jag började tjuta "BLÄÄÄÄÄOWÄÄÄÄ" som man gör när något är vansinnigt äckligt. Min son tyckte det var så fantastiskt roligt och jag skrattade så att jag höll på att köra av vägen samtidigt som jag frenetiskt försökte lösgöra mitt finger från denna superlimskroppsutsöndring i megasize som min son gjort alldeles själv. I vår familj är vi sådär elakt roliga med varandra. Och med hänsyn till att det var IGÅR så var det ju faktiskt HAN som startade trenden.
Jag hörde att det blev dramatiskt därute.
Jag gick ut och fann min son högröd i ansiktet, vilt tuggandes på ett smörgåskex. Tårarna sprutade.
"Men lille gubben vad är det" undrade jag med min gulliga-mammaröst.
Barnets far förklarade att barnet hade druckit tabasco. Den stod kvar på bordet från igårkväll och barnet smet åt sig flaskan när fadern inte såg. Fruktansvärt. Hemskt. Ja. Helt klart. Och vi har sagt till honom att inte röra tabascoflaskan. Tusen gånger. Så det klart att när han fick chansen så gjorde han det. Det är min kille det. Han accepterar inte ett nej. Han utforskar världen. Han tar egna initiativ. Vilket borde premieras. Men inte denna gång, tyckte ödet.
Jag såg på det högröda ansiktet och de sprutande tårarna och de svullnande läpparna och jag kände ärligt talat ett djupt medlidande.
Samtidigt som jag började tokskratta. Ja, det är förkastligt. Men vad skulle jag göra? Och jag kramade och gullade, men det gick liksom inte att låta bli.
"Kallar du det för starkt" undrade jag.
Det gjorde min son.
Två clementiner och ett antal smörgåsrån senare så åt han sin gröt och somnade därefter sött. Förmodligen kommer han aldrig mer att dricka tabasco. Förrän om en sisådär femton år, på fyllan, för att impa på en brud.
Igår när vi skulle åka från Matz och Sandra så sträckte min son fram handen och hade något ganska stort och mörkt i handen. Han ville att jag skulle ta det där, vad det nu var. Jag körde bilen och hann inte kolla så noga. TAAAACK sade jag bara och tog ett pincettgrepp. Om världens största snorkråka. Varpå jag började tjuta "BLÄÄÄÄÄOWÄÄÄÄ" som man gör när något är vansinnigt äckligt. Min son tyckte det var så fantastiskt roligt och jag skrattade så att jag höll på att köra av vägen samtidigt som jag frenetiskt försökte lösgöra mitt finger från denna superlimskroppsutsöndring i megasize som min son gjort alldeles själv. I vår familj är vi sådär elakt roliga med varandra. Och med hänsyn till att det var IGÅR så var det ju faktiskt HAN som startade trenden.
lördag 17 januari 2009
Teletubbieterror och lyckan med det
Jag hör "Akta pölen, Tinkywinky" ytterligare en gång till i mitt liv och jag vill slita ut den förbannade dvdn ur spelaren och HOPPA på den. Min son är överlycklig över den där jäääääävla filmen. Snart kommer djuren gående och det skall ooas och aahas över de där förbannade, skitdåligt animerade tigrarna och skrattas åt de eftersläntrande, lika dåligt animerade grodorna som försöker hoppa ikapp. I hate it. I hate it sooooo much.
Men den där lille saken som sitter och hoppar i sin lilla fåtölj med ett leende över hela ansiktet...
Jag vill att varenda småbarnsmamma precis överallt skall få känna lyxen att se sitt oh så lyckliga barn sitta och glo på en fjantig film. Jag vill att varenda småbarnsmamma skall få känna lyxen över att det är stökigt i lägenheten och att tiden inte räcker till att göra sina egna köttbullar, och ha dåligt samvete över att hon matar sin avkomma med Mamma Scan.
Jag svär vid min gud, helt ärligt och allvarligt, och jag har nog tammefan aldrig varit så allvarlig när jag lovar någonting. Jag kommer aldrig i helvete köpa ens en liten ynka israelisk apelsin. Jag kommer aldrig någonsin tilltala någon som ens med en antydan till suck försvarar vad som pågår i Gaza just nu.
Jorå, Israel har en rätt att existera. Hamas är äckliga terrorister som var och en förtjänar att ställas vid en vägg och skjutas, och då menar jag på det där sättet där man börjar med en kula i foten, fortsätter med en kula i knäet och arbetar sig uppåt. Ingen som sätter sin "egna" befolknings barn som skyddväst förtjänar något bättre.
Men INGEN, och då menar jag INGEN har rätt att med berått mod ta ihjäl små människor som borde få sitta och titta på psykotiska uppstoppade människor med jättehuvuden som äter Tubbiebröd.
Och en person som anser att det finns NÅGOT försvar till att göra det är inte värd någonting.
Men den där lille saken som sitter och hoppar i sin lilla fåtölj med ett leende över hela ansiktet...
Jag vill att varenda småbarnsmamma precis överallt skall få känna lyxen att se sitt oh så lyckliga barn sitta och glo på en fjantig film. Jag vill att varenda småbarnsmamma skall få känna lyxen över att det är stökigt i lägenheten och att tiden inte räcker till att göra sina egna köttbullar, och ha dåligt samvete över att hon matar sin avkomma med Mamma Scan.
Jag svär vid min gud, helt ärligt och allvarligt, och jag har nog tammefan aldrig varit så allvarlig när jag lovar någonting. Jag kommer aldrig i helvete köpa ens en liten ynka israelisk apelsin. Jag kommer aldrig någonsin tilltala någon som ens med en antydan till suck försvarar vad som pågår i Gaza just nu.
Jorå, Israel har en rätt att existera. Hamas är äckliga terrorister som var och en förtjänar att ställas vid en vägg och skjutas, och då menar jag på det där sättet där man börjar med en kula i foten, fortsätter med en kula i knäet och arbetar sig uppåt. Ingen som sätter sin "egna" befolknings barn som skyddväst förtjänar något bättre.
Men INGEN, och då menar jag INGEN har rätt att med berått mod ta ihjäl små människor som borde få sitta och titta på psykotiska uppstoppade människor med jättehuvuden som äter Tubbiebröd.
Och en person som anser att det finns NÅGOT försvar till att göra det är inte värd någonting.
söndag 11 januari 2009
Vinterbruk
Idag har jag, among other things, varit på lotten. Och vad har jag gjort på lotten i början av januari?
Håll i dig, ty nu blir det spännande.
Jag har rensat ogräs, djupkrattat landen, hackat sönder den frusna komposten och lagt på det gamla jordgubbslandet, jag har täckt över kronärtsskockorna (jo, någon av dem lever fortfarande i alla fall) och jag har förpassat allt porslinskross, järnskrot och glaskross som jag hittat i jorden de senaste tre åren till evigheten. Jag har flyttat alla kantstenar som stod uppallrade i den mörka hörnan och förhoppningsvis stört alla sniglars djupsömn samt sett till att den underliggande kirskålen kanske fryser ihjäl.
Jag har skördat den allra sista broccolin och jag har tagit hem grönkål (och grävt upp kålstockarna och lagt dem på komposten).
När jag kom hem så gjorde jag, för första gången min debut som grönkåls- och broccolisoppekock! Det du!
Håll i dig, ty nu blir det spännande.
Jag har rensat ogräs, djupkrattat landen, hackat sönder den frusna komposten och lagt på det gamla jordgubbslandet, jag har täckt över kronärtsskockorna (jo, någon av dem lever fortfarande i alla fall) och jag har förpassat allt porslinskross, järnskrot och glaskross som jag hittat i jorden de senaste tre åren till evigheten. Jag har flyttat alla kantstenar som stod uppallrade i den mörka hörnan och förhoppningsvis stört alla sniglars djupsömn samt sett till att den underliggande kirskålen kanske fryser ihjäl.
Jag har skördat den allra sista broccolin och jag har tagit hem grönkål (och grävt upp kålstockarna och lagt dem på komposten).
När jag kom hem så gjorde jag, för första gången min debut som grönkåls- och broccolisoppekock! Det du!
Grön kål. Grönkål. Som jag har gjort soppa av. Tillsammans med broccoli. Som jag har odlat och skördat.Det blev en sådan fantastisk grönkålssoppa så jag har aldrig ÄTIT någon så god grönkålssoppa! Kanske, kanske, KANSKE skulle den vunnit på lite sherry - men det är bara en eventualitet. Jag har väl fan ingen sherry hemma.
Och ikväll, minsann, så skall jag göra min jettemomsiga kycklingpaj. Mitt adelsmärke, som jag inte har gjort på tio år. Dessvärre har jag ju aldrig arbetat efter något recept, så vi får väl se om det sitter i ryggmärgen eller om det blir pannkaka av alltsammans.
Vad jag dessutom borde göra ikväll är att tvätta min vinterjacka, ty en dag på lotten gjorde den rätt lerig. Och tvätta mina stövlar, ty en dag på lotten gjorde dem mycket leriga. Och lägga upp mina nya jeans. De är inte leriga men väldigt, väldigt långa. Eller så är jag väldigt, väldigt kort.
Casting
Ja. Vi är medelålders och skittrista. Vi såg Stjärnorna på slottet igår. Igen. Men eftersom Gardell hade sin egen dag igår så var det ju liksom inget kul. Han behövde inte med våld driva igenom att allt skulle handla om honom. Då blev det ju såååå mycket mindre drama.
Vi pratade om de ultimata Stjärnorna på slottet. Nästa säsong.
Det första namnet som kom in i mitt huvud var Ken. Arg, svart, knarkandes och förmodligen homofob. Ken var självskriven.
Så - alltså måste vi hitta någon islamofobisk, rasistisk, reaktionär typ. Helst fanatiskt kristen. Min första tanke var Siewert Öholm, men jag har en känsla av att han är bosatt på något hem vid det här laget och behöver hjälp med att byta blöjor. Tänka, tänka... Vem är tillräckligt Siewert-lik? ULF NILSSON, naturligtvis! Så får man in lite USA-fanatism i det hela också. Skadar ju aldrig. Det kan ju förlåta att han inte själv förnekar utvecklingsläran. (Eller gör han det?)
Så, då måste vi ha en bög också. Tänka, tänka. Heinz föreslog Gardell, men han går ju fetbort. Han är ju med i den här vändan. Mark är för mesig. Vem, säg, vem? Tiina Rosenberg? Hon är ju i alla fall QUEER, dessutom är hon arg och finlandssvensk. Ja, Tiina får det bli.
Och, naturligtvis, Linda Skugge. En alltigenom självgod och allomhatande quinna med bacillskräck kan aldrig bli fel.
Och så Carola. Där har vi ju homofobi och kristen fanatism och divalater samlade i en och samma person.
Jepp. Så får det bli.
Vi pratade om de ultimata Stjärnorna på slottet. Nästa säsong.
Det första namnet som kom in i mitt huvud var Ken. Arg, svart, knarkandes och förmodligen homofob. Ken var självskriven.
Så - alltså måste vi hitta någon islamofobisk, rasistisk, reaktionär typ. Helst fanatiskt kristen. Min första tanke var Siewert Öholm, men jag har en känsla av att han är bosatt på något hem vid det här laget och behöver hjälp med att byta blöjor. Tänka, tänka... Vem är tillräckligt Siewert-lik? ULF NILSSON, naturligtvis! Så får man in lite USA-fanatism i det hela också. Skadar ju aldrig. Det kan ju förlåta att han inte själv förnekar utvecklingsläran. (Eller gör han det?)
Så, då måste vi ha en bög också. Tänka, tänka. Heinz föreslog Gardell, men han går ju fetbort. Han är ju med i den här vändan. Mark är för mesig. Vem, säg, vem? Tiina Rosenberg? Hon är ju i alla fall QUEER, dessutom är hon arg och finlandssvensk. Ja, Tiina får det bli.
Och, naturligtvis, Linda Skugge. En alltigenom självgod och allomhatande quinna med bacillskräck kan aldrig bli fel.
Och så Carola. Där har vi ju homofobi och kristen fanatism och divalater samlade i en och samma person.
Jepp. Så får det bli.
Sontag
Jag vaknade av att min son stod över mig med ett soligt leende.
"GOMORRON ANTON" sade jag i min hurtiga mammastil. "Har DU vaknat nu"
Anton bekräftade att så var fallet. Så fick jag krama och säga god morgon till
- Coca
- Bizzi
- Ti
- Lalla
- Vovva
- Lill-lalla
och täcket.
När jag var dränkt i gossedjur försvann min son ut genom dörren. Jag klev som en zombie upp och kisade mot klockan. Tjugi i sju. Inte acceptabelt. Det är söndag.
"AAAAAAANTON" sade jag vädjande och vacklade likt en drucken Faktumförsäljare med svår grå starr ut i nattmörkret. Slog tån i någon kvarglömd leksak. "AAAAAAAANTON, kom så MYYYYYSER vi lite"
Föga förvånande sade min son
NEJ
och sprang vidare. Jag gav upp och vände åter till min varma säng. Ett brak hördes, följt av ett illvrål. Fortfarande såg jag ju ingenting så jag vände kosan mot köket för att finna min döende son någonstans.
Han befann sig bakom mig, i hallen. Nu var han på gränsen till hysterisk. Jag letade efter en ljusknapp. När lampan tändes så såg jag ju ingenting för att jag var bländad. Men jag kände efter med handen över hans ansikte. Inget varmt och kletigt, alltså satt allt där det skulle fortfarande. Jag tog den ledsna sonen in i sängen, lade honom mellan mig och hans fader och sade:
"Är det inte sådant här man har barnflicka till"
"Hon får för mycket betalt" muttrade Heinz.
"She is sooooo gone" sade jag och insåg att jag sparkat min önskedröm. Sedan somnade jag om medans fadern tog sitt ansvar. Åter igen.
"GOMORRON ANTON" sade jag i min hurtiga mammastil. "Har DU vaknat nu"
Anton bekräftade att så var fallet. Så fick jag krama och säga god morgon till
- Coca
- Bizzi
- Ti
- Lalla
- Vovva
- Lill-lalla
och täcket.
När jag var dränkt i gossedjur försvann min son ut genom dörren. Jag klev som en zombie upp och kisade mot klockan. Tjugi i sju. Inte acceptabelt. Det är söndag.
"AAAAAAANTON" sade jag vädjande och vacklade likt en drucken Faktumförsäljare med svår grå starr ut i nattmörkret. Slog tån i någon kvarglömd leksak. "AAAAAAAANTON, kom så MYYYYYSER vi lite"
Föga förvånande sade min son
NEJ
och sprang vidare. Jag gav upp och vände åter till min varma säng. Ett brak hördes, följt av ett illvrål. Fortfarande såg jag ju ingenting så jag vände kosan mot köket för att finna min döende son någonstans.
Han befann sig bakom mig, i hallen. Nu var han på gränsen till hysterisk. Jag letade efter en ljusknapp. När lampan tändes så såg jag ju ingenting för att jag var bländad. Men jag kände efter med handen över hans ansikte. Inget varmt och kletigt, alltså satt allt där det skulle fortfarande. Jag tog den ledsna sonen in i sängen, lade honom mellan mig och hans fader och sade:
"Är det inte sådant här man har barnflicka till"
"Hon får för mycket betalt" muttrade Heinz.
"She is sooooo gone" sade jag och insåg att jag sparkat min önskedröm. Sedan somnade jag om medans fadern tog sitt ansvar. Åter igen.
lördag 10 januari 2009
Arga löntagare
Det kan ju knappast ha undgått dig att jag hyser en viss beundran för Gordon Ramsey. Jag tycker att han är kul när han blir så arg att saliven sprutar över sauterad marulksfilé i grape- och granatäpplesky. ÄVEN om det är säsong 359 i Hells Kitchen så sitter jag där och tittar belåtet. Jag ÄLSKADE den arge kocken. Allra helst de brittiska avsnitten. Där, bland mögel och kackerlackor, trivdes jag som fisken i vattnet.
Arga yrkesutövande människor är tydligen något som sprider sig. Nu skall ju femman börja köra med Den arge snickaren. Vad kommer härnäst?
Den rabiata barnflickan? Den arge bilmekanikern? Den ondsinte mäklaren? Den ilskna läkaren? Jag menar - det är ju trots allt gamla programkoncept som kan tänkas behöva piffas upp en smula.
Jag ser med spänning fram emot att någon börjar använda Rickard Palm till något nytt och kul. Han lär ju leta efter ett nytt jobb. Varför inte arga nyheter?
Arga yrkesutövande människor är tydligen något som sprider sig. Nu skall ju femman börja köra med Den arge snickaren. Vad kommer härnäst?
Den rabiata barnflickan? Den arge bilmekanikern? Den ondsinte mäklaren? Den ilskna läkaren? Jag menar - det är ju trots allt gamla programkoncept som kan tänkas behöva piffas upp en smula.
Jag ser med spänning fram emot att någon börjar använda Rickard Palm till något nytt och kul. Han lär ju leta efter ett nytt jobb. Varför inte arga nyheter?
Jag har förökat mig!
Jag har, på grund av Esthers tuttfärg, skapat en ny blogg!
Det gör ju inte så mycket om du knatar in och bara kollar på den. Så att NÅGON ser den. Om jag nu kommer att skriva något på den.
http://quelbordel-burma.blogspot.com/
Men jag är ju så glad för de där rosa tuttarna! Kan inte hjälpa det! Å andra sidan innebär det att den här bloggen från och med nu kommer att vara helt kliniskt ren från gulliga katthistorier. Vilket jag vet att du kommer att sörja och sakna.
Det gör ju inte så mycket om du knatar in och bara kollar på den. Så att NÅGON ser den. Om jag nu kommer att skriva något på den.
http://quelbordel-burma.blogspot.com/
Men jag är ju så glad för de där rosa tuttarna! Kan inte hjälpa det! Å andra sidan innebär det att den här bloggen från och med nu kommer att vara helt kliniskt ren från gulliga katthistorier. Vilket jag vet att du kommer att sörja och sakna.
fredag 9 januari 2009
Ja, jag vet...
... det är gamla nyheter, men jag skrattar fortfarande...
KLEERUP.
Ärligt talat. Kleerup.
Jag gör musik. Jag arbetar för svältande barn. Jag får Sverige att må bra på helgerna.
Inte sedan Ranelid körde sitt "Jag har vunnit Augustpriset"tal (och det var ju i ärlighetens namn inte såååå länge sedan) och därmed förtjänade högre lön än Ljungberg, vilket följdes av Fredag hela veckans (som i och för sig är ett skitprogram men denna gång briljerade) version där Ranelid bland annat minsann har vunnit simborgarmärket har jag skrattat så mycket åt någons uppsvällda självbelåtenhet och självöverskattning.
Varför ska de förstöra? säger han och berättar att han blev förbannad av att bli inplockad och testad mitt under galan.
– De är ju så jäkla anala. Ingen kan softa. Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor?
Svar fråga ett: för att det är deras jobb och kola är typ... förbjudet för alla? Även viktiga världsförbättrare som Koffi och Kleerup?
Åh, det är sååå kul!
(http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article4135509.ab)
Så det har jag gått och muntrationat mig med i ett dygn nu. Men så idag... Ja, då blev det bättre...
Expressen kör rubriken: Andreas Kleerup efter knarkrazzian: "Det är rena rama 1984"
Jupp. Att utreda och beivra brott är tammefan det största uttrycket för diktatur.
Bildtexten lyder UPPRÖRD. "Mitt under sändningen av Grammisgalan fördes Andreas Kleerup bort, misstänkt för att ha tagit knark." Från vem då, undrar den i glashus kastandes Annapannasvenskwannabelärarinnan.
Jag kan inte leva i det här landet längre, säger han. Nä, hua. Det är nog bäst att fly till ett annat land som låter sin befolkning leva i frihet. Typ Turkmenistan. Eller i vart fall har ett humanistiskt förhållningssätt till narkotikum och dess brukare. Som typ Thailand och Filippinerna.
Så återgår han till sitt Ranelidande. Jag tycker att det där är så jävla dåligt, här ska vi fira vad vi håller på med och i mitt fall fira det jag kämpat för de senaste 20 åren och så gör polisen så här. Då kan de lika gärna börja dopingtesta folk hejvilt på Idrottsgalan. Beatles "Sgt Pepper" gjordes inte på grönt te och grönsakssoppa. Allt med sånt här blir så känsligt i det här landet. Och allt jag gjort för Sverige, all skatt, Unicef-engagemanget för svältande barn... Alla kan se drogade ut efter en kväll på champagne.
Ja, stackars. Med hänsyn till att det är min födelsedag idag så tycker jag att det är småsint av ordningsmakten att gnälla över att jag slog ihjäl en nittifemåring på väg från jobbet. Eller slog ihjäl och slog ihjäl. Han råkade slå ihjäl sig när han krockade med min bil. Som jag körde i 160 i. Jag såg inte gubben. Jag var ju FULL för fan! Och pengarna jag norpade ur hans plånbok var ju bara för att täcka plåtskadorna på bilen. Så analt. Så... TYPISKT SVENSKT! Jag som har betalat skatt de senaste (å herrejävlar - det är 20 år - men å andra sidan - jag började skatta när jag var 13...) tjugi åren.
Som mera kul: Du knuffade vår fotograf Stefan Forsell kraftigt fem gånger och sparkade honom på smalbenet så att han blödde, vill du be om ursäkt?- Jag är ledsen om han är ledsen. Det var inte meningen att han skulle känna sig illa till mods. Det blev stressat. Hälsa honom från mig.
Ja, såklart blir man ledsen om man gör någon ledsen. Dessvärre var det det sista citatet som gjorde att jag plötsligt började misstänka att Kleerup inte var självironisk och humoristisk i allt det pinsamma. Jag borde kanske ha vetat bättre. En snubbe som anser att BÅDE Gynning och Rosing är värda att spendera natten med torde inte ingå i rikets hjärntrust. Men ändå. Jag vill ju inte döma.
http://www.expressen.se/noje/musik/1.1426117/andreas-kleerup-efter-knarkrazzian-det-ar-rena-rama-1984
Och som disclaimer måste jag säga: Jag bryr mig inte om vem som drar sig en lina då och då. Jag anser också att det är lite overkill av ordningsmakten att gå in under galan (när de dessutom torde få ett högre utfall om de väntat någon timme eller två tills festen verkligen kommit igång).
Och, ja, just det... Också angående galan... Jag tyckte att Hellström var rolig.
KLEERUP.
Ärligt talat. Kleerup.
Jag gör musik. Jag arbetar för svältande barn. Jag får Sverige att må bra på helgerna.
Inte sedan Ranelid körde sitt "Jag har vunnit Augustpriset"tal (och det var ju i ärlighetens namn inte såååå länge sedan) och därmed förtjänade högre lön än Ljungberg, vilket följdes av Fredag hela veckans (som i och för sig är ett skitprogram men denna gång briljerade) version där Ranelid bland annat minsann har vunnit simborgarmärket har jag skrattat så mycket åt någons uppsvällda självbelåtenhet och självöverskattning.
Varför ska de förstöra? säger han och berättar att han blev förbannad av att bli inplockad och testad mitt under galan.
– De är ju så jäkla anala. Ingen kan softa. Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor?
Svar fråga ett: för att det är deras jobb och kola är typ... förbjudet för alla? Även viktiga världsförbättrare som Koffi och Kleerup?
Åh, det är sååå kul!
(http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article4135509.ab)
Så det har jag gått och muntrationat mig med i ett dygn nu. Men så idag... Ja, då blev det bättre...
Expressen kör rubriken: Andreas Kleerup efter knarkrazzian: "Det är rena rama 1984"
Jupp. Att utreda och beivra brott är tammefan det största uttrycket för diktatur.
Bildtexten lyder UPPRÖRD. "Mitt under sändningen av Grammisgalan fördes Andreas Kleerup bort, misstänkt för att ha tagit knark." Från vem då, undrar den i glashus kastandes Annapannasvenskwannabelärarinnan.
Jag kan inte leva i det här landet längre, säger han. Nä, hua. Det är nog bäst att fly till ett annat land som låter sin befolkning leva i frihet. Typ Turkmenistan. Eller i vart fall har ett humanistiskt förhållningssätt till narkotikum och dess brukare. Som typ Thailand och Filippinerna.
Så återgår han till sitt Ranelidande. Jag tycker att det där är så jävla dåligt, här ska vi fira vad vi håller på med och i mitt fall fira det jag kämpat för de senaste 20 åren och så gör polisen så här. Då kan de lika gärna börja dopingtesta folk hejvilt på Idrottsgalan. Beatles "Sgt Pepper" gjordes inte på grönt te och grönsakssoppa. Allt med sånt här blir så känsligt i det här landet. Och allt jag gjort för Sverige, all skatt, Unicef-engagemanget för svältande barn... Alla kan se drogade ut efter en kväll på champagne.
Ja, stackars. Med hänsyn till att det är min födelsedag idag så tycker jag att det är småsint av ordningsmakten att gnälla över att jag slog ihjäl en nittifemåring på väg från jobbet. Eller slog ihjäl och slog ihjäl. Han råkade slå ihjäl sig när han krockade med min bil. Som jag körde i 160 i. Jag såg inte gubben. Jag var ju FULL för fan! Och pengarna jag norpade ur hans plånbok var ju bara för att täcka plåtskadorna på bilen. Så analt. Så... TYPISKT SVENSKT! Jag som har betalat skatt de senaste (å herrejävlar - det är 20 år - men å andra sidan - jag började skatta när jag var 13...) tjugi åren.
Som mera kul: Du knuffade vår fotograf Stefan Forsell kraftigt fem gånger och sparkade honom på smalbenet så att han blödde, vill du be om ursäkt?- Jag är ledsen om han är ledsen. Det var inte meningen att han skulle känna sig illa till mods. Det blev stressat. Hälsa honom från mig.
Ja, såklart blir man ledsen om man gör någon ledsen. Dessvärre var det det sista citatet som gjorde att jag plötsligt började misstänka att Kleerup inte var självironisk och humoristisk i allt det pinsamma. Jag borde kanske ha vetat bättre. En snubbe som anser att BÅDE Gynning och Rosing är värda att spendera natten med torde inte ingå i rikets hjärntrust. Men ändå. Jag vill ju inte döma.
http://www.expressen.se/noje/musik/1.1426117/andreas-kleerup-efter-knarkrazzian-det-ar-rena-rama-1984
Och som disclaimer måste jag säga: Jag bryr mig inte om vem som drar sig en lina då och då. Jag anser också att det är lite overkill av ordningsmakten att gå in under galan (när de dessutom torde få ett högre utfall om de väntat någon timme eller två tills festen verkligen kommit igång).
Och, ja, just det... Också angående galan... Jag tyckte att Hellström var rolig.
tisdag 6 januari 2009
Snaska kotte
Att ha barn är en ständig oro att bli påkommen.
Vår son kom på oss.
Han tittade missmodigt på folien på bordet och sade...
"SLUT". Med svenskt uttal.
Skammens rodnad kom genast på både faderns och moderns kinder som suttit och tjyvmumsat snask bakom ryggen på den oskyldige sonen. Samtidigt kan man ju inte annat än undra - hur i helvete visste han att det fanns något ätbart i de där julgranskottarna?
söndag 4 januari 2009
Nya planer
Jag satt just med näven i dill- och gräslökschipsskålen och läste tidningen. (Till skillnad från dillchips, som näst efter surmjölkschips i alla varianter, är det äckligaste i världen så är dill- och gräslökschips hyfsat ok. I alla fall om man inte har några andra chips. Och man inte ätit frukost ännu...)
Mina ögon fastnade för något. Jag vill HA. Jag SKALL ha!
Ett träningskort. Om man binder upp sig i två år betalar man 349 spänn i månaden och då får man gruppträning, styrketräning, konditionsträning, bad, vattenmassage, massagefåtölj, träningsrådgivning, kostrådgivning, barnpassning, solarium och relax.
Life finns både på Odinsgatan (nära till dagiset - kan gå och träna efter att jag hämtat Klanton och slänga honom i lekrummet...), i Gårda (nära och bra), och på Åbybadet (vilket skulle kunnas svängas om på väg från jobbet).
Fast samtidigt...
Jag betalade i tre år ett träningskort på autogiro och gick och tränade summa tre gånger.
Gruppträningen - det kommer inte att finnas några tider som passar mig. Och om det finns det så kommer jag inte att kunna koordinera mig. Så då kommer jag att skämmas och inte våga gå dit.
Styrketräning, jovisst. Det MÅSTE jag ha konstaterade jag när jag blev ryggtant. Därefter har jag tränat min rygg summa.... noll gånger.
Konditionsträning lär väl betyda löpband. Löpband ger mig benhinneinflammation. På riktigt. Dessutom tycker jag att det är töntigt.
Bad... Dels klarar jag inte klor. Dels är jag en vitblek Jabba the Hut som inte vill visa mitt kejsarsnittärr in public. Som lök på laxen så tycker jag att 25 metersbassänger är helt meningslösa. Man gör inget annat än vänder...
Vattenmassage betyder förmodligen en solkig bubbelpool köpt secondhand av Vattenpalatset i Lerum. Vill jag få i mig e-coli så tar jag en gratis klunk vatten från fattighusån.
Massagefåtölj har vi på jobbet. Någonstans. Ingen tycks veta vart den har tagit vägen. Men den finns där.
Träningsrådgivning... Jag kan råda mig själv - TRÄNA någon gång förihelvete. Regelbundet. Och jag måste vara noga med ryggen.
Kostrådgivning: Ät inte dill- och gräslökschips.
Solarium... Inga kommentarer.
Relax. Det är det man har en soffa till.
Det enda jag får för 349 kronor i månaden är barnpassning. Och gudarna skall veta att jag behöver det. Jag kan slänga in Anton där så att jag får städa. Och handla. Och läsa en bok. Och äta en middag med min make. Eller något annat. Inte gå på bio. Jag hatar att gå på bio.
Men om man binder sig på två år konkar väl haket efter ett halvår medan konkursförvaltaren åberopar avtalet...
Mina ögon fastnade för något. Jag vill HA. Jag SKALL ha!
Ett träningskort. Om man binder upp sig i två år betalar man 349 spänn i månaden och då får man gruppträning, styrketräning, konditionsträning, bad, vattenmassage, massagefåtölj, träningsrådgivning, kostrådgivning, barnpassning, solarium och relax.
Life finns både på Odinsgatan (nära till dagiset - kan gå och träna efter att jag hämtat Klanton och slänga honom i lekrummet...), i Gårda (nära och bra), och på Åbybadet (vilket skulle kunnas svängas om på väg från jobbet).
Fast samtidigt...
Jag betalade i tre år ett träningskort på autogiro och gick och tränade summa tre gånger.
Gruppträningen - det kommer inte att finnas några tider som passar mig. Och om det finns det så kommer jag inte att kunna koordinera mig. Så då kommer jag att skämmas och inte våga gå dit.
Styrketräning, jovisst. Det MÅSTE jag ha konstaterade jag när jag blev ryggtant. Därefter har jag tränat min rygg summa.... noll gånger.
Konditionsträning lär väl betyda löpband. Löpband ger mig benhinneinflammation. På riktigt. Dessutom tycker jag att det är töntigt.
Bad... Dels klarar jag inte klor. Dels är jag en vitblek Jabba the Hut som inte vill visa mitt kejsarsnittärr in public. Som lök på laxen så tycker jag att 25 metersbassänger är helt meningslösa. Man gör inget annat än vänder...
Vattenmassage betyder förmodligen en solkig bubbelpool köpt secondhand av Vattenpalatset i Lerum. Vill jag få i mig e-coli så tar jag en gratis klunk vatten från fattighusån.
Massagefåtölj har vi på jobbet. Någonstans. Ingen tycks veta vart den har tagit vägen. Men den finns där.
Träningsrådgivning... Jag kan råda mig själv - TRÄNA någon gång förihelvete. Regelbundet. Och jag måste vara noga med ryggen.
Kostrådgivning: Ät inte dill- och gräslökschips.
Solarium... Inga kommentarer.
Relax. Det är det man har en soffa till.
Det enda jag får för 349 kronor i månaden är barnpassning. Och gudarna skall veta att jag behöver det. Jag kan slänga in Anton där så att jag får städa. Och handla. Och läsa en bok. Och äta en middag med min make. Eller något annat. Inte gå på bio. Jag hatar att gå på bio.
Men om man binder sig på två år konkar väl haket efter ett halvår medan konkursförvaltaren åberopar avtalet...
lördag 3 januari 2009
Inaktivt sexliv får mig att tappa gnistan
Fan, säger jag. Fan, fan, fan, FAN.
Tror inte att det blir någon graviditets- förlossnings och bebisblogg. Det händer I.N.G.E.N.T.I.N.G. i sovrummet. Med undantag för att jag bär in mat och vatten och leker med snören.
Det är inte hans fel, det tror jag verkligen inte. Kanske inte hennes heller. De är väl för oerfarna, helt enkelt. Han kanske inte gillar äldre kvinnor? Hon kanske inte gillar yngre män? De kanske inte har något gemensamt?
Så, jag misströstar. Tänk om det inte blir något? (Och helt ärligt så misströstar jag nu så INÅT helvete...)
Fruktansvärt synd. Jag ville GÄRNA att han skulle få bli far till Eshters bebisar.
Undrar du hur han ser ut?
Jag tog faktiskt kort på honom nyss. Jag försökte ta ett bra kort på honom och en fin liten parbild på dem båda och ett porträtt på min Pester... Försök göra det när katterna bara vill leka med snöre och inte alls posa. 
Det här var det bästa jag fick till... Det fanns ytterligare ett kort, där han låg fint i profil och man såg hans vackra öronform, storlek och ställning och ögonform och färg. Om man tittade med lupp. Här ser du i alla fall hans fina öronställning och storlek. Och kolla kulornas storlek! Synd bara att de inte kommer till användning...
De unga tu i lektagen. Med snöret, inte med varandra... Tänk vad fint det hade varit om de satt brevid varann. Stilla. Och tittade lite snett ner i kameran så att man fick fram den där burmalooken som man vet finns där, hos båda två. När de har ögnen öppna. Och inte ser ut som två säckar potatis. Kolla killens stora öron! Kolla hans färg! Kolla hans pälskvalitét! Kolla Pesters vackra lilla ansikte! Hennes färg! Hennes pälskvalitét!
Min älskade prinsessa. Min gullegumma och min ögonsten. TÄNK en liten unge med killens öron och svans, hennes ansikte och huvudform och sedan spelar det ju liksom ingen roll vems kropp, vems päls, ögonform, ögonfärg... Det hade blivit en liten vinnarkatt, det, kan jag tala om för dig. Men lilla gulligumman spelar tydligen hard to get.
Svarta riddare och tolv apor
Igår såg jag och Heinziman The Dark Knight. Just när vi sitter där och klockan slagit ett kommer en liten son utspatserande med ett soligt leende och Coca under armen. Iklädd sin svarta pyjamas. En riktigt mörk riddare som skulle ställa allting rätt.
Batman slogs just så det stod härliga till. Sonen ämnade inte sova.
"Jag vill inte att Anton skall SE sådant här" knystade jag. Inte för att jag tror att han FÖRSTÅR vad de håller på med, men jag vill liksom inte att min son skall få för sig att man visst kan hoppa från hustak eller sparka folk i magen. Vi pausade således och läste Max Kaka alla fyra.
Alla fyra? frågar du. Ja, alla fyra. Både jag och Hans är förundrade över Ellis plåstertendenser. Från att ha varit en dampkatt av rang har han blivit en ständigt närvarande knäkatt. Svartsjuka, tror Heinz. Måhända - närvaron av Lillen (Esthers boyfriend), frånvaron av Esther (som umgås med sin boyfriend) samt den av sina föräldrar ständigt uppmärksammade sonen kan ha gjort honom till det kurrande monster han nu är. Hellre det än det som spökar lite i min hjärnbark - ålderdom och letala sjukdomar.
Så vi satt och läste Max. Fantastisk historia, den där om Max och kakan.
"Kommer VOVVEN, Vovven HA MAX KAKA, Vovven TAR Max kaka..." Anton uppskattade Max raseriutbrott, vovvens retaliation och Mammas återställande av ordningen. Vi kunde så småningom återgå till upplösningen av Batman.
Heinziman uppsökte sängen han med. Jag zappade och fann till min stora glädje Bruce Willis i mitt vardagsrum, strax återkommen från dåtiden. Forskarna sjöng för honom och han trodde att han var sinnessjuk.
Jag ÄLSKAR tolv apor. Kan inte hjälpa det. Jag har sett den tusen gånger men jag kände att det var helt motiverat att sitta ytterligare en timme framför dumburken och återuppleva tolv apor. Trodde jag.
För då kom den svarte riddaren ånyo inspatserande med ett soligt leende och Coca under armen. Det var bara att knäppa av och gå och lägga sig.
Somnade med Emma i ansiktet och Ellis på benen och en babblande riddare i sängen brevid.
Batman slogs just så det stod härliga till. Sonen ämnade inte sova.
"Jag vill inte att Anton skall SE sådant här" knystade jag. Inte för att jag tror att han FÖRSTÅR vad de håller på med, men jag vill liksom inte att min son skall få för sig att man visst kan hoppa från hustak eller sparka folk i magen. Vi pausade således och läste Max Kaka alla fyra.
Alla fyra? frågar du. Ja, alla fyra. Både jag och Hans är förundrade över Ellis plåstertendenser. Från att ha varit en dampkatt av rang har han blivit en ständigt närvarande knäkatt. Svartsjuka, tror Heinz. Måhända - närvaron av Lillen (Esthers boyfriend), frånvaron av Esther (som umgås med sin boyfriend) samt den av sina föräldrar ständigt uppmärksammade sonen kan ha gjort honom till det kurrande monster han nu är. Hellre det än det som spökar lite i min hjärnbark - ålderdom och letala sjukdomar.
Så vi satt och läste Max. Fantastisk historia, den där om Max och kakan.
"Kommer VOVVEN, Vovven HA MAX KAKA, Vovven TAR Max kaka..." Anton uppskattade Max raseriutbrott, vovvens retaliation och Mammas återställande av ordningen. Vi kunde så småningom återgå till upplösningen av Batman.
Heinziman uppsökte sängen han med. Jag zappade och fann till min stora glädje Bruce Willis i mitt vardagsrum, strax återkommen från dåtiden. Forskarna sjöng för honom och han trodde att han var sinnessjuk.
Jag ÄLSKAR tolv apor. Kan inte hjälpa det. Jag har sett den tusen gånger men jag kände att det var helt motiverat att sitta ytterligare en timme framför dumburken och återuppleva tolv apor. Trodde jag.
För då kom den svarte riddaren ånyo inspatserande med ett soligt leende och Coca under armen. Det var bara att knäppa av och gå och lägga sig.
Somnade med Emma i ansiktet och Ellis på benen och en babblande riddare i sängen brevid.
fredag 2 januari 2009
Konstnärliga genier...
På tv går i skrivande stund en dokumentär om Selma. Jag hör ingenting emedan jag förmodligen fått öroninflammation. Jag vill till dr Shosak som ger mig magiska piller och öppnar upp mina örongångar.... Helt ärligt, jag tror aldrig jag kommer att kunna dyka igen. Ens flyga.
Under i alla fall två år nu har höger örongång varit såååå trång. Jag har fått ont när jag har simmat två tre meter under vattnet. Antar att det är den stora höjdskillnaden mellan markplan och här uppe på fjärde våning som fick mitt högra öra för en timme sedan att bara sluta sig.
Smärtan är ungefär 18 meter utan tryckutjämning. Även vänster öra jävlas med mig, men där är det mer modest.
Syndigast i världen om mig, som förmodligen kommer att kapa av mig huvudet i ren smärta under natten. Eller i vart fall punktera trumhinnan med vadhelst som är smalt nog att trycka in i örongången.
Men...
Innan Heinziman gick till sitt älskade skateboardberg så satt han och Anton på golvet. Lite dimmigt hörde jag Heinziman säga till min son:
"Vilken fin BUSS du har ritat"
Nu skulle jag röja lite på golvet och såg teckningen min son gjort. Det är faktiskt LIKT en buss. (Nej, ingenting annat.) Hans konstnärlighet har höjt sig åtskilliga nivåer sedan igår när det bara var cirkelliknande saker som skulle föreställa bilar och hundar och bussar. Jag är stolt.
Stolt men smärtfylld.
Under i alla fall två år nu har höger örongång varit såååå trång. Jag har fått ont när jag har simmat två tre meter under vattnet. Antar att det är den stora höjdskillnaden mellan markplan och här uppe på fjärde våning som fick mitt högra öra för en timme sedan att bara sluta sig.
Smärtan är ungefär 18 meter utan tryckutjämning. Även vänster öra jävlas med mig, men där är det mer modest.
Syndigast i världen om mig, som förmodligen kommer att kapa av mig huvudet i ren smärta under natten. Eller i vart fall punktera trumhinnan med vadhelst som är smalt nog att trycka in i örongången.
Men...
Innan Heinziman gick till sitt älskade skateboardberg så satt han och Anton på golvet. Lite dimmigt hörde jag Heinziman säga till min son:
"Vilken fin BUSS du har ritat"
Nu skulle jag röja lite på golvet och såg teckningen min son gjort. Det är faktiskt LIKT en buss. (Nej, ingenting annat.) Hans konstnärlighet har höjt sig åtskilliga nivåer sedan igår när det bara var cirkelliknande saker som skulle föreställa bilar och hundar och bussar. Jag är stolt.
Stolt men smärtfylld.
Jag vet vad jag vill ha på min födelseda´!
Vi var vid Näckrosdammen innan, hela lyckliga familjen. Inte vid "lekplatsen vid UB", inte ens vid "lekplatsen vid Näckrosdammen". Närå. Efter att man blivit småbarnsmor så heter det bara "Näckrosdammen" och då avses inte buskarna runt omkring som i forna dagar, utan lekplatsen.
På väg därifrån, i isande kyla, såg jag på en stolpe vad jag vill ha på min födelsedag. Jag vill ha barnvakt. Jag vill ha sällskap. Och jag vill gå på FRONT 242!
Jepp. Kid U not. (Du kanske har sett det där tidigare... JAG har inte sett det.)
Front spelar på Trägår´n. Talande nog "Vintage Tour". Men kan Motorhead så kan vällan Front. Eller?
På väg därifrån, i isande kyla, såg jag på en stolpe vad jag vill ha på min födelsedag. Jag vill ha barnvakt. Jag vill ha sällskap. Och jag vill gå på FRONT 242!
Jepp. Kid U not. (Du kanske har sett det där tidigare... JAG har inte sett det.)
Front spelar på Trägår´n. Talande nog "Vintage Tour". Men kan Motorhead så kan vällan Front. Eller?
Nicke Lilltroll möter nazismen och Liza Marklund
Julklappsböckerna är avverkade. Den jag nu kommer att orera om var ingen julklappsbok, enligt giverskan, emedan det var en pocket. Den kom således utan inslagningspapper.
Den var så dålig.
Jag ÄR ingen deckarläsare, verkligen inte. Dels så tycker jag att alla deckare är upprapningar av schabloner och dels så vet jag alltid vem och varför långt innan första sidan är till ända och huvudpersonerna har givit sig till känna. Nej, det är inget skryt. Jag är bara naturligt bra på det där. Det vet du.
Det är något av en förbannelse. När jag såg Sjätte Sinnet så vred jag mig av plågor. Jag kunde inte förstå hur i helvete Bruce inte fattade att han var död när jag, låååångt innan miffoungen klämde ur sig sitt "I see dead people" bara satt och väntade på att något oväntat skulle hända. Det är inte KUL. Det är inte ett dugg roligt. Därför avhåller jag mig från filmer och böcker som går ut på att upplösningen skall vara oväntad. Rafflande. Ge mig en bra biografi eller faktabok.
Anyways - nu kom kvasitomten med Camilla Läckberg. Jag har inte tidigare läst Camilla Läckberg. Det enda jag vet om henne är att hon är en deckardrottning och att hon är tillsammans med RobinsonMartin som tog vinstpengarna och dumpade sambon. Och att Leif GW ansåg att hon skrev som Nicke Lilltroll talade. Ett uttalande som inte förvånade mig, ty Leffe verkar inte vara den som uppskattar kvinnors kompetens.
Dröm om min förvåning. Jag vet förvisso inte vem Nicke Lilltroll är, men jag är övertygad om att hans verbala förmåga långt överskrider Camilla Läckbergs litterära. Herregud - Liza Marklund framstod som en litterär GIGANT i jämförelse!
JEISCHUZ, JENNIFER WEGERUP skulle kunna ge Camilla Läckberg lektioner i kvällstidningsskrivning i romanform och det skulle bli ett bättre resultat! LINDA ROSING, till och med UTAN spökskrivare skulle ha en bättre chans till Nobelpriset!
MEN - ta mig tusan - det stannade inte där! Nej, nej... Persongalleriet.... HerreminjävlaGUD så sunkigt! Taffligare och mer ointressanta personer har sällan eller aldrig skildrats i romanform. Inte ens Birrona skulle lyckas placera några så slätstrukna och meningslösa personer ens i perifierin i någon av sina grå och deprimerande skildringar från Hisingens medelklassrepresentanter.
(Avbrott för bil- bildgoogling - där både Mammasch bil, busch, Coca, båt och Anton på babysim avverkats. Nu skall dock det lilla krypet ut till lekplatsen med sin far...)
I Fjällbacka, eller om det är i Camilla Läckberg, så har tiden stått stilla de senaste femtio åren. Föräldralediga fäder är något väääääldigt konstigt. Och män har inte kompetensen att vara hemma, heller. De klarar inte att hålla reda på var blöjorna är. Det poängteras av ALLA i boken att män inte har kunskapen att ta hand om ett barn. Och om de nu måste vara hemma så måste pappsen gå tillbaks till jobbet ändå. Och ungen passas av den kvinnliga kontoristen. (Ja, jag vet vad du kommer att säga - men jag JOBBADE faktiskt inte. Jag gled bara runt. Och om jag inte hade ungen på armen så var det för att någon med våld KIDNAPPAT honom.)
Alla fikar oavbrutet. Dricker kaffe och knaprar kakor och bullar. Ibland cocosbollar. Lite moderniteter har dock insmugit sig. Vissa serverar KÖPEKAKOR. Dock ber de om ursäkt för detta. (Alla som sätter fram fikat är naturligtvis kvinnor.) Men det fikas konstant. Det fikas tammefan mer än i Femböckerna.
Å andra sidan är intrigen i Femböckerna långt mer komplicerad och oförutsägbar.
Och faktagrejjerna.... Hua... Redan i de första sidorna börjar man åla sig över golvet då ett litet flickebarn fyller ett år. Det visar sig att Camilla Läckberg aldrig träffat ett barn! (Nu läste jag någonstans att hon var på tjocken med Martin Melin, eller om hon redan kläckt, vilket fick mig att le lite grand, ty Camilla kommer att få be om ursäkt offentligt över hennes beskrivning av en ettåring.... Med skammens rodnad på sina kinder...) Huvudpersonernas ettåring skulle kunna vara ett motoriskt och verbalt geni. Visst. Ty detta barn kan gå, tala och interagera med vuxna på ett sätt där var förmåga var för sig inte är osannolik. Men JAG har då aldrig sett en ettåring tala i tvåordsmeningar, förstå vad ett paket är, lyckats blåsa ut ljuset på tårtan och samtidigt gå som om hon aldrig gjort annat. Men det är ju inte OMÖJLIGT. Att det däremot, i det på alla andra sätt av Läckberg beskrivna efterblivna Fjällbacka finns TVÅ sådana mänskliga utvecklingsundantag...
I tackdelen tackar Camilla Läckberg Martin Melin för att han givit henne tips om hur det polisiära funkar. Med hänsyn till det polisiära arbetet som beskrivs i boken (omhändertagande av en hund som hålles på kontoret och matas med cocosbollar, godkännandet av att anhöriga till personalen deltar i utredningsarbetet, de ständiga fikorna, närvaron och arbetet samt ansvarsgivandet till den föräldraledige, och därmed oförsäkrade, konstapel Bom:en och en radda av uppenbara men inte dragna slutsatser och utredningsåtgärder) så undrar jag liiiiite grand över hur Martin Melin funkar som snut. Eller var det den där uppgiften om att svabbarna skickas till SKI som han bidrog till?
Nåväl. Storyn är följande:
Nicke Lilltroll hittar en medalj och en blodig barnskjorta bland sin moders pryttlar. VAD ÄR DET FÖR MEDALJ undrar hon. Det är en TYSK medalj, konstaterar hon. Men VAD ÄR DET FÖR MEDALJ? Hon tar det till en pensionerad historielärare som har snöat in på andra världskriget, och anses något av en expert. Han behåller medaljen, för att han skall ta reda på vad det är. Farbrodern dödas.
Ja. Här är hela boken slut. Särskilt som boken heter "Tyskungen". Tänka, tänka.... Tysk medalj.... Blodig barnskjorta... VAD kan mamsen ha dolt i alla dessa år?
Säg, oh VAD kan detta vara för något? Hur skall det sluta? "Tyskungen"... ett järnkors.... KAN det vara någon som har fått ett barn med en tysksympatisör och den hemska historien riskerar att uppdagas sextio år senare (efter preskription, mind U) varpå den godaste av de goda tar till våld för att dölja sina tidigare dåd? Hua, vad spännande....
Men Läckberg fortsätter skriva om den mystiska medaljen. Någon gång efter en sisådär trehundrafemtionitton sidor får hon tillbaks medaljen och leter upp en antikhandlare på Guldheden som också är expert på tyska grejjer. Hon åker till Göteborg för att få reda på att den tyska medaljen är.... Håll i dig nu!
ETT JÄRNKORS!
Här har den kära Läckbergskan uppenbarligen wickipediat vad ett järnkors är. Förklaringen är likartad.
Alltså, jag vill inte vara sådan... Men huvudpersonen använder google hur ofta som helst. Men uppenbarligen inte googla "tysk medalj andra världskriget" är tydligen alltför komplicerat. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig emellertid är hur i helvete man, ens i det av Läckberg beskrivna efterblivna Fjällbacka, kan ha MISSAT hur ett järnkors ser ut? Och även om huvudpersonen, som i och för sig försörjer sig som författare och därmed borde vara något beläst, inte vet vad det är så tycker man att en pensionerad historielärare borde veta det på studs, ÄVEN om han inte dels har en bror som arbetar för Wiesenthalcentret och dels är "expert" på andra världskriget.
Hur som helst. Jag hatade boken. Jag hatade den sååååå mycket. Jag skulle kunna skriva en roman om hur extremvärdo den är. Vilket jag nu nästan har gjort.
Istället för att förslösa tre timmar på Tyskungen av Camilla Läckberg rekommenderar jag istället den alltigenom mer välskrivna Fem söker en skatt av Enid Blyton. Bättre personporträtt. Bättre intrig. Nästan lika mycket fikor. Mer allmänbildande. På grund av Georges närvaro även mer genusrelevant.
Den var så dålig.
Jag ÄR ingen deckarläsare, verkligen inte. Dels så tycker jag att alla deckare är upprapningar av schabloner och dels så vet jag alltid vem och varför långt innan första sidan är till ända och huvudpersonerna har givit sig till känna. Nej, det är inget skryt. Jag är bara naturligt bra på det där. Det vet du.
Det är något av en förbannelse. När jag såg Sjätte Sinnet så vred jag mig av plågor. Jag kunde inte förstå hur i helvete Bruce inte fattade att han var död när jag, låååångt innan miffoungen klämde ur sig sitt "I see dead people" bara satt och väntade på att något oväntat skulle hända. Det är inte KUL. Det är inte ett dugg roligt. Därför avhåller jag mig från filmer och böcker som går ut på att upplösningen skall vara oväntad. Rafflande. Ge mig en bra biografi eller faktabok.
Anyways - nu kom kvasitomten med Camilla Läckberg. Jag har inte tidigare läst Camilla Läckberg. Det enda jag vet om henne är att hon är en deckardrottning och att hon är tillsammans med RobinsonMartin som tog vinstpengarna och dumpade sambon. Och att Leif GW ansåg att hon skrev som Nicke Lilltroll talade. Ett uttalande som inte förvånade mig, ty Leffe verkar inte vara den som uppskattar kvinnors kompetens.
Dröm om min förvåning. Jag vet förvisso inte vem Nicke Lilltroll är, men jag är övertygad om att hans verbala förmåga långt överskrider Camilla Läckbergs litterära. Herregud - Liza Marklund framstod som en litterär GIGANT i jämförelse!
JEISCHUZ, JENNIFER WEGERUP skulle kunna ge Camilla Läckberg lektioner i kvällstidningsskrivning i romanform och det skulle bli ett bättre resultat! LINDA ROSING, till och med UTAN spökskrivare skulle ha en bättre chans till Nobelpriset!
MEN - ta mig tusan - det stannade inte där! Nej, nej... Persongalleriet.... HerreminjävlaGUD så sunkigt! Taffligare och mer ointressanta personer har sällan eller aldrig skildrats i romanform. Inte ens Birrona skulle lyckas placera några så slätstrukna och meningslösa personer ens i perifierin i någon av sina grå och deprimerande skildringar från Hisingens medelklassrepresentanter.
(Avbrott för bil- bildgoogling - där både Mammasch bil, busch, Coca, båt och Anton på babysim avverkats. Nu skall dock det lilla krypet ut till lekplatsen med sin far...)
I Fjällbacka, eller om det är i Camilla Läckberg, så har tiden stått stilla de senaste femtio åren. Föräldralediga fäder är något väääääldigt konstigt. Och män har inte kompetensen att vara hemma, heller. De klarar inte att hålla reda på var blöjorna är. Det poängteras av ALLA i boken att män inte har kunskapen att ta hand om ett barn. Och om de nu måste vara hemma så måste pappsen gå tillbaks till jobbet ändå. Och ungen passas av den kvinnliga kontoristen. (Ja, jag vet vad du kommer att säga - men jag JOBBADE faktiskt inte. Jag gled bara runt. Och om jag inte hade ungen på armen så var det för att någon med våld KIDNAPPAT honom.)
Alla fikar oavbrutet. Dricker kaffe och knaprar kakor och bullar. Ibland cocosbollar. Lite moderniteter har dock insmugit sig. Vissa serverar KÖPEKAKOR. Dock ber de om ursäkt för detta. (Alla som sätter fram fikat är naturligtvis kvinnor.) Men det fikas konstant. Det fikas tammefan mer än i Femböckerna.
Å andra sidan är intrigen i Femböckerna långt mer komplicerad och oförutsägbar.
Och faktagrejjerna.... Hua... Redan i de första sidorna börjar man åla sig över golvet då ett litet flickebarn fyller ett år. Det visar sig att Camilla Läckberg aldrig träffat ett barn! (Nu läste jag någonstans att hon var på tjocken med Martin Melin, eller om hon redan kläckt, vilket fick mig att le lite grand, ty Camilla kommer att få be om ursäkt offentligt över hennes beskrivning av en ettåring.... Med skammens rodnad på sina kinder...) Huvudpersonernas ettåring skulle kunna vara ett motoriskt och verbalt geni. Visst. Ty detta barn kan gå, tala och interagera med vuxna på ett sätt där var förmåga var för sig inte är osannolik. Men JAG har då aldrig sett en ettåring tala i tvåordsmeningar, förstå vad ett paket är, lyckats blåsa ut ljuset på tårtan och samtidigt gå som om hon aldrig gjort annat. Men det är ju inte OMÖJLIGT. Att det däremot, i det på alla andra sätt av Läckberg beskrivna efterblivna Fjällbacka finns TVÅ sådana mänskliga utvecklingsundantag...
I tackdelen tackar Camilla Läckberg Martin Melin för att han givit henne tips om hur det polisiära funkar. Med hänsyn till det polisiära arbetet som beskrivs i boken (omhändertagande av en hund som hålles på kontoret och matas med cocosbollar, godkännandet av att anhöriga till personalen deltar i utredningsarbetet, de ständiga fikorna, närvaron och arbetet samt ansvarsgivandet till den föräldraledige, och därmed oförsäkrade, konstapel Bom:en och en radda av uppenbara men inte dragna slutsatser och utredningsåtgärder) så undrar jag liiiiite grand över hur Martin Melin funkar som snut. Eller var det den där uppgiften om att svabbarna skickas till SKI som han bidrog till?
Nåväl. Storyn är följande:
Nicke Lilltroll hittar en medalj och en blodig barnskjorta bland sin moders pryttlar. VAD ÄR DET FÖR MEDALJ undrar hon. Det är en TYSK medalj, konstaterar hon. Men VAD ÄR DET FÖR MEDALJ? Hon tar det till en pensionerad historielärare som har snöat in på andra världskriget, och anses något av en expert. Han behåller medaljen, för att han skall ta reda på vad det är. Farbrodern dödas.
Ja. Här är hela boken slut. Särskilt som boken heter "Tyskungen". Tänka, tänka.... Tysk medalj.... Blodig barnskjorta... VAD kan mamsen ha dolt i alla dessa år?
Säg, oh VAD kan detta vara för något? Hur skall det sluta? "Tyskungen"... ett järnkors.... KAN det vara någon som har fått ett barn med en tysksympatisör och den hemska historien riskerar att uppdagas sextio år senare (efter preskription, mind U) varpå den godaste av de goda tar till våld för att dölja sina tidigare dåd? Hua, vad spännande....Men Läckberg fortsätter skriva om den mystiska medaljen. Någon gång efter en sisådär trehundrafemtionitton sidor får hon tillbaks medaljen och leter upp en antikhandlare på Guldheden som också är expert på tyska grejjer. Hon åker till Göteborg för att få reda på att den tyska medaljen är.... Håll i dig nu!
ETT JÄRNKORS!
Här har den kära Läckbergskan uppenbarligen wickipediat vad ett järnkors är. Förklaringen är likartad.
Alltså, jag vill inte vara sådan... Men huvudpersonen använder google hur ofta som helst. Men uppenbarligen inte googla "tysk medalj andra världskriget" är tydligen alltför komplicerat. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig emellertid är hur i helvete man, ens i det av Läckberg beskrivna efterblivna Fjällbacka, kan ha MISSAT hur ett järnkors ser ut? Och även om huvudpersonen, som i och för sig försörjer sig som författare och därmed borde vara något beläst, inte vet vad det är så tycker man att en pensionerad historielärare borde veta det på studs, ÄVEN om han inte dels har en bror som arbetar för Wiesenthalcentret och dels är "expert" på andra världskriget.
Hur som helst. Jag hatade boken. Jag hatade den sååååå mycket. Jag skulle kunna skriva en roman om hur extremvärdo den är. Vilket jag nu nästan har gjort.
Istället för att förslösa tre timmar på Tyskungen av Camilla Läckberg rekommenderar jag istället den alltigenom mer välskrivna Fem söker en skatt av Enid Blyton. Bättre personporträtt. Bättre intrig. Nästan lika mycket fikor. Mer allmänbildande. På grund av Georges närvaro även mer genusrelevant.
torsdag 1 januari 2009
Bildgoogle och utveckling
Nu har jag suttit med en nybadad Anton och bildgooglat det som min son vill titta på. Det vill säga;
BUSCH.
Jag har försökt avleda och visa tåg, spårvagnar, grävskopor, grävmaskiner men icke. Bara BUSCH räknades. Bilderna på, företrädesvis, SLs röda bussar får barnets ansikte att lysa som en sol.
BUSCH....
Helt ärligt. Det MÅSTE vara Erik som är far till mitt barn. Jag har inget som helst minne av hur det gått till, men om man tänker efter... På avslutningspartyt på Rumpan Bar blev jag ju ganska på sniskan, om du kommer ihåg. Det SKULLE ju kunnat skett då... Om det inte vore för att jag har bestämda minnesbilder från kebaben på Järntorget tillsammans med dig, Jenny. Och att jag därefter kom hem.
Kan han ha droppat rohypnol i min drink, Jenny? Kan det vara så jävligt? Ty min son har ett fanatiskt intresse för allt med motorer. Och just nu, särskilt, BUSCH.
Jag försökte avleda honom med bilder på det käraste han har - COCA!
Barnet log som en soooool när han såg bilderna på de söta små koalorna.
"COCA" sade han hänfört och tittade upp på mig med sitt snoriga lilla anlete och sade därefter:
"Arton"
Så då letade jag ju naturligtvis upp lite Antonfilmer. Jag har inte sett dem på såååå länge.
Det är bara några sekunder sedan jag hade den här lille saken i mitt vardagsrum! Känns det som...
Edit 090102: Äh, filmen var tydligen för stor. Slumpvis vald bild klistras in i stället. Spelar ju liksom inte någon roll VILKEN bild man tar på min lilla smörklick - han är ju likväl världens sötaste onge. Var. Är. Kommer att förbli.
Men det STÖR mig en hel del att jag inte kunde delge Antons krypningar i jakt på den älskade Cocan....
BUSCH.
Jag har försökt avleda och visa tåg, spårvagnar, grävskopor, grävmaskiner men icke. Bara BUSCH räknades. Bilderna på, företrädesvis, SLs röda bussar får barnets ansikte att lysa som en sol.
BUSCH....
Helt ärligt. Det MÅSTE vara Erik som är far till mitt barn. Jag har inget som helst minne av hur det gått till, men om man tänker efter... På avslutningspartyt på Rumpan Bar blev jag ju ganska på sniskan, om du kommer ihåg. Det SKULLE ju kunnat skett då... Om det inte vore för att jag har bestämda minnesbilder från kebaben på Järntorget tillsammans med dig, Jenny. Och att jag därefter kom hem.
Kan han ha droppat rohypnol i min drink, Jenny? Kan det vara så jävligt? Ty min son har ett fanatiskt intresse för allt med motorer. Och just nu, särskilt, BUSCH.
Jag försökte avleda honom med bilder på det käraste han har - COCA!
Barnet log som en soooool när han såg bilderna på de söta små koalorna.
"COCA" sade han hänfört och tittade upp på mig med sitt snoriga lilla anlete och sade därefter:
"Arton"
Så då letade jag ju naturligtvis upp lite Antonfilmer. Jag har inte sett dem på såååå länge.
Det är bara några sekunder sedan jag hade den här lille saken i mitt vardagsrum! Känns det som...
Edit 090102: Äh, filmen var tydligen för stor. Slumpvis vald bild klistras in i stället. Spelar ju liksom inte någon roll VILKEN bild man tar på min lilla smörklick - han är ju likväl världens sötaste onge. Var. Är. Kommer att förbli.Men det STÖR mig en hel del att jag inte kunde delge Antons krypningar i jakt på den älskade Cocan....
Esther har idag börjat jama hjärtskärande. Jag hoppas att det betyder att hon under morgondagen önskar sig skära tuttar. Och att unge herr Zorro hittar rätt denna gången.
Vilket leder mig till en ytterligare punkt på min "Att- göralista år 2009" - om det blir några rosa tuttar så blir det en sådan där spännande bebisblogg. Ty jag vill ju inte blanda nytta med nöje.
Vad som skall hända i år
1. Esther skall få rosa tuttar.
2. Jag skall börja ta tag i mig själv. Lite. Typ köpa kläder och plocka ögonbrynen. I alla fall en gång i månaden.
3.... ah, det räcker väl så.
2. Jag skall börja ta tag i mig själv. Lite. Typ köpa kläder och plocka ögonbrynen. I alla fall en gång i månaden.
3.... ah, det räcker väl så.
2009
Föga originell titel denna dag, antar jag.
Men min nyårsafton var definitivt originell. Oh, yes.
Jag har ånyo fått babyebola. Därvid sov jag bort hela nyårsaftons dag, med undantag av en halvtimme då jag vacklade mig ut för att försöka leta upp min make och min son på Hedens lekplats. Förgäves, ty de hade redan gått därifrån. Istället gick jag med svettpärlor i pannan och snor i näsan för att införskaffa det som skulle bli nyårssupén. Hittade smördeg (HEEEELL no, jag gör ingen själv...), sparris, rökt lax, ruccola och babytomater. Allt kött var slut. Jag också, så jag stapplade mig hem. För att finna hissen trasig åter igen. Stapplade mig uppför alla trappor och anlände till hemmet anfådd och slut och gick och lade mig och sov.
Min make gick iväg och införskaffade kött och berne. Färdig sådan.
Jag och min make och vår son gick ner till hamnen och tittade på fyrverkerierna. Jag stapplade därefter hem. Och lade mig och sov.
Vaknade av att min make gjort maten, som serverades på ett torftigt undanröjt soffbord och utan laxförrätt.
Ingen skumpa. Tre glas rödvin.
Min make fick väl en släng av ebolan, eller så blev han bara vansinnigt trött på sin fru ty han gick och lade sig vid halv tolv, lämnandes mig, halvsovande, framför tvn.
Klockan tolv vaknade Anton av fyrverkerierna. Jag tog upp honom och vi tittade gemensamt på Malmsjö. Anton knaprade på en brödskiva, jag skålade med rödvin. Därefter ringde papsen och jag ringde till mamsen och så lade jag mig och sov.
PARTY.
Eller - så illa var det väl inte. DELS så fick jag äntligen tala med en släkting till mig som jag inte talat med på 20 år. Tammefan MER än 20 år. 25 minst.
När jag var liten så bodde min farfars kusin i Japan. Tokyo, närmare bestämt. Hans barn var i min och syrrans ålder. De hade sommarställe på samma ställe som vi (knappast något att höja ögonbrynen över - allt ligger i den gamla släktgårdens upptagningsområde) och jag AAAAAVGUDADE Christina och Marie. Eller i alla fall deras pryttlar. Typ två somrar innan ens det mest basala GameBoy spelet kom satt jag i deras stuga och spelade. Året efter, när några stackars satar i min klass gick runt och skröt om sina häftiga endisplaysgameboys så satt jag i Krogsfall och spelade Donkey Kong. DUBBELSPELET Donkey Kong!
Christina och Marie hade serietidningar, eller snarare böcker, där blodet sprutade. Jag fick inte "läsa" dem (hur väl läser en sjuåring japanska?) för mamma och pappa.
Christina och Marie hade sååååå fräcka saker. Och dessutom ryktades det om att de minsann i sina tonår arbetade som fotomodeller i Japan. Vackra var de ju båda två, och dessutom långa för att vara japaner. Halvjapaner som de var.
Deras mamma hade alltid en sådan där liten handfläkt som hon svalkade sig med.
Christina och Marie glömmer man ju liksom inte även om man slutar träffa dem.
För ett år sedan, ungefär, satt jag hemma hos en polare och vi pratade om... inte fan vet jag... och så kom han, eller om det var jag, in på Japan och så visade det sig att han umgicks med Christina och Marie! Och igår, under mitt och Matz gottnyttårsamtal så firade han nyåret tillsammans med Christina och därmed bytte jag några ord med henne. Så pass!
Dessutom, att sitta med en storögd liten människa som vill höra "Max kaka" om och om igen SAMTIDIGT som han tittar på fyrverkerier och käkar limpskiva, det går tammefan inte av för hackor.
Men min nyårsafton var definitivt originell. Oh, yes.
Jag har ånyo fått babyebola. Därvid sov jag bort hela nyårsaftons dag, med undantag av en halvtimme då jag vacklade mig ut för att försöka leta upp min make och min son på Hedens lekplats. Förgäves, ty de hade redan gått därifrån. Istället gick jag med svettpärlor i pannan och snor i näsan för att införskaffa det som skulle bli nyårssupén. Hittade smördeg (HEEEELL no, jag gör ingen själv...), sparris, rökt lax, ruccola och babytomater. Allt kött var slut. Jag också, så jag stapplade mig hem. För att finna hissen trasig åter igen. Stapplade mig uppför alla trappor och anlände till hemmet anfådd och slut och gick och lade mig och sov.
Min make gick iväg och införskaffade kött och berne. Färdig sådan.
Jag och min make och vår son gick ner till hamnen och tittade på fyrverkerierna. Jag stapplade därefter hem. Och lade mig och sov.
Vaknade av att min make gjort maten, som serverades på ett torftigt undanröjt soffbord och utan laxförrätt.
Ingen skumpa. Tre glas rödvin.
Min make fick väl en släng av ebolan, eller så blev han bara vansinnigt trött på sin fru ty han gick och lade sig vid halv tolv, lämnandes mig, halvsovande, framför tvn.
Klockan tolv vaknade Anton av fyrverkerierna. Jag tog upp honom och vi tittade gemensamt på Malmsjö. Anton knaprade på en brödskiva, jag skålade med rödvin. Därefter ringde papsen och jag ringde till mamsen och så lade jag mig och sov.
PARTY.
Eller - så illa var det väl inte. DELS så fick jag äntligen tala med en släkting till mig som jag inte talat med på 20 år. Tammefan MER än 20 år. 25 minst.
När jag var liten så bodde min farfars kusin i Japan. Tokyo, närmare bestämt. Hans barn var i min och syrrans ålder. De hade sommarställe på samma ställe som vi (knappast något att höja ögonbrynen över - allt ligger i den gamla släktgårdens upptagningsområde) och jag AAAAAVGUDADE Christina och Marie. Eller i alla fall deras pryttlar. Typ två somrar innan ens det mest basala GameBoy spelet kom satt jag i deras stuga och spelade. Året efter, när några stackars satar i min klass gick runt och skröt om sina häftiga endisplaysgameboys så satt jag i Krogsfall och spelade Donkey Kong. DUBBELSPELET Donkey Kong!
Christina och Marie hade serietidningar, eller snarare böcker, där blodet sprutade. Jag fick inte "läsa" dem (hur väl läser en sjuåring japanska?) för mamma och pappa.
Christina och Marie hade sååååå fräcka saker. Och dessutom ryktades det om att de minsann i sina tonår arbetade som fotomodeller i Japan. Vackra var de ju båda två, och dessutom långa för att vara japaner. Halvjapaner som de var.
Deras mamma hade alltid en sådan där liten handfläkt som hon svalkade sig med.
Christina och Marie glömmer man ju liksom inte även om man slutar träffa dem.
För ett år sedan, ungefär, satt jag hemma hos en polare och vi pratade om... inte fan vet jag... och så kom han, eller om det var jag, in på Japan och så visade det sig att han umgicks med Christina och Marie! Och igår, under mitt och Matz gottnyttårsamtal så firade han nyåret tillsammans med Christina och därmed bytte jag några ord med henne. Så pass!
Dessutom, att sitta med en storögd liten människa som vill höra "Max kaka" om och om igen SAMTIDIGT som han tittar på fyrverkerier och käkar limpskiva, det går tammefan inte av för hackor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)