Bussigt!

Busschaffissarna i den stora staden strejkar. I den lilla staden tuffar de vidare, över pensiosar och barnvagnar, refuger och väntande.

Om busschaffissarna hade strejkat här hade jag känt mig lite säkrare. Helt ärligt.

Jag menar, för TRANSPORTENS skull skulle det inte göra någon större skillnad. Sist gång familjen Bra åkte buss var i... när var det? Lördags, var det, både när vi skulle till och när vi skulle från Lindholmen. Jag vill inte vara neggo. 50% av gångerna vi åkte buss i lördags så funkade det hyfsat. Bussen var bara tio minuter sen, men vi fick åka med, det luktade lite skumt, men den började inte brinna, bussen, och vi lyckades ha balans på vagnen trots den ryckiga körningen.

Värre var det när vi skulle hem, men en säck fylld av två gigantiska kuddar som snart skulle bli vin- och jordgubbsfläckiga (fast det visste de inte då) samt en full barnvagn och en ickehandikapp- (läs "barnvagns-") anpassad buss.

Bussen var gigantiskt lång. Och tio minuter försenad. Men det fanns redan en barnvagn på den samt ett par papplådefraktande kineser. Så vi baxade på vagnen i en av de andra ingångarna. Ja, vagnen var ganska stor i förhållande till ytan, men jag har sett värre.

"Awoiwauwo" hördes, argt som satan, från förarhytten.
"Ursäkta" sade jag, som var på väg fram för att stämpla och trodde att killen trodde att jag inte tänkte göra rätt för mig och min lilla familj. Å andra sidan vill jag inte att min pride and joy skall rasa rätt i bussgolvet när den ryckiga färden startar.

"Awoiwauwo" sade chaffisen, högre.
"Jag skall stämpla" sade jag muntert, för jag tänkte att med ett käckt humör kan man komma hur långt som helst, och utan ett käckt humör kan man mycket väl bli avslängd innan resan ens börjat.
"Awoiwauwo" hördes nu rösten, och jag HADE redan stämplat. Två gånger. En gång för mig och en gång för Heinziman.

"Du får ursäkta" sade jag, skamset, "Men jag hör inte vad du säger"
"AWOIWAUWERAR" vrålade chaffisen.
Again?
"AWOUWLOCKERAR" Nu var jag pinsamt medveten om att jag var en nanosekund från att bli utslängd ur bussen för att jag kallat busschaffissen för svartskalle, eller nästintill, SAMTIDIGT som jag var en nanosekund från att bli lynchad av mina medpassagerare för att det uppenbarligen var mitt fel att bussen inte gick. Men jag förstod verkligen inte vad denna människa sade.

LOCKERAR-LOCKERAR-LOCKERAR - jag sökte mitt sinnes SAOL men innan jag hann finna det rätta svaret fick jag en mening, nästintill på svenska VRÅLAD från förarhytten:
DU BLOCKERAR VAGNEN FÅR DÄR INTE .

Eftersom jag har arbetat med tolkar från uppstickande bolag förstod jag äntligen vad mannen sade - vi fick inte ha vagnen där vi hade den och han tänkte inte köra en meter med vagnen där den stod.

Så paniskt meckade vi ut vagnen igen. Den tomma Redbullburken som låg i varukorgen rasslade in under bussen. Paraplyet rasslade iväg längs marken (men det fiskade vi upp), kuddar flög och vi hetsade svettiga mot den dörr där det fanns ett något större utrymme än det ursprungliga, där mången barnvagn fraktats förr. Kineserna baxade undan barnvagn och kartonger och folk tittade härsket på mig och innan barnvagnsbromsen var fastsatt satte chaffisen igång den mer än ryckiga färden in mot centrum. Och incidenten var ju inte ens värd att nämna.

Min kära väninna CN har världens bästa, och sanna, bussberättelse. CN är en pensionerad modell, en fullfjädrad skönhet som för sig med stil och grace värdig den primadonna hon är. När denna berättelse utspelar sig var hennes lilla black and tan King Charles inte den korpulenta åldriga dam hon är idag, utan en bedårande liten tik som alla älskade.

CN skulle hem på en fullproppad buss. Anledningen till att den var ovanligt full var att två bussar som skulle ha kommit innan den här bussen inte dykt upp. I vanliga fall så hade CN black and tan King Charlsen på armen när hon åkte kommunalt. Eftersom det inte fanns någon som helst möjlighet att hålla balansen på denna extremt ryckiga och hastiga färd fick hon sätta ner lilla Blackie på golvet.

Vid Vasaplatsen - tror jag att det var - stannade bussen för att släppa av folk. Blackie rusade ut. CN hann dock inte rusa efter innan dörrarna stängdes för det stod folk i vägen. Paniken kom eftersom hon hade ett sådant där koppel på Blackie som rullas in i en stor plastklump. Hon hade alltså bara 15 meter på sig innan Blackie skulle bli dragen efter bussen. Hon skrek.
"KÖR INTE"

Bussen startade. Några andra passagerare uppmärksammade situationen och skrek tillsammans med henne, en gubbe försökte slita upp dörrarna, men lyckades inte. Busschaffissen reagerade inte.

ALLA på bussen vrålade. Bussen hade bara åkt någon meter när chaffissen äntligen valde att stanna bussen. Blackie återbördades till CN, som nu tog upp henne på armen och resolut gick fram till föraren. Arg som ett bi. Chockad, naturligtvis.

"VAD FAN GÖR DU" ylade CN. "HÖRDE DU INTE ATT JAG SKREK ATT HUNDEN VAR UTANFÖR"

Chaffissen gjorde det mest lämpade man kan göra i en sådan situation. Särskilt om man har en arg CN att tampas med. Han ryckte på axlarna.
Därefter fräste han att bussen var sen. CN upplyste honom åter om att hennes lilla voffsing varit utanför bussen, hon inne i bussen, chaffissen hade inte observerat detta innan han valde att starta bussen FAST hon hade skrikit som en halvslaktad ko.

Chaffissen reagerade inte nämnvärt.

"DET KUNDE VARIT ETT BAAAAAAARN" skrek CN. Chaffissen fräste att hon skulle sätta sig ner i den fullbelagda bussen.

"FÖRSTÅR DU VAD JAG SÄGER TILL DIG" vrålade CN.
"Varför skulle jag inte förstå" undrade chaffissen, på dålig svenska dessutom, och efter att han nästan tagit ihjäl CNs lilla voffsing.

CN kokade av ilska. Argumenten hade liksom tagit slut. Så hon sade, och hon skäms för att hon sade det, men hon kunde liksom inte komma på något bättre.
"VAR KOMMER DU IFRÅN EGENTLIGEN" En fullkomligt... relevant fråga. Nu visade sig chaffissen dock från sin bästa sida. Han tittade på henne och gestikulerade elakt.
"Jag kommer från HELVETET" skrek han så att det ekade i hela bussen.

CN blev plötsligt kolugn.Kanske var det chaffissens fantastiska svar som gjorde det.

"I så fall tycker inte jag att du skall köra buss här i Sverige" sade hon. Och tillade "I alla fall inte 42:an till Johanneberg".

Men chaffissarnas dåliga humör och mordiska sinnelag kanske kommer av att de har alltför dålig lön (22000 hörde jag i går på nyheterna) och alltför dålig arbetsmiljö (brinnande bussar och massa folk som vill åka hit och dit i tid. Och otid). Så strejken är kanske berättigad.