Back with a vengeance

Pellis är hemma!

När jag satt i väntrummet och hade dragit mitt visakort och bara skulle hämta lilla söta gulligullkatten ögnade jag igenom kostnadsspecen. Jag fastnade vid posterna "Dygnsavgift katt svår beh arvode 494,40", "Dygnsavgift katt svår beh förbrukningsmaterial 108,80" samt "Dygnsavgift katt svår beh avgift 28,80". Jag puttade på sambon och visade posterna och frågade om han uppfattade dem som jag gjorde. Hans såg lite besvärad ut.

"Ellis har alltså varit Ellis" sade Hans.
"Det MÅSTE ju vara något annat" sade jag. "Ellis är ju Ellis men Ellis är ju SNÄLL"

"Nu vill Elvis gå hem" hördes en röst från mottagningen. Jag och en man på andra sidan lokalen studsade upp.

"Hur i helvete kan folk ha så dålig smak att de döper sina djur till Elvis i parti och minut" muttrade jag till Hans när den lycklige mannen fått gå och hämta sin sköldpadda eller iller eller katt eller vad det nu var och satte mig ner. Hans tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.

"Ellis heter inte Elvis längre" muttrade jag.
"Men han har gjort" upplyste Hans förnumstigt.
"Just det. Men inte så länge JAG har haft honom. Kallar man sitt djur för Elvis borde kommunen belägga en med djurförbud"

Vi väntade ytterligare en halvtimme. Under denna halvtimme hann en gubbe missta Anton för en hund. Detta sårade inte mina känslor det ringaste.

Vad som sårade mig och mitt mammahjärta var när det meddelades att katten Ellis ville gå hem. När jag glad som en liten lärka kom med min bur vad det första frau Sköterska upplyste mig om att Ellis är en mycket bestämd herre.

"Var det det "svår beh" betydde" frågade jag. Det var det.

"Oj" sade jag. "men han ÄR inte aggressiv" sade jag. "Han bara LÅTER mycket" fortsatte jag. Frau Sköterska tittade på mig med en sådan där mammablick som blott sköterskor på diverse sjukhus kan ha.
"De reagerar ju olika när de känner sig otrygga" sade hon och lät mig därmed veta att jag är en stolt ägare av ett monster.

Mitt mammahjärta BRAST. Ellis har alltså klassats som en krigare när han bara är en bebis som vill ha kärlek och förståelse och någon kärlek och förståelse har han inte fått eftersom han klassats som en krigare! Ingen har gullat med min bebis bara för att min bebis ser ut som ett monster och låter som tre, bara för att HAN har lite problem med de signaler han sänder ut...

"Vi har haft värre" sade sköterskan tröstande. TRO FAN ATT DE HAR HAFT VÄRRE!

"Men vi måste vara försiktiga" sade hon.
"Jag förstår" sade jag, och det GÖR jag. Jag skulle inte HELLER riskera liv och lem för att gulla med en barnätande mördarmaskin. Men nu är det ELLIS vi talar om. GullepluttEllis som varit mol allena med slangar i snoppen och slangar i benen och ensam och övergiven och STACKARS ELLIS!

Jag kom in i "pol 6"-rummet och där satt Ellispellis i en vit nätbur och kurade. Jag satte upp hans bur på britsen och öppnade trådburen.
"Eeeeeh" sade sköterskan och såg orolig ut. "Han är lite arg just nu"
"Moaaaaaaaw" vrålade Ellis och hoppade upp på britsen och sprang raskt in i sin bur. Jag stängde inte luckan för jag tänkte att han säkert ville hälsa på mig när han insåg att han var "hemma".

"MOOOOOOOAAAAAAAAW" vrålade Ellis och stack ut sitt huvud. Jag stack till honom MITT huvud, för här skulle det pussas. Sköterskan såg MYCKET nervös ut.
"Han är lite arg just nu" sade hon, "så det är nog bra om du är försiktig"

Arg? Ellispellis? Han var så glad över att se mig att han inte visste vart han skulle ta vägen! Han pussades och vrålade och vrålade och pussade och pussade igen. Han HOPPADE av glädje inne i buren. Vips var han ute på britsen med svansen i vädret och lade sig och rullade sig och kurrkurrkurrade och sköterskan insåg att Ellis inte alls var arg. Ellis var GLAD.

"Det är en HELT annan katt" sade sköterskan.

"Yeh, right", tänkte jag. Ellis är Ellis. Ellis vrålar. Ellis väser. Ellis är stor och stark och alla är rädda för Ellis. Ellis är snäll. Ellis är till och med snällast. Men det vet inte personalen på djursjukhuset.

"Han har druckit men inte ätit under tiden han har varit här" sade sköterskan. "Ha lite uppsikt så att han får i sig någon mat, det kan vara så att han har problem med att äta. Då får du komma tillbaks"

Älskade lilla Ellispellis har varit olycklig och då äter han inte!!!! Mammahjärtat skrek i mig. Ellis pussade vidare.
När han kom hem sprang han till matskålen och åt och åt och åt och åt som om han aldrig sett mat förr.

Min älskade lilla gullepluttgubbe har fyra rakade ben och om han hade haft kulorna kvar hade jag beskrivit hans rakade underliv som "porrpung" men nu vet jag inte riktigt vad jag skall säga... Porrpåse?

Nu skall Ellis ha medicin i en vecka. Därefter skall han blott få intaga blötmat. Men, påpekades det, Ellis är tjock och skall därför aktiveras för att förhindra övervikt. Hur aktiverar man Ellis ytterligare utan att han exploderar av överaktivitet?

Ellis har parkerat på mig så fort jag satt mig i soffan eller lagt mig i sängen eller varhelst jag har varit. Då har mamma Emma och Syster Yster Esther kommit och joinat sin tillfrisknande broder. Jag känner mig låst.

I natt har jag blivit väckt otaliga gånger av min vrålande hemmavarande katt. Han har hoppat på mig och han har krävt att få busa. Han har racat över parketten och han har hoppat på möblerna. Han har kloat på matstolarna så tussarna har rykt. Just nu hoppar han upp och ner på tangentbordet, springer till ytterdörren och vrålar och hoppar på handtaget. Allt är som vanligt. Vad skulle man göra utan sin älskade katt?

Att ha en femmånaders bebis är en dröm i jämförelse med att ha en 7-kilos damp-burma.

Men GUD vad jag är glad över att Ellis är hemma!

Tyst blev det... nästan

Efter att ha återvänt från Blå Stjärnan med en tom kattbur och ett tungt hjärta möttes jag av en vrålande Emma som försökte ta sig ut i ren på-jakt-efter-Ellis-desperation.

Ellis ligger på sjukhus. Den stora buffliga klunsen fattade knappt vad som hände, men Hans plockade ner kattburen på golvet, Emma gick in, Ellis gick på toa och därefter ställde han sig utanför buren. Hans ropade på Emma som gick ut, dumdumEllis utan självbevarelsedrift skuttade glatt in och kände förmodligen att han vunnit någon match.

Han vrålade hela vägen till Blå Stjärnan. Vi fick komma in nästan direkt.

Ellis var Ellis. Därutöver morrade han mordiskt när veterinären klämde på hans urinblåsa. Hon konstaterade att den var spänd och att Ellis måste opereras (eller snarare sköljas ur). Typ tur att jag kom, annars skulle katten dö... Men eftersom det inte var helt stopp så har urinblåsan i alla fall inte brustit och förhoppningsvis är det inga njurskador och förhoppningsvis blir hab helt återställd.

Han sövs ikväll och därefter rensar de kisseridelarna. Därefter får han en kateter och får ligga kvar tills han klarar att kissa själv, förmodligen tar det ett par dygn.

Det låter väl bra?

Men i mina öron låter det så här:
DE SKALL SÖVA MIN ELLISPELLIS! Tänk om han inte kommer hem igen?

I det elliska hemmet råder tystnad som endast bryts av Antons vrål efter uppmärksamhet och Emmas vrål av saknad. Inget Ellisvrål. Inget hopp-på-dörr-handtag. Inget slå-i-brevinkast. Inget klös-på-matstolarna. Inget klorace på parketten. Bara tyst.

Hur klarar man sig utan Ellis?

Kattmördare

Jag sitter som på nålar, i morgonrock och vill så gärna få håret tvättat. Jag kan dock inte hoppa in i duschen. Denna gång är det dock inte sonen som förhindrar tvagning utan min veterinär. Eller, jag.

Ellis har problem med kissen. (Hahaha... Du vet att jag inte ens kan skoja HALVHJÄRTAT om mina katter när de mår dåligt. Men jag är en tapper själ - jag försöker...)

Vems fel är detta?

Mitt. Jag är en dålig mor, en dålig människa och jag förtjänar ett bad i glödande lava. Dock får detta ske EFTER att jag talat med veterinären.

Vad har hänt?

Vi lämnade ju katterna hemma när vi åkte till Vimmerby. I ett och ett halvt dygn. Två skålar vatten hade de att förlusta sig med utöver den mat som stod framdukad. Mitt samvete tyngdes naturligtvis under ett och ett halvt dygn, ty mina katter har aldrig varit ensamma så länge utom när jag födde barn och när Esther ställdes ut i Stockholm. Men vad skulle jag göra? Tre kattburar i en bil som var fylld med småbröder och bebisar och en vistelse i ett hus med öppna gjutjärnskaminer, barn i dörröppnarålder, en jättehund samt en icke så kattälskande 60-årsjubilar omöjliggjorde att jag skulle ta med dem. Särskilt som ett medtagande skulle innebära en fyratimmesbilfärd - Emma gillar INTE att åka bil!

Urskuldar jag mig?

Jepp.

Vad har mer hänt?

När vi kom hem såg jag att katterna druckit mycket. Den ena skålen var helt tom och den andra halvfylld. Detta innebär en bra mycket större konsumtion än vanligt. Maten var även den mumsad på.
Jag tolkade det som att katterna haft tråkigt.

Måndagen kom. Ellis uppträdde ganska märkligt. Han gick på lådan ofta, ofta, men jag tänkte att han var nervig för att han fått vara hemma ensam i ett och ett halvt dygn, om det inte var detta så var det att han tyckte att lådan var så äcklig ("ny" sand som luktar allt annat än mumma) så att han inte ville sitta längre än nödvändigt. Att han kom kurrkurrkurrande och ville ligga hos mig hela tiden tolkade jag som att jag ju varit borta i ett och ett halvt dygn och/eller att han ville värma sig i detta kylskåp som vi kallar hem.

Tisdagen kom. Ellis ändrade inte sitt beteende. På kvällen gick han på toa var tionde minut. Jag reflekterade över detta och kände på hans urinblåsa. Ingen spänd buk. Inga tecken på smärta. Lilla snoppen var inte anmärkningsvärd på något sätt. Det kom lite kiss varje gång han gick på lådan.

Onsdagen kom. På dagen var jag ute en massa och på eftermiddagen lade jag märke till att Ellis fortfarande gick på toa titt som tätt. Men det kom liiiiiite kiss varje gång. Men innan vi gick och lade oss var han på lådan var femte minut. Lilla gubben. Ingen spänd buk, ingen smärta, vita fina ögonvitor och rena blinkhinnor, inte särskilt varm, inte slö... Bara gossiga Ellis på toa hela tiden... Lite röd runt snoppen, men vaffan, han gick ju och kissade var femte minut...

I samråd med sambon beslöt vi att kontakta veterinären idag trots att min läkarskräck sträcker sig över artgränserna och innebär att jag hela natten legat och tänkt över hans liv, hans avrättning, huruvida vi skall ersätta den oersättliga drömprins jag nu kommer att mista (eller få ge penicillin) och hur jag skall kunna frakta katt + barn till Majorna eller om jag skall gå till Blå Stjärnan direkt, samt krasst konstaterat att det ingalunda kommer att kunna köpas några julklappar ty försäkringen täcker bara 25 000 kronors veterinärsvård för Ellis, OCH det är 20 % självrisk upp till den summan.

(Jag noterade dock att katten sov nästan hela natten hos mig och behövde inte springa på toa hela tiden)

Jag vet inte om det var oron som gjorde att jag gick upp klockan 7.10 i morse. Jag satte på kaffe och tänkte att jag hinner duscha innan veterinären öppnar mottagningen. Men så kom sjuklingen himself och ville gossa. Han lade sig på mig och stensomnade. Så där låg jag, med kaffet utom räckhåll, fram tills sonen skulle ha frukost klockan halv nio. Jag fick putta undan sjuklingen, som jag inte kunde avgöra om han var slö eller bara sedvanligt morgontrött. Väckte barnet, matade honom och ringde till veterinären.

Veterinären var ute och flyttade bilen. Hon skulle ringa upp när hon kom in igen. Nu är klockan 11. Flyttade hon biljävlen till Haparanda och gick tillbaks?

Sjuklingen har varit uppe och gått. Han har ratat godis (men det är en ny sort, han kanske inte gillar den. Kitbitsen är slut) och har väl inte gått på toa så särskilt ofta. Vita ögonvitor, fina blinkhinnor, ingen direkt rodnad på snoppen, ingen spänd buk, inga tecken på smärta och han verkar inte särskilt slö... Beter sig mest som vanligt, faktiskt.

Men i kattböckerna står det att katter DÖÖÖÖÖÖR om de har problem med urinvägarna. Typ efter fem minuter. Det står i och för sig att alla katter stendör efter fem minuter oavsett vad som fattas dem (hosta = säker död. Rött öga = säker död. 10 minuter utan rent vatten = säker död) men jag chansar inte vad gäller Ellis och hans snart spruckna urinblåsa (som töms var femte minut).

Jag sitter och funderar på om jag skall skita i veterinären och ringa någon annan. Jag är redan sur på min veterinär för att hon tog fyra nålar på sig att vaccinerar Esther. OM Ellis har problem med njurar eller urinvägar litar jag inte helt på att min veterinär har kompetensen att fixa det utan remiss till Blå Stjärnan i vilket fall som helst. Men nu har jag ju SAGT att veterinären skall ringa... Då är det ju dumt att ringa någon annan... Men klockan börjar närma sig lunch och i morgon är det fredag vilket innebär att risken för akut helgbesök (läs DYRARE) ökar för var minut som går om det inte finns undersökningstid under morgondagen...

Tänk om han DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR på grund av att jag inte ringer någon annan vet?

Ah, hur oundgrundligt det än är, så vet jag att du inte är intresserad av mina pälsbollar. Jag droppar ämnet.
(Om något någonsin händer min Ellispellis så kommer jag aldrig att förlåta mig själv och det finns ingen finare hankastrat i hela världen och han är mitt lilla livsljus och jag är såååå orolig och jag är inte fjollig alls. Sådetså.)

Titta det snöar!

Världen är på väga mot undergång. Det snöar igen.

I övrigt är allt ganska mycket som vanligt. Två kriminella gäng har åter börjat skjuta på varandra. (Nope, jag åsyftar INTE Partillepolisen eller helikopterpolisen. Även om det vore ganska kul med en uppgörelse, en riktig beef mellan de två falangerna. Vad är det för kontroll de skulle kämpa om? Hastighetsövervakningarna på E4an?)

http://www.aftonbladet.se/goteborg/article1235180.ab jmfr m "Det är naturligtvis oerhört oroande att både en polisstation och våra helikoptrar attackerats inom ett såpass kort tidsintervall, säger Klas Friberg." http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=382282

Liten betraktelse...
Är det konstigt om den här bruden är singel?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1239929.ab

match.com kunde varit ett mer effektivt sätt. Eller så är jag bara gammalmodig.

Julen är på väg och med den en växande känsla av frustration. Var skall vi vara, med vem skall vi vara, vad skall vi köpa, till vem skall vi köpa... Det skall bli kul att ladda granen i år i alla fall... Jag skippar temat och lassar upp ALLT jag har - här skall det glittras och glimmas och ögon skall tindra!

Jag är i sanning lite rädd för vad tomten skall komma med. Jag vill inte att Anton skall få massa julklappar! Han är bara 6 1/2 månad på jul. Han behöver inget! (Mer än kläder, dådå...) Vi har ingen plats till massa nallar och bilar och bollar och saker som låter tuttut eller bingbing. Jag har meddelat de berörda om detta men jag antar att ingen lyssnar som vanligt...

Jag är i sanning rädd för vad tomten INTE skall komma med. Jag vill ju att jag skall få massa julklappar! Jag är 35 år på jul och behöver en massa. Jag behöver kläder! Jag behöver en stavmixer! (Eller ANTON behöver en ny stavmixer.) Jag behöver dyra presanger! Jag behöver en helg på ett spa, jag behöver en resa till ett varmt land!

Astrid skulle fyllt 100 idag. Anton skall få en massa Astridrelaterade ting under sin barndom. När han fyller två och tre och fyra och fem och på jularna runtomkring. När han fyller ett kanske han kan få en Beskowbok.

Dumma Aftonbladet....

Jag kunde ju liksom inte hejda mig.

När jag var inne på Willys och handlade, vilket visade sig vara en vecka för gamla, kycklingköttbullar tog jag en Aftonbladet.

Jag ville ju veta om Lyxfällan var oseriösa för att de tvingade folk att betala räkningarna....

Inte fan stod det något om Lyxfällan!!! Bara en massa om Tito. Men det fanns ju på nätet också...

Dumma. Så här sitter jag utan kycklingköttbullar och utan kunskap. 40 spänn fattigare.

Jag förbannar min snålhet!

I Aftonbladet står med svarta bokstäver att läsa att "De lurades av Lyxfällan" och någon yttrar att "Hade jag vetat att de var oseriösa hade vi aldrig ställt upp". Min nyfikenhet väcks naturligtvis, men man måste vara "plus" för att läsa det. Eftersom sambon alltid köper papperstidningen så har jag ju hållit mig utanför extravagansen att "plus"a....

Vad är detta? Är det en dålig rubriksättning eller är det någon som tycker att det är oseriöst att behöva betala sina räkningar? Ååååååå... Jag kan inte vänta tills ikväll när jag får händerna på tidningen!!! (om inte Anton hinner käka upp den före.)

Oavsett är Lyxfällan den enda klara arvtagaren till Baren. Dokusåpan och förnedringstvn är död - länge leve dokusåpan och förnedringstvn!!!

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article1222897.ab (lägger in länken om du mot förmodan inte är lika snål som jag...)

I det danska valet är demokratibegreppet ifrågasatt från en sann expert. Pia Kjærsgaard tycker att det är odemokratiskt att inte hon får vara med att leka med de andra. Bara för att de är fler...

"Väljarna borde få avgöra hur folketinget ska se ut", säger hon. Jag förmodar att hon menar HENNES väljare.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1229258.ab Gulligt. Och genomtänkt.

Anton ligger just i detta nu och sover på vardagsrumsgolvet. Inte ens på en matta. I en av havregrynsgröt nedspydd t-shirt. Misär.

Katterna har sökt värme. Emma ligger på köksfläkten, vars lampa är tänd för att agera värmeelement åt min prinsessa. Esther och Ellis har ockuperat Antons skötbord eftersom de då får värme från tvättmaskinen. Men Anton får ligga på ett iskallt golv för att hans moder är hjärtlös... (nä. Jag lade över honom en filt men han sparkade av sig den. Faktiskt. Och han sover gott. Faktiskt. Jag är taskig om jag väcker honom. Faktiskt.)

Undrar om Bolaget försöker kyla ut bara mig eller om de är lika jävla snåla i hela huset. Elementen är iskalla och det snöar ute. Undrar vad de gör med "bränsletillägget" som tillkommer hyran varje månad... Inte värmer de upp huset i alla fall...

På tal om det - överklagandet har fortfarande inte kommit mig tillhanda. Eftersom jag just verbaliserat detta innebär det väl att det kommer med posten idag, men jag kan inte annat än hoppas, lite, lite, lite granna att Ombudet och hans den Anställda föll på eget grepp och överklagade för sent. Det hade varit SÅÅÅÅÅÅ kul!

(Jag vet inte, men jag är faktiskt inte överhuvudtaget rädd att förlora i nästa instans heller, så på ett sätt hoppas jag att överklagandet inkom i tid så att de får stå med skammen. Och ett nytt prejudikat...)

VAR är Linda?

Jag börjar bli orolig på riktigt. Var är hon?

Eftersom hon enligt egen utsago inte kunde arbeta på ICA eller inom vården för att hon inte kunde vara sig själv på dessa arbetsplatser så kan hon ju inte ha ett lönejobb. Om hon lanserats som popstjärna på nytt borde vällan Aftonbladet i alla fall skrivit en NOTIS om det?

När Fadde kom ut som förortsvakt så nämndes inte Lindas namn...

Var ÄR hon?

I gårdagens söndagsbilaga fick i stället Ensam mamma söker - Susanne visa glitterkläder.

Är det ett tecken på moralförskjutningen i samhället? Skall bimboblonda botoxdamer med siliconinlägg ersättas med mörka, frikyrkliga saltlösningsinlägg? Vart är samhället på väg?

Helgen spenderades i Astrid-land. Mitt ute i skogen med snötyngda granar. Allt var som en saga. Anton var inte bara den ende som spydde på festen, han var även den ende som spillde rödvin på vitt underlag. En partyprins!

Jag tog Hans och Anton för att visa min barndoms gröna ängar. Hela klanen följde i mina fotspår. Över stock och sten gick vi i minusgrader och dunjackor, jag, Hans, pappas nyas son, Kalle, Lotta, Jim, Lottas ungar samt en megastor hund. Jag ville ju bara visa Hans jätteenen. Det var det enda. Men den hade uppenbarligen rasat i höstas. Fan.

Vi snackar alltså the mother of all ens. Ett naturligt underverk. Sist gång jag såg enjäveln var för tio år sedan när jag gick längs min barndoms gröna ängar. Att den uppenbarligen rasat nyligen pisses me därför off något såpass.

Hans var ganska impad av en ANNAN en. Han var dock inte impad av att jag gick på en skogspromenad genom snön och över gärdesgårdar med ett glas vitt vin i handen. Han tyckte det var typiskt stassbor.

Nyhetsblixt - jag är stadsbo. Jag tar med mig ett glas vitt vin på skogspromenad. Hur relaxad är man då i förhållande till naturupplevelser? Dessutom - kan man kyla vitt vin på ett bättre sätt än genom att ta det med sig på promenad i minusgrader? VA?

Jag ser inte att jag skulle blivit en BÄTTRE Mulle om jag haft på mig Tretorn och druckit blåbärssoppa ur en kåsa. Alls. Han är bara avundsjuk på mitt avslappnade förhållningssätt till skogen. Jag hittade dessutom en björkticka.

Mera humor!

Kan man annat än älska denna rubrik?

”Jag har aldrig sett så mycket vatten”

Sagt i en kuststad....

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1205508.ab

Det var inte ROOOOOLIGT!!!

Jag uppskattar inte heller humorn i att spruta vatten i ansiktet på folk, det gör jag faktiskt inte. Jag tycker att det är ett otroligt Benny Hill-wannabe stuk, men jag tycker att det är stor humor i Reinfeldts respons:

"Det var inte rooooligt". Jag ser framför mig när Alfons lilla underläpp börjar darra.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1205197.ab

Vidare tycker jag att responsen från den stora komikerbegåvningen Hanna Wilenius är jätteskojig.

"Jag följde bara manus" - ett åttitalisternas svar på "Jag följde bara order", månde?

"Vår avsikt var inte att förnedra kändisar i tv. Det var på skoj" säger hon vidare.
"Jag hade aldrig gjort det i en politisk miljö där han är statsminister. Jag bedömde att han var på biografen som privatperson."

Man kan alltså inte bli förnedrad om det är på skoj och det är STRIX som bestämmer vad som är skoj och inte? Det är inte ok att vara skojjig med en statsminister, men med en privatperson?

Jag tycker att detta är en logik lika god som någon annan och bedömer därför att det inte finns något som heter "mobbing" om det inte är ställt utom allt rimligt tvivel att uppsåtet hos "gärningsmannen" varit något annat än att det varit "på skoj". För vem uppskattar inte skämt såsom "doppa huvudet i toastolen"?

Det är dock viktigt att den som får sitt huvud doppat i toastolen INTE är någon betydande person. Ingen typ i den högsta kasten på skolan, typ innegängsledare eller så... Nä, man skall ta den töntigaste och minsta typen. Då är det ok.

Det är lite lustigt att det tycks ha blivit så acceptabelt att bete sig som en gris bara det hamnar på tv.... Jag vet, jag slår in öppna dörrar och jag har ältat det förut, men VAFFAN ÄR DET FRÅGAN OM?

En journalist tar en massa pengar från en anhörig till en dömd person för att visa storyn på tv och få killen ur fängelse på det viset. Alternativt tar han svart betalning för juridiska tjänster till överpris. Det framkommer att journalisten dessutom förmodligen gjort liknande förut. Hans fellow journalister reagerar med att säga att källskyddet är i fara om journalistens dator genomsöks....

En journalist fotograferas när han hånglar med personen som förmodligen har krisjour och är packad som en säl. Initial reaktion från skrået? Att man inte får smygfotografera JOURNALISTER för detta är en fara för det fria ordet... Men det är ok att smygfotografera alla andra....

Och när kvittot på nämnda krogkväll begärs ut från TV4 så säger kanalen blankt "NEJ" för att... för att... ja, inte vet jag, nej sade de i alla fall. Överåklagaren lackar och gör husrannsakan. Istället för att rannsaka sig själva börjar TV4 åter vråla om "källskydd". DET HANDLAR OM ETT KVITTO!!!

Lustigt med det där att granska maktens boningar. Det är tydligen en rätt som bara tillkommer den fjärde statsmakten. (Eller om det är den tredje - who´s counting?) Vem granskar Janne Josefssons svartbyggen? (Vi minns väl alla hur han protesterade om att det minsann inte var allmänintressant. Till skillnad från andra svartbyggen han förfasat sig över. På sin arbetsplats...)

Nåväl, jag tycker att det ÄR kul när Alfons darrar på underläppen och säger att det inte var rooooligt.

Anton åt havregrynsgröt för första gången i morse. Det är en del i programmet "Så bulkas en femmånaders". Han tycktes inte tycka att det var vidare värst äckligt. Snarare att det var lite smågott. Jag har således fött ett barn (eller fött och fött, fuskfött, då, då...) utan smak. Men jag är glad att NÅGON uppskattar min kokkonst. För mjölkallergin gör att jag måste koka min gröt själv, med Nutramigen, förståss, ty den annars så nyttiga köpegröten innehåller komjölk. Jag slängde i ett halvt äpple. (Jag rev det först.)

Barnmatens svar på Jamie Oliver har gjort det igen!

Få nyheter har roat mig så mycket som den tatuerade 17-åringen med det kinesiska tecknet på axeln. Jag har därför snokat rätt på följande;
Så här mycket impulshandling var det:

Dragon tattoo
Tjenare tjenare gott folk.
Jo jag gjorde en tråd för ett tag sen om tatuering.
Nu gör jag en till för jag har helt ändrat planer.
Jag ska göra en drake på ryggen men har svårt för att hitta en snygg som jag kan göra. Skulle ni ‘hackers’ på fb kunna hitta en snygg drake till mig?! :)
Den skulle ungefär så ut såhär: http://www.fuskbugg.se/pub/misc/aj3.jpg
Tack (=
(http://www.fragbite.com/?threadID=430476)

Vidare;

Pojken, den stackarn, fnissar inledningsvis över att hans mor är en sopa, men får lite för mycket skit.
(http://www.fragbite.com/?threadID=468922)

#56MEN ÄR DU HELT JÄVLA DUM I DITT LILLA FUCKADE HUVUD? JAG SÄGER JU ATT JAG INTE ÅNGRAR MIN TATUERING OCH DET (INTE) ÄR JAG SOM STÅR FÖR ANMÄLNINGEN! LÄS FÖR HELVETE VAD JAG SKRIVER INNAN DU KOMMENTERAR DITT EFTERBLIVNA AS!
Och:
Den är inte heller klar än. Jag vill inte “stämma” dem, det är min mamma som vill det. Jag tycker om den och ska fylla i den efter jag fyllt 18 år."

Ja, ja... Du undrar naturligtvis hur mycket tid jag lagt på detta idag. Inte så mycket alls, skulle jag vilja säga. Inte så mycket alls.

Ärrad för livet...

När jag tittade lite närmare på den ärrade 17-åringen upptäckte jag till min fasa två ytterligare omständigheter;
1) Pojken har ytterligare en tatuering. Ett kinesiskt tecken på axeln. Är det den ömma modern som gjort denna själv med kroppsfärg eftersom den inte ansetts ärra sonen?
2) Pojken har Elvis på väggen. I rest my case. Killen har gjort bort sig.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1199869.ab

Att ta ansvar...

Jag är ansvarsfull. Tjoho, I AM. På riktigt, alltså.

När sonen vaccinerades innan idag så satt han i mitt knä. Jag skakade inte. Jag grät inte. Jag pussade honom på kinden när han illvrålade av smärta och så sade jag att det inte var någon fara alls. Jag tog inte bara ansvar, jag ljög också. Jag kräktes inte. Jag ryckte inte undan honom.

Allt det där sparade jag tills han låg i vagnen igen. Då började jag skaka, må illa och fick tårar i ögonen, men det spelade ingen roll. Han sov. Guldstjärna till mig!

(Den lille mesen grät som en brud! Töntigt.)

När jag höll på att ta på honom kläderna kom en fresh fish in med sina nya päron. Liten, liten, liten och i ärlighetens namn ganska ful. Men han/hon (oklart vilket kön) vägde lika mycket som Anton vid hans första besök. Så liiiiiiten! (Här skulle jag kunna förirra mig in i nostalgi igen, men nä.)

Idag i Aftonbladet är det synd om en kille som har tatuerat en drake på ryggen. Ojojoj, det är synd om honom! Det tycker hans ömma moder också.

Mental note: När Anton vid 17 års ålder kommer hem med en megadrake på ryggen skall jag OCKSÅ kontakta Aftonbladet. Så han får skämmas rejält. Dessutom skall jag börja ta betalt av den lille jäkeln för kost och logi. Kan han lägga tvååfem på att märka sig med en drake på ryggen kan han minsann bekosta maten han äter.

Vad är det MED folk, på riktigt? Är man 17 år borde man väl ha fattat att tatueringar inte går bort med tvål och vatten? Och om mamma är sur, varför lackar hon på tatueraren? Sonen är ju inte förståndshandikappad! Om han vore det är det synnerligen konstigt att han har 2500 kronor att lägga ut efter ett spontanbesök hos en tatuerare. För han kan ju inte ha ett jobb och om han är förståndshandikappad borde mamsen kanske inte låta honom sköta sina inköp själv...

Jag ruskade på huvudet och fortsatte läsa. Ser då att plastikkirurgvåldtäktsmannen nu ligger i skilsmässa och alltså passar på att ta bladet från munnen.

Det var frivilligt sex. Men han ville inte berätta det för frugan, för hon kanske skulle bli sur då.

Jag är helt säker på att sexet var frivilligt, från hans sida.

Samtidigt vidhåller han vad han tidigare sagt, han hade tajat innan på dagen och det var förmodligen den sperman som råkade slinka in i bruden som ville ha en billig bikiniwax. Vilket för mig till vad som äcklar mig mest i hela storyn.

Han tycker alltså att det är ok att inte tvätta händerna innan behandlingar. YÄCK. Och att inte använda handskar.

Vidare litar han inte mer på sitt eget yrkeskunnande än att han måste söva en person för ett ingrepp som i vanliga fall sker med bedövande kräm. Hua.

Vidare har det framkommit att en fransk läkare som har haft kontakt med plastikkirurgvåldtäktsmannen har anlitat en kille som har haft som uppdrag att se till att våldtäktsoffret framstår som en slampa.

Plastikkirurgsvåldtäktsmannen säger att HAN minsann inte har med den saken att göra. Han har haft kontakt med den franske läkaren för att de skall samarbeta någon gång i framtiden. Därför har de haft kontakt. När plastikkirurgvåldtäktsmannen satt på häktet. Den franske läkaren har väl bara, tja, vad vet jag, kommit på att det kanske är kul att anlita en kille som ser till att en slumpmässigt vald brud, vilken som helst egentligen, (men TÄNK vilken lustig slump att det råkar vara den svenske kollegans våldtäktsoffer! Eller jag kanske skulle säga "misstänkta offer" för skuldfrågan var ju vid den tidpunkten inte avgjord....) framstår som en slampa.

Så, om helvetet är fruset till is och bruden ifråga faktiskt hade frivilligt sex med plastikkirurgisåfallintevåldtäktsmannen, sperman kom från plastikkirurgisåfallintevåldtäktsmannens otvättade små fingrar och tjejen bara ville ha en gratis epilering så tycker jag ändå att plastikkirurgisåfallintevåldtäktsmannen borde se över sin bekantskapskrets. Och kanske gå en uppfräschningskurs i basal medicin.

Nattliv

Igår natt när jag gick och lade mig ockuperades min kudde raskt av Emma. Hon tog inte bara en del av den som hon brukar göra, nej, hon tog hela kudden i anspråk.

Kurrkurr, sade Emma. Eftersom jag inte hunnit med henne på hela dagen nästan (med undantag av att jag äntligen lyckades klippa hennes sylvassa klor) hade jag inte hjärta att vräka henne från hennes boning. Jag lade mig istället med armen i en onaturlig vinkel så att jag höll om henne och lade min näsa på hennes höft. Inte bekvämt. Men min ena axel hölls varm, i alla fall. Det behövs i den här lägenheten. Det drar såpass mycket från fönstret att växterna rör på sig.

Jag försökte dra upp täcket. Innan jag hade lyckats med det hade emellertid Esther kommit kurrkurrkurrande och lagt sig på min höft. Inte bara omöjliggjorde detta att jag kunde vända på mig - jag kunde inte heller dra täcket runt mig utan att hon skulle ramla ned från sovplatsen.

Kurr kurr sade Esther som också lidit av uppmärksamhetsbrist under dagen. Lillan... Min lilla lillan... Min syster Yster... Min bebis... Esther var i ett sådant behov av mänsklig närhet och omtanke och kärlek och/eller led såpass mycket av sina långa klossingar att hon utan prut lät mig klippa klorna utan Hans assistans igår. Nog är hon väl värd en frostskadad axel? (att klippningen föranleddes av att hon lyckades klösa sönder mina jeans på mindre än fem minuter förtar inte hennes värde. Hade jag visat henne tillbördlig uppmärksamhet och kärlek så hade jeansen varit hela. Mitt lår också. Hon skall få ett klösträd av mig i julklapp. Istället för mina ben.)

Klockan var redan mycket och jag var übertrött. Då började barnet ynka. Ynket växte till ett vrål. Jag förmodade att det antingen var ontimagen eller mardrömmar. Jag fick putta Esther åt sidan och gå upp och klappa barnet på huvudet. Han blev tyst. Esther blev synbart ledsen.

Jag makade mig tillbaks i sängen igen. Esther lade sig på plats mellan mina ben, Emma låg på kudden. Jag var kall. Men fortfarande sur på Heinz, så jag tog inte min tillflykt till hans varma täcke.

Barnet började vråla. Jag gick åter upp och lade sonen vid min sida. Ynk, ynk, sade barnet. Emma reste sig från kudden i någon minut. Hon är inte van och hon gillar inte att dela säng med barnet. Men detta innebär inte att HON anser att hon skall flytta på sig. Efter ett par varv runt mig och Anton lade hon sig bestämt ner mitt på kudden igen. Hon fnös högljutt i protest mot att barnet ostört fick tränga så djupt in i hennes revir, det vill säga mitt absoluta lebensraum.

Jag låg nu med en hårig katt i ansiktet, vänster arm under min sons nacke, höger arm på katten vilket blottade min iskalla högeraxel och med en katt på höften. Anton somnade med Emma som pälsmössa. Jag somnade inte. Jag inväntade bara sjupannorsEllis.

Emma har fått fruktansvärt dålig andedräkt. Jag skyller den på Royal Canin. Jag kan uthärda, men jag oroade mig lite för att barnet skulle drabbas av akut förgiftning.

En dryg timme senare, vid halvtre, var Anton otröstlig. Jag gick upp och blandade Nutramigen till honom. Fadern matade och därefter lades sonen i vaggan. Tydligen var hans ontimagen/mardrömmar bara ett resultat av en dålig frukost i kombination med ökad fysisk aktivitet (det lilla livet kryper runt i lägenheten och drar i elsladdar). Emma var sur för att hon väckts ur sin nattliga sömn. Esther också. Emma kurrkurrkurrade runt mig, Esther valde att lägga sig ner på min mage och somna. Emma beslutade sig för att förlåta mig. Om hon fick tillbaks sin sovkudde.

I morse sov vi länge, jag och Emma och Esther. Anton låg i vaggan och babbelibabblade. Jag tänkte att om han bara är nöjd så gör det inget. Anton mår bra av att ha en utvilad moder.

Men barnet behöver mat. Klockan halv nio gick jag därför upp och jag överdriver inte. De tre stegen från vaggan och ut ur sovrummet... Minst en svans under varje fot! Fysiologiskt omöjligt, skulle man kunna säga, särskilt som Ellis hållit sig utanför sovrummet hela natten och istället valt lugnet på eksoffan. I Antons vinteroverall. Som nu förvandlats till en pälsoverall.

Ellis kom krypande till mig nu på morgonen när jag givit Anton mat. Kurrkurrkurr sade ledsna Ellis och tittade på mig med stora sorgsna ögon. Därefter lade han sig med en hörbar duns på mitt bröst. Jag fick ganska raskt putta bort honom eftersom sonen, med ett slemmigt kräkspår efter sig, krupit under tvn och började tugga på en högtalare och slita i de tillhörande kablarna.

Stackars understimulerade Ellis. Han är sur på mig. Såpass sur att han inte lät mig klippa klorna på honom igår, fast han till och med sov under tiden han sparkade mig.

Mental note till nästa liv: Skaffa inte tre katter. Alternativt: skaffa en ryggrad och låt inte katterna promenera över mig. Bokstavligt och bildligt.

Idag är det föräldragrupp. Innan dess skall Anton badas, vagnen och vinteroverallen rollas och så skall Anton matas med mat som lämnar finfina slemmiga, gula fläckar på de rena kläder jag sätter på honom strax innan vi lämnar lägenheten. När vi kommer fram kommer de andra mammorna titta på mig med avsky och överväga att ringa till soc eftersom jag låter mitt barn gå kräkmarinerad. Och kattnedhårad.

Fünf Monaten

Klockan är nu strax elva. Enligt min journal hade man just gjort det andra laktatet (4,4, "men det är inte DÅLIGT!) och det var solklart att saker och ting började gå åt helvete. Jag var hungrig och törstig men fick inte äta eller dricka eftersom jag "riskerade" kejsarsnitt. I efterhand fattar jag inte varför jag inte redan ett par timmar tidigare hade vrålat och krävt att de skulle skära upp mig... Nåja. Det återstår ett par timmar till och fyra laktater till innan paniken verkligen bryter ut och jag vrålar efter Hans när pHt är på 7,9.

Lustigt nog upplevde jag att hela förloppet skedde på natten. Förmodligen bara för att jag kom in mitt i natten. Persiennerna var neddragna och jag kommer inte ihåg om det var jag eller någon annan som drog ner dem. Jag minns att jag var SÅ trött och att jag låg och tittade på Hans när han satt och sov i den fula gröna sextitalsstolen med galonklädsel. Men jag tror att detta skedde på natten, för vid elva torde både jag och han vara så nojjiga att ingen kunde sova. Dessutom var det de där laktaten en gång i timmen, ju.

Jag vågade knappt släppa blicken från den där hjärt/värkmonitorn. När Antons hjärta gick ner pep jag så att barnmorskan skulle reagera, och jag låg och höll i megamagen och bad honom att KOMMA UT, men inte fan.

När laktaten skulle tas fick Hans gå ut ur rummet. Någon form av stolthet har jag, även under panik. Jag hyperventilerade och barnmorskan strök mig lugnande över smalbenen. Hur lugnad blir man av en barnmorskas smekning av orakade smalben? Förnedringen var total.... Och därefter en väntan på några minuter medans läkaren fastslog pHvärdet.

Strax innan ett hade jag fått gå upp för att gå på toa. Jag kände att det började göra ont, rejält ont. Barnmorskan och undersköterskan meddelade mig att jag - kors i taket - hade "öppnats" och att det minsann skulle bli barn, i alla fall, utan att de skulle yxa upp mig. Bara ett jävla laktat kvar, och därefter...

13.28 beslutas om kejsarsnitt och jag körs iväg, vilt protesterande. För jag känner inte alls för att bli uppskuren och barnet kommer med största säkerhet att stryka med och jag vill inte alls vara med om det här!

Hans sitter med blå scrubs och en blå duschmössa vid min sida och försöker skämta till det. Den ena läkaren, den manliga, som skär upp mig heter också Hans. Vad kvinnan heter har jag inte någon aning om.

14.09 föds Anton.

"Lever han" frågade jag Hans. Hans nickade.
"Mår han bra" Hans nickade.
"Är han söt" Hans rynkade på näsan och tittade mot barnet, tittade på mig och skakade på huvudet.
Sedan försvann de och jag syddes ihop och kördes till uppvaket där jag såsmåningom fick Östras sista isglass.

Fem månader sedan. Det är inte klokt. På fem månader har den lilla bajsmarinerade räkan förvandlats till en liten människa som igår fick en barnstol som han stolt satt och slog sippicupen i. Bara en månad kvar att oroa sig för plötslig spädbarnsdöd, därefter får jag oroa mig för elchocker och knivincidenter (med detta menar jag att barnet skall stoppa en strumsticka i eluttaget och/eller få tag på en förskärare som han ramlar på) och om ett par år måste jag börja oroa mig för bilar och tåg och därefter ungdomsgäng och knark.

Hua. Är det detta som är att bli vuxen?

BAAAAAAD parenting.

Jag vet ju att det kommer att hända, men vad skall jag göra då?

När Anton kommer hem med tårarna rinnande för att Pelle har sagt att Anton har fula kläder, eller att Anton är dum, eller när Olle har tagit Antons leksakstraktor eller sagt att det bara är tjejer som leker med dockor eller Anton inte har fått vara med Olle och Pelle, ELLER när Olle och Pelle gemensamt, och i samförstånd, har givit Anton på nöten.... Vad gör jag då?

Jag kan ju inte säga till Anton att Pelle och Olle är erbarmliga losers som förmodligen bara är avundsjuka för att DE lever ett otroligt trist och innehållslöst liv, att Pelle och Olle aldrig fått knulla så man får ha överseende med att de är lowlifes men trösta sig med tanken på att de aldrig kommer bli något annat. Man får inte säga att Olle och Pelle är så fula att inte ens deras mödrar kan titta på dem utan avsky. Man kan helt enkelt inte hantera saken som en vuxen människa!

Tänk när han kommer hem, med sin lilla skolväska och är ledsen.

Vad FAN skall jag göra då?

Jag kan ju INTE lära honom att slå tillbaks. Våld är aldrig lösningen... (Yeh, right...) Men jag vill ju inte att min son skall bli en slagpåse!

Om jag skulle lära honom att det är ok att slå tillbaks, men aldrig att slå först riskerar jag att fostra en Rödebymopedist, det fattar jag med.

Tänk om Anton BLIR en Rödebymopedist? Det är VÄRRE än om han skulle bli en Rödebynittonåring...

Jag vill att Anton skall vara en glad kille, en sådan där som alla gillar, alltid och jag vill att han aldrig, aldrig, ALDRIG skall komma hem ledsen.

Men han KOMMER att komma hem ledsen. Fan också. Jag är en dålig mor. Jag kan inte skydda mitt lilla ättelägg.

Min hajson

En högljudd haj.

Hajen I, II och III

När min son i några minuter om dagen sover tar katterna vid. Jag älskar dem, dearly, som du vet. De är mina bebisar. De är halva mitt hjärta. De är ljuspunkten i mitt liv, vid sidan av Anton och Hans. Men det hindrar inte att jag vill strypa dem ibland.

Den senaste lilla egenskap de i samförstånd har utvecklat är att klösa sönder sitsen på varsin stol. Kalla mig korkad, men jag ser inte nödvändigheten att revirmärka en stol när det står tre andra, likadana, bredvid. Särskilt inte som de andra två katterna sitter på varsin och gör likadant. Ok - ni har valt en stol. Er polare har valt en annan. Get over it. Sluta klösa! Det är klart! Ellis vill inte ha Emmas skitna stol, Esther vill inte ha Ellis. Hur svårt kan det vara?

Esther har tuggat sig igenom gummibandet till en av pälsbollarna i den långa prasseltunneln. Nej, jag tänker inte oroa mig! Jag är bara glad att detta har möjliggjort för EMMA att leka med något som hon hittills ratat - pälsbollen. Men bara för att HON hittat den så anser Ellis och Esther att det är en kul leksak. Det finns ytterligare en pälsboll, precis likadan. Ellis och Esther tycker inte att den är kul alls. Inte Emma heller.

För att beskriva mina katter kan man likna dem vid hajenfilmer. (JOOOOO, du ÄR intresserad av mina katter, Jenny, du tycker bara det är pinsamt att erkänna det!)

Emma är the original Hajen. Hon cirklar runt, minding her own bissniss, med full integritet och lojalitet till det hon gillar. Om hon inte gillar något, ja, då är det synd om detta något. Kort sagt - hon är en tjurig jävel när hon är på det humöret. Vilket hon sällan är. Hon är mest överbeskyddande jobbig. Jag är det yngel hon önskar att hon hade.

Ellis är hajen i Deep blue see. Om du har missat detta mästerverk så kommer här en kortfattad beskrivning: Stellan Skarsgård, among others, är forskare. De forskar på superhajar med superintelligens under vattnet. Tänka sig! Hajarna kommer lös! Eller HAJEN kommer lös, snarare. Och med den överjordiska intelligens som blott en hollywoodgenmanipulerad och tränad haj kan ha tillintetgör hajen hela forskningsstationen och gillrar elaka genomtänkta fällor för dem han inte gillar, det vill säga forskarna. Detta är Ellis. Ellis är en snäll variant, men han är katternas svar på Mc Gyver. Mc Gyver goes shark, typ.

Esther är... hon är en av hajarna i Hajar som hajar. Eller så är hon Willy i Free Willy. Glad och söt och menar inget illa, men oj vad hon finns.

Nu är min son vaken igen. Och arg. Om han vore en haj skulle han förmodligen vara... Ja, inte vet jag. En hungrig haj.