Teknisk idiot med separationsångest

Jag har varit utan internet sedan i... tja... onsdags?

Jag har svurit över Bredbandsbolaget. Dumma Bredbandsbolaget, har jag tänkt. Dumma, dumma DUMMA Bredbandsbolaget.

För - först tar de nästan ett halvår på sig att regga autogirot, vilket innebar att vi blev av med uppkopplingen eftersom vi inte betalade räkningarna eftersom vi trodde att pengarna skulle dras. Sedan slutar de då äntligen att skicka räkningar. Två månader senare är uppkopplingen väck. DUMMA BREDBANDSBOLAGET! Tänkte jag när jag prövade för tretusensjätte gången (för det SKULLE ju kunnat vara något temporärt). Igår skulle jag ha ringt till Bredbandsbolaget och skällt ut dem, men jag hann inte. Jag skulle till Rubys takbar. På grund av vädrets makter kom jag dock inte längre än till entrén, men där satt jag, godhetens försvarare och hennes vapendragare och drack öl. Anyways, jag har häcken full idag så jag tänkte att jag får spara på krutet fram tills att jag kommer hem från Ume.

I alla fall. Jag har haft en bissi morgon. Multo bissi. Jag har inte städat på hela veckan, så det ser VÄRRE ut än när min sambo och mitt barn lämnade skutan. Jag har inte packat. Jag HAR dock tvättat en massa. Det låter sig göras medans man sitter på något hak tillsammans med sina väninnor. (Nej - det har inte bara varit öl, faktiskt. Jag har fikat också.) Men idag skulle jag då försöka ta tag i saker efter att jag återvände till hemmet vid niotrettitiden. (Why? Kommer senare... Håll ut - en spännande historia in store...) Så jag plockade med grejjer på sovrumsgolvet och såg... ja, det är ju inte något MODEM, eller? Den där boxen som fixar internettet... Den blinkade inte. Den skall blinka. Det är dens jobb.

"AAAAAAH" tänkte jag. "Den där boxen som fixar internettet har gått SÖNDER" konstaterade jag. Och tillade i mina tankar att jag var glad att jag inte ringt till Bredbandsbolaget för att skälla ut dem. Förbannade min otur och mitt tomma konto för att jag nu skulle vara nätlös fram till den 25:e åtminstone. Buhubuhu.

Boxen är inte alls sönder. Jag har av någon outgrundlig anledning dragit ut sladden. Jag är så GLAD över att jag inte ringde till Bredbandsbolaget, ty den FÖRSTA frågan som ALLTID ställs när man ringer support är "Är sladden i" och då fräser man "TRO FAN ATT DEN ÄR I - TROR DU ATT JAG ÄR EN IDIOT". Nu är det ingen som vet att jag är en idiot.

Vad, undrar du nu, vad för spännande och glamourösa saker har jag varit med om sedan i onsdags? Ja, du. Det har varit ganska mycket. Men eftersom jag i dag på morgonen genomlidit en livskris så tar jag veckans händelser i punktform:
- Lappkriget trappades upp något. Jag höll mig passiv, av rädsla för min värd. Efter ett ganska hätskt ordbyte medelst lapp framhärdade en barnvagnsägare i att låta sin vagn stå kvar i entrén trots att hissen börjat funka. Nu är kriget dock över, jag är osäker på vem som vann egentligen.

- Jag hann naturligtvis inte ta semester, men jag gjorde det ändå.

- Jag var på en spelning på Röda Sten och förundrades över att kvinnliga vokalister i okända band ALLTID har samma rörelsemönster. De knycker med hela kroppen som om de lider av kroniska spasmer, de juckar konstant och på samma sätt, allihop. De drar handen genom håret och ser lidande/trånande ut och de putar med läpparna när det är solo på gång. De dansar i dubbeltakt. Mind U, det här var en bra spelning, jag gillade musiken, men jag kan inte låta bli att fundera över om det är så att det bara är kvinnor som KAN röra sig som slår igenom eller om det är så att de LÄR sig röra sig när de slår igenom.

- Jag var på Dancing Dingo. Tiden hade stått stilla. Fortfarande ansågs Bon Jovi och Billy Idol vara da shit. Och så hörde jag Lemon tree för första gången sedan jag jobbade där. Och Wonderwall. Jag är en sucker för Wonderwall. Jag spelade Black Jack och losade inte. Det du! (Jag vet att du sliter ditt hår i förbrylling över varför jag var på Dingon. Jo, serru, jag sprang på kvinnan som har nästan samma förnamn som jag och har en man som har samma namn som Heinziman och vi skulle ta en öl i all enkelhet. Det var jätteenkelt fram tills att himelen öppnade sig och jag fann mig själv vara inregnad på Dingon. Den första person som jag sprang på när jag gick IN på själva Dingon när det började regna var flickvännen till psykopaten som försökte hugga huvudet av P för tio, femton år sedan. Jag som trodde att jag var dålig på att känna igen folk... ) Hur som helst så var jag där alldeles för länge vilket leder till nästa punkt;

- Igår sov jag till klockan ett. Jag vaknade visserligen vid åtta och jag försökte ringa Katthotellet, men därefter somnade jag som ett barn igen. Så fucking underbart!

- Mitt destruktiva leverne, min oförmåga att ta hand om mig själv, börjar betala sig. Beroende på vad man räknar som utgångsvikt så har jag gått ner två eller ett kilo. Eftersom jag försöker bortse från det där kilot jag gick upp för någon vecka sedan väljer jag att säga att jag har gått ner ETT kilo. För då var jag ju inte så tjock i början av veckan. Right?

- Jag hittade en svart klänning som jag aldrig använt i garderoben. En riktigt snygg klänning. Jag blev lite nöjd eftersom jag inte trodde att jag hade något att ta på mig när jag skulle till;

- Ruby igårkväll. Nice. Blev bjuden på nötter av en otrooooligt trevlig bartender. Som jag glömde tippa. Gud och Karma kommer straffa mig. Jag blev i alla fall inregnad där också så jag kom inte hem så tidigt som jag tänkt mig.

Så i morse... Jag vaknade med en olustig känsla i maggropen. Jag ville inte vakna i morse ALLS. Jag hade givit Pester p-pillret igår kväll vid tolvtiden i köttfärs som jag köpt enkom för det ändamålet och jag hade inte köpt någon blötmat för jag ville att mina pälsklingar skulle få äta så mycket köttfärs de bara ville ha. Ellis och Emma ville inte ha någon köttfärs alls. Ångesten stod som ett moln över mig när jag vaknade. En timme innan jag skulle. Jag skuttade ur sängen, in i duschen, mös med Emma som var tokgossig. Ellis hade (naturligtvis) varit en ängel hela natten och det är så TYPISKT att precis när han har anpassat sig till att Klanton och Heinziman icke längre är och insett att livet är ganska skönt ändå, så skall jag riva upp hela hans tillvaro. Pester låg och sov så oskyldigt i min säng... Emma, mitt gullebarn, Emma som hatar att åka bil, hatar att vara ifrån mig och hatar andra katter och hatar förändringar och hatar annan mat än den hon alltid äter och hatar att träffa nytt folk om det inte är i hemmamiljö (Jag har sagt att hon är SPECIELL, har jag inte det? Och nu kanske det låter som att Emmapemma är en otrevlig, neurotisk bitch, men det är hon inte alls.För isåfall är jag också en otrevlig neurotisk bitch, för jag är precis likadan. Ju. Och MIG gillar du ju!), Emma hon var så söt och pussig och kurrig hela morgonen och jag fick inte ALLS dåligt samvete när jag öppnade bur 1. Pellis skuttade in, glad ihågen. Han började ana visst oråd när jag stängde buren. Öppnade bur 2 och motade in en inte alltför motvillig Pemma (mitt gullebarn, min hårtuss, mitt hjärta, mitt liiiiiiiv) och först när jag tryckte in en något mer motsträvig Pester i samma bur (Pester har vissa aningar om vad det innebär att bli satt i en bur. Det innebär oftast bilfärder och tio-tolv timmar i en mindre bur och massa töntar som klämmer och känner på henne och andra töntar som glor på henne så är det massa rosetter och det är så TRIST, tycker Pester) började Emma ana RIKTIGT oråd.

Jag hade spasmiska spänningsryckningar i benet hela vägen till Landvetter. Ellis vrålade konstant.

Det här kattpanget kallade sig inte pensionat. Nope, de gör anspråk på att vara mer än så - de kallar sig för katthotell. Har du varit på ett kattpang? Eller ett katthotell? Nä, tänkte väl det.

Det är inte något otrevligt ställe, egentligen. (JOOOOOO det är det, säger min skuldtyngda sida.) Det är precis som det här stället, ofta en gammal ladugård eller lada som byggts om. På vissa ställen finns det burar som går från golv till tak och är en sisådär 3,5 kvadrat. På andra ställen är det två burar på höjden och ungefär lika stor golvyta. Sedan finns det de som har TRE våningar burar och mindre yta. Mina katter skulle bo på 3,5 kvadrat med ytterligare en bur på sig. Det var ett jävla liv. Katten som hade bur åtta, och alltså var granne med mina som fick bur 10, (bur 9 var den som var ovanför min - den var tom, men skulle fyllas sade hotellföreståndaren) var hyperaggro. Katterna mitt emot var stora och svarta och bonniga.

När man har tillstånd att inhysa 96 katter och gör det också den här veckan enligt uppgift, är det oifrånkomligt att det luktar kattkiss. Det är också oifrånkomligt att kattskrik hörs HEEEELA tiden. Mina pälsklingar.... Jag kommer ALDRIG att kunna skaka av mig Pellis oroliga och bedjande och tokförbannade blick när jag gick därifrån. Han låg intryckt i sin lilla kattbur. Emma och Esther kunde jag överhuvudtaget inte se, för de låg längst in i sin lilla kattbur, på en hylla i sitt "hotellrum" och mitt hjärta BRAST. Höll på att börja pipa. Ville springa tillbaks och pussa och krama och klappa och be om ursäkt för att jag överhuvudtaget hade kommit PÅ en sådan dum idé som att lämna dem på ett kattpang i en hel vecka, nej mer än det, åtta dygn, 4cryingoutloud, ta med dem till bilen och åka därifrån och ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG mer lämna dem ensamma någonsin igen. Men det gjorde jag inte. Nej, nej. Jag satte mig i bilen med en klump av lessen i magen och halsen och ringde till Heinziman och förklarade att vi var panka och att jag skulle inte glömma varken AD-droppar eller rakhyvlar och att jag nu lämnat mina små, mina liv, till en galen kattmadam som säkert kommer tillverka mössor av dem.

Hon kollade inte ens på vaccinationsintygen. Tänk om mina pälsklingar blir smittade av skabb eller något annat eftersom damen ifråga inte ens kollar vaccinationsintygen? Hur skall hon då kunna se om en katt har ringorm eller öronskabb eller kvalster? Tänk om Ellispellis får knas med kisseriet igen nu när han är stressad? Tänk om Pemma blir sådär apatisk igen? AAAAAARGH - mina BEBISAR! Hur skall det gå? Hur skall det sluta?

Nu ställer du dig naturligtvis frågan om vilken sorts människa jag är som begråter mina pälsbollar men inte knystar ett ord om min son som varit borta i mer än en vecka. Är jag en dålig mor?

Jupp. U bet ya. Det är så TYST och LUGNT och SKÖNT och jag har kunnat slappa framför tvn med fjärrkontrollen inom räckhåll utan att kanalerna har flimmrat runt, utan att PANASONIC ALARM-texten har skrikit åt mig. Jag har kunnat lägga vassa knivar preciiiiiis var jag vill, i SÄNGEN om så skulle vara. Jag har kunnat gå på toa och stänga dörren efter mig. Jag har kunnat sätta kattmat på golvet. Jag har kunnat stanna länge på jobbet utan dåligt samvete. Jag HADE kunnat, men har inte hunnit, åka till lotten VARJE DAG. Inga leksaker ligger på golvet i vardagsrummet, de ligger prydligt inne på Klantons rum. Och har gjort så i flera DAGAR! Lycka, lycka, lycka.

Men, SAAAAKNAR jag honom inte, då?

Jorå. Skillnaden mellan att ha min son på 100 mils avstånd och att snart ha mina katter på 100 mils avstånd är denna: Min son är med sin farfar och farmor, sin far och sina kusiner. De gillar min son. Min son får knata runt och plaska i vattnet och plocka kottar och äta Digestivekex (NOOOOOO, I DON´T APPROVE, men vad fan skall jag kunna göra åt det?) och blir blåst på magen och kramad. Han mår bra. Varför skall jag då må dåligt? Det är ju inte så att jag har ADOPTERAT BORT ungen eller att han sitter på något utredningshem drivet av sociala myndigheter. DÅ kanske jag skulle varit något mer deppad. KATTERNA, however, sitter i en bur, 1,25 x 1,25 meter cirkus, omgivna av en massa mördarkatter utan stamtavla och med tvivelaktig härkomst (Det satt i och för sig en birma två burar bort... Men vad hjälper det) och får mat de inte är vana vid och blir inte killade bakom örat och kan inte ligga på min huvudkudde om natten (eller rättare sagt - de kan ligga på min huvudkudde, för den tog jag med mig, men JAG ligger inte på kudden samtidigt. Och när jag säger "de" menar jag ju naturligtvis EMMA. Fast jag gillar de andra lika mycket, fast på andra sätt... Esther fick med sig sin rosa glitterboll och sin kopuff. Ellis fick sin rosa råtta med garnsvans och så har han en vit filt att ligga på) eller ligga på min mage och glo på tv. Tanten som driver hotellet kan mycket väl vara en elak kattmördare, for all I know. Hua.

De är ju så KÄNSLIGA de små liven. Det är INTE jag som är överbeskyddande och neurotisk.

Nä, nu skall jag sätta på diskmaskinen och packa och dra över stället med dammsugaren och sedan klockan 17,00 sätter jag mig på ett tåg som kommer att tuffa hela natten och jag skall sova i en sovvagn på en mittbrits med massa människor som jag inte känner, ej heller vill lära känna, men jag skall sova med dem likväl. Hoppas ingen fiser eller luktar illa, eller snarkar eller bara är ful.

Byter man om till nattlinne när man åker liggvagn? Kan man borsta tänderna? Får ta och ringa min väninna A och fråga. Hon vet sånt där. Det enda JAG har tagit reda på är att de har tillstånd på tåget så jag skall sitta i bistron och vara sådär mystisk och sensuell som blott mystiska och sensuella ensamma kvinnor är på tåg. Läsa en god bok (skall ta med den om Gulag, tror jag), pimpla öl, bli på sniskan och lägga mig i min mittbrits med alla snarkande, fisande fula människor. I morgon, kl 8,40 får jag träffa min sambo igen. En halvtimme därefter min soooon. Men inte mina katter.