BabyEbola - på Valborg dessutom

I morse vaknade jag vansinnigt tidigt, inte bara för att jag var tvungen att vara på jobbet okristligt tidigt idag utan även för att den täppta kran min näsa utgör omöjliggjorde en god natts sömn.

Tog på mig min nya, grå skjorta. Lite stretchig sådär. Hasseman vaknade.

"Ser jag fet ut" frågade jag och stök mina förkylda korvfingrar över midjans "jag-önskar-jag-kunde-skylla-på-anton-men-det-är-nog-estrella-som-bär-skulden-solidariskt-med-mig-själv"-valkar.

"Du ÄR fet" svarade mannen i mitt liv. Efter att jag påtalat att det inte alls var särskilt snällt sagt sade han att det var ett skämt. Ett klassiskt skämt, dessutom.

Sur, snorig och rödnäst gick jag till jobbet.

"Du ser verkligen inte alls bra ut" sade en kvinnlig kollega en timme senare.

"Är du förkyld" frågade en annan kollega. Till detta svarade jag bara "DÄÄÄÄ. Vab få dej att to de" innan jag var tvungen att rusa iväg på förhaaaaandling.

När jag kom tillbaks... En annan kvinnlig kollega:
"Men, GÅ HEM, du ser ju för jävlig ut"

Men, si, det kunde jag inte.

Kom hem, snorig, rödnäst, trött och det kliar överallt och jag fryser nysnysnyser och BLÄ och så ringde tillefånen. Väninnan frågade om jag kom till "utsikt-över-courtegévägen-med-skumpa-i-näven".

"Dääää", sade jag. "Ja må fottfaânde inte ba". Helt sanningsenligt.

Så denna Valborg kommer att firas med ett värkande, snorfyllt huvud och frysande stekheta lemmar. Tjoho. Heinzi börjar också att nysa nu ikväll.
Den skyldige?

Typhoid-Anton

Som by the way fick sina numer kärnfriska händer på ett foto på Emma och Ellis för en stund sedan. Han började pussa frenetiskt på fotot. Därefter slog han det i huvudet på en redan pissed Ellis. Tydligen noterade min son min hankatts sinnestillstånd och istället började han jaga Emma. Med fotot. Så jag visade honom ett foto på Esther. Då började han glädjeskrika. Min son fattar alltså konceptet med foton.

Bara en sådan sak gör att man förlåter honom för pestutbrottet.