Ett riktigt jobb

Klanton är sjuk. Han var sjuk i förrgår, men då var Heinz den omvårdande föräldern. Han var sjuk igår, och då var det jag som skulle vara moderlig.

Typhoid-Anton hade emellertid satt sina små ebolafingrar på något ställe där jag kom åt med mina små korvfingrar och på så sätt fått i mig hans virus. Om det var synd om ANTON när han hade förtigradersfeber så var det i sanning INGENTING mot hur synd det var om MIG igår när jag skulle ta hand om ett något tillfrisknat barn medans JAG hade förti graders feber.

Nöden är uppfinningarnas moder. Jag uppfann lekar såsom "Ligga tyst under ett täcke", "Gömma sig i kojan" och så läste vi bok efter bok efter bok. Och sjöng. Bä, bä sjöng vi. Gubben i lådan, sjöng vi. Anton hoppade upp och ner ur lådan och jag låg halvsvimmad brevid och visste liksom inte hur jag skulle få mitt värkande huvud att hålla ihop - än mindre hur jag skulle kunna hålla mig vaken. Jag låg i soffan och kom med klämkäcka kommentarer till Pingufilmen som gick om och om igen. Jag orkade inte byta film. När barnet blev rädd när Pingu gick vilse så tjoade jag lite extra entusiastiskt från soffan.

Glass är gott när man är sjuk. Så vi åt glass. Anton ville ha mer hela tiden. Anton var tjurig. Anton fick smörgåskex på smörgåskex. Anton ville ha riskaka. Det fick han. Allt för att han inte skulle skrika. Men det hjälpte inte. Han fick pepparkaka. Jag var en RUTTEN kariesmamma igår.

SÅ kom jag på det - likt professor Baltazar. Jag spelade in Anton när Anton sjöng Gubben i lådan och Bä bä vita lamm och sedan fick han titta på filmen OM och OM igen och sjunga så att lungorna höll på att brista. Jag höll för öronen och ville dö mest hela tiden, fast jag kämpade med att säga "VA FIIIIIINT" så fort jag hörde att han tystnat.

Idag spinner vi på samma väv. Anton är ytterligare tillfrisknad, jag mår hyfsat. Vi har småslagits hela dagen, ty Anton är GRINIG idag och jag är också GRINIG. Värst var det strax innan lunch. Jag hade just räknat bort att ta ut ungen på en liten promenix för han var såååå trött och snubblig. Då bestämde han sig för att han skulle ut. Han gick till hallen medans jag låg däckad i soffan och så hörde jag hur han började yla. Eftersom jag förutsatte att han hittat en finfin förskärare att leka med så rusade jag upp i en hastighet som fick mig att nästan svimma.

Den stora tragedin var ett faktum. Min son hade inte lyckats få på sig sin sko.

"Vill du UT" frågade jag.
Anton meddelade att han ville ut. Jag plockade fram hooden. Han snyftade lite lätt men tog på sig den. Jag tog fram kragen.
"Ops" sade jag och började ta av honom hooden. "Kragen skall ju på först"
"Näe kragen" sade Anton.
"Joo kragen" sade jag och krängde på honom kragen. Jag tog fram överdragsbyxorna.
"NÄÄÄÄÄÄÄÄE bysser" vrålade Anton och tårarna sprutade värre än på Lille Skutt.
"Joooo bysser" sade jag och försökte få på honom byxorna. "Man MÅSTE ha byxor på sig när det är kallt och man skall ut"
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ BYSSER" vrålade barnet och vred sig som en orm. Jag svettades som en febersjuk gris. Jag var matt.

"Jacka" föreslog jag.
Föga förvånande:
"Näe jacka"
"Joooooo, jacka" sade jag. Barnet skrek som om jag höll på att döda honom. Och så lade han till sitt spader ess...
"Paaaaaaaappaaaaa"

Jag svettades floder och gick till köket för att ta ytterligare en dos Panodil.
"DINGDONG" hördes från vardagsrummet. Min son stod helt fullklädd och lekte med sitt dockskåp.

"Skor" föreslog jag.
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ sko" vrålade barnet vilt.
"Amen" försökte jag, "Om vi skall gå ut så måste vi ju ha SKOR på oss"
"Nääääääe sko" skrek barnet och tårarna rann över hans jacka och hans krage och hans bysser.
"VILL du inte gå ut" frågade jag. Jag kände att jag var något på spåret...
"NÄÄÄÄE ut" sade barnet.

Så jag tog av honom hans jacka, hans bysser hans hood och hans krage och han lekte med sitt dockskåp och var nöjd.

Jag gjorde en korvgubbetallrik till honom, för han har inte varit så glupande i aptiten. Jag gjorde ett huvud av potatismos och små korvslantar fick agera öga-öga-näsa-mun på gubben som fick korvkläder och ärthår. Anton uppskattade tilltaget men ville ha mer och mer kessup. Jag orkade inte dividera med honom så han fick kessup en masse. Han åt väl en sisådär en deciliter ketchup, tre små korvslantar och en sked med ärtor och två skedar med mos innan han kom på att COOOOOOOOCA inte var där.
"COOOOOOOOOOCA" vrålade min son och tårarna rann igenom ketchupen på kinderna.

Jag blev lite ställd.
"Eeeeeh" sade jag. "Coca är... Coca har.... Coca är lite kall och våt för Coca har BADAT" sade jag.
"Badat" frågade min son.
"Badat" sade jag sakligt. "Så nu måste Coca torka och SEN får du Coca." Fel svar.

Skriet som genomborrade min svullna hjärna var något som jag funderar på att patentera och sälja till Bofors.
"Vill du hjälpa mamma att hänga tvätt" frågade jag. Skriet upphörde och barnet nickade.
"Kom då" sade jag muntert och höll ut min hand så att barnet kunde ta den så att vi kunde ta en gemensam promenix till toaletten. Jag öppnade tvättmaskinen.
"COOOOOOOOOOCA" vrålade sonen.
"Vänta" sade jag och rotade frenetisk bland våta tröjor och skjortor och hoodar. Till sist hittade jag en våt, iskall koala.
"HÄR är Coca" sade jag superentusiastiskt. "KÄNN vad kall och våt han är. Coca FRYYYYYSER" sade jag och såg bekymrad ut. "Det kanske är bäst att vi SKYNDAR oss att hänga upp honom på handdukstorken så att han inte blir LEDSEN"

Oh, en sådan superpedagog jag är! Tänkte jag när mitt barn snörvlande log och sa "JAAAAA". Jag knödde in Coca i handdukstorken.
"COOOOOOCA" vrålade sonen.

Han ligger nu och sover med en genomblöt Coca. Som luktar väldigt gott i och för sig.

Tack gud att jag skall jobba i morgon. (Ja, jag är medveten om att det är lördag...)