Jempan

Idag dog Jempan.

Jag hade tänkt att skriva så mycket rolig grejjor den här helgen, men ack nej. Idag dog Jempan.


Fan...

Jag kommer aldrig att glömma Jempan på Värdshuset när vi var fulla och glada, eller när vi hade en bil som bara gick på tre cylindrar och vi flirtade till oss en reparation för vi var stenpanka. Men vi var snygga och glada! Eller när hon lockad håret på mig så jag verkligen blev en Heidi och vi partade hela natten... Eller när vi satt... äch... Vad fan skall man säga... Jempan...

Tammefan JEMPAN...

33 år. TRETTITRE ÅR. Två barn. Ett på fem år, ett på tio. Vad finns att säga? Hon var definitivt mer än massa party och garv - men en gladare människa får man leta efter.

JEMPAN.

It sucks.

Fattar inte...

När bensinen går upp - då är det bensinkris.

När elen går upp - då är det elkris.

När köttet går upp - då är det livsmedelskris.

Men när bostäder går NER så är det bostadskris...

Varför det?

Igår stod det i tidningen att mäklarna konstaterat att bokrisen är över. (Thank U GOD!) och att folk köade ut på gatorna för visning av attraktiva lägenheter. Det var en snabb vändning, vid min ära, för i förrgår hade de ytterligare en visning i en av lägenheterna mitt emot. Det var knappt en käft där. Den här gången heller. (Jupp, jag spionerade...) En trea, sekelskift, låg månadsavgift, kakelugn... Men det klart. En sådan lägenhet med det läget är väl knappast attraktiv...

För är det några man kan lita på när det gäller bostadsmarkanden så måste det ju vara mäklare. De har ju inget som helst egenintresse av att säga att det skulle vara bättre än vad det är...

Ett riktigt jobb

Klanton är sjuk. Han var sjuk i förrgår, men då var Heinz den omvårdande föräldern. Han var sjuk igår, och då var det jag som skulle vara moderlig.

Typhoid-Anton hade emellertid satt sina små ebolafingrar på något ställe där jag kom åt med mina små korvfingrar och på så sätt fått i mig hans virus. Om det var synd om ANTON när han hade förtigradersfeber så var det i sanning INGENTING mot hur synd det var om MIG igår när jag skulle ta hand om ett något tillfrisknat barn medans JAG hade förti graders feber.

Nöden är uppfinningarnas moder. Jag uppfann lekar såsom "Ligga tyst under ett täcke", "Gömma sig i kojan" och så läste vi bok efter bok efter bok. Och sjöng. Bä, bä sjöng vi. Gubben i lådan, sjöng vi. Anton hoppade upp och ner ur lådan och jag låg halvsvimmad brevid och visste liksom inte hur jag skulle få mitt värkande huvud att hålla ihop - än mindre hur jag skulle kunna hålla mig vaken. Jag låg i soffan och kom med klämkäcka kommentarer till Pingufilmen som gick om och om igen. Jag orkade inte byta film. När barnet blev rädd när Pingu gick vilse så tjoade jag lite extra entusiastiskt från soffan.

Glass är gott när man är sjuk. Så vi åt glass. Anton ville ha mer hela tiden. Anton var tjurig. Anton fick smörgåskex på smörgåskex. Anton ville ha riskaka. Det fick han. Allt för att han inte skulle skrika. Men det hjälpte inte. Han fick pepparkaka. Jag var en RUTTEN kariesmamma igår.

SÅ kom jag på det - likt professor Baltazar. Jag spelade in Anton när Anton sjöng Gubben i lådan och Bä bä vita lamm och sedan fick han titta på filmen OM och OM igen och sjunga så att lungorna höll på att brista. Jag höll för öronen och ville dö mest hela tiden, fast jag kämpade med att säga "VA FIIIIIINT" så fort jag hörde att han tystnat.

Idag spinner vi på samma väv. Anton är ytterligare tillfrisknad, jag mår hyfsat. Vi har småslagits hela dagen, ty Anton är GRINIG idag och jag är också GRINIG. Värst var det strax innan lunch. Jag hade just räknat bort att ta ut ungen på en liten promenix för han var såååå trött och snubblig. Då bestämde han sig för att han skulle ut. Han gick till hallen medans jag låg däckad i soffan och så hörde jag hur han började yla. Eftersom jag förutsatte att han hittat en finfin förskärare att leka med så rusade jag upp i en hastighet som fick mig att nästan svimma.

Den stora tragedin var ett faktum. Min son hade inte lyckats få på sig sin sko.

"Vill du UT" frågade jag.
Anton meddelade att han ville ut. Jag plockade fram hooden. Han snyftade lite lätt men tog på sig den. Jag tog fram kragen.
"Ops" sade jag och började ta av honom hooden. "Kragen skall ju på först"
"Näe kragen" sade Anton.
"Joo kragen" sade jag och krängde på honom kragen. Jag tog fram överdragsbyxorna.
"NÄÄÄÄÄÄÄÄE bysser" vrålade Anton och tårarna sprutade värre än på Lille Skutt.
"Joooo bysser" sade jag och försökte få på honom byxorna. "Man MÅSTE ha byxor på sig när det är kallt och man skall ut"
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ BYSSER" vrålade barnet och vred sig som en orm. Jag svettades som en febersjuk gris. Jag var matt.

"Jacka" föreslog jag.
Föga förvånande:
"Näe jacka"
"Joooooo, jacka" sade jag. Barnet skrek som om jag höll på att döda honom. Och så lade han till sitt spader ess...
"Paaaaaaaappaaaaa"

Jag svettades floder och gick till köket för att ta ytterligare en dos Panodil.
"DINGDONG" hördes från vardagsrummet. Min son stod helt fullklädd och lekte med sitt dockskåp.

"Skor" föreslog jag.
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ sko" vrålade barnet vilt.
"Amen" försökte jag, "Om vi skall gå ut så måste vi ju ha SKOR på oss"
"Nääääääe sko" skrek barnet och tårarna rann över hans jacka och hans krage och hans bysser.
"VILL du inte gå ut" frågade jag. Jag kände att jag var något på spåret...
"NÄÄÄÄE ut" sade barnet.

Så jag tog av honom hans jacka, hans bysser hans hood och hans krage och han lekte med sitt dockskåp och var nöjd.

Jag gjorde en korvgubbetallrik till honom, för han har inte varit så glupande i aptiten. Jag gjorde ett huvud av potatismos och små korvslantar fick agera öga-öga-näsa-mun på gubben som fick korvkläder och ärthår. Anton uppskattade tilltaget men ville ha mer och mer kessup. Jag orkade inte dividera med honom så han fick kessup en masse. Han åt väl en sisådär en deciliter ketchup, tre små korvslantar och en sked med ärtor och två skedar med mos innan han kom på att COOOOOOOOCA inte var där.
"COOOOOOOOOOCA" vrålade min son och tårarna rann igenom ketchupen på kinderna.

Jag blev lite ställd.
"Eeeeeh" sade jag. "Coca är... Coca har.... Coca är lite kall och våt för Coca har BADAT" sade jag.
"Badat" frågade min son.
"Badat" sade jag sakligt. "Så nu måste Coca torka och SEN får du Coca." Fel svar.

Skriet som genomborrade min svullna hjärna var något som jag funderar på att patentera och sälja till Bofors.
"Vill du hjälpa mamma att hänga tvätt" frågade jag. Skriet upphörde och barnet nickade.
"Kom då" sade jag muntert och höll ut min hand så att barnet kunde ta den så att vi kunde ta en gemensam promenix till toaletten. Jag öppnade tvättmaskinen.
"COOOOOOOOOOCA" vrålade sonen.
"Vänta" sade jag och rotade frenetisk bland våta tröjor och skjortor och hoodar. Till sist hittade jag en våt, iskall koala.
"HÄR är Coca" sade jag superentusiastiskt. "KÄNN vad kall och våt han är. Coca FRYYYYYSER" sade jag och såg bekymrad ut. "Det kanske är bäst att vi SKYNDAR oss att hänga upp honom på handdukstorken så att han inte blir LEDSEN"

Oh, en sådan superpedagog jag är! Tänkte jag när mitt barn snörvlande log och sa "JAAAAA". Jag knödde in Coca i handdukstorken.
"COOOOOOCA" vrålade sonen.

Han ligger nu och sover med en genomblöt Coca. Som luktar väldigt gott i och för sig.

Tack gud att jag skall jobba i morgon. (Ja, jag är medveten om att det är lördag...)

En längtan till landet...

... Menförihelveteläggavdådå!

Jag är ingen festivaltyp. Jag kommer INTE att ligga i tält från den andre till den fjärde juli.

Men...

Depeche.
Nine Inch Nail
Daf

VA?

Jag vill till Arvika. Jag vill bo i tält och lera. Jag vill till Arvika. Jag vill till Arvika.

Var är vargen?

Jag är inte den allra brightaste kolan i Alladinasken, det skall medges. Men jag fattar inte...

I Sverige finns det älg och rådjur. Ganska mycket älg och rådjur tidvis. När de inte drabbats av olika epidemier, vill säga, för då är det för få.

Eftersom det finns för mycket älg och rådjur så anser ett gäng samhällsälskare att de måste ta sitt ansvar och skjuta av älgarna och rådjuren. För det finns ju inga rovdjur som kan upprätthålla balansen. Så det är inte av blodtörstighet, eller försök till självhushållning, som man går ut i skogen med sin stövare och sin bössa. Det är på grund av att man tar sitt ansvar. Och, naturligtvis, för att man älskar naturen. Och NATURUPPLEVELSEN.

Så kommer det varg till byn. Då blir de samhällsälskande, ansvarstagande medelålders männen helt rabiata och börjar skrika över att vargen tar älgar och rådjur... Så det är en god idé att skjuta vargen.

Men... var det inte så att de var så himla nödgade att skjuta älg och rådjur eftersom det inte fanns något annat sätt att upprätthålla balansen på?

En annan grej som jag inte fattar är när de samhällsbyggande männen blir ledsna och arga för att deras stövare blivit tagen av en varg. Eller lo. Eller järv. Eller björn. Eller säl. Inte för att vara sådan - men om inte de ansvarsfulla männen släppt ut sina hundar i skogen och låtit dem springa fritt för att skrämma små gulliga ulliga kaninungar och fåglar så hade väl inte den stackars vargen kommit åt att göra processen kort med dem? Eller är det så att hundarna försvinner när männen med bössorna är ute för att hålla balans i viltstammen? Men inte ens då kan jag förstå reaktionen...

För om vargen tar en hund som är ute och jagar, så förvisso så tar kanske vargen inte en älg den dagen. Och det är ju bra om man vill ha en älgstam som är något för stor om man vill få utlopp för sin blodtörst och sin självhushållning. Annars är det ju inte bra. Och det ÄR ju inte därför som de medelålders männen tar bössan över axeln och går ut. Om hunden inte varit i skogen och blivit tagen av vargen så hade alltså älgstammen hållits i schack. Och då är det ju alltså HUNDJÄVLENS fel att älgstammen blir för stor.

Dessutom - sabbas inte i alla fall DELAR av naturupplevelsen av de där bjäbbande vovsingarna och det där obligatoriska PANGet som skall till när man upprätthåller balansen i viltstammen? Vad är det för fel med fågelskådning om det nu är NATURUPPLEVELSEN man är efter?

Missförstå mig inte. Jag gillar både älg och rådjurskött. Men kan gubbjävlarna inte bara vara ÄRLIGA och säga att de faktiskt GILLAR när det smäller och när blodet ångar i gryningen och att det är ganska juste att fylla frysen nästintill gratis och att det är en ganska juste inkomstkälla att sälja platser i jaktlag och grejjer. Hade det inte varit lättare?

Men, vad vet jag...

Parkeringsupdate

Idag har de ritat en ruta och i rutan finns en rullstol.

Det var väl bra då.

Från mitten av februari... MY ASS!

Omnipotent

Jag har just lyckats åter igen.

Jag gjorde en gryta till kvällsvard. Oh vilken gryta. Vi snackar gryta. Gryta med stort G. God gryta. En gryta att tråna efter. En gryta som generationer kommer att tala om. Eller skulle i vart fall ha gjort om det var fler än jag och Heinz som åt av den. Den var så god.

Vad är hemligheten, säger du. SÄG vad hemligheten är!

Jordärtskocka är ett svar. Naturligtvis blottlägger jag det faktum att jag icke är en kulinarisk expert, att jag icke behärskar de kunskaper som behövs för att utan jordärtskocka skapa mästerverk, men ändock. Jag är tvungen. Sanningen är mitt kall.

Och - det måste jag ändå understryka - bönorna jag hade i var egenodlade.

Men jäklar i min lilla låda. Det var en mae god gryta.

Problem med bilen

GAAAAAAAH.

Jag har hållit mig länge för jag vet att du tycker att det är jag som har felfelfel och alla andra har rätt. Jag har bitit mig i tungan, i handen, i kragen på min jacka. Jag har hållit käft.

Men nu är jag på Falling down-nivå.

Idag går det inte längre. För mycket har byggts upp, bara under dagen, och lagt sig som ett tjockt täcke på min redan alltför aktiva frustration. Så - håll i hatten!
(Och minns, kära du, att det ÄR JAG SOM HAR RÄTT OCH ALLA ANDRA SOM HAR FEL!!!)

VAD I HELVETE ÄR DET FÖR PAPPHJÄRNOR, JULNÖTTER, PUCKON som kör RUNT i den här förbannade stan? VA?

I morse, klockan kvart i åtta startade det. Jag skulle ut från parkeringen. Det är inte lätt att komma ut från parkeringen i rusningstrafik om inte någon snäll typ, som ÄNDÅ STÅR OCH VÄNTAR VID RÖDLJUSET låter en komma in.

Gör någon det?

NÄ. Ty det skulle ju innebära att de antingen hamnar BAKOM ytterligare en bil, ALTERNATIVT tvingas lossa på kopplingen och köra fram ett par meter. Nä, låt istället lilla mig som skall lämna barn på dagis innan klockan åtta stå och vänta, och vänta och vänta. Det är logiskt. FÖR UTVECKLINGSSTÖRDA.

Lämnar barnet på dagis och skall ta mig ut på E6. Det är i teorin ganska enkelt. Håll jämn hastighet, blinka snällt, växla fil. I ALLA FALL OM MAN KAN KÖRA BIL. Men ack och VE om man släpper in någon! I morse var det så fiffigt att en person skulle köra av vid Liseberg och ville byta till min fil. Jag ville byta till hans fil. Vi låg jämsides. Mitt biluppdrag var, förutom att byta fil, att komma UPP i hastighet. Hans uppdrag, förutom att byta fil var att gå NER i hastighet. Nu var det ju dock morgon, gudbevars, och död åt den som inte ställde sig på bromsen för att släppa in fanstyget i min fil. Det vill säga mig. SÅ JÄVLA KORKAT. I en split second var jag såååå nära i att skita i att vara mr NiceGuy och bara göra vad bilskolan skulle sagt åt mig om de sett situationen - hålla en jämn ökning av takten, INTE tokbromsa för att släppa in den dumdumjävla BMWn så att även han var tvungen att fortsätta mot Mölndal. Men, nä. Jag bromsade. För att få i princip starta bilen från stillastående.

Och jag vet. Det ÄR 70 på en del av sträckan. Det är därför helt ok att köra i 70. Därefter börjar 90-sträckan, om inte den röda skylten säger något annat. Men, om man nu MÅSTE köra i 70 resp. 90, vilket är heeeeelt ok, för det är lagligt och fint - KAN MAN INTE GÖRA DET I LÅNGSAMTKÖRARFILEN?

Vad, jag frågar VAD är det som gör att man känner en brännande längtan att man MÅSTE köra om det framförliggande fordonet, som framförs i hastigheten 89,5 kilometer i timmen när man själv VÄGRAR att gå över nittigränsen? VA? I FUCKING RUSNINGSTRAFIK, DAMMIT!

Och, om man ser en polisbil, i detta fallet närmare bestämt en risig piketbil som uppenbarligen fraktat folk till eller från Sagåsen, vad, säg mig VAD i trafiklagstiftningen säger att man måste sänka hastigheten från de lagstadgade nittio kilometrarna i timmen, eller för den som kör i fortkörarfilen från de icke så lagstiftade hundratjugi kilometrarna i timmen TILL FUCKING 70? VA? Vad förväntar sig folk? Att de skall stannas av ordningsmakten som är ute på ett HEEEEELT annat uppdrag bara för att få guldstjärnor för varenda ynka kilometeritimmen de ligger UNDER hastighetsbegränsningen? Ett "Nejmen, hurvardethärdå? Jag kunde inte låta bli att undgå att märka att du körde som ett praktexemplar av en 153årig, blind pensionist. Som tack för visad hänsyn i trafiken önskar vi inom Rättsväsendet uttrycka vår fulla beundran".

Om det är det folk förväntar sig, så NÄ. Det kommer inte att hända.

Det finns vissa regler man kan hålla sig till. Regler som är accepterade av den civiliserade delen av samhället:
1. Om du VÄGRAR att köra en endaste ynka meter för fort - se till att släppa förbi de som vill använda forkörarfilen till det den är byggd för - att köra fort. Hur fort skall du bara skita i.
2. Håll avstånd om du vill köra fortare än den som kör för fort i fortkörarfilen. Vi är familj. Vi tar hand om varandra. Vi går in i snigelfilen när vi kan. Tills dess - chilla!
3. Polisbilar som är ute och kör kanske, vid NÅGOT tillfälle är ute för att bötfälla de som syndar. Men oftast inte. Oavsett vilket så är det INGEN som bötfäller dig för att du kör i laglig hastighet. Jag lovar. Dessutom är det INGEN ambulans, brandbil, kustbevakningsbil eller annan bil med rätt att sätta på sirener som tar upp sin lilla radio och anropar insatsstyrkan om du råkar köra lite för fort. Eller ens lagligt. Jag LOVAR.

Så - jag kom in i stan. Jag vet inte vad det är för spännande event på stan idag, men parkeringar, det fanns det inga. Däremot fanns det massa pappskallar som inte bor i stan som ville parkera på Heden. De kan inte reglerna och de blir sura på de som kan reglerna för hur man väntar på parkering på Heden. (Detta vet jag tangerar ett ämne på en annan eminent blogg denna dag - men likväl) Detta innebär BLAND ANNAT att man, i sin urskiljningslösa paranoia att bli omträngd i jakten på parkering att man sonika STÄLLER SIG PÅ INFARTEN för att förhindra att någon annan kör in på parkeringen. Vilket gör att trafiken stannar helt. När någon vis person tillsist ställer sig på tutan möts den personen av ett vänligt finger. Detta var situationen när jag äntrade Engelbreksgatan idag.

Eftersom klockan var nästintill sex så tänkte jag att jag kunde ställa mig på gatan. Det är ok efter sex om man har boendekort. Problemet var bara att det inte fanns några parkeringar på gatan heller. Efter tio helt miljömotiverade varv (man kan ju inte omotiverat stanna...) runt byn så tänkte jag att jag får väl ställa mig där det är stoppförbud fram till sex, dårå. Inte skulle väl en lapplisa komma på idén att lappa någon med boendekort fem minuter i sex i en situation där det är helt uppenbart att det inte finns några andra tillgängliga parkeringar?

Jag parkerade. Det tog lite tid. Fickparkering och jag är inte bästa polare. Då såg jag en lapplisa som stod vid hörnet Engelbrektsgatan/Hedåsgatan. Jag tittade på klockan. 17.56. Fyra minuter. Hon lappar inte. Hon hinner inte ens FRAM till bilen på fyra minuter, tänkte jag.

Lapplisan försvann bakom skyltfönsterhörnet. Jag såg henne inte. Så jag packade ut mina grejjer och började gå mot mitt hem.

Du kommer inte att tro mig. Jag trodde inte mina ögon, goddammit. Det var det första jag sade när jag kom hem till min make och min dödsjuka son. Ty det var det SJUKASTE jag någonsin varit med om!

Tanten såg att jag lämnat bilen. Hon började SMÅSPRINGA mot den. Jag, som hade kommit några meter när jag insåg att det inte var en vanlig P-bot, utan en "Dustårdärdetärstoppförbudbot" slogs av tanken att här väntas det inte några mercyminuter, inte. Det är hardcore som gäller. Jag har stannat bilen och jag har lämnat bilen ett par minuter innan det är ok. Hon har full rätt att lappa mig.

Jag småsprang tillbaks till bilen. P-lisan knappade in. Jag var ju tvungen att nästan runda bilen för att kunna slänga mig in i förarsätet och starta bilen. Kärringhelvetet, som nog är yngre än mig, stannade förtretat i mitten av gatan. Tittar på mig. Och går tillbaks i den riktning hon kom ifrån.

Ja. Jag VET. Jag hade stannat bilen där det är stoppförbud för annat än lossning och lastning. Jag hade fel. Hon hade rätt. Men det var ju knappast så att det stod 28 lastbilar bakom mig för att lossa och lasta massa grejjor på de, nu mindre än, fyra minuter som återstod innan jag kunde stå på platsen helt legitimt...

Nä. Lapploellan ansåg att det var en bra idé att min bil framfördes ytterligare ett varv runt kvarteret. Så jag körde ytterligare ett varv runt kvarteret. När jag kom tillbaks till samma ställe så var klockan 18.01, men en annan bil var ifärd med att parkera på min tilltänkta plats.

Förra veckan ösregnade det när jag kom åkandes. Bilar stod på kö på Heden så det var gatan som gällde då också. Men, tänkte jag, jag hade TUR. För där fanns en plats ledig! Tjoho!

Några lapplisor höll som bäst på att gå ronden. Jag såg dem och jag började parkera. En lapplisa ställde sig vid framdelen av min bil och blängde. Jag log mot henne, för mot bättre vetande inbillade jag mig i två sekunder att hon tänkte hjälpa mig med parkeringen, typ. Önska mig en bra dag, typ. Så fort jag vridit om startnyckeln så flög hon emellertid fram med en ilsken min.

"HAR DU HANDIKAPPKORT" fräsvrålade hon. Otrevligt som satan.
"Eh" sade jag, helt frågande, "Nä"
"DU KAN INTE STÅ HÄR" fräsvrålade hon vidare och ögonen höll på att poppa ur huvudet på henne av felparkerarilska.
Jag var helt ställd. Jag har stått där MASSOR av gånger utan att få lapp.
"Jasså" sade jag bara.
"SER DU INTE SKYLTEN" fräsvrålpekade kärringen och pekade mot min bakre kofångare. Jag fnissade till.
"Nä" sade jag. "Den är vänd åt fel håll". Ja, jag vet. Men vad fan skulle jag SÄGA? Klart att jag såg en skylt. Men inte vad som stod på den.
"Det här är en HANDIKAPPARKERING" tjöt p-lisegestapovakten.
"Oj" sade jag. Vänligt. Jag var vänlig hela tiden. För det finns inte så mycket anledning att inte vara det när man talar med en person som har makten att lappa ens bil, på rätta eller felaktiga grunder.
"Men det har det inte varit länge, va" frågade jag. Intresserat. För, jag lovar, jag har stått där massor av gånger.
"JO" vrålade kärringen. "900 kronor" sade hon därefter.
"Men...." sade jag, "Den måste vara relativt ny" sade jag. "Jag har stått här MASSOR av gånger och inte fått någon lapp"
"SEDAN MITTEN AV FEBRUARI I ALLA FALL" fräste kommunens lilla charmtroll. Det var väl förmodligen då hon fick sin runda. Alternativt då skylten kom upp. "900 KRONOR" fräste hon vidare. "SÅ JAG FÖRESLÅR ATT DU FLYTTAR PÅ DIG NU"

"Det låter som en god idé" sade jag klämkäckt och tänkte att good relations, det är viktigt det, så jag avslutade samtalet genom att säga "Tack så JÄTTEMYCKET att du sade till istället för att bara lappa mig". För det menade jag. Det var ju skithyggligt, särskilt i perspektiv till det som hände idag. Kärringen svarade mig dock inte. Hon bara gick.

Så förbannat onödigt otrevligt. Tanten gjorde mig en tjänst. Hon sparade mig 900 spänn. Hon var snäll. Jag hade varit på såååååå gott humör om hon inte hade varit så vansinnigt otrevlig och fräsig. Jag hade varit sprudlande glad och positivt inställd till dessa gatans riddare, dessa sanna upprätthållare av god ordning. Nu, och särskilt efter incidenten idag, så undrar jag om de har NÅGRA vänner överhuvudtaget. Och om de förtjänar dem.

Vardagshjälte

Gud vad jag är stolt över mig själv!

Jag gick inte på erbjudandet om en prickig planteringsspade, en prickig allroundsax och en fiskarssekatör.

Jag är minsann en riktig vardagshjälte, jag!

Här ser du vad jag står emot. Jag är helt motståndlig!

Pasta +

Idag var det middagsdags!

Pappa var här, hans sambo var här, min syrras yngsta barn var här. Min bror och hans fästmö var med. Heinz var med. Min son var med. Och vi gick alla till Pasta +. Anledningen till att det blev Pasta + var att jag fick i uppdrag att välja ställe och jag försökte erinra mig något som låg nära och som jag gillade. Jag kom plötsligt ihåg Pasta +.

Pasta + är faktiskt ett av mina favorithak i stada. Jag vet inte VARFÖR jag aldrig går till Pasta +... Men idag gick vi dit. Jag och min familj. Med min 20-månader gamla son. Som för första gången skulle få en egen beställning. (Nåja - han har fått en egen låda på den skottske resturangen några gånger, men det RÄKNAS inte. Särskilt inte som jag lägger mina små korvfingrar på de kuliga små presangerna man får med där...)

På Pasta + kommer de med en brödkorg med såväl grovt bröd som grissinis i. Och stooora oliver som man kan käka som plommon. Döm om min förvåning när sonen visade sig torska helt på oliverna! Han tryckte i sig tre stycken! (Varav en som han lyckades sno åt sig utan att vi märkte det. Lite halvpaniskt vevade jag runt med fingrarna i hans mun för att försöka få ut kärnan...) (Han gillade grissinisarna också. Äta pinne, det är kul!) (Och brödet, naturligtvis. Men det heter ju inte "bröd". Det heter ju "bulle")

Det fanns söndagsmiddagserbjudande. Detta hakade jag, min bror, min make och min far på. En av förrätterna var en fiskcarpaccio. Den var sååå god! Även om jag misstänker att det fanns inslag av Crabstick i själva skivorna. Men det spelade inte så stor roll! En tallrik fylld av tunna, tunna fiskpatéskivor med rikligt med olivolja över. Därefter ett något för fylligt lager av ruccola. Därefter en mumsig, delad havskräfta och lite citron att pressa över.

Den andra förrätten var en svampravioli med bacon. Även den mumma, tyckte maken, tyckte jag (som tjuvsmakade) och vår son (som ännu inte fått sin mat och ville ha något, utöver oliverna, att tugga på). Jag kände att jag dragit vinstlotten.

Min son valde helt själv - via tankeöverföring till mig - en spagetti bolognese. Den var STOOOOR för att vara barnportion. Det var en vuxenportion, helt enkelt. 65 spänn var ett klipp, om man räknar kilopris. Nu åt han ju inte såvidare värst mycket i alla fall. Eller - han åt väl hälften... Det andra barnet åt den genuint italienska delikatessen "pomfritt med köttbullar och ketchup" - vilket var ett nerköp. Det såg ut som mamma Scan med lite för hastigt tillagade Felixfrittar.

Till huvudrätt åt jag en mixad fiskgrill. Och det var MYCKET! En ganska rejäl kotlett med tonfisk. Någon odefinierbar vitfisk. En havskräfta. En jätteräka. En laxfjäril. Och massa grönsallad. Och en rejäl mängd aioli. Mycket gott. Grillat gott.

Helt klart var den där söndagsmiddagen värd sina tvåhundranågonting... Tvåhundratio ungefär.

Maken åt en saltimbocca (?) som han erkände efteråt var... sådär. God men inte mer. Jag vann alltså söndagsmiddageracet. Moahahaha.

Blivande svägerskan åt en pasta med musslor. Den SÅG god ut i alla fall. Riktigt generöst med blåmusslor och en doft av vitlök. Pappas sambo käkade ravioli som såg mae mumsig ut. Systerdottern fick ett långtradarlass lasagne. Hon verkade nöjd, den kom med en tomatsås som luktade tomatsås och det fanns gott om bechamell som kladdade runt. Den var varm. De hade ju inte fläskat till med söndagsmiddagen, de. En vanlig varmrätt ligger på mellan 130 och 200 spänn - och det tycker jag väl är rimligt?

Min son avslutade med en glass. Tre kulor, jordgubb, choklad och någon sorbé. Frostade jordgubbar. Druvor. Vaniljrån. Jag blev avis.

Måltidsdryck? Jag var på Pasta +. Det finns bara ett alternativ. (När man är lite lätt bakis, för det första, det bara är sen eftermiddag, för det andra, och man sitter och skall vara seriös och familjig för det tredje...) Pellegrino. 34 spänn för en flaska - men det får det vällan vara värt. Med tanke på att de tar tio spänn för ett glas kranvatten så är det ju inget att gnälla om.

Jag var så imponerad av min son! Han var nästintill exemplarisk. Eller, man får väl uttrycka det såhär, han var så exemplarisk som en 20-månaders kan vara på en resturang. Han spillde lite. Han gnällde någon gång. Men han var vid gott mod och social och skämde inte ut sin mor. Tvärtom gjorde han sin mor stolt där han satt, utan att protestera allt för mycket, i en barnstol (det vägrar han ju göra här hemma) och petade i sig mängder av pasta med ett relativt gott bordsskick. Och - han satt så att han såg SPÅ-AGN i princip hela tiden. Och BUSCH. Och en och annan Loco Lycka!

Såklart blir det ganska trist för en liten kille att sitta still i över en timme, och såklart blev han lite halvkinkig mot slutet, men han avslutade sitt resturangbesök med ett leende och innan han förvandlats till en sådan där gapig och skrikig unge som man vill slänga hårda och tunga vaser på när de sitter vid bordet brevid och man själv vill käka lite gott och prata med sitt sällskap.

Nöjd, är väl mitt omdöme av dagens krogbesök. Nöjd. Och jag skall inte glömma bort att Pasta + finns någon mer gång.

Bondekrönika

Igår var jag på långpromenix via diverse loppisar med min goda väninna A.

Vi gick upp till Redbergsplatsen och ner till Holmen och sedan satt vi på caféet vid Kronhusbodarna och intog en svindyr kolakaka var och sköljde ner den med en kopp svindyrt och dåligt kaffe. Och där, under vår fika, gick vi igenom frökataloger och planerade våra inköp. Ty vi skall slå våra påsar ihop, eller snarare skall vi dela på våra påsar.

Så, när jag gick hem så hade jag bokat in mig på:
2 olika sorters bondbönor (en grön och en brun)
3 olika sorters störbönor (grön, gul och lila)
sparrisärt (hur coolt låter inte det?)
Grönkål (fast en sort som är röd. Baltisk. Härdig. Och urgammal.)
Broccoli
Salladskål, och
PALMKÅL, eller Svartkål. De skall bli skithäftiga! Ser ut som palmer men agerar som grönkål.

Fylld av inspiration gick jag hem och inventerade mitt frölager. Jag hade:
Sockerärtor
Spritärtor
6 sorters squash (men det visste jag redan. Lite ledsamt var att jag bara hade tre fröer kvar av fyra av dem, fyra av en och sex av den sista. Så jag kan nog inte vara så generös mot A som jag hade planerat...)
2 sorters morötter
8 olika salladssorter
Dill
Persilja, både krusig och slätbladig
gröna buskbönor
rädisor (skall odla baljor av dem i år, i alla fall hälften. Skall tydligen vara svingott)
Mizunakål
Cocktailtomater

Men - mitt hjärta kallnade, stelnade till! RÖDBETOR! VAD I HIMMELENS DAGAR fattade vi för beslut där på fiket... Tänka, tänka... A sade att hon inte bestämt vilken sort hon ville ha ännu, jag sade "jaja" och så började vi tala om de där sparrisärtorna... Klockan var för mycket för att ringa till henne men VAD SKULLE JAG GÖRA OM JAG INTE FICK NÅGRA RÖDBETOR?

Så i morse, nästan det första jag gjorde efter att jag vaknat, var att ringa till A och säga att jag legat sömnlös. Att jag inte kunde släppa den där otrevliga tanken som vägrade lämna mitt lilla huvud. Och så kom vi överens om att hon skulle lägga mig på minnet när beställningarna på rödbetor var ett faktum.

Igår satt jag alltså och ritade upp en plan på min lilla sommarlott. JAG SKALL INTE HA NÅGOT MER ÄN SÅ HÄR - sade den rationella delen av min hjärna. Jag vet hur det blir. Jag vet. När Liseberg har sin trädgårdsmässa och det är söndag och allt säljs till halva priset eller mindre så kommer jag att ha massa tomatplantor och säkert minst en kapkrusbärsplanta och säkert något mer också.

Jävlar vad jag skall odla!

Loca Lycka...

Loca Lycka säger min son och hans ögon tindrar. Vad han menar är "motorcykel".

Loca Lycka är vad jag känner när jag tittar på min son med de tindrande ögonen...

Annat som min son gör just nu som får mig att smälta; han sjunger bäbäLAMM. Baserad på en känd barnvisa:
Bäbä LAMM
Ha noen EULL
Jaja KÄJA BAJN
Jaha sähe foll
Hehehe FAJ
Hehehe MOEJ
--- tumpe
Lillelille BJOOOO

Baby och Barn och Ballong

Min plan var att gå ensam på Baby- och Barnmässan i lördags förmiddag. På grund av helt oförutsedda händelser (ett överintag av alkohol under fredagsnatt samt ett behov av städning inför moderns och hennes make, samt naturligtvis VALPEN) så blev det inte så


Hela familjen Lycklig gick dit tillsammans idag istället.


Och det var såååå kass. Helt kass. Eller i alla fall nästan. Hade jag gått ensam så hade jag tågat ut till entrén och krävt mina penningar åter. För det var bara hemförsäljarföretag och några få försäkringsbolag och Fisher Price där, ungefär. Men ANTON hade kul. För det fanns bollbad. Och trampbilar (jättefina iofs, men nu har han sin Bobbycar och vi har en lägenhet som inte är lämpad för en jättetrampbil). Och Radioapan - som flirtade med just MIN son. Och en banan i Pyjamas. Och lite andra stora nalledjur som sprang runt. Och så...


BALLONGEN.


En silvrig ballong som min son blev överlycklig över.


Hur mycket älskar han sin ballong?

Så här mycket.

Han var inte fullt lika nöjd fem minuter senare när jag påtalade säkerhetsrisken att sova med en ballong med snöre. Dessutom påtalade jag att om man kramar en ballong tillräckligt mycket och biter i den lite för ofta så är det inte så mycket ballong kvar. Därefter tog jag mitt föräldraansvar och befriade hans lilla fängelse från ballongen. Då blev han putt på mig. Mycket putt på mig.


Därefter låg han glatt och babblade i sin säng, jag hörde honom så sent som fem minuter sedan. Han babblade om sig bA - lång. Jag blev lycklig, ty han är lycklig.


Hoppas det finns någon gas kvar i ballonghelvetet i morgon när han vaknar. Och i morgon när han kommer från dagis.

Välkommet besök

I lördags blev jag kär!

Mamma skulle fira sin bröllopsdag genom att ta sin make till Jerry Williams. Mamma behövde någonstans att sova och mamma behövde någon som passade hennes beaglevalp.

JÄVLAR i min lilla låda! Jag är helt frälst, men även helt utarbetad. Om man anser att en snart tvåårig liten pojke är lite arbetssam så har man inte haft någon beaglevalp att vakta.

Men, i alla fall, jag har lärt mig en massa:

1. Valpar kissar. Ofta och oförutsett.
   
2. Jag kan springa SÅÅÅÅ mycket längre än vad jag trodde. Jag har till och med hyfsad kondis! Jag joggade från Actionparken, ner bakom landeriet, förbi Bergakungen, Burgården och hela Sten Sturegatan i DUNJACKA och jag orkade.
   
3. Valptänder är vassa.
   
4. Valpar gillar att tugga på allting som de kan få i halsen eller som kan vara vasst i magen eller som små söner högaktar - såsom Coca. Coca var en tuggfavorit. Vilket inte gjorde min son särskilt positivt inställd till valpen.

Man tuggar på tigrar.

5. Valpar tuggar på allt

Man tuggar på tofflor

6. Valpar är inte populära hos katterna. Särskilt inte hos Ellis. De andra höll sig undan, men Ellis bevakade den lille krabaten heeeela tiden. Svartsjukt, I may add.

7. Små barn blir avundsjuka när de upptäcker att deras mödrar förälskat sig i någon annan än dem.

8. Små barn gillar inte när små valpar med vassa tänder leker med deras öron och händer.

9. När man är ute och går med en beaglevalp så är man sedd som människa. Eller i alla fall hundförare. Ärligt talat - om jag någonsin blir singel igen och om jag inte trivs med det så finns det en snabb bot - en beaglevalp. ALLA stannade och kommenterade och oooohade och aaaahade. Även mitt i natten. Och det funkar tydligen om man är man också, sade Heinz när han kom hem efter nattpromenad.

Man blir trött. Lägg märke till tuggade strumpor och PET-flaskor i bakgrunden.

Nåja. I morse tog sagan slut. Valpen åkte hem. Vilket kändes bra, ty jag hade inte orkat ytterligare ett dygn.

Afterwork och förändrade planer

Jag skulle ta en öl i fredags. Egentligen skulle HEINZ ta en öl med sina arbetskamrater, men han orkade inte och vips så kunde jag kila iväg och ta en öl.

Jag tog en öl.

Jag tog fler.

Vettefan hur många öl jag slaskade i mig. Därefter gick jag på Kaprinuchkan. (Ja - jag är medveten om att jag inte kan stava till det. Jag är däremot imponerad över att jag kunde uttala det)

När jag vinglade hemåt ett par timmar efter att jag skulle ha varit hemma om jag var en ansvarstagande moder, och därmed ytterligare ett par timmar efter det att jag lovat min make att jag skulle vara hemma (en öl tar ju max en timme...) så var min mage så tom, så tom.

Alltså kilade jag in på kebaben vid Avenyn. Där har man ju ugglat en del i sina dagar, får man ju säga... Men det var ju ett gäng år sedan.

DÖM om min förvåning när bruden bakom kassan var samma brud som stod bakom kassan för alla år sedan. Döm VIDARE om min förvåning NÄR HON KÄNDE IGEN MIG! I kid U not - det är minst två år sedan jag var där senast, och DÅ var hon inte där. Så, låt mig gissa att jag inte har sett bruden sedan fyra fem år tillbaks. Verdad.

"HEEEEEEJ" sade hon, som om vi vore gamla vänner.
"HEEEEEEJ" sade jag. Lite mer släpigt, I´m sure, men det berodde bara på Kaprinuchkan. Glad var jag.
"Det var länge sedan" sade hon.
"Jaaaaaa" sade jag.

Jag tog min Istanbul med feta och vinglade hem med min lilla påse över Heden. Helt klart kände jag mig förtappad. Hur ofta måste man bevista ett kebabhak på fyllan för att sätta sådana spår att man blir ihågkommen genom ett halvt decennium?