BabyEbola - på Valborg dessutom

I morse vaknade jag vansinnigt tidigt, inte bara för att jag var tvungen att vara på jobbet okristligt tidigt idag utan även för att den täppta kran min näsa utgör omöjliggjorde en god natts sömn.

Tog på mig min nya, grå skjorta. Lite stretchig sådär. Hasseman vaknade.

"Ser jag fet ut" frågade jag och stök mina förkylda korvfingrar över midjans "jag-önskar-jag-kunde-skylla-på-anton-men-det-är-nog-estrella-som-bär-skulden-solidariskt-med-mig-själv"-valkar.

"Du ÄR fet" svarade mannen i mitt liv. Efter att jag påtalat att det inte alls var särskilt snällt sagt sade han att det var ett skämt. Ett klassiskt skämt, dessutom.

Sur, snorig och rödnäst gick jag till jobbet.

"Du ser verkligen inte alls bra ut" sade en kvinnlig kollega en timme senare.

"Är du förkyld" frågade en annan kollega. Till detta svarade jag bara "DÄÄÄÄ. Vab få dej att to de" innan jag var tvungen att rusa iväg på förhaaaaandling.

När jag kom tillbaks... En annan kvinnlig kollega:
"Men, GÅ HEM, du ser ju för jävlig ut"

Men, si, det kunde jag inte.

Kom hem, snorig, rödnäst, trött och det kliar överallt och jag fryser nysnysnyser och BLÄ och så ringde tillefånen. Väninnan frågade om jag kom till "utsikt-över-courtegévägen-med-skumpa-i-näven".

"Dääää", sade jag. "Ja må fottfaânde inte ba". Helt sanningsenligt.

Så denna Valborg kommer att firas med ett värkande, snorfyllt huvud och frysande stekheta lemmar. Tjoho. Heinzi börjar också att nysa nu ikväll.
Den skyldige?

Typhoid-Anton

Som by the way fick sina numer kärnfriska händer på ett foto på Emma och Ellis för en stund sedan. Han började pussa frenetiskt på fotot. Därefter slog han det i huvudet på en redan pissed Ellis. Tydligen noterade min son min hankatts sinnestillstånd och istället började han jaga Emma. Med fotot. Så jag visade honom ett foto på Esther. Då började han glädjeskrika. Min son fattar alltså konceptet med foton.

Bara en sådan sak gör att man förlåter honom för pestutbrottet.

SÅ Norén!

Vissa människor blir vansinnigt trevliga när de blir äldre. Eller så kanske de alltid har varit trevliga men varit lite för anala för att visa det. Men vissa blir bara SÅ bra! (Nu kommer jag inte på något exempel alls... Bara för det... Jag tänker och tänker och tänker...)

Vissa blir mer och mer anala för var dag som går. Sådana som man inte TRODDE skulle fortsätta vara prettoanals utan man tänkte att HAN blir nog en liten mysgubbe eller HON är säkert rårar på ålderns höst.

På något sätt trodde jag att Lars Norén skulle tillhöra den skaran. Jag inbillade mig att en människa som kan vara sååååå rolig på ett så nattsvart sätt faktiskt kommer att bli roligare och roligare och gladare och gladare allt eftersom åren går.

Jag hade, som så många gånger förr, fel. Fruktansvärt fel. Jag anade det lite vagt när han gjorde den där... vad hette den? Du vet den där som gjorde det möjligt för Arklöws polare att i förlängningen skjuta, eller inte skjuta, en snut. Samtidigt så tänkte jag att bara för att människan gjorde en sååååå tråkig pryl som dessutom exploderade i ansiktet på honom på ett sätt som endast en ickedramatiker kunnat förutse så skulle man inte döma ut honom. Reaktionen efteråt kunde ju vara ett utslag av panik-försvar. Eller nåt.

Men Lasse har blivit tristare och tristare och mer och mer uppfylld av sig själv. Jag undrar om han inte passerat både Vilks och Bergman, börjar närma sig Strindberg och anar Birro långt där borta i fjärran.

En sådan tråkig, förutsebar, egenkär TÖNT han är! Och det enda han lyckas med är att vara en nästan sämre variant av Linda Skugge än vad Linda lyckas vara...

Nåväl, det här var bara en liten kommentar på att han har blivit en Schulman-wannabe...

Anyways. Här hemma händer spännande saker. Klanton har gungat.

Akutsjuk.

Det är tur att inte Damir Grbic bor i Sverige med tanke på den rådande vårdstrejken.

Damir Grbic arbetar som någon form av ledare av Obraz, en rörelse i Serbien som tydligen är intresserad av sjukvård. På ett något… underligt sätt, må jag säga.

Uppenbarligen har rörelsen beslutat sig för att dra igång kampanjen ”Bota en Bög” (eller vad de nu kan kalla den…). ”Vi ser homosexualitet som en sjukdom” säger Damir Grbic. Istället för de numer obligatoriska tv-galorna och försäljandet av små korslagda band i olika färger så går man en helt annan väg. Han förkastar dock Carolas ovetenskapliga metod med böner och Gud och mjuka värden. Skall man bota sjukdomar måste man göra det på ett medicinskt adekvat sätt. ”Det stoppar vi med våld” säger Damir Grbic.

En ganska lustig inställning, när man tänker närmare på det… Jaha, du har cancer? En rak höger gör att du blir botad på studs! Jaha, lite benskörhet? Inga problem – några slag med det här basebollträt, så är du som ny igen! Attans, du har åkt på vinterkräksjukan? Inte något som inte kan botas av en välriktad spark i magtrakten!

Åter känner jag mig glad och tacksam över att ha de föräldrar jag har. Tänk att ha Damir Grbic vabbandes hemma när du är tre år gammal och har fått mässlingen. Damir Grbic skulle förmodligen försöka slå ihjäl varenda litet kliande utslag.

Jag är nämligen helt övertygad om att Damir Grbic vabbar när småttingarna är sjuka, för han uttrycker en omsorg över barnen. ”Vi bryr oss inte om vad de gör hemma eller på sina klubbar. Men vi vill inte att våra barn skall se det”.

Damir Grbic värnar om de små. Usch, vad äckligt att se två människor visa ömhet för varandra. I alla fall om de skulle ha samma kön. Nä, för våra barns skull – slå ner allt och alla som håller hand och som befinner sig i barnens synfält. Brutalt och blodigt. Så att barnen får se att det finns vuxna som bryr sig.

Enligt Aftonbladet är anledningen till Grbics engagemang i hälsofrågorna att det finns rykten om att 20 000 homosexuella är på väg till schlagerfestivalen. Hrmm… Det ringer en liten klocka….

Hassan. Hundra tusen tyska bögar…
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/humor/unit.asp?unitID=2019&pageNo=2&pubID=498987

Faktiskt en av de bättre inslagen någonsin… Varför körs inte Hassan om och om och om och om och om igen? I en ren omsorg för folkhälsan!

Linda och Linda

Yin och Yang.

Linda och Linda.

Den ena är blond, glad och ordblind.

Den andra är mörk, bitter och ordbajsare.

Båda är så överjordiskt dumma. Korkade, alltså.

Jag blir i alla fall lite varm i hjärtat när Rosing lättar sitt hjärta. Jag känner en viss empati för en person som börjar på ny kula varje måndag, som skall ta tag i sitt liv, inte göra samma misstag om och om och om igen. (Nu skall hon f.ö. lära sig arabiska. Det kan ju bli roligt, särskilt som hon uppenbarligen har lite svårt för svenskan...)

Mörka Linda är bara korkad och bitter. Eller kanske finns det ett visst mått av ren och skär ondska där inne? För i så fall kanske jag har missbedömt henne, hon kanske är värd en aning respekt ändå.

Idag skriver hon ännu en bitter krönika om hur dåliga alla andra kvinnor är. Hu.

Jag TROR det var i förrgår hon skrev en om att alla som inte skaffar barn när de är 20 är dååååliga människor, som per definition är dåliga föräldrar.

Idag skriver hon att ingen människa kan arbeta heltid och ha barn. Eller människa och människa... Ingen QUINNA kan arbeta heltid och ha barn. I vanliga fall skriver hon om hur alla är idioter som har lönejobb, eller i vart fall inte arbetar med att skriva krönikor. Eller, nej, just det... Hon brukar skriva att alla som vill skriva krönikor är helt dumma i huvudet - för hon har ensamrätt på det yrket. Men alla som inte tjänar en femtisextisjuttitusen i månaden är i alla fall lowlifes.

Linda, Linda, Linda, Linda... Du är så puckad. På riktigt. Det är inte hela världens fel att ditt liv inte blev som du ville. Det är inte vi andra som är ansvariga för att du inte skaffade dig den utbildningen du ville, och nu sitter och upprepar dig, och upprepar dig och upprepar dig om och om igen om ditt sjukligt rena hem och dina paranoida vanföreställningar. Att inte "livslögnsmagasinen" (jorå - hon kallar dem så - tidningarna som hon inte får sälja till) tar in dina alster kanske, kanske, KANSKE inte beror på att du rakryggat säger sanningen - det SKULLE kanske kunna bero på att det du skriver är så genomgående KORKAT? Snacka livslögn... Elles modereportage är ju rena rama Janne Josefsson i jämförelse med DIN världsbild...

Stackars, stackars, stackars Linda Skugge. Linda Rosing är i alla fall en glad idiot. Linda Skugge är bara en idiot. Nä, nu var jag elak. Hon är inte bara en idiot. Hon är mer komplex än så. Hon är en bitter idiot.

Sol ute

Jag har ta mig tusan ingen bebis längre. Anton går sex steg i stöten OCH han blir förbannad när man säger till honom att inte gegga i blöjhinken.

Han kom och hälsade på mig idag när jag grävde och grävde och grävde (och räfsade) och brände mig i solen. Anton gillade livet på landet, skarpt.

Jag är röd, men har en välansad odlingslott. Jag har köpt blå kongo och mina kronärtskockor lever fortfarande - i alla fall fem styck. Mycket väsen för liten ull...

Linda... Du måste läsa Linda.

Separation!

Nu är det slut. Färdigt. Vi skall gå våra skilda vägar. Vi har alla vetat att det ligger på lur, sååå länge, ja, egentligen sedan nyårsafton när det stod klart att det bara var fråga om tid. (Det var ju då han flyttade in - "temporärt") Men nu... Hans har städat och fixat och flyttat hela dagen igår, och delar av dagen idag.

Anton har sitt eget sovrum.

Ja, han får ju även i fortsättningen dela det med en surfbräda, tre skateboards samt en tramporgel, men ändå. Det ekar redan tomt i mitt sovrum. Det enda som minner om den tid som flytt är hans vagg-täcke, som av någon outgrundlig anledning legat under spjälsängen. Och lite dammtussar som även de effektivt dolts av barnets säng.

Vi får väl se hur jag sover i natt.

Jag KAN inte slita mig från Lindas blogg. Den är för bra för att vara sann.

I övrigt inte något nytt, om man undantar massa Antonrelaterade ting, men de är lika trista för min omgivning som mitt katt-mässande. Han åt köttbullar idag. Som jag hade gjort. Han petade i sig alla köttbullarna rakt av, struntade högeligen i ärtorna, bönorna, morötterna och blomkålen och potatismoset fram tills varenda liten smula köttbulle var slut på tallriken. Först då högg han in på - blomkålen. Märkligt val, och det varade inte så länge. Jag förmodar att han lyckades dra i sig 75 g kött, en liiiiiiten potatis och två, tre matskedar grönsaker. Plus en deciliter persikopuré och fyra majskrokar och en munfull med Oatly.

Sade jag hur det gick hos BVC häromsistens? Istället för den vanliga BIV:en och BIS:en så visade det sig att sonen gått upp 50 gram på två månader. Femti gram. En kvarts chipspåse, alltså. Men han hade växt två centimeter. Det är i sanning ingen hulk vi har här hemma. Igår tog vi ett kort på honom när vi irrade runt på mässan. Felklippt, mager, men ack så glad. Och världens sötaste barn.

Så har han åkt rutchkana idag, borta vid näckrosdammen. Min son var såååå lycklig, det strålade fullkomligt om honom. Och så har han kollat påskliljor för första gången i sitt liv. Och så har han gungat en hel del. Och krupit i sanden, med vantar på. Han vägrade krypa i gräset utan vantar. Det var läskigt på något sätt. Spännande, som du hör.

Hellström?

Vissa saker är för viktiga för att inte uppmärksammas!

Nej, med rubriken menar jag inte att ingående beskriva min helg i Oslo. (Om denna kan blott sägas att en stad som tar 85 spänn för en öl och 180 spänn för en vanlig pizza, och då snackar vi NORSKA kronor, må vara vacker men är ganska... distanserad från en ung, vacker småbarnsmor med en gudomlig kissekatta - som vann och vann och vann fast ingen BIS - )

Jag talar om Linda. Linda, Linda, Linda. Efter att jag uppmärksammats på hennes förnämliga blogg - där inlägget "Min kusin Jenny" fram tills igårkväll var det roligaste jag läst på länge - har jag inte kunnat slita mig från bloggen. Och idag släpptes bomben.

Linda har skaffat en utbildning. Hon har blivit, eller i alla fall UTBILDAT SIG till, FLYGVÄRDINNA.

Jepp.

Nu är det alltså inte bara miljöeffekten som gör att man väljer andra färdmedel, utan även säkerhetstänket. Det lär vara säkrare att cykla på en cykel helt utan bromsar, ljus och reflexer nattetid i vänster körfält på E4:an än att flyga till Stockholm framledes. Det blir säkert en mer behaglig resa, dessutom. Tänk dig oron över att höra orden "Te eller kaffe" fem meter ifrån dig och veta att snart, snart står Linda där. Med heta drycker. Och du är fastnaglad i ett lågprisflygbolagssäte och kan inte fly, hur mycket du än önskar... Om man INTE får en halv liter hett vatten i knät så riskerar man att kvävas av multipla silikoninlägg när hon böjer sig över en för att fluffa till grannens kudde. Hua.

"Nu vill jag lämna allt det gamla bakom mig och fokusera på mina barn och mitt nya yrke" säger Linda i Aftonbladet. För vilken gång i ordningen?

Nu vet jag ju inte om du har läst mästarinlägget från idag, ("Jag är Flygvärdinna") men jag råder dig att omgående kolla in det. För det är såååå kul, på sååååå många plan. Men du måste, måste MÅSTE skriva ut "Min kusin Jenny" och hänga upp på hedersplats. Lova!
http://www.hanky.se/LindaRosing