Hemsökt

Igår tog jag min kruka med överblommade våririsar och min påse med skänkta luftlökar till vår sommaridyll med tanke att detta skulle petas ner i jorden på lämpligt ställe. Familjen hade packat ned en kaffetermos och en flarra saft, några bullar och mackor för här skulle våras!

Solen sken, fåglarna kvittrade och idyllen var total när vi svängde in på området. Alla stugor såg lite vårmässigt sömndruckna ut och vi såg nog alla med tillförsikt fram emot att svänga in på vår tomt.

Den enda stugtomten i området med snö på var vår. Vi skrattade lite åt det när vi klev ur bilen. Det var iskallt. Burr, sade Bull.

Sonen fick ut sin cykel och vi gick ut på gatan där vårsolen behagligt värmde vår lekamen. Vi gick in på vår permafrostade tomt för att fika. Vi frös. Min iris och min luftlök lades tillbaks i bilen.

Den formklippta buxbomen hade dock fått en del skott som lyste krispgröna. Snödropparna blommade. Narcisserna hade tittat upp lite i alla fall.

Så...

I badrummet gjorde vi den fasansfulla upptäckten. Ett mysterium som inte kan ha någon värdslig lösning, vid min ära.

Det här är vad jag TROR har hänt. En liten tapper musfamilj, med en moder och små bebisar och en far som har misslyckats så ofta här i livet får plötsligt en möjlighet till försörjning - och inte bara en försörjning! Den misslyckade fadern, som ju drömmer om att skriva en roman kommer med arbetet även få möjlighet att färdigställa sitt alster. Familjen blir erbjudna att under vintern på ett musiskt sätt ta hand om ett vinterställt sommarparadis - Buena Vista Social Club.

Familjen ser glada och uppskruvade den fina bostaden de skall husera i, en kattlåda. Pappa drar prydligt ner allt toapapper över lådan för att mysifiera hemmet. I isoleringen i toaavdelningen i den lilla sommarstugan (och då talar vi inte om någon isolering såsom i byggnadsteknisk mening, för toaavdelningen är helt oisolerad, vilket förmodligen är anledningen till att den lilla familjen rent fysiskt kan komma in där) börjar fadern sitt arbete. Han ser efter byggnaden och sitter och raspar sin lilla penna mot papper dag efter dag.

Modern tar hand om de små bebisarna och börjar känna ett obehag som hon inte kan sätta klon på. Barnen upplever konstiga saker, men berättar inget för sina föräldrar eftersom de är alltför märkliga. Dock tar de på telepatisk väg kontakt med sorken som visade dem runt vid installationen i det nya hemmet. (Sorken blir dessvärre tagen av områdets enda uggla just innan han kommer fram och till undsättning av den stackars familjen vars öde redan bestämts...)

En kväll så hör familjen ett dystert "Come out, come out, where ever you are" och därmed är den lilla familjens saga all. Fadern tas in i gemenskapen av alla de möss som under svunna tider, från femtiotalet och framåt, har mött sitt öde på Buena Vista Social Club och hans fysiska existens försvinner. Detta och endast detta kan förklara det som skett.

Bevisen är där.

- Iskylan på tomten
- Den formklippta buxbomen (åkej, det är ett klot, inga fräsiga björnar, men ändå! Ett klot är faktiskt en form!!!)
- De blodiga liken som låg fint inbäddade under toapappret
- Blodspåren på toasitsen, men frånvaron av ytterligare en kropp

Det finns ju alternativa teorier, förvisso. Men ingen av dem är av naturlig art. Stämmet Witch, till exempel. Eller Fredagen den trettonde, jag menar det finns säkert någon liten sommarcampsmus vid namn Jason som har drunknat i någon pöl i närheten, Saw (det är ju ett byggprojekt), Evil dead (vi talar en ganska risig byggnad som ligger ganska ödsligt till och vi har ju en jordkällare, gudbevars) House of 6 corpses (för fler var det faktiskt inte) eller, kanske en mer sannolik teori, Cabin Fever.

Jag hoppas faktist på någon av de förra, och mindre på de två sistnämnda, för tanken att ha ett gäng rabiata mösszombies i min närhet när jag skall sova gör mig mindre avslappnad till mods.

Om vi bara försvinner och ni aldrig hör ifrån oss igen - sanna mina ord - då får ni meddela myndigheterna om ovanstående!

Soffa & son

När vi köpte soffan var vi MYCKET tydliga - vi ville ha leverans tidigast 18.00.

Inga problem, om tio till elva veckor så skulle soffan levereras mellan 18.00 och 20.00.

I förra veckan ringde de, på torsdagen, och meddelade att de kunde leverera klockan 14.00 samma dag.

No can do, sade jag. Fick erbjudande om leverans idag, istället. Klockan två.

No can do, sade jag, tidigast 18.00, sade jag.

Då fick det bli nästa vecka. Eller, kanske, om jag kunde klockan tre?

Sure must do, suckade jag.

Idag på lunchen ringde de och sade att de bidde lite tidiga. Klockan två, närmare bestämt.

Jag gjorde vågen. Eller inte.

När de genomtrevliga herrarna var här ringde telefonen. Min son tarvade hämtning i förtid av tveksamt medicinska skäl.

Så nu sitter jag här, innan klockan tre, i min nya soffa, med min son, och ser fram emot ett hedersomnämnande från min arbetsgivare, tolv veckor efter beställning av soffan.

Go' morron Sverige

På väg ner i min hotellbädd sätter jag på tvn och får höra att svt, med anledning av vad som händer i världen, kommer att köra Go' morron Sverige i morgon bitti.

När jag var liten så körde Belfrage Go' morron Sverige varje helg. Och jag satt klistrad i väntan på veckans andra möjlighet att kolla tecknad film (första chansen var i Lilla Sportspegeln, detta tortyrinstrument från gymnastiklärarnas lobbygrupp).

Detta var på den tiden Gadaffis namn stavades Khaddaffi, och det var innan han ansågs vara en gullig charmgubbe i palestinasjal och bara sågs som en skrämmande diktator i solbrillor och palestinasjal. Ungefär samtidigt så smällde Harrisburg bara nästan och alla vuxna knatade runt och hade synpunkter på kärnkraft, och, vill jag minnas, så röstade de om det också.

Det var tider det. Tänk vad tiderna förändras... Eller?

MEN?!?!?

Är på väg ut genom dörren för en årsmöteshelg. Kom på att bevattning av mina odlingar knappast kommer vara prio ett för familjen i min frånvaro, så jag skulle bara hetsvattna lite grand.

Titta! Inte EN utan TVÅ små kronärtskockor!!!

Dristar mig till ett lyckligt YEEEEEEEEEY och styr färden mot Grand Hotel i Borås.

Popular

Så klart kollade jag på Mello igår. Det är man ju så illa tvungen till (i alla fall om man inte har något liv...)

Måste ändå säga.

Om man skall lyssna på en låt som heter Popular så är det bra mycket bättre att klicka här!

Visst - man kastas till det glada nittitalet - men vissa saker var onekligen jävligt mycket bättre då. Till exempel Popular.

och när paniken bryter ut...

Som jag sade tidigare så upptäckte sonen att Coca var borta.

Mitt hjärta stannade.

Coca.

Borta.

Hur man än vänder och vrider på det så har Coca blivit en del av familjen. Nu var han väck.

"Men" sade jag med lätt fasetton - "du hade väl med honom hem" Sonen skakade ledset på huvudet.
"Han är borta" sade sonen sorgset.
"Men visst hade du med honom hem" försökte jag övertala honom. Visst fan hade jag sett till att Coca kom hem? Jag SADE TILL ungen att låta Coca ligga i ryggsäcken på vägen hem, men näähäää. Coca skulle bäras. Coca plockades upp från marken vid gungorna, det visste jag. Coca måste ju vara här någonstans!

Jag letade snabbt igenom lägenheten. No Coca.
"Kanske" sade sonen med visst hopp i rösten, "KANSKE ligger han i vagnen"

Ut i trapphuset (Ja, jag vet. Vagnar skall inte stå i trapphuset. Nu stod vår där, bara temporärt). Ingen Coca. Sonen började röja i varukorgen. Där VISSTE jag att ingen Coca stod att finna.
"Vi letar inne igen" sade jag. Nästan lipfärdig. Vi letade. Ingen Coca.

Jag panikringde till maken. Hans telefon truddeluttade från sovrummet. Ingen hjälp med att radarsöka gator och torg från hans sida, alltså.
"Han är i butiken" konstaterade sonen. Soooorgset.
"Är du säker på det" undrade jag. Sonen nickade. Inte övertygat, men han nickade.

Vi drog på oss ytterkläder och sonens lilla hand fann min och vi gick ut på gatan. Jag letade. Jag tittade åt höger, åt vänster, i papperskorgar (för man vet ju inte om någon civilstädare varit i farten) och jag kände mig som världens mest äckliga socialfallsmamma. En liten kille, utan vinterbrallor och halvslarvigt påsatta vinterstövlar, utan vantar, med en mor som glor ner i en papperskorg - i förmodad jakt på tomburkar - kände jag...

In i butiken. Desperat högg jag tag i en av kassörskorna.
"HAR NI SETT COCA" frågade jag. Förvissad om att hon visste vem Coca var, herregud, Coca har ju varit stamkund i tre och ett halvt år nu! Hon tittade oförstående på mig.
"En nalle. Eller en koala, närmare bestämt..." förtydligade jag. Huvudskak till svar.

Jag och sonen sökte igenom hela affären. Ingen Coca. Vi lunkade hemåt. Jag klappade toppluvan och sade tröstande att det är ok, vi sätter upp lappar i morgon. Coca kommer nog tillbaks, men det kan nog ta några dagar, sade jag. I full förvissning om att Coca nu för evigt var borta och min sons första bekantskap med den eviga frånvaron icke skulle komma av att katten Ellis astma vann över honom utan av att SONEN INTE KAN HÅLLA REDA PÅ SINA GREJJER - HUR MÅNGA GÅNGER HAR JAG SAGT TILL HONOM ATT HÅLLA REDA PÅ COCA FÖR OM HAN FÖRSVINNER SÅ ÄR HAN BORTA, men det sade jag INTE till honom.

Vi kom hem. Zebrabullarna stod nygräddade på spisen men jag var inte ett dugg glad över dem. Jag insåg att jag ju var tvungen att ge sonen en Zebrabulle, men var fanns glädjen, nu när Coca lämnat oss... Coca som med sin slackerpersonlighet givit oss alla så mycket glädje och gemenskap. Coca, som med sin omisskänliga lukt väckt mig alltför tidigt alltför många morgnar, men då givit mig tillfälle till umgänge med min son. Nej, Cocas frånfälle lade onekligen sordi på stämningen.

Coca.

Jag gick på toa. På väg tillbaks till köket insåg jag att vi hade en festis kvar. Den kunde ju min son få tillsammans med sin Zebrabulle, som en slags gravöl. Jag slängde ett getöga in i sonens rum.

Där, bakom orgelpallen, skymtade något grått.

Jodå. Det VAR Coca! Jag fattade inte att jag inte sett honom förut när vi letade igenom lägenheten, och jag skojar inte när jag säger att det inte var på grund av lek eller pedagogik som jag störtade fram till honom, lyfte upp honom och glädjestrålande frågade; '"COCA - VAR har du varit"

Sonen störtade fram, överlycklig, och vi hade ett riktigt Hollywood-moment.

Sedan var sonen mycket mån om att Coca skulle smaka bulle och saft samt hjälpa honom att bygga lego. Jag satt och såg de två leka med varandra i samspel och jag kunde inte låta bli att tänka, där jag satt i genuin glädje och harmoni:

Jag är ju för fan störd.

Zebrabullar och panik

Zebrabullar var dagens projekt. Sonen vispade och kläckte ägg (bara ett och ett halvt utanför skålen!) och käkade smet. Glad och lycklig frågade han varför HAN var en toppenkock. Jag kunde inte ge något bättre svar än att vissa har det, andra inte.

Därefter gräddades bakverken och sonen skulle bygga lego. Mitt i leken blev han, surprise, surprise, förbannad och skrek i desperation efter den ende som kan skänka honom tröst - Coca.

Men Coca var inte här!

En desperat jakt på storCoca tog sin början...

I väntan på den nya soffan...

Nu har den första av två magiska veckor tagit sin början. Enligt försäljaren för tio veckor sedan så skulle den här veckan, eller nästa innebära leverans av vår nya soffa. Hela soffa.

Nu vet jag ju att Mio är helt värdelösa på att leverera i tid. Jag vet det för jag vet att ALLA som jag kommer ihåg har köpt från Mio har fått vänta minst ett par veckor extra. Jag vet det för att alla som jag inte kommit ihåg, eller vetat, har köpt möbler från Mio har upplyst mig om detta.

Men, tänker jag, måhända lite för positivt, om man nu har TIO till ELVA veckors leveranstid på en sketen soffa - kan det inte vara som så att man har börjat ta sitt logistikproblem på allvar och helt enkelt har slutat lova för mycket?

Min telefon ligger redo framför mig i skarpt läge från och med nu. Inte ens sonens dagis under magsjuketider får den specialbehandlingen!!!

Snälla, snälla, makt från ovan, låt inte min väntan på min nya soffa bli liksom min väntan på gräslöksfrönas grodd! Må detta hända på riktigt!

Nu blommar det!

Nej, det gör det inte. Alls. Men grott har det gjort, och växer gör det.

Kameran är fortfarande inte installerad, så bildbevi saknas fortfarande, MEN;
Tre Jamaican Bell har det blivit.
Fem vanliga paprikor
Sex chili
... och hittills en ramiropaprika. Eftersom dessa såddes för bara en vecka sedan så är det ju inte konstigt att bara en just tittat upp.

OCH: Lycka, lycka! ETT av de två kronärtskocksfröna har grott! Nu skall jag hålla liv i fanskapet också!

INGEN gräslök!!! Skandal! Lika skandalöst som grobarheten i Jamaican Bellfröna!

Sonen är stolt över just sina två paprikor. Han är också rättmätligen upprörd över grobarheten på gräslöksfröna.

Har hittat en ny favoritsida - www.bakker.se. Riktigt, riktigt roliga grejjer. Har haft tummen på beställningsknappen ett par gånger redan, för jag vill verkligen ha ett minikörsbärsträd och en häck med äppelträd, som bara är en stam - men inser att jag måste vänta och se hur det blir med vatten och avlopp. Det är lättare att nyplantera träd än att omplantera dem, tänker jag.