SÅ Norén!

Vissa människor blir vansinnigt trevliga när de blir äldre. Eller så kanske de alltid har varit trevliga men varit lite för anala för att visa det. Men vissa blir bara SÅ bra! (Nu kommer jag inte på något exempel alls... Bara för det... Jag tänker och tänker och tänker...)

Vissa blir mer och mer anala för var dag som går. Sådana som man inte TRODDE skulle fortsätta vara prettoanals utan man tänkte att HAN blir nog en liten mysgubbe eller HON är säkert rårar på ålderns höst.

På något sätt trodde jag att Lars Norén skulle tillhöra den skaran. Jag inbillade mig att en människa som kan vara sååååå rolig på ett så nattsvart sätt faktiskt kommer att bli roligare och roligare och gladare och gladare allt eftersom åren går.

Jag hade, som så många gånger förr, fel. Fruktansvärt fel. Jag anade det lite vagt när han gjorde den där... vad hette den? Du vet den där som gjorde det möjligt för Arklöws polare att i förlängningen skjuta, eller inte skjuta, en snut. Samtidigt så tänkte jag att bara för att människan gjorde en sååååå tråkig pryl som dessutom exploderade i ansiktet på honom på ett sätt som endast en ickedramatiker kunnat förutse så skulle man inte döma ut honom. Reaktionen efteråt kunde ju vara ett utslag av panik-försvar. Eller nåt.

Men Lasse har blivit tristare och tristare och mer och mer uppfylld av sig själv. Jag undrar om han inte passerat både Vilks och Bergman, börjar närma sig Strindberg och anar Birro långt där borta i fjärran.

En sådan tråkig, förutsebar, egenkär TÖNT han är! Och det enda han lyckas med är att vara en nästan sämre variant av Linda Skugge än vad Linda lyckas vara...

Nåväl, det här var bara en liten kommentar på att han har blivit en Schulman-wannabe...

Anyways. Här hemma händer spännande saker. Klanton har gungat.