Semester Schesmester

I morse när jag vaknade hade jag inte ont någonstans.

Jag tror inte att du anar vad detta betyder för mig.

Jag har varit en ryggtant hela semestern. Sedan fick jag urinvägsinfektion. Sedan lyckades jag sparka mig själv på fotknölen (eftersom jag är en ryggtant och inte har full koll på nerverna i benen längre) så jag fick jävligt ont i foten. Sedan fick jag skoskav, ordentigt. Nu kanske du tycker att jag gnäller, för skoskav är ju ingenting. I kombo med ryggtanteri, urinvägsinfektion och hälta av andra orsaker så är det jättesyndigt om mig. Och igår gick jag med lapp för ögat för jag hade superont i höger öga, kunde inte se på det och det var syndigt om mig för den sakens skull. Funderade lite på om jag skulle bli blind och om jag eventuellt skulle ringa tant doktorn men näe. Tammefan. Nu får det vara slut, tänkte jag. Det är inget större fel med att ha en lapp för ögat, tänkte jag. Med lapp för ögat KAN man sitta framför datorn och tvn. (Utan lapp går det inte.) Att laga mat med lapp är emellertid inte att rekommendera för man tappar allt sinne för djup och skär sig ganska lätt.

MEN det gjorde jag inte. För jag använde nyporna, OCH hade ingen lapp när jag RENSADE DILL. Kleptomanåldringsparet hade snott alla mina krusbär i år igen (jag skall sno ALL deras grönkål i vinter. Ja, jag har egen. Men jag skall sno deras. För de snor mina krusbär, år ut och år in) men jag kom hem med typ tusen kilo dill som skulle repas. (Och svarta vinbär som åkte direkt i frysen. Och bondbönor som sprittades och förväldes. Och sparrisärter som åkte in i kylen för att förmodligen ruttna. Och världens sötaste lilla squash som jag skall ge till syrran i tribut.) Men så upptäckte Heinziman att lilla Al Capone behövde akut sjukvård och så fick jag lämna tusen kilo dill i en vas för att åka till Blå Stjärnan. När jag kom hem var jag håglös. Och halt.

Igår så var jag blind. Men dillhelvetet behövde åtgärdas. Jag var generös. Jag struntade i allt som blivit halvgult. Jag kan ändå äta dill till huvudrätt för resten av mitt liv.

Dill luktar ju sååååå gott och fräscht, säger du. Och sade jag i förrgår. Efter igårkväll, där jag stod, enögd och repade dill så säger jag näppeligen. När man håller på med sådana mängder dill så blir det en frän lukt. Lite desinfektionsmedeldoft över det hela. Kanske var det ångorna som botade mitt infekterade öga?

Jag kom i säng vid tolv. I säng, men inte sov jag. Jag lekte med kattungen Apple Pie. Jag somnade väl vid ett.

Och vaknade av att solen sken. Klockan var åtta, solen sken, jag hade vaknat (av solen i kombination med att Esther vrålade av hunger, som vanligt...) och nu skulle jag bara mata katterna och få upp sonen så skulle familjen Bra åka till Falkenberg och bada och JAG HADE INTE ONT NÅGONSTANS. Fatta lyckan!

Gick för att väcka sonen. Det gick trögt. Efter två timmar stod det lika klart som solen sken på himmelen där ute att vår son var sjuk.

Så att jag var frisk och skadeslös denna o så ovanliga soliga dag spelade ingen roll. Någon dag på stranden fick jag inte.

Blä.

MEN - jag fick det här! (Har du varit inne på hemsidan eller kattbloggen så har du sett det här kortet - men batteriet på kameran tog slut och det är de enda fotona som jag har laddat ner till datorn...) (Fast det visste du ju redan om du läst kattbloggen...)

Lilla Amelia Earhart. Hon är något så fantastiskt förtjusande att något mer fantastiskt förtjusande sällan har skådats. Med undantag av hennes syster Aloha, naturligtvis. Och brorsan Apple Pie (NEJ det är inget tjejnamn. Jag har bestämt att det inte är något tjejnamn!)

Akut sjuk!!!

I morse vaknade jag och var sjuk. Ajajaj-sjuk.

Jag ville INTE gå till Axess/Axxess/Axxes/Accex-akuten av två, mycket goda skäl:
1. Sist gång jag var akut sjuk så kom jag inte hem från sjukhuset förrän efter en vecka, och såg ut som en grav heroinist i armvecken och händerna av alla dropp och nålar och skit som de torterat mig med bara för att ha roligt.
2. Det är lördag (så arbetande människor har tid att kurera sina små åkommor). I semestertider (dvs massa sjuka turister som springer runt på gator och torg och i väntrummet på akuten). Det regnar (folk kan ju inte ligga på stranden och passar således på att kurera sina små åkommor). Semestertider (Nu tror du att jag missat att jag redan skrivit det, men ack nej. Här avses LÄKARNAS semestertider!). Summa sumarum: VÄNTETID.

Efter en timmes uppevaro insåg jag att det bara var att pallra sig iväg. Igår var det fint väder. Jag mådde bra. Igår var det fredag. OM igår hade varit idag hade jag bara behövt ringa till Torggatan och så hade de tagit emot mig direkt, för det gör de ALLTID på Torggatan. Idag är det lördag och Torggatan är stängd. Och det regnar så de som låg på stranden med mig igår masar sig iväg till akuten. Jag tjurade lääääänge i nattlinnet. Jag ville inte gå, alls. Jag vill inte spendera en hel dag på akuten, muttrade jag till min make. Min make sade till mig att gå till akuten. "Men tänk" sade jag, "Tänk om jag inte alls är sjuk" sade jag. "Fatta vad pinsamt om jag går till akuten och tar prover, får vänta i flera timmar, och dessutom åsamka att ANDRA får vänta i flera timmar, och så är jag inte SJUK?"

Maken erinrade sig att sist gång HAN var på akuten var när han hade brutit nyckelbenet. Då behövde han inte vänta så länge.
"Lite skillnad på prio" muttrade jag, som ju är döende fast det inte syns.

"Gå till akuten" sade maken. Då ringde svärmor. För att gratulera på bröllopsdagen. Hon frågade hur vi skulle fira. Jag informerade om mina planer på att gå till akuten. Jag hade glömt bort att det var min bröllopsdag, dessutom. Jag lade på luren och tog på mig kläder OCH min nya regnjacka och gick. Till akuten. Långsamt, ty jag är en ryggtant. Och dessutom har min hand varit domnad hela morgonen. Och så har jag urinvägsinfektion OCH är rynkig. Helt klart så har jag haft bättre dagar.

Jag kom till akuten. Jag tog en lapp. 366 stod det på lappen. Det var inte så mycket folk i väntrummet, och på nummertavlan stod det 361.
"Lucky me" tänkte jag. Det går undan! Jag satte mig ned.

WALLENBERG - ploppade det upp i min hjärna. Det var inte ALLS Bonnier som verkade utan att synas, det var WALLENBERG! Jag och maken diskuterade vilka det var häromdagen, och jag sade Bonnier, men jag hade FEL. Kanske, tänkte jag, så är mottot för dagen "Att synas utan att verka". Men - näh. Det var bara fem nummer före mig.

Och där satt jag. I en timme. Det var inte så att jag blev utkonkurrerad av sjuka människor, folk som var sjuka på riktigt, alltså, utan det var så att de i receptionen stod och småpratade och fnittrade med varandra. Faktiskt. Det fanns säkert en god anledning till att de inte skrev in patienter, tänkte jag, för jag är positiv och vänligt inställd till min omgivning. Men onekligen så var mina tankar om omvända Wallenberg inte så verklighetsfrånvända, konstaterade jag nöjt i ett anfall av masochistiskt vad-var-det-jag-sade.

Så, till slut, var det jag. Jag kom fram till en sköterska som scannade mitt körkort och frågade om jag var jag och frågade vad som fattades mig. Jag svarade "ja" på fråga ett, och på fråga två svarade jag att jag hade urinvägsinfektion.

Hon frågade mig om jag hade tagit med mig ett prov.
"Ursäkta" undrade jag.
"Har du tagit med dig ett urinprov" förtydligade receptionisten. Som om jag vore HELT dum i huvudet. "Om du inte har ett prov så kan vi ju inte pröva..."
"Näe" knystade jag. "Det trodde jag att jag kunde göra här"

Det kunde jag. Jag fick kissa i en liten mugg och ställa i ett litet skåp där det stod syltburkar och marmeladburkar och väntade på att labb-personalen skulle komma tillbaks från var de nu befann sig. Jag kan inte låta bli att fundera på VARFÖR man kissar i en syltburk, skruvar på locket och tar med sig burken till akuten i sin handväska. Vad DRIVER sådana människor?

Änyho, receptionisten hade talat om för mig att det nog skulle dröja "några, ett par, timmar". Jag gick alltså hem. Långsamt, för jag är en ryggtant.

Jag kom hem. Vi tog på sonen regnkläderna för han ville plaska i pölar. Vi gick ut och sonen plaskade i pölar.

Jag hade hämtat en bok och jag linkade tillbaks till akuten med min pippigula regnjacka på. Det var bra att den var på, ty ett skyfall av sällan skådat slag utbröt över Göteborg. Jag hade mina vida jeans på mig när jag gick. När jag kom fram till akuten hade jag ett par tighta jeans på mig. Tighta och kalla. Men min överkropp var torr, minsann. Jag gillar min pippigula regnjacka. Synd bara att jag inte tog på mig mina nya, grå, regnbyxor, tänkte jag när jag satt och droppade av mig på akuten.

Jag läste. Och läste. Och läste. Och funderade på att fråga om de hade ropat upp mig under tiden jag var borta. Jag läste.

Och SÅ var det min tur. En sköterska visade mig till ett rum och sade till mig att... vänta.

Jag väntade, och väntade, och läste. Och läste. Och väntade. Till slut kom en läkare in i rummet. Han tittade på ett recept och sade mitt namn och jag sade ja och hej och sträckte fram handen och han sade sitt namn och jag svarade med mitt namn. Samtidigt slog det mig att eftersom han hade mitt namn på ett papper och jag för tre sekunder sedan bekräftat att det var jag som var jag var den verbala överföringen av information om mitt namn vid handskakningen tämligen... obehövlig. Lika obehövlig som att TRÄFFA en läkare, tänkte jag. Kunde de inte bara gjort en analys och så kunde läkaren skrivit ut receptet och så kunde jag gått ner till apoteket och hämtat ut ett e-postrecept på direkten, tänkte jag när jag tog läkarens helt avslappnade hand.

"Du har urinvägsinfektion" sade läkaren.
"Ja" svarade jag.
"Jag har skrivit ut ett recept till dig" sade läkaren.
"Bra" sade jag.
"Det är samma som du haft tidigare" sade läkaren och började lämna rummet.
"Super" sade jag och tog receptet. På väg till dörren så kom läkaren på något. Han vände sig om, snabb som en iller.
"Hur känns det" frågade han.

Hur känns vad? Att just ha fått vänta i en hel dag för en skitåkomma bara för att det är lördag och det regnar i semestertider och min kropps aptaskiga immunförsvar beslutar sig för att ge upp just DÅ? Jag förstod inte frågan.

Så beskrev han symptomen på urinvägsinfektion. Jag insåg vad det var frågan om. DE OBLIGATORISKA FRÅGORNA. Jag vet inte om det är någon LAG eller så, men jag vet att sist gång jag suttit på Axessakuten för att jag hade urinvägsinfektion (även det på helgen och med ett stängt Torggatan...) så fick jag mig en utskällning av en läkare för att andra tjejer sprang till läkaren så fort det började svida minsta lilla, och detta otyg var ett otyg. Och DET skulle jag ha klart för mig, att om man inte hade haft besvär, och då menade han riktiga besvär, i minst tre dagar, så skulle man inte GÖRA sig besvär med att uppta massa läkartid. Inte. Dessutom så skulle man på ett begripligt sätt kunna beskriva sina kroppsliga besvär. För det är minsann inte så att minsta lilla svid är urinvägsinfektion, det kan vara annat också. Så det så. Och då skall man inte springa till läkare och beklaga sig inte. Jag hade i och för sig turen att inte behöva bli ifrågasatt den gången, ty läkaren konstaterade att jag hade en KRAFTIG infektion, men han kunde liksom inte låta bli att lägga över all frustration över klemiga fruntimmer på mig ändå. Och detta har jag i minnet.

Så på väg till akuten på morgonen så hade jag övat. Jag hade formulerat mina symptom så fint, så fint. Och jag upprepade i mitt sinne "tre dagar, tre dagar, tre dagar" i huvudet för att jag verkligen inte skulle GLÖMMA att detta var tidsgränsen. Även om det faktiskt bara var i morse som jag vaknade upp och kissade blod och det gjorde så ont att jag höll på att gråta. Sedan - i all väntan - så glömde jag bort alltihop.

Men nu rabblade läkaren upp symptomen åt mig. Det var ju praktiskt. Hans ramsa var, av förståeliga skäl, mycket bättre än min. Å andra sidan utelämnade han "ömhet över nedre delen av buken" som jag har på min lista. Den hade den arge läkare nämligen på sin lista, och det är den listan jag använder mig av.
"Ja" sade jag, när han slutat.
"Och när började besvären" frågade läkaren.

Jag kan fan inte ljuga. Jag är helt VÄRDO på att ljuga. Genom mitt inre öga såg jag läkaren rycka åt sig receptet och fnysa hånfullt när jag sade, eller snarare pep;
"För tre dagar sedan"
"Tre dagar" frågade läkaren. Jag nickade. Och kände att jag rodnade.
"Du fick alltså besvären för tre dagar sedan, säger du"
Jag insåg att han genomskådat mig. Men HA - han kan aldrig bevisa något. Jag vet att han vet och han vet att han inte kan göra något åt det. Haha. Jag vann. Skulle jag ha kunnat tänkt. Men det gjorde jag inte. Jag skämdes. Inte för att jag ljög, utan för att jag ljuger så jävla dåligt att jag blir avslöjad varenda gång.
"Ja, ungefär" pep jag. VADDÅ UNGEFÄR? Antingen är det tre dagar eller så är det inte tre dagar. Inget UNGEFÄR.
"Bra" sade läkaren. "Hej då" sade läkaren, och var borta. Jag fick själv försöka hitta ut i väntrummet.

Jag kom på att jag skulle ha frågat honom om min avdomnade arm också. Den hade fortfarande inte vaknat. Och nu var det faktiskt eftermiddag.

Så gick jag till apoteket och där behövde jag inte vänta länge alls.

Det var hela min spännande dag, det.

Och vad kan vi lära oss av detta? Naturligtvis det självklara: BADA ALDRIG MED VÅTA KLÄDER!

En sak till gjorde jag faktiskt. Jag knatade ner på Konsum Avenyn och köpte tre kvarts kilo färska räkor och fyra kräftor för att fira bröllopsdag. 308 spänn är min makes kärlek värd. Lite mindre, egentligen, för jag köpte även en Red Bull då jag behövde energi efter allt väntande.

Min domnade arm har fortfarande inte vaknat. Och nu är det faktiskt kväll.

Och - så måste jag tillägga också - jag tycker att det är helt ok att vänta en hel dag när man har en sådan skitåkomma och det är helg. Jag tycker att det är självklart att barn går före vuxna och helst att åldringar får komma in fortare än andra, och naturligtvis torde benbrott och hjärtattacker vara något som får gå före i kön. Men det är SURT att spendera en dag på akuten. Och det är SJUKT dålig vårdtillgång i det här landet, överlag. Men i den sjukt dåliga vårdsituationen så är det heeeeelt ok för mig att sitta och vänta och bita i det sura äpplet.

Shoppat loss!

Maken tappade sin mobil häromdagen när vi var i slottsskogen. (Eller är det slottSkogen?) Med hänsyn till att det mest hightechiga med hans mobil var att den hade färgskärm och att han dessutom bara hade ett kontantkort så beslutade han sig för att skita i att den var väck och har således inte höjt ett finger för att försöka återfinna den. Han beslutade att köpa en ny.

Så idag gick vi för att köpa en ny mobil till maken. Jag muttrade lite inom mig själv, för min mobil är också stenålders. Men jag får aldrig tummen ur att köpa en ny mobil för jag vet aldrig vad jag skall köpa. Men, min gamla mobil funkar ju faktiskt och jag har inte tappat bort den, så alltså finns det ju egentligen ingen anledning för mig att köpa något som jag ändå inte använder särskilt mycket. Tänkte jag muttrandes.

Vi gick in på Expert. De hade nästan inget. Vi gick in på Telenor och fick höra den tjugiåriga sommarjobbarförsäljerskan skälla ut några potentiella kunder för att de ställde frågor. Vi gick från Telenor. Vi gick in på Teliabutiken men där var det döööööden som gällde. Vi existerade liksom inte. Vi gick in på Siba. Där var hela Gothia Cup. Vi gick in till 3 och attackerades av en supersäljare. Tjugifem. Ambitiös. Trevlig. Duktig som fan på att sälja. Vi sade att vi skulle tänka igenom vad han sagt och komma tillbaks när Anton fått en näringsrik lunch på Mc Donalds.

Vi gick till Mc Donalds längst bort i Nordstan. De har byggt om. Flashat till stället, så numer finns det knappast några sittplatser. Men snyggt är det. Personalen tycktes omedveten om att just strippar är något som av hävd går ganska bra på Mc Donalds så de brydde sig inte särskilt mycket om att göra några. Så min burgare var typ uppäten när stripparna väl kom.

Anton fick ingen Ice Age-tiger. Han fick en gul mugg istället. Maken fick en dressinglös sallad.

Jag gick in på Sportia och kom ut med... Håll i dig... Ett REGNSTÄLL! Nu kan jag alltså leka med min son när det regnar ute! Om jag bara köper ett par stövlar. Vilket regnställ, sedan! Pippigult! Och nedsatt från en tusing till sexhundra spänn! Glad som en lärka, var jag.

Maken tittade in på The Phonehouse och beslutade sig därefter att återgå till den unga mannen med försäljaregenskaper. Vi gick således tillbaks till 3.

Och nu har jag en mobil som jag kan surfa på och som jag får ladda ner preciiiiiiis hur mycket musik jag vill på i ett år. Eller om det var i en månad. Gratis. Problemet är bara det att för att göra det så måste jag installera en liten minicd på mitt nästa problemområde...

Datorn.

Min dator är så gammal och skruttig att jag inte kan installera ladda-ner-hur-mycket-musik jag vill på min supertelefon. Försäljarkillen SADE att det är en supertelefon. Så jag är två steg ifrån stenåldern. Nu får jag väl ta en tripp till någon datorbutik också, så att jag helt lämnar lowtecheran och blir en modern människa...

Btw... Igår somnade jag på soffan och sov där hela natten. Varför?

Jo, för efter att jag skrivit om Eklund och Juha Valjakaljalalala så satte jag mig framför tvn en liten, liten stund, just när Mordkommissionen började. Och vad avhandlade den? Jo - Juha och Marita. Fast i dansk tappning. Jag tyckte att det var ju en talande tillfällighet, något som gjorde att jag skulle sitta uppe en stund till. Jag minns att den danske Juha blev jagad i en häcklabyrint, och jag minns att jag tänkte - jag KAN hålla ut i fem minuter till - sedan är skiten SLUT (för Mordkommissionen ÄR ett skitprogram!) och så vaknade jag av tvn klockan halv sju i morse. Det är moget. Moget.

Psycho killers

Jag sliter mig från tvn. Jag har nämligen för första gången sett lite av Harper's Island. Jag är sur att jag inte tidigare har sett Harper's Island. Det verkar på riktigt skitbra.

Och - när man ändå är inne på psykotiska mördare - maken köpte Aftonbladet idag. Nej, maken är ingen psykotisk mördare (mig veterligt). Att köpa är inget tecken på psykopati (även om det torde vara en god idé att minska på konsumtionen) och Aftonbladet är inte heller något tecken på patologisk ondska (även om de anställer folk som ju faktiskt är det närmaste ondskan man kan komma...). DÄREMOT bjöd den dagliga motsvarigheten av den alltför tidigt insomnade tidskriften En ding, ding värld, på ett riktigt scoop idag.

Eklund har skaffat flickvän.

Alltså... Eklund. Jag tänker inte ondgöra mig över det faktum att han tagit ihjäl två pers, varav den ena var en liten unge. Jag tänker inte frossa i det faktum att han gjorde det av sexuella motiv. Jag tänker ej heller vråla av indignation över att grova brottslingar tillåts ha ett privatliv. Eller, för den delen, att han enligt nämnda tidning dessutom har hookat upp med Hagamannen, en annan trevlig kille som man vill fira midsommar med. Nope. Han är helt ointressant för mig. Ful, fet och ointressant.

Vi tar det igen. Ful. Fet. Ointressant.

Och lägger till twisten: Dömd för två mord, varav ett var på en liten flicka.

Ful. Fet. Ointressant. Dömd för två mord, varav ett var på en liten flicka.

Idag var vi på Skrea strand. Maken tog kort på mig och sonen. När jag kollade på korten blev det plågsamt uppenbart att jag är i behov av plastikkirurgi. Under hösten, antar jag. Jag är alltför ung för att se så gammal ut. Med lite karaktär kan jag fila bort midjan. Eller rättare sagt, fila till en midja. Kunde kanske varit yngre, kunde varit vackrare. Kunde haft bättre självförtroende. Men ändå - ett par snitt här och där kommer göra mitt liv bättre.

Så, väl hemma läser jag Aftonbladet. Eklund har fått flickvän. Mina tankar svävar till de där fotona. Kunde varit yngre. Kunde varit vackrare. Kunde haft bättre självförtroende... MEN KUNDE ALDRIG I HELVETE skrivit ett brev till Eklund!

HUR, snälla, säg mig HUR kan man en dag öppna tidningen och se Eklund och tänka - "OJ en sådan man"? Oavsett hur många han har dödat? Oavsett hur ensam och missförstådd han ter sig? Nej, utseendet är inte allt. Gudarna skall veta det - jag är alltför ung för att se så gammal ut och jag väger för mycket och det kommer aldrig mer vara någon som vrider huvudet när jag går förbi. (Om det inte är för att de vrider huvudet ifrån mig, i.e.)

Hur tänkte hon där?

1. Hon jobbar inom vården. Hon borde ha lite... vet inte... urskiljning. Det tro fan att man är sjukhusrädd i det här landet!
2. Hon har två barn. Om någon är dömd, på klara grunder, för att ha tagit ihjäl en unge i samma ålder som man själv har - är det verkligen, verkligen något att satsa på?
3. Ful. Fet. Ointressant.

En till mig närstående blev lite begeistrad av Juha Valjakaljalalala när det begav sig. Hon tyckte att han var snygg. Jag tyckte att hon var dum i huvudet. Då var jag ganska liten. Hon var prepubertal, eller pubertal i vart fall. Jag hade rätt, hon hade fel. Samtidigt - Juha var lite av rebell, eller hur? Såg cool ut. Hade rätt attribut (hagelbössa OCH kaninunge) och var dessutom en person som väckte uppmärksamhet, oaktat att han sköt småungar för småstölder. Min kära syster är härmed ursäktad för att hennes tonårshormoner inte visste bättre.

Men den här bruden - tvåbarnsmor... Någon, eller några, har alltså funnit henne tillräckligt attraktiv till i vart fall två samlag. Och ändå...

EKLUND!

Snacka om en brud med dålig självkänsla...

Ful, fet, ointressant, psycho killer, inspärrad... Ja HONOM skall jag ha!

Vrickat. På riktigt, vrickat.

Nu skall jag knata in på någon webshop och köpa Harper's Island, så att jag får se alltihop!

Sol och bad och lite egentid

Min son älskar sin moster. Och sin kusin. Och sin andra kusin. Och deras hund. Och villa.

Så - efter en dag på stranden drog jag och maken nytta av detta och gick ut och åt.

Första gången jag och maken kunde göra något med varandra var när Erjo gifte sig. Andra var när syrran tog sonen några timmar (påminde maken mig om idag), tredje gången var när brorsan gifte sig. Fjärde gången var idag. Då min syster ånyo gav oss några timmars frihet.

Jag har idag ätit sniglar. Och lax. Med hänsyn till sniglarna började jag och maken snurra in på andra sjuttiotalsfenomen. Planka. Och de där päronen gratinerade med after Eight. Vad hette det? Vår servitris hörde efter i köket - kocken där sade att det inte hade något särskilt namn. Men det hade det väl? Neeeeeej, inte Peach Melba. För det har med persikor att göra...

Nåväl. Bratt i Falkenberg är alltid Bratt i Falkenberg. Jag är emellertid imponerad över storleken på portionerna och fräschören på pryttlarna i maten... Vi snackar ärtskidor som INTE var köpta på ICA och MASSOR med sparris. Det var svingott! Dessutom, som extra liten +-grej.. Vi beställde varsin Gröna Hissen. För att vi beställer Gröna Hissen. Så enkelt är det. Där Anna och Heinziman går - där beställs det Gröna Hissen. Men på Bratt så tar de beställningen. Därefter kommer de på att de saknar alla ingredienser. Typ Pommac. Eller snarare, just Pommac. Då går de och frågar om det går bra med Ginger Ale istället, och man säger jaaaa, det gör det ju. (För när man beställer Gröna Hissen blir man förvånad när man inte bara får något grönt framslängt till sig med smak av hallon eller citron). När sedan notan kom in så var det avdrag på drinknotan... All heder till Bratt. Gammal är äldst!

Det var ju det jag sade!å

Alltså - hur många gånger har jag förfasats över Mc Donalds på Avenyn? HUR många gånger?

Nu har jag äntligen fått det objektiva medhållet. Undrar vad killen frågade efter - en Big Mac som var yngre än tre timmar eller en mugg som inte var diskad tillsammans med en toaring... Eller bara om att få beställa...

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=506025&ref=puff

Ännu en dag passerad...

Problemet med att vara i medelåldern och ha en tvååring är att allt bara flyter ihop och alla dagar är likadana och inga Melrose Place-intriger ploppar upp i vardagen som i gamla dagar.

Idag så har vi spenderat eftermiddagen på Liseberg. Tanken var att vi skulle spendera förmiddagen på Liseberg, men sonen ville inte alls. Han ville heller inte sova lunch, vilket i och för sig kan bero på att han drack kaffe till frukost, så vi kom inte iväg förrän fyra.

När jag fyllde diskmaskinen i förmiddags såg jag en gul plastmugg stå på vardagsrumsbordet. Jag såg på avstånd och i motljus att det fanns innehåll i, och tyckte att det var bra mörkt för att vara juice, vilket vår son drack ur en gul plastmugg till frukost. Jag gick för att hämta muggen och såg att det var brun mjölk i muggen. Anade oråd. Lyfte muggen. Sonen kom rusande som skjuten ur en kanon.

"IIIIIIIINTE TA MITT KAFFE" skrek han. Han slet åt sig muggen och drack, smackade med läpparna och sade:
"AAAAAAH" och förtydligade, "Gott kaffe".

Det var förmodligen inte den effekt min make förväntade sig när han förmodat hällde lite kaffe i sonens mugg tillsammans med en massa mjölk, som sonen ju inte gillar, för att slippa höra tjatet om kaffe.

I alla fall, vi kom till Liseberg och det regnade. Sonen fick se de sista två minutrarna av årets kaninpjäs. Hans far tog honom för att hälsa på kaninen. Sonen blev blyg. Åter konstaterade vi att sonen träffar kaninen oftare än sin morbror som bor i stan.

Heinziman tog sonen och åkte barnbåtarna. Sonen vägrade lämna ratten i två sekunder och rammade in en mor och en treåring i kajen. Han ville stå och styra och jag såg honom framför mig om en arton år sådär, när han rattar sin båt in på Smögenbryggan för att ragga brudar. Jag blev lite tårögd.

Vi gick promenad. Vi kom till Café Åkaj. Sonen började vråla efter saft. Vi beslutade oss för att han skulle få dricka saft. Det regnade ju gudbevars.
"Vill du ha något" frågade mannen i mitt liv. Jag ruskade på huvudet. Inte om inte han ville ha något. Fast EGENTLIGEN tänkte jag, EGENTLIGEN hade det varit gott med en öl. Det enda lediga bordet var fyllt med tomma cider- och ölflaskor. Jag satte mig med sonen och väntade på hans saft.

Mannen i mitt liv hade läst mina tankar, alternativt så har han en egen vilja. Han kom således tillbaks med en öl och med en öl till och en päronfestis. Där satt vi med alla tomglas och drack öl och vår son drack festis. Folk tittade lite surt på fyllefamiljen. Plötsligt började barnet att kinka.

"GLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAASS" skrek han.
"Nej, ingen glass" sade vi.
"GLAAAASS" skrek sonen.
"Är du hungrig" undrade jag, som hunnit ta typ två munnar på min öl. Sonen nickade.
"Vill du ha en smörgås" undrade hans ömma moder, i hopp om att kunna rädda ölstunden. Sonen nickade.

Den ömma modern tog den ömma faderns plånbok och ställde sig i kön för att köpa smörgås. Det fanns för det första inga smörgåsar på Café Åkaj. Det fanns dock plättar med grädde och sylt och en värmländsk familj bestående av hundranörton personer som inte kunde bestämma sig för vad de skulle ha. Sonens skri om GLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAASS ekade över hela Café Åkaj och folk stirrade surt på fadern som satt med alla tomglas och uppenbarligen ignorerade sin lidande son för att få vara självisk och slurpa Falcon. Den ömma modern köpte jordnötter för att hon kände att även hennes tarmar började slitas av hunger.

Sonen tuggade jordnötter som besatt som förrätt till de efterlängtade plättarna som kom tio minuter därefter.

Sonen svalde plättarna och sylten men ratade den färdigvispade smet av olja och härdningsmedel som kallas "grädde" fast innehållet bara varit i närheten av en mjölkprodukt i hyllan hos grossisten. Därefter var han lycklig igen. Men vi lämnade vårt bord fyllt av tomglas så snabbt vi kunde.

Vi tittade på fisken vid kajen. Och ankorna.

Sonen ville åka små kaffekopparna. Så vi åkte små kaffekopparna. Sonen skrattade så att han skrek.

Heinziman tog barnet till de STORA kaffekopparna. En bekantings son, som är lika gammal som Klanton åkte stora kaffekopparna för ett par veckor sedan och det gick snorbra. Alltså kände vi att tiden var mogen för att även Klanton skulle få snurra på riktigt. Jag valde att inte snurra. Jag mår illa av snurr. Jag stod brevid och hörde min sons kluckande skrattskrik och såg det lilla överlyckliga ansiktet snurra förbi och jag blev lite tårögd.

Sonen ville åka karusellen. Vi åkte på elefanten tillsammans med en värmländsk fyrafem åring vars föräldrar hade jackor med fransar på, och mamman hade ett vilt hår färgat av henna, och den lilla damen hade en sådan där indianfjäder inflätad i håret. Med på elefanten satt även en liten arabisk prinsessa i samma ålder som Anton. De fann varandra när de kom på att båda visste hur en elefant lät. Indianwannabe-ungen tittade på dem i djupt förakt.

Vi gick till Kaninhuset igen. Sonen blev kär i kaninen Viola, som var den rugguggligaste av alla kaniner jag sett med solkiga kläder och nedsnorad päls och malätna öron.
"Hon är för gammal för dig" väste jag. Sonen lyssnade inte utan stod som förtrollad i säkert tjugi minuter, vilket är en vääääääldigt lång tid på Liseberg.

Sonen åkte farfars bilar tillsammans med sin far. Han vägrade släppa ratten en sekund och styrde bilen med stor koncentration. Jag såg honom framför mig om sexton år när han rattar sin bil med stereon på max för att ragga brudar som skall gå över gatan på Avenyn.

Sonen ville åka flygplanen. Inte de riktiga flygplanen, utan trampflygplanen. Hans ömma moder fick följa med. Sonen torskade i längdkontrollen och jag hörde mig själv, nästan bedjande, säga till den söta lilla artonåringen som jobbade att Anton har åkt den här MÅÅÅÅÅÅNGA gånger, och den söta lilla artonåringen veknade och sade att längdkontrollen syftade till att förhindra gråtande små barn i karusellen. Dessutom, tillade hon, så hade min son en fantastiskt gullig brandmansregnjacka. Vi flög, och sonen skrattade så att han kiknade. När jag satt där och trampade så tänkte jag att min son, om sexton år, skulle sitta på samma ställe och flirta med den artonåriga tjejen (alltså inte den artonåriga tjejen som sköter karusellen IDAG) som skötte karusellen, om hon var lika söt som dagens tjej. Blev lite tårögd.

"NU" sade vi, "NU går vi hem"

Barnet började gråta.
"ÅKA SMÅ GRODORNA" skrek han. Jag och fadern tittade på varandra.
"Näe åka små grodorna" sade vi. "Nu går vi HEM"
"ÅKA SMÅ GRODORNA" skrek barnet.
"Han vet ju inte vad små grodorna är" sade vi till varandra. Vi gick förbi små grodorna.
"Titta" sade jag. "Är det verkligen DEN du vill åka" Sonen nickade. Du kanske minns hur det slutade förra gången Klanton åkte små grodorna?

Vi gick vidare. Sonen grät.
"SMÅ GROOOOOOOODORNA" skrek han. Snyftade han. Ulkade han. Vi vände om.

"Det kanske var jag som fuckade upp honom förra gången" sade jag samvetsfyllt och syftade på min svindel. Fadern njaade. Men denna gången skulle sonen få åka små grodorna med någon som kan behålla medvetandet på en pall. Sonen fick åka små grodorna.

Och han skrattade. Han skrattade så att han pep. Så att han kiknade. Han var en sådan där unge som folk tittade och pekade på som var så där överlycklig i små grodorna. Det var alltså jag som fuckade upp förra resan med små grodorna. OCH vår son kom ihåg vad små grodorna hette från den gången!

Därefter lämnade vi tillbaks den trasiga hyrvagnen som vi nödgats till att använda eftersom någon av oss, och det var inte jag, glömde vår egen vagn i Falkenberg. Men, som en klok kvinna en gång sade, det ger oss en förevändning att åka ner till Rivieran tämligen snart.

Nu står sonen i sängen och ropar att han vill komma opp.

Vredens druvor

Idag började dagen med att Heinziman gick för att åka skateboard. Jag och Anton följde efter. Det var lite svårt som ryggtant, eftersom Heinz hade bilnycklarna och jag trodde att Antons vagn var i bilen. Det var den inte. Den är i Falkenberg. Så kan man också göra.

I alla fall - ryggtanten stod och tjatade på sin son om att byta blöja (NEEEEEJ), sätta på sig tröja (NEEEEEEEEEEJ), sätta på sig byxor (NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ) men det gick utmärkt att själv ta på sig sandalerna. Det gick utmärkt att gå till Opalen. Sedan intet mer.

Ryggtanten fick bära.

Vi gick upp till parken och där var det några engelsmän som filmade sina bmx-tricks och så var det min make och hans lilla kamrat som åkte rullbräda i en pool. Sonen åkte också skateboard så att jag fick panik och höll för ögonen och höll på att börja gråta. Därefter gick vi hem och jag tittade på kattungarna och Heinziman utfodrade sonen med en hemmagjord hamburgare. Jag utfodrade Esther med köttfärs.

Tanken var att vi skulle åka och bada, men vädergudarna bestämde att just när vi bestämde det så skulle det regna lite smått och vara molnigt. Så istället bestämde sig familjen Bra för att ta sig till lotten och hämta jordgubbar till sonen. Och smultron och krusbär.

När vi kom till lotten var alla jordgubbarna, utom fyra fem stycken, ruttna. Klanton fick stoppa dem i mun omedelbums. Tillsammans med de tre fyra nävarna smultron som inte var övermogna, de fyra fem krusbären som var mogna, några förkrymta röda vinbär och ett stulet hallon. Dessutom plockade maken ett par deciliter svarta vinbär, och kom sedan på att de inte var tillräckligt mogna utan nog istället skulle plockas nästa vecka (denna officiella version tror jag inte alls på. Istället lyder nog hans påkomna tveksamhet inför plocket så här: Han tyckte det var skittråkigt). Sonen stampade samvetsgrant ner de svarta vinbären i min trädgårdsgång.

Jag kasserade fyra förvuxna salladshuvuden. Jag kasserade en hel rad blommande mizuna. Jag plockade sockerärter som förvuxit sig (som jag sedemera sprittade och förvällde.) Jag plockade med mig ett gigantiskt isbergssalladshuvud hem. Och ett gigantiskt huvudsalladshuvud. Och en skitstor Coss-sallad också. Fan vet vad jag skall göra med all sallad.

Jag gallrade morötter och satte de gallrade i två rader mellan mina broccoli.

Jag försökte gallra broccoli men hade ingenstans att ställa de gallrade broccolina, och eftersom jag inte kan mörda guds små skapelser så lät jag bli att gallra hårdare. Jag gallrade lite palmkål.

Jag gallrade coss-sallad och satte där isbergssalladen och huvudsalladen tidigare stod. Vad fan skall jag göra med all sallad?

Maken rensade ogräs. Barnet tultade runt och åt bär och rensade ogräs och trampade ner palmkål och allt var tomtebolycka.

Fram tills vi skulle åka hem.

"Det här var väl MYYYYYYYYYYYYSIGT" sade jag, glad och jordig och nöjd. Heinziman tittade på mig för att utröna om jag var ironisk.
"Ja, lika mysigt som att storstäda" sade han. Han var ironisk. Hans ogräsrensning, som var som gudasänd, var således inte ett utslag av mysfaktor och trädgårdsromantik. Det var bara för att vara snäll. Typ... en liten kärleksgest.

Han skall faniminlillalåda inte få smaka på min förvälda mizunakål. Inte förrän han lär sig uppskatta produktionen!

Anonym

Jag googlade mig själv nyss.

Förr när jag googlade mig så kom jag upp som nummer ett på sidan ett.

Det gör jag inte längre.

På SIDAN 16 hittade jag mig. En birmauppfödare beskrev i två rader uppfödarseminariet i Malmö och jag var angiven som föreläsare.

Det går inte att komma ifrån. Det smärtar att inte längre vara först på första sidan. Att vara på mitten av sidan 16... Tja... Mina dagar i rampljuset är definitivt över.

Jag får väl byta efternamn igen. Jag är ju googles Linda Rosing...

Alldeles tomt hos mig

Sonen är sänd till förvisning. Han fick ta med sig sin far. Således är jag ensam i huset.

Dagen har till stor del spenderats i tvättstugan. Det är inget roligt uppdrag att vara i tvättstugan när det är femhundra grader ute, sexhundra inne och tusen i torkrummet, kan jag meddela. Och inte fan hade grannarna rensat luddet ur tumlaren heller! Hade jag haft en penna så hade jag ändå inte kunnat skriva en arg lapp, för jag hade då inte haft något papper. OM jag hade haft både papper och penna så hade jag inte skrivit någon sur lapp ändå. Jag hade inte vågat. Men en dag, EN dag, skall jag skriva en sur lapp och hänga upp i... hissen? Entrén? Någonstans där ALLA ser den i alla fall. Och arg skall den vara. Och anonym skall den vara.

Jag tillåter mig i alla fall att drömma. Det är viktigt att drömma.

Jag kan meddela att min säng nu får anses sanerad. Tråkigt nog kan jag meddela att fläckar födslovätskor ingalunda försvinner i sextio grader med förtvätt i vittvättmedel. Får ta en ny tvättid - nu med klorin.

KLORIN? säger du, förvånat. K.L.O.R.I.N?

Jupp. Klorin. Du kanske har glömt bort det men när jag skulle få Esther att börja löpa fick jag höra att lukten av klorin kunde sätta igång det. Då köpte jag en flaska klorin och städade toan med. Och Esther började faktiskt löpa. Så min klorinflaska är kattrelaterad, och på vilket bättre sätt kan man använda den än till att göra minnet av Esthers förlossning till ett varmt minne istället för en fläck på ett vitt underlakan? Tänka på miljön kan någon annan göra. Tänk på alternativet? Skulle jag SLÄNGA ett finfint underlakan som blekts i kemikalier i Indien och flugits hit med extrem miljöpåverkan till följd? Hur miljövänligt är DET? Å andra sidan, någon underårig liten indiska kan ju få tillverka ytterligare ett till mig och istället för att belasta det indiska skolsystemet tjäna några kronor till familjen.

Det är sååå ensamt och såååå tyst. Fyra pipande kattungar är inte samma sak som en tjoande unge som jag har gjort själv.

Jag har som sagt tvättat. Jag har mekat med katthemsidan. Jag har inte gjort något mer, i princip. Nu skall jag göra mig en carbonara. Sedan kanske fortsätta det där diskmaskinprojektet jag startade i eftermiddags. Problemet är bara att jag har så inåthelvete svårt att böja mig och fylla den lägre hyllan. Det är inte ens ljug! Jag är en ryggtant, bosatt i hyresrätt, anställd inom offentligt sektor, med SJU katter. Att jag ens HAR diskmaskin är ett under. Att jag inte kan fylla den är en normalitet.

Så. Det är diskmaskinsfyllning eller rödvinsfyllning. Eller måhända båda?

Jag är mormor!

Det är inte kattsnack. Det hör visst hemma på den här bloggen och inte på kattbloggen, för där babblar jag om KATTERNA. Och här babblar jag OM MIG.

Jag hade gjort ett bb åt Esther. När jag kom hem från Claes Olsson idag, med två fläktar för nittinio kronor styck (varav en saknade en plastmoj så Heinziman fick kila och byta. Till en som visade sig inte fungera överhuvudtaget. Därefter drog sonen den fungerande i golvet. Vi äro således fortfarande fläktlösa) så pep hon och ville inte att jag skulle gå en centimeter från hennes sida. Jag sade till henne att gå in i bbt och så låg jag på sängen brevid och svettades och klappade henne. Hon var nöjd med detta. Tills hon skulle börja föda. Då skulle hon ligga brevid mig. Inte bara brevid. TÄTT brevid. Snabbt som attans försökte jag meka till en filt till min lilla docka. Något skydd från födslovätskor.

Förgäves. Min säng är nu... Äcklig.

Men - jag - förlossningsskräckens mästare. Kroppssekretsfobikerns härskarinna. JAG låg och pushade min katt genom en fyrbarnsfödsel. PUSHA, säger du. Inte fan behöver man pusha en katt!

JO. För det behöver man. Jag var tvungen att själv "krysta" för att hon skulle krysta. Jag tänkte att jag är galen. Jag är fånig. Jag är en crazy cat woman så jag slutade krysta. Då slutade Esther också. Med en unge hängandes utanför.

Been here, done this, tänkte jag och började krysta. Och då började Esther också. Fast de tre sista - de grejade hon själv. De två första kom i princip samtidigt så hon visste liksom inte hur hon skulle bära sig åt. Och den enas efterbörd kom inte ut direkt så att den lille trasslade in sig och jag var tvungen att AVNAVLA. Och hon tvättade mig med sin lilla tunga som just käkat moderkaka. Jag spydde inte. Och det kom en fjärde som jag OCKSÅ var tvungen att avnavla. Jag är SJUKT orolig för den lille. Dels så var det även i hans fall så att efterbörden inte ville komma ut. Dessutom klättrade hans tre syskon över honom hela tiden och när jag skulle klippa av navelsträngen så blev det lite väl nära kroppen, typ två centimeter. Inte bra. Och den lille stackaren var sååå medtagen så jag fick fälla en tår över naturens grymhet - MEN nu har han piggnat till!

OCH JAG HAR GREJJAT EN FÖRLOSSNING! YES, I did it! Till slut!

Sluttutat?!?

Jag är ledsen.

JAG TYCKER DET ÄR SÅ SKÖNT ATT DE FÖRBJUDER GATU"MUSIKANTERNA".

Jag behöver inte höra Gudfadern så fort jag går till Konsum. Jag behöver inte höra Tut-tanten när jag är i Brunnsparken. Jag behöver, förhoppningsvis, inte bli döv av Panflöjtsgänget när jag väntar på sällskap vid Kopparmärra (fast just DET gänget lär väl skaffa tillstånd...).

Lite, lite orolig är jag dock att Skrålgubben skall bli skrajsen och låta bli att sjunga frikyrkliga sånger på helgnätterna. Och lite synd tycker jag om de små kidsen med gitarr på Nordstan som drömmer om att bli Johan Palm när de blir stora. Men dessa orosmoln skingras på den klarblå himmeln när jag överlyckligt kan uttala orden:
NO MORE TUT-TANT!!!

En händig man - och en fragil kvinna

Denna smärta... Olidlig.

I måndags linkade jag till jobbet och hade så fantastiskt ont att jag bokstavligen hängde på bordet. Men - sade jag optimistiskt till en kollega - jag har i alla fall kvar känseln i benet - sade jag.

Jag linkade omkring i korridorerna. Av en slump tittade jag ner på mina fötter. Det kändes som jag gick som vanligt, fast sååååå mycket mer långsamt. Mina fötter hade emellertid utvecklat en ny och fräsch stil. Högerfoten pekade utåt i typ... 90 grder är väl väl mycket sagt, men det var inte långt ifrån. Vred foten så att tossingarna pekade framåt igen. Nu kändes det som om foten var vriden mot mitten. Det gjorde riktigt ont. Blev lite småskrajsen. Nervsystemet är inte att leka med!

En timme senare hade mina tår tagit semester och mitt lår var i princip helt känsellöst. Vaden var sticksig. Och foten vred sig om jag inte läxade upp den.

Plötsligt växte mitt högerben tio centimeter, kändes det som. Jag förmodar att jag gick som Quasimodo. Mycket skumt. Jag var nykter. Men halt. Fast bara i mitt nervsystem...

Tisdagen kom. Jag linkade till jobbet med en halv fot, inget lår, och en mycket skum vad. Inga tår wotsoever. I smärta, dessutom.

Träffade på vår Vaktis. Han är bra. Han har alltid goda tips och råd om det mesta. Bilar. Trädgård. Tja, han kan allt. Dessutom vet jag att hans rygg har pajjat och jag tänkte att vaffan - min rygg. Min semester. Det MÅSTE FINNAS NÅGOT KNEP utöver las Drogas, tänkte jag. Så jag frågade honom. Fem minuter senare låg jag i vilorummet och he did his magic. En enkel liten grej som han beordrade mig att beordra Maken att göra två gånger om dagen, i kombo med att maken skulle massera min skinka ganska djupt. Denna manöver förklarade blott vaktmästaren, ty han var inte villig att visa mig.

Fem minuter senare var mina tår tillbaks. En timme senare var hela benet ok. Jag var så lycklig. SÅ lycklig.

Jag ylade ut min lycka till kollegan E som kom för att fråga mig om jag ville åka ut för att äta lunch.
"Jag kan GÅ, jag kan GÅ" ylade jag.
"Grattis" sade kollegan E och gick mot sin bil.
"Amenvaffan" sade jag. "Jag sade GÅ - inte springa" Kollegan E saktade ner sina steg. Jag SÅG att hon gick LÅÅÅÅÅÅNGSAMT. Jag hann inte med. Och fick ropa igen. E såg skyldig ut. Det var nog den där skyldiga uppsynen från någon som jag vet försökte visa hänsyn som gjorde det. Från att ha känt mig som elitlöpare kände jag mig åter som en nittifemårstant med rullatorn på verkstan.

Igår kom också den Högste Chefen till jobbet. Killen som bara är en bokstav från Gud. Han var inne och shitchattade med mig. Detta var efter att jag agerat Spjutspetskompetens inför en föredragande kollega och sagt massa klokheter som uppenbarligen imponerade å det grövsta. Nu ville han emellertid bara vara social i sin väntan på att en annan kollega skulle återkomma från receptionen med ytterligare arbete att förevisa Högste Chefen.

Högste Chefen kom alltså in på mitt rum. Lite skräckinjagande var det allt, ty jag har liksom inte så mycket att säga Högste Chefen. Inte så mycket, alls faktiskt. Som är sådär positivt. Fasade.

"OJ, vad VARMT ni har det" sade Högste Chefen, fåshurtigt sådär som man låter när man vill vara överdrivet social med folk man inte känner men förväntas vara trevliga emot. Jag är ju inte den som är den, jag. Jag kan också vara flåshurtigt übersocial när jag är på det humöret. Trots att jag är stressad som en iller och biter mina knogar av ren smärta och dessutom har förlorat känseln i större delen av min högerhand (Vaktis sjukgymnastiska övningar hjälpte bara benet).
"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA" sade jag muntert. "Så har vi det HÄÄÄÄÄR" sade jag.
"Vad skall vi göra åt DET då" frågade Högste Chefen. (Ärligt talat - frågar man som Högste Chef sin anställda om hur man skall göra så att arbetsmiljön kanske blir åtminstone UTHÄRDLIG och tror att man kommer få ett gulligt och snällt svar så är man inte överdrivet socialt utrustad. Faktiskt. Men JAG är överdrivet socialt utrustad!)

"Jaaaa, du" sade jag. "Det är ju frågan" Muntert muntert. Men kände liksom att jag inte varit tillräckligt social och hurtig så jag var TVUNGEN att lägga till något. Och du vet hur det är. Jag har ingen impulskontroll. Ingen hjärna heller. DESSUTOM så var jag extremt smärtpåverkad, och lite, lite drogad.
"MEN" fortsatte jag därför i den där extremklämmiga stilen,"Man får se det positivt - på vintern är iskallt. Drar man ett medelvärde så hamnar det säkert på någon form av tillåten normalitet"

Han bytte ämne.

"Du ser ut att ha ont" frågade han.
"Jajamensan" sade lallande jag.
"Vad kan du göra åt det då"
"Jag har semester nästa vecka" sade jag.
"Det är bara vila som hjälper" frågade Högste Chefen. Åter igen så kom jag inte på något snabbt bra svar utan svarade bara för att få bolla tillbaks ordbollen.
"Ja" sade jag. "Vila och droger"

Insåg vad jag just sagt. Dopehead-anställd. MEN - samtidigt. Min Högste Chef har en gång i tiden varit med i ett punkband som spelade in låten "Knulla i Bangkok" (Jopp. Helt sant. http://www.punktipset.se/band.asp?id=484&bID=307 )så han blir kanske inte helt lättchockad. Jag blev i alla fall lite ställd när han istället för att säga "Hrmhrm" och springa till disciplinnämnden sade:
"Om det inte vore för det där med smärtan så låter det ju riktigt trevligt"

"Hrmhrm" sade jag och kände för att springa till disciplinnämnden.

I alla fall. Vaktis är min idol. Benet känns helt normalt. Eller normalt och normalt. Efter att endast ha stått upp i tre hela dagar nu så har jag fruktansvärt ont i knäna och fötterna. Men jag KÄNNER det! Nu är det bara ryggen som känns som någon har kört över mig med spikdubbad bulldozer. Trots las drogas.

Och JAG LINKAR I MIN EGEN TAKT. Så det så!