Hemsida

Jag har filat på en hemsida ikväll. Ja, den är kattrelaterad. Jag MÅSTE ha en kattrelaterad hemsida om jag skall kunna sälja mina kattungar som jag kanske får.

Men JAG kan inget om hemsidor. Så jag gjorde en sådan där mallsida. Eftersom jag är av övertygelsen att du knappast regelmässigt går in på min kattblogg så ber jag dig därför, på den icke-kattrelaterade, bloggen att TROTS din aversion mot fyrfota pälsbollar knata in på min sida och därefter ge mig ett ärligt omdöme.

Bara så att du vet - bilden på lövet och dropparna är en MALL. Där skall det sitta någon kattrelaterad bild, så småningom, om jag väljer att fortsätta ha min sida på cybersite. Och jag väljer aktivt bort att ha det om det inte finns någon funktion som gör det möjligt att SJÄLV välja var i menyn de olika rubrikerna skall vara. Cybersite har tre poster obligatoriska - startsidan, som åtminstone gick att döpa om till "Hem", blogg (det HAR jag redan en. Men den kan jag inte länka till i menyn... Ett annat problem som jag INTE gillar) samt Gästbok. Därefter radar de upp MINA finfina sidor i BOKSTAVSORDNING. No like, men jag kommer nog på en lösning. Eller en annan aktör...
http://www.zeitgeist.cybersite.se

Bristande bevisning

Idag har varit ytterligare en spännande dag i mitt liv, vid min ära.

Mitt livs andra morsdag är avklarad. Säg, hur har jag uppvaktats? Jag har... tja... jag har...

Och så har jag tagit min sjuka son till Slottskogen. Det var inte bara mitt fel, utan det var även faderns. Men sonen är, objektivt och dessvärre, sjuk. Hemma i morgon - det är jag det. MEN i Slottskogen, vid säldammen närmare bestämt träffade jag på en liten liten bebis som vägde treåtvå, det vill säga ungefär vad Anton var nere i när han vägde som minst. Och hon var så liiiiiiten. Och så sööööööt. Och hennes små tår var så guuuuuulliga, fast de var anmärkningsvärt långa. Det var nog det som gjorde dem extra gulliga.

Så tittade man ner i Briovagnen där min sjuka son satt. Min lille son. Min bebis. No more. Han var GIGANTISK! Jag har aldrig SETT ett så stort barn förut. Tittade tillbaks i barnvagnen. Så LIIIIIITEN, så SÖÖÖÖÖT. Tittade tillbaks till Briovagnen. Jeizshus - VAD HÄNDE DÄR? HUR hände det? NÄR hände det? Javisst är han världens vackraste barn, rent objektivt sett, och han är så klok och duktig och blablabla - men någon BEBIS är det tameffan inte. Har han NÅGONSIN varit sådär liiiiiiten? Någon måste skämta mig aprillo.

Från Slottskogen promenerade familjen Bra, eller Mindre Bra, kanske, ty det sjuka barnet somnade i sin briovagn och istället för att gå hem med honom promenixade vi vidare, mot Röda Sten. Fadern för att ta Älvsnabben hem, jag för att ta apostlahästarna uppför backen till Norra Sjöbergen.

Här kommer det som jag inte kan bevisa för dig. Du får lita på mitt ord!

Mina salladshuvuden ser ut som i en amerikansk reklamfilm!!! De är så vackra och så fulländade att... ja, JAG hade inte mage att slita upp dem ur marken. FAN att jag inte hade med mig kameran!

Och NIO squashfröer har förvandlats till lika många squashplantor, som jag planterade om. Och Mizunan hade grott utavbara helvete. Och BROCCOLI kommer jag att kunna gödsla med. Bokstavligen, för jag har inte plats att plantera ut alla, typ, trehundra plantorna. (Ok, överdrift - säg femti. Vill du ha några så hör av dig) Och PALMKÅLEN - överskott av det. Och RÖDBETORNA var jag tvungen att gallra så jag försökte peta i de bortgallrade och fick på så sätt en rad till. Bondbönorna är högre, ärtorna likaså och jordgubbarna blommar, smultronen med.

Negativt då?

TOLV, läs TOLV av mina sådda 66 störbönor i det stora störbönlandet har kommit upp. Mina vanliga bönor har blivit uppätna av något elakt djur som har kapat toppen på dem. De lär inte överleva.

Sparrisärtorna... Sådde ett helt land. Sex har kommit upp. Scharlottenlöken har överhuvudtaget inte visat sig. Bara TRE av mina sådda gula lökar har kommit... Vitlöken har förtvinat.

Men från den GODA sidan kan man ju konstatera att jag har mer plats för min broccoli! Och jag har säkert bränt någon liten kalori på mina fyra timmars hårt kroppsarbete i brännande solsken. Utan att bränna mig själv, ty jag har lärt mig min läxa och blivit polare med mr Solkräm.

Tre i en

Jag skulle bli upphämtad klockan sju. I god tid, således. Inte FÖR god tid, men tillräcklig tid för att prata med arrangörer, småmecka lite, göra mig hemmastadd och ta mig en kaffe. Eventuellt en kaka också.

Fem i sju ringde chauffören och meddelade att hon skulle komma ungefär tio över. Tio över är inte för sent, tänkte jag. Vi har gott om tid. Tänkte jag. Jag kan sitta i bilen och gå igenom mitt föredrag, det här är BRA - jag kommer vara SÅ förberedd, tänkte jag.

Du vet redan vad som kommer.

Tio över stod jag ute på gatan och såg att mitt resesällskap redan kommit och stod utanför bilen och inväntade mig.

"YEEEEY" tänkte jag, "de är i tid, VI är i tid"

Glada körde vi för att lämna västkustens pärla.

"Bara nu inte bilen går sönder" sade M, och fortsatte "Men jag lagade den precis för elvatusen kronor så det skulle ju vara fan"

Jupp.

Tio minuter senare stod vi med en död bil strax innan Kållered. Tre kvinnor med en bil med motorhuven öppnad och låtsades att vi kunde NÅGOT om bilar.

En halvtimme senare stod vi åter på Heden och startade min bil. Som skulle tankas.

"We can make it" tänkte jag i Sandsjöbacka. "We CAN make it". Problemet är bara att jag har en automat. Och den ena kvinnan hade inte något körkort och den andra var inte helt ovillig, men ytterst tveksam till att köra automat.

Tid fanns inte för diskussion. DESSUTOM, tänkte jag, jag kör förmodligen snabbare och alltså hinner vi förhoppningsvis fram INNAN mitt föredrag börjar, och det är ju faktiskt BÄTTRE än att jag kommer alldeles för sent och påläst. Tänkte jag. Och körde.

Snittade runt... tja... jag körde "dubliravmedkörkortetfort" med råge.

Och....

Vi kom fram...I TID!!!

Inte nog med det - jag kunde ta en kaffe också.

Jag var andra ut. Före mig föreläste en författarinna, veterinär, genolog och proffsföredragshållare från Kalifornien om vitfläck och ärftlighet. Presentationen tog fem minuter under vilken hennes otroliga CV lästes upp. Hard act to follow. Dessutom utan paus. Mind U - kaffe hann jag med, men inte överlämnande av USB-pinne.

"Presentera dig så länge" viskade värdinnan och började fippla med datorn.

"Hej, hej" sade jag. "Jag heter allts..."

"DIN MICK FUNKAR INTE" vrålade en av de tvåhundra ansiktena framför mig.
"Nurå" frågade jag och hörde att min mick fungerade VISST det. Fortsatte således,
"Jag heter a.."
"Vi hör inte" vrålade någon annan på vänster flank. Uppenbarligen var det något fel med högtalaren som riktade sig mot vänster flank. Jag flyttade myggan högre upp på skjortan och vände mig mot bildskärmen. Min presentation var uppe. Skit i vad jag heter. Värdinnan hade presenterat mig. Det gjorde hon samtidigt som hon läste upp MIN cv. Alltså namnet, ungefär.

"Jag skall alltså tala med er om a..."
"Om du sätter myggan på andra sidan skjortslaget så hörs du nog bättre" skrek någon på vänstra flanken. Jag försökte gå henne tillmötes men fick myggan uppochner då så att det skrapade. Fippel, fippel, fippel.

"Åkej" tänkte jag. "Nu skall jag bara kissa på mig också. Sedan vaknar jag och klockan är sex och så skall jag duscha och gå ut på gatan och bli upphämtad och åka till Malmö" tänkte jag. "Inget att oroa sig över".

"Åkej" sade jag. Och använde pondusrösten. "Uppenbarligen är det något fel på ljudet på vänster flank. Ni får lyssna lite mer uppmärksamt" sade jag, "så skall jag försöka tala tydligt och upprepa det ni inte hör" sade jag. Och gav fan i ljudproblemen på vänster flank och började. Totalt utan att riktigt kunna ta upp den tråd jag tappat någonstans emellan att jag inte fick säga mitt namn och skrapet med myggan. Jag hade ju förihelvete inte gått igenom anteckningarna!

"babbelbabbelbabbel" sade jag och tittade ut över alla dessa ansikten. "Babbelibabbela" sade jag och kände att NU lossnar det - NU är jag på banan igen. Yes I am, yes I am. Saker börjar bli kul. Fick en fråga som jag klarade galant. Fick en fråga till, som jag klarade galant. "babbelibabbel" fortsatte jag, lite störd över avbrottet eftersom jag faktiskt SAGT att jag gärna väntade med frågorna till slutet. Så.

Igår skrev jag om min skräck för hostila kverulanter. Jupp. Mycket riktigt.
"Var står DET" frågades från vänster flank. Jag hoppade till och sade "EEEEEEEh. EEEEEEH" och tittade mot bildskärmen. Igår satt jag och nogsamt tog bort ALLA paragrafhänvisningar. Varför ha paragrafhänvisningar? Dumt och pretantiöst, tänkte jag igårkväll när jag satt och filade bort varenda en. Förvirrande, tänkte jag när jag deleatade.
"Eeeeeeh" fann jag mig själv yttra. "Eh... någonstans i början av köplagen" kved jag därefter men kom på att jag angav fel lag. "NÄ" ylade jag. "Någonstans i MITTEN av konsumentköplagen" sade jag. Varför i mitten? Det står fan inte i mitten. Det står någonstans i början och dessutom är det en e contrariogrej. Ville jag lägga till men försökte få upp godståget på den smalspåriga järnvägen från 1798 igen.
"babbelibab..." sade jag. Någon på första raden räckte upp handen.
"Ja?" sade jag och fick en fråga om införselregler och klassifiering av handelsvaror och jordbruksverkets yttranden.
"EEEEEEEEh" sade jag. "Nu är det ju AVTAL som jag skulle tala om så jag vet inte rik..." Frågan fortsatte.
"Eh" sade jag. MEN - fann mig. Oh, så stolt jag blev när jag fann mig. Nervös och svettig framför en helvetes massa folk som ställde massa frågor. Gjorde en snygg jag-vet-inte-men-om-jag-får-gissa-anser-jag-det-rimligt-att"-utläggning och var på banan igen. Kände mig ungefär som den där skitbilliga och apdåliga bilbanan brorsan hade när han var liten. Så fort man gasade så åkte bilen ur spåret och HEJ ut i rummet.
Frågorna haglade. Jag grejade dem. Tills
"MEN DU SADE JU PRECIS TVÄRT OM ALLDELES NYSS" Från hostila vänstra flanken. Började bli allvarligt RÄDD för vänster flank.
"Nja..." sade jag, "det gjorde jag ju inte..." och möttes av protester. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att förklara varför jag å ena sidan sade att man inte kan hoppa mellan de olika rollerna, men å andra sidan sade att man kan ha olika roller i olika situationer. Fann mig själv i ett retoriskt hörn. Gav upp - backade.
"Babbelibab" sade jag. Och fick fler frågor. Frågorna var som flugor på en komocka. De svärmade. Jag var låååångt ifrån den önskade banan.
"Men hur blir det...." frågade en kvinna. Intresserat.
"Jo" sade jag och triumferade, "Jag kommer till det precis...." Jag placerade fingret på tangentbordet, "NU" och tryckte.

Inte fan kom jag till det NU. Jag hade inte läst igenom mina anteckningar noga. Jag kommer till det sen. Senare.
"Jag kommer till det sen" sade jag och fortsatte. Och fortsatte och fortsatte och frågorna fortsatte och fortsatte och plötsligt var tiden all och jag fick panikavsluta och det fanns ingen tid för ytterligare frågor för det var lunch.

Fick massa applåder i alla fall. Antagligen av medömkan. Och värdinnan tackade för ett "engagerat" föredrag. Vet inte om hon med det menade virrigt. Fick en presang (som jag senare öppnade på fiket på Hallandsåsen) och såg mig skamset efter en utväg. Men jag kom inte ut. Folk ville fråga mer.

Na, ja. I slutet av dagen så åkte jag racerfort hem. Med undantag av ett snabbt kaffestopp på Hallandsåsen.

Ärligt - det kunde gått bättre. MEN - det kunde gått så inåthelvete mycket sämre. Kort sagt - ROCKAR gör jag inte. Men småjazzar.

När jag öppnade ytterdörren kom en ytterst snorig och förkyld son springande emot mig med ett jätteleende och han var SÅ glad att se mig. Och jag var så glad att se honom. Trots att han snorade ner mig.

Så, på en dag:
Mekaniker, föredragshållare och älskad moder. Det är inte lite det.

Nu skall jag surfa in på forum och se vad de säger om min prestation...

Att tala med bönder på bönders vis, och med de lärde på latin

Nu är jag i princip färdig för morgondagen. Jag är i sanning ingen hejare på Powerpointpresentationer eller begränsningar, men jag tror tammefan jag har lyckats den här gången. Hoppas jag.

Det enda som återstår är:

- Att få skrivaren att funka så att jag har en pappersversion OM tekniken på plats skiter sig.
- Att vakna i tid i morgon bitti. Klockan sju blir jag upphämtad. Saken försvåras naturligtvis av det glas rödvin som står framför mig som belöning för en extremt svår arbetsveckas genomförande
- Att oroa mig för att jag har för mycket material
- Att oroa mig för att jag har för lite material
- Att oroa mig för att jag skall få frågor som jag inte kan svara på
- Att oroa mig för att någon hostil åhörare med viss kännedom ifrågasätter min tolkning av rättsläget och jag blir eh-eh-ehig eftersom jag inte gjort någon källförteckning och således saknar digniteter att namedroppa
- Att fejsa tvåhundrapers

och viktigast:

- Att bestämma vad jag skall ha på mig.

Min garderob är begränsad. Mycket begränsad. Mer begränsad än vad den var förra året, ty jag har ytterligare ökat i omfång och jag har inte haft fem minuter för klädinköp det senaste halvåret. Det finns internet, säger du. Mmm. Säger jag. Internet finns. Så även min dator anno dazumal som inte vill skicka mina beställningar. (Eller överföra mina finfina powerpointpresentationer till skrivaren, som jag är osäker på ens fungerar nuförtiden... Har jag toner? Återstår att se efter att lampan "data" har slutat blinka. Den började för... innan förra inlägget...)

Tre huvudspår finns i klädtemat.

Seriöst. Typ se ut som en jurist. Sätta upp håret och ta på sig en liten kavaj och kanske en kjol. Och de små ballerinorna med satinsnören. Samt läppglans i diskret rosa.

Annish. Jeans och rödrutig skjorta och... vilka skor? Hade mina vita jympapjuks hela dagen idag så de behöver vila... Mina små ballerinor med satinsnören? Sandalerna?

Crazy Cat Womanish. Strunta i att tvätta håret, urtvättad tisha i mansmodell och storlek (gärna med ett piffigt kattryck på. VAR HITTAR JAG EN SÅDAN KLOCKAN HALV TIO PÅ FREDAG KVÄLL???) och tillika urtvättade tights med gällivarehäng (JEISCHUS - var skall jag få tag på sådana vid den här tiden på dygnet?) och crocks (FAN - har inga sådana heller... Duger Heinzimans snedgågna, vita trätofflor som han av en outgrundlig anledning har i garderoben?) (Varför har han haft dem? Varför har han kvar dem? Varför dyngar inte jag dem? Är de för stora?)

Tänka, tänka, tänka. Vilket får mig att framstå i bäst dager????

För ordningens skull måste jag poängtera att kattfolk faktiskt inte regelmässigt klär sig Crazy Cat Womanish. När jag var i Ume så var det bara någon enstaka som ens var i närheten.

Ah, vaffan. Jag kör hard core Anna-style. Vida jeans, rutig skjorta och - nu vet jag att jag lever farligt - vita basketkängor.

Inshallah. So be it. Det är fullbordat.

Önska mig lycka till.

Sjungom studenter - men ge fan i att tuta!

Nu är det igång igen. Ett år sedan sist.

De far runt på sina flak och vrålar att de är fan så bra. Fan vad de är bra. För de har tagit studenten - TJOHOOOOOOOO.

Och klänningarna är vita och banderollerna på flaken är lika fantasilösa som de var på min tid och skumpan den flödar och discomusiken dånar och allt är som på min tid.

Och man tänker - inte av grinig bitterhet och avundsjuka även om det naturligtvis är en komponent - att jaja, sjungom ni. Vänta tills i höst när ni ANTINGEN får sitta på Arbetsförmedlingen, jobba som barnflickor/husor i USA ELLER är tvugna att påbörja de resterande fyra åren av numera obligatorisk utbildning. Sjungom ni då. Då kommer jag att lyssna på hur fyfanvadbra ni är.

Förutom - om det inte är så att jag har blivit gammal och tappat minnet -
DET TUTAS!

Det tutas satan.

Det tutas så att tutorna överröstar det allt hesare vrålen redan vid niotiden. På morgonen.

Vad - tell me - VAD är det som gör att det är nödvändigt att använda signalhornet på fordonet, det som är till för att larma om fara (och i vissa fall markera ett oönskat beteende från idiotjäveln framför dig som inte kan köra bil) som någon slags partyflärp?

I vissa delar av världen tar man fram sina bössor när man vill fira och skjuter rakt upp i luften. Detta torde vara den skandinaviska motsvarigheten. Men då hade man i vart fall kunnat hoppas på att den där förflugna kulan rasade rakt ner i huvudet på sin avfyrare som någon slags gudomlig hämnd. Vad kan man hoppas på här? Att den stolte fadern fastnar med slipsen i tutknappen och kvävs?

Fejkost

Min syster var ju på besök för inte så länge sedan. Hon informerade mig om att det finns fejkost. Och att fejkost ofta används på pizzerior.

Jag vet om att det finns skinka på korv och ägg på rulle, men begreppet fejkost hade jag aldrig hört. Jag lyssnade med stora öron...

"NÄÄÄÄÄÄÄÄ" sade jag andaktigt. "FEJKOST" Tänk vad de hittar på!

Lite senare samma dag så ondgjorde jag mig över den hemlige kocken och hans extremt sinnessjukt dåliga uppföljare.
"Skall det vara så jävla svårt att läsa en innehållsförteckning" fräste jag. Syrran försvarade de dumma och icke läskunniga konsumenterna och pratade om vilseledande och tjafs.
"BAH" sade jag. "Om man inte orkar läsa på innehållsförteckningen så kan man ju knappast säga att man är lurad" sade jag. Gammalkonservativ som jag är.

Häromdagen gjorde Heinziman varma mackor. Gudomligt goda varma mackor. Med KRISPIG ost på. Mumma, mumma.

"Tog du den rivna osten från frysen" frågade jag. Maken bekräftade. Jag drabbades av en inre oro. En gnagande misstanke och gick för att slå undan mina farhågor.

Jorå.

Fejkost. Jag hade köpt fejkost. På Netto, så klart.

Räkor

Det är det mest begåvade jag kan komma på att skriva idag.

Räkor.

Jag skall äta räkor. Ett fantastiskt besjälat inlägg, verdad?

Och delge en liten katthistoria.

Jag tvingades köpa mat på Tulebo idag. Tvingades I say, eftersom jag inte hade tid att åka någonstans. Fyllda paprikor. Fyllda med salt och lite bränd ost på toppen.

I alla fall - jag vid salladsbordet då L just kommer för att fylla sin salladsskål med diverse mumsigheter som fyller Tulebos självutnämnda stora salladsbuffé (det vill säga bönor och kikärtor och isbergssallad och burkfefferonisar). På andra sidan den dignande buffén står konsulten Solarie-Erik med ytterligare en välstruken Tigerkostym och väljer mellan delikatesserna.

"Hur GÅR det med graviditeten" tjoar L.
"Jooooo" sade jag med emfas, "Det går så bra så. Igår tyckte jag mig känna i vart fall fyra knölar i magen"

Jag såg att konsulten tittade till. Sådär som när man hör något konstigt.
"Och vet du VAD" sade jag, "Igår fick jag mail om en möjlig köpare"
Solarie-Erik studsade till. Därefter fann han sig och tog en brödskiva.

Tredje gången gillt...

...JA, jag vet att det är fånigt, MEN jag njuter just nu av att veta beräknat förlossingsdatum för den kära Linda och planerat namn på barnet som inte blir (eftersom barnet är könsbestämt till det andra könet).

Nu skall jag inte ytterligare belasta dig med inlägg...

En husmoders arbete...

... tar aldrig slut.

Ja, jag var ute och busade lite igår. Inte bus som på den gamla goda tiden, närå, kläderna var sedliga och ingen dans på borden och inget klockan-är-fem-i-fem-bäst-att-hälla-i-sig-en-absinth men jag gick i alla fall hem när det var glaskross på avenyn. Därför var det inte med full förtjusning jag vaknade av glada barnskratt. Jag låtsades inte höra.

Tre katter låg på mig. En av dem med sjukligt vassa klor. Jag låtsades inte om dem.

Jag låg och ojade mig och drog mig lääääänge. Jag gick upp vid kvart över åtta. Sovmorgon á la småbarnsmor.

Jag drog runt i nattlinne hur länge som helst. Det gjorde inte så mycket. Min son trodde att det var en klänning.

Jag käkade en rostad macka vid tio och en massa brie. Därefter krängde jag på mig kläderna och åkte till lotten. Missmodig.

Missmodig? How come?

Därför att all min broccoli, all min persilja och alla mina 10 squashar (av sex olika sorter) och min palmkål haglade sönder. Därför att jag sådde bönorna för sent. Därför att ingenting blir som jag vill och varje år blir jag besviken på den där jävla jordplätten och ogräset är det enda som växer. Nä, förresten, jag brukar inte ens få kirskål att gro. Tänkte jag när jag åkte till lotten. Vädret var piss dessutom. Life sucks. And then you die. Tänkte jag.

Kom fram till lotten och insåg att jag var en duktig kicka som kletat solskyddsfaktor i mitt fortfarande röda anlete och på mina armar. Blev dock lite sur över att jag hade jeans som är för trånga att vika upp, för vädret var strålande. Och vad var mer strålande?

Min lott. Ok för att bönorna inte kommit upp särskilt mycket. Men tre av mina kvarvarande squashfrön hade grott. (Tråkiga sorter, dock...) Och mina broccolifrön, som jag slängde i tusen av för att jag tänkte att ingen av dem skulle ändå gro, hade grott varenda ett. Och palmkålen hade också kommit upp, ganska så många i alla fall. Och isbergssalladen hade kommit utavbarahelvete, och cossalladen också, för att inte tala om huvudsalladen och palsternackorna och silverlöken. (Den gula löken och charlottenlöken har emellertid valt att inte medverka i år. Men det var ändå en chansning det där med löken...) Och jordgubbsplantorna blommade, de är lite små, men de blommar. Smultronplantorna är dock stora som vinbärsbuskar och blommar satan. Det är MASSA kart på krusbären och svartvinbärsbusken och det verkar som att jag inte lyckades ta död på björnbären likförbannat. Bondbönorna är superfina och sprit- och sockerärtorna likaså. Rödbetorna hade grott jättefint, rädisorna också, morötterna med. Kronärtskockan såg inte ut att direkt TRIVAS, men lever i alla fall och tycks ha hälsan. Örterna lever. Dillen har kommit upp. Och det var tämligen prydligt. En lisa för själen. Rensade och klippte och hade mig och fick skäll av kleptomanparet. Men jag lyssnade bara med halva örat och tog inte åt mig nämnvärt men svarade heller inte emot. Ty de anklagade mig falskeligen för att inte hålla reda på min kirskål. Vilket jag i sanning gjort i år. DE däremot håller inte ordning på SIN kirskål, vilket har irriterat mig storligen eftersom MIN kirskål hålls i schack. DESSUTOM slänger de över småsten och skit till mig och trampar ner mina rabarber (det blir inget saftkok denna helgen trots allt - jag viker morgondagen åt ett besök hos min mor) så jag tog skällen med fattning. Kan ju inte säga till ett par, som är mellan nitti och döden att hålla käft och dra åt helvete, då får de ju hjärtinfarkt och jag vill inte ödsla MIN mobilräkning på att ringa 112. Hämnden kommer i sensommar då jag ämnar att stjäla av deras vinbär, på ett mindre ingripande sätt än när de fullkomligt länsade min krusbärsbuske. (Vittnen finns till detta illdåd.)

Ilade hem, slängde mig i duschen och spendrade eftermiddagen och tidig kväll på Liseberg där jag åkte Farfars bilar och Kaninresan. Inte ensam. Hans åkte karusell. Inte ensam. Anton fick en jätteanka. Inte av mig eller Hans utan av tre basketkillar som ville vara snälla. De såg väl på oss att Antons enda chans till en jätteanka var att de skulle ge bort sin stjärnvinst. (Det gjorde mig lite förvånad - killarna var typ 18, lite för coola och lite för... coola, helt enkelt, för att hoppa på en liten kille som lekte groda och skänka bort en töntig jätteanka. Men det gjorde de. De kollade in Anton som lekte groda och var tillräckligt ocoola för att tycka att det var kul, och så fantastiskt ocoola att de gav honom jätteankan... Det finns hopp om ungdomen. Basketungdomen, i alla fall...)

Nu skall det tacofixas och så vips är en riktig svennebananlördag tillända. Det enda problemet idag är hur jag skall prioritera min kväll. Robinson eller Schyffert.

Life is GOOOOD. Och lotten är tammefan en av områdets snyggare. Synd att jag inte hade kameran med mig...

Jag stjäl tillbaka (sic) mitt liv

Igår så slog jag klackarna i taket. Eller i vart fall i trädäcket på Linnéterrassen. Kallt, men ljuvligt.

Jag var hemma i tid. Duktig kicka. Och rakt kunde jag gå också. Hon vederkvickte mig, den kära Å, det gjorde hon allt. Dock icke som vin i min strupe, utan vi körde bara schtora schtark. Och nötter.

Bättre röd än död

"När jag gick till Willys" sade Jenny när jag träffade henne, "så tänkte jag att vädret kunde varit bättre. Men så kom jag på att det kunde varit JÄVLIGT mycket sämre"

Så rätt så. En kristihimmelfärs som började lite molnigt och ostadigt och "kommer det verkligen vara en god idé att picknicka" slutade i... genuin solbränna.

Bränna, alltså.

Mitt anlete är rött. Mina armar är röda. Mina kritvita smalben (som ju inte är att beskriva såsom "smal-" i och för sig, men du vet vad jag menar) har antagit en rosa ton som inte ser såvärst hälsosam ut.

Men solen sken. Vi åt. En hel brietårtbit gick åt. Och sex ölkorvar. Utöver rostbiffen, salladen, pastramin och ett halvkilo p-sallad... Vi drack. Rödvin, gubevars, men vi var faktiskt på Majorna, och där är sådant beteende helt ok. Jag skulle vilja säga att det är nödvändigt för att inte bli ivägjagad. Det var så musigt, så musigt så.

Jenny hade naturligtvis med sig kameran.

Heimat

Idag var vi på Lilla Bommens konferenscenter. Jag parkerade vid kajen och gick till Lilla Bommen. Solen sken i mitt trötta anlete där jag promenixade längs drömmarnas kaj och jag tänkte att fan, Göteborg är allt vackert. Jag är glad att jag bor här. Här trivs jag.

Juggebåten som sålde cevapci eller vad det heter förut säljer inte längre cevapci eller vad det heter längre. Någon har satt upp en ny skylt. The Jade Boat står med sneda bokstäver på en plywoodskiva. Borgar för kvalitet. Livet vid kajen är föränderligt. Istället för att riskera salmonella från taskigt avsköljda grönsaker som ligger brevid taskigt friterade frittar och köttfärsrullar riskerar man nu att få salmonella av förmodat sjaskig sushi och thaihybridkäk. (För det var det den dåligt textade gatuprataren ville att man skulle köpa.)

Gick upp till Lilla Bommen.

Jeischus.

Varje gång jag går där får jag samma chockartade förvåningspanikångest.

Kärnvapenkriget har kommit och raderat ut mänskligheten. Inget är kvar mer än vindpinade gator som går linjerakt mellan öststatsarkitektur. Scary. Scary, I say.

Sätter min skalle på att Tjernobyl är mer idylliskt och pittoreskt än Lilla Bommen.

I grossess...

Rosa tuttar - rosa tuttar - rosa tuttar!

Inte bara på Esther, vilket konstaterades igår (ja, jag vet, ämnet är förvisat till min andra blogg, menvaffan, det är GROSSESS vi talar om, stora grejer) utan även på allas vår LINDA.

Nu har ju jag, som en trogen stalker, vetat om detta i i vart fall ett par månader. Du kan fråga mig hur, men då måste jag döda dig. Alla mina arbetskamrater vet, men jag vill inte outa mitt syndiga leverne i skrift... Så jag åberopar amerikansk jurisdiktion och tar det femte tillägget.

Linda Rosing på tjocken... Ja... vad skall man säga... Istället för den där desperata Ensam-mamma-söker-frisören som är förlagan till Gulletussan så skall alltså Linda pryda varenda jävla söndagsbilaga med mammakläder högt och lågt. Linda skall uttala sig om preggolycka (fast visst är det mer pregg-olycka, egentligen?) och därefter babylycka och hon kommer att få sålt de första bilderna på bebisen till Aftonbladet. Men innan dess kommer hon naturligtvis förklara att anledningen till att hon inte är tillsammans med barnafadern längre är att de växte isär. Och att hon har träffat den riktiga kärleken. Som ser henne som den hon verkligen är. Som hon kan vara naturlig med. Gäääääsp.

Just nu ynglar folk av sig till höger och vänster. Inte en mage tom. Utom min, måste jag väl påpeka för tydlighetens skull.

Kontraproduktivt

Min son stod på golvet under köksskåpen och grät så att tårarna sprutade.
"JOOOOOOOOOOOOOOS" vrålade han.

"Nämen, Anton" sade jag, lugnt och behärskat, "Du vet väl att du inte får juice bara sådär. Man dricker juice när något är fest och mys och inte varje dag" sade jag och kände mig som världens uslaste moder, då jag ämnar att trycka i mig en och en halv liter cola så fort jag kan och i smyg.

"SAAAAAAAAAAAAF" ändrade min son sig till. Han är inte dum. Funkar inte det ena, så kanske det andra.

"Lilla gubben" sade jag, pedagogiskt. "Vill du ha vatten"
"IIIIIIIIIINTE VATTEN" skrek min lidande son. Det skar i hjärtat på mig.
"Men Anton" lirkade jag, "Du DRACK ju faktiskt saft innan idag" (Kan detta ha något med den eviga strävan efter mer att göra?) "Och du får väl inte dricka saft och juice på dagis heller, gubben" (Jag försökte sålunda lägga en del av skulden på dagis. Fult av mig. Men jag kände det nödvändigt.)

"SAAAAAAAAAAAAF" vrålade barnet. Tårar trillade och han greppade efter en gul mugg i ren desperation.

"Vill du ha ett glas vatten" försökte jag och befriade honom från den smutsiga plastmuggen från diskmaskinen.

"IIIIIIIIIINTE VATTEN" upprepade min son.
"Är du törstig" frågade jag gulligullsigt.

"IIIIIIIINTE TÖSTIG" skrek barnet och tårarna sprutade som på Lille Skutt. Jag kunde inte hålla mig.

"Du" sade jag, "Jag arbetar dagligdags med utredningar, skall du veta. Det svaret du gav mig just nu var tämligen kontraproduktivt"

Barnet tittade på mig.

"IIIIIIIIINTE KONTAPODUKTIV" skrek han sedan.

So sorry. Jag tyckte det var skitkul. Egentligen roligt nog att belönas med ett stort glas saft, men eftersom jag är mamman från helvetet som förvägrar min son något roligt i denna värld så fick han ingen.

Grön gröt

Mitt liv är så tråkigt att Proust skulle somna. Verdad.

Den stora nyheten är Grön Gröt. Jag gjorde sådan igår.

Min barndom färgades, liksom mina kläder, av diverse krämer. Inte cremer. Krämer. Min farmors jordgubbskräm var tammefan helt fantastisk. Stora jordgubbar i mjuk gegga, typ. Rabarberkräm med rabarberbitar som trådade sig lagom mycket och smakade rabarber som inte var sura.

Igår var jag uppe på lotten och lottade utavbarahelvete. Jag lottade från klockan halv elva fram till kvart över sju. Med mig hem hade jag rabarber. Vad göra med rabarberna?

Pajkatastrofen som jag talade om i tidigare inlägg renderade ju blott i några halvnöjda arbetskamraters svala uppskattning. Jag vill inte ha rabarber liggande i kylen nå´t mer! Något recept på rabarberchutney har jag inte - men jag känner någon som har som kan lämna det till mig, notch,notch - och rabarberkompott lät sjukt onödigt och sött. Saft var uteslutet, för jag har inga tomma flaskor. Förra sommarens laddning brände fast i min nya spis och möglade sedan i den stora gryta som härbärgerade den klibbiga vätskan i kylen.

KRÄM! skrek mitt inre. Gudomligt god rabarberkräm! DÅ kommer min son att älska mig och mina rabarber har kommit till nytta!

Jag läste receptet. Det lät inte så svårt. Hur svårt kan det vara med rabarberkräm? Skala rabarber, skära i två centimetersbitar, koka upp fyra deciliter vatten tillsammans med en deciliter vatten, kasta i rabarberna, låta dem koka sig mjuka och sedan hälla i två och en halv matsked potatismjöl utblandat i lite vätska och sedan vips skall det vara klart. Ärligt talat - man behöver inte vara Lallerstedt för det. Inte ens hemkunskapsfröken. Come to think about it - jag tror till och med att jag gjorde saftkräm på hemkunskapen.

Hur lång tid tar det då att att koka rabarber mjuka? Inte vet jag. Men fort gick det. Lite för mjuka blev de. Men men. Det fixar potatismjölet säkert tänkte jag och vispade i lite vatten i potatismjölet, varpå jag stod med en klump potatismjölgegga i ett decilitermått.

Mera vatten gjorde geggan nästan rinnig. Jag hällde i och rörde om varpå de sista resterna av tvåcentimetersrabarberbitar försvann. Men krämen var lika lös.

Undra, undra... Tänkte jag och hällde i ytterligare lite vatten i ytterligare en matsked potatismjöl och hällde i krämen och rörde lite halvhjärtat. Ingen koagulering, inte. (Koagulerar potatismjöl? Äh, du fattar vad jag menar...)

Härsknade till och rörde lite upprört. En geggaklump uppenbarade sig. Potatismjölet hade minsann gjort sitt jobb. I en klump. Tog bort klumpen. Tog bort ytterligare en klump. Hällde i nytt potatismjöl. Det liknade kräm. Köpekräm. Sådan där ruggugglebillig med bara vatten och färgämnen, fast med lite trådar i också. Grön.

Smakade av.

FY I HELVETE vad sockersöttsliskigt! En svag nyans av rabarber någonstans fanns det i alla fall.

"Vill du ha KRÄM" frågade jag min älskade avkomma. Föga förvånande möttes jag av ett

"NÄÄÄÄÄÄÄÄ KRÄM" följt av ett hysteriskt utbrott med tillhörande tårar. Ett enkelt "Nej tack" hade räckt.

Nu är jag mor, och därmed manipulativ.

"Vill du ha GRÖN GRÖT" frågade jag. Det ville min son. Så han åt grön gröt och vi borstade tänderna extra noggrant i gårkväll.

I morse, när jag tog den gröna gröten ur kylskåpet för att blanda med min sons havregrynsgröt så fanns där sådana där potatismjölklumpar i den. Bildas det potatismjölklumpar i avsvalnad grön gröt? Jag lär aldrig få veta, för nästa gång blir det rabarberkompott och rabarberchutney och rabarbersaft, om jag så får förvara det i ursköljda ölburkar.

Och ikväll ville sonen INTE ha grön gröt. Otacksamma stycke.

Och chef Ramsey lär inte ta mig som adept.

Kvinnan som försvann...

... ingen har märkt att jag har varit borta och än färre märker att jag kommer tillbaks...

ÄÄÄÄÄnyho - en liten update...

Arbetet är hysteriskt. Hysteriskt I tell you! Om jag de senaste åren har gnällt och gnölat så är det beyond det. Lååååångt beyond. Det är så långt gånget att jag inte ens har tid att gnälla om det. Prio är att träffa min son några minuter per dygn och därefter sova. Typ.

MEN - nuskarufåhöraserru - Esther är parad! Vågar inte hoppas för mycket, men parad är hon. OM moder Natur är god mot mig, Gud anser att jag redan betalat för mina synder, lyckans fe ler mot mig, blablablabla,vf så får hon sina ungar första veckan på min semester. Lysande. Då stör hon ju inte omorganisationen och spetskompetens i arbete. Jag skall hålla mig iskall i två veckor, därefter maniskt vända Pester upp och ner och leta efter rosa tuttar i två veckor och därefter antingen fira medelst glada tankar eller sörja medelst ledsna tankar där jag sitter vid mitt dåligt inställda bord och jobbar på att få en irreparabel musarm. Sanna mina ord!

Jag blev så trött på mig själv idag. SÅ trött på mig själv. Jag förbannade mitt liv, mitt öde och mina tillkortakommanden och beslutade mig för att vara en god mor. Så när barnet placerats framför tvn och Teletubbies ställde jag mig (förutom att laga mat till honom - piskpinnar med klyftpotatis och färdigremme och gurkskivor, gulligt upplagt som blommor på tallriken - husmoder á la mode) så skalade jag rabarberna jag var uppe på lotten och plockade för precis en vecka sedan. Därefter gjorde jag en rabarber och jordgubbspaj som min son skulle få till efterlängtad och uppskattad efterrätt.

Trodde jag.

När jag serverade piskpinneblommetallriken så hade min son somnat framför Teletubbisarna. Han var trött idag, stackarn. Jag fick mata honom med Piskpinnar framför tvn. Gurkblomman ville han inte smaka på. Den erbjöd han Ellis. Potatisblomman ville han inte smaka på. Den erbjöd han mig. Gula såsen smakade han på och spottade ut med uppenbart äckel. Ett kronblad av Piskpinneblomman gav han till Ellis. Därefter blev han skitsur på att Ellis snodde en bit Piskpinneblomma som sonen tappade i soffan. Därefter kom fadern hem och innan pajen var klar så hade min son meddelat att han ville ha yougurt och gå och lägga sig. Till fadern som fick ulla och gulla med min son.

Så mycket för att vara en snäll husmor och en god mor. Funderar på att ta med mig pajhelvetet till jobbet i morgon för att visa för kollegorna att jag inte alls är en sopa till mor, kvinna och människa. Att jag har en annan dimension än den trötta gnälliga och stressade typ som förgiftar deras tillvaro. Å andra sidan finns ju hoppet om att sonen i morgon INTE kommer att spotta ut pajen i avsmak och beundra sin omnipotenta moder.