Arga lappar och ok indier

JAG VILL INTE SE ERA BARNVAGNAR stod det med stora, svarta bokstäver. Därefter följde en lång utläggning om var barnvagnar skulle placeras.

Igår när jag kom hem var det första jag såg dessa, då tre, nu två, barnvagnar som stod i trapphuset. Mind U, det är ett stort trapphus. Helt utan att göra brandmyndigheterna ens lättirriterade skulle man lätt kunna trycka dit tio femton barnvagnar, ja, tvillingvagnar om så vore, arton trampbilar och sexton rullatorer till. Och en blomkruka.

Igår när jag kom hem och var trött och såg dessa barnvagnar tänkte jag: "HELVETE - nu är hissen trasig IGEN" och började traska upp. Någon gång idag såg en granne till mig barnvagnarna och tänkte:
"HELVETE- nu står de där idag IGEN" och började traska upp för trapporna, satte sig framför datorn, skrev en anonym lapp, traskade ner igen, tejpade i lönndom upp sin anonyma lapp, traskade hem igen och kände sig... ja vaddå? Nöjd? Gladare?

Ikväll när jag kom hem och såg barnvagnarna tänkte jag "HELVETE - skall de ALDRIG FIXA den där jävla hissen" och så började jag traska upp för alla trapporna, stötte på en granne med en gullig hundvalp som jag fick klappa, kände mig nöjd med att hissen var trasig bara för därför för annars hade jag inte fått morsa på lillagummansomvargul.

Undrar vad den lappskrivande grannen tänker när han går ner, eller kommer in, i kväll eller i morgon och han får se de käcka svaren som kreativa skribenter har författat åt honom/henne.

Hade det inte varit för att jag har fått träningsvärk så hade jag nog också författat en arg lapp. I mitt sinne har jag redan skrivit några stycken, vissa av dem ganska fyndiga, faktiskt. Men jag ORKAR inte traska ner och traska upp. Det är väl det som skiljer mig från en lyckad person utan bitterhet. Eller liv.

Det värsta är att jag kände mig lättad för att vår barnvagn står här i lägenheten. Jag vill absolut inte bli angiven till onde hyresvärdsbolaget (ser du - jag sade INGET namn alls. Och jag underströk att det är den juridiska personen som jag fruktar, inte någon nu levande eller avliden person. Duktig kicka, I am. Fast learner.) och bli uppsagd på den grunden (också). (They can take my life but they can never take my frrrreedum - eller oooops, det var kanske det de gjorde...) Hade jag inte varit så jävla feg och strykrädd så hade jag burit ner barnvagnen för alla trapporna och ställt den där bara för att retas.

Jag är just hemkommen efter en middag på Taj Rasoi. Taj Rasoi och Star of India ligger grannar på Södra vägen. Inte nog med det - enligt rykte så delar de kök. Men de har helt olika menyer. Eller rättare sagt, de har precis samma saker på menyerna men de står i olika ordning. Det som är "chef's special" på det ena stället är det inte på det andra stället, för där är något heeeelt annat "chef's special". Absolut märkligast är att priserna är olika... Jag och Heinziman har naturligtvis hämtat takeawaylistorna (och oj vad vi har skrattat. HAHAHAHA, har vi sagt till varandra.) men det har liksom aldrig blivit av att vi handlat något därifrån.

"De har JÄTTEBRA mat" sade S entusiastiskt. När det kommer till mat litar jag på S. Hon har god smak. Jag har inte käkat indiskt på läääänge. Vi gick således till Taj Rasoi. Jag beställde Beef Korma. För att det stod att den hade en "kryddig gräddsås" och "indiska nötter". Man är ju liksom van vid en mild gryta med cashew, liksom. Kryddig gräddsås med indiska nötter på en indisk sylta som S säger är bra måste ju vara bättre än en normalkorma, eller hur?

Nej. In kom en inte mild, utan fullkomligt menlös, gräddsås med cashewnötter. Och inte fanns det pickles på borden heller... Och naanen smakade pannkakssmet. S kom bättre undan. Hon beställde en "Butter Chicken", som var tandoorifärgad men smakade mae mae gott.

Igår hade följande utspelat sig i det nordliga norr.
Blivande svägerskan skall på bröllop i helgen, eller om det var nästa helg.
"När skall DU gifta dig då" sade blivande svärmodern.
"Varför frågar du inte Heinz om när HAN skall gifta sig" småsnorkade blivande svägerskan. Blivande svärmodern berättade denna lustiga historia för min blivande make. Som då kände sig moraliskt förpliktigad att erkänna för sin moder hur landet låg. Modern, tillika den blivande svärmodern hade naturligtvis blivit fullkomligt över sig av... chock, sade Heinziman, jag vet inte om det skall tolkas positivt eller negativt, och hade rusat till den blivande svärfadern och sagt "HEINZ SKALL GIFTA SIG, HEINZ SKALL GIFTA SIG". Varpå den blivande svärfadern hade tittat på sin hustru och sagt:
"Vilken Heinz"

Det tyckte jag var kul. Men det kanske bara är jag. Nu väntar jag bara på ett upphetsat samtal från blivande svägerskan.

Jag har inte fått något gjort idag heller. Det är fortfarande ostädat, håret är fortfarande oklippt (men det slog mig att det förmodligen finns någon klippande norrlänning någonstans i Ume. Ibland tänker man till och reducerar sin "att-göra-lista") och jag har varken dragit igång diskmaskinen eller tvättmaskinen, köpt en ny kattlåda eller lagat lunch till imorgon. Jag är trött, trött, trött, trött och skall unna mig en folköl framför tvn, om det finns något att se.

Det finns en massa saker jag inte vill se.
Jag vill inte se Morden i Midsomer. Någonsin igen.
Jag vill inte se halvnakna män med hängbukar och strumpor i sandalerna.
Jag vill inte se tv4 sport.

Så jag väljer att låta bli. Känns lättare än att skriva en arg lapp.