Välkommet besök

I lördags blev jag kär!

Mamma skulle fira sin bröllopsdag genom att ta sin make till Jerry Williams. Mamma behövde någonstans att sova och mamma behövde någon som passade hennes beaglevalp.

JÄVLAR i min lilla låda! Jag är helt frälst, men även helt utarbetad. Om man anser att en snart tvåårig liten pojke är lite arbetssam så har man inte haft någon beaglevalp att vakta.

Men, i alla fall, jag har lärt mig en massa:

1. Valpar kissar. Ofta och oförutsett.
   
2. Jag kan springa SÅÅÅÅ mycket längre än vad jag trodde. Jag har till och med hyfsad kondis! Jag joggade från Actionparken, ner bakom landeriet, förbi Bergakungen, Burgården och hela Sten Sturegatan i DUNJACKA och jag orkade.
   
3. Valptänder är vassa.
   
4. Valpar gillar att tugga på allting som de kan få i halsen eller som kan vara vasst i magen eller som små söner högaktar - såsom Coca. Coca var en tuggfavorit. Vilket inte gjorde min son särskilt positivt inställd till valpen.

Man tuggar på tigrar.

5. Valpar tuggar på allt

Man tuggar på tofflor

6. Valpar är inte populära hos katterna. Särskilt inte hos Ellis. De andra höll sig undan, men Ellis bevakade den lille krabaten heeeela tiden. Svartsjukt, I may add.

7. Små barn blir avundsjuka när de upptäcker att deras mödrar förälskat sig i någon annan än dem.

8. Små barn gillar inte när små valpar med vassa tänder leker med deras öron och händer.

9. När man är ute och går med en beaglevalp så är man sedd som människa. Eller i alla fall hundförare. Ärligt talat - om jag någonsin blir singel igen och om jag inte trivs med det så finns det en snabb bot - en beaglevalp. ALLA stannade och kommenterade och oooohade och aaaahade. Även mitt i natten. Och det funkar tydligen om man är man också, sade Heinz när han kom hem efter nattpromenad.

Man blir trött. Lägg märke till tuggade strumpor och PET-flaskor i bakgrunden.

Nåja. I morse tog sagan slut. Valpen åkte hem. Vilket kändes bra, ty jag hade inte orkat ytterligare ett dygn.