I min ångest glömde jag ju att ange kanske den viktigaste punkten under veckan.
Toalådan.
Jag har gjort det! Jag har köpt en ny toalåda!
Tanken var att jag skulle begränsa mig. Inte vara fjantigt överexpensiv utan gå in på Coop Forum och köpa mig en Best Friend-låda med tak, för ca två hundra spänn. De är inte snygga, men de funkar, tänkte jag. Så jag gick in på Coop Forum och kom därifrån med lufttorkad skinka som jag och Ellis delade på (jag kompletterade måltiden med pastapesto, Pellis åt bara skinka) för toalådorna var slut på Coop Forum.
Vad göra? Jag hade ju vinnlagt mig om att jag skulle köpa en toalåda och jag tänkte att något enkelt måste de ju ha på Huveröds, som inte ens är särskilt dyra.
Jag hittade en riktig Danmarksfärja, I tell ya! Ok för att den kostade mer än dubbelt mot budgeterat, men ändå! Den var snyggt blå och grå. Den hade en bottenlåda som definitivt förhindrade läckage om man hade haft en fertil hankatt (vilket jag förvisso inte har, men ändå...) det fanns kolfilter på och ingångsluckan var superbra.
Jag kom hem med denna delux-låda och fyllde på med sand och förpassade den gamla lådan till soprummet. TJOHO tänkte jag. Här skall kissas, tänkte jag. Katterna tänkte annorlunda.
De kommer på bättre tankar, tänkte jag. De är ju inte dumma i huvudet, tänkte jag.
Katterna tänkte annorlunda.
Esther skrek ledset och satt på toastolen och tittade på den nya Danmarksfärjan. Ellis stod utanför den nya Danmarksfärjan och tittade längtande på den. Jag öppnade luckan åt honom. Han nosade lite förskrämt, insåg att det faktiskt VAR en låda och hoppade in, mot bättre vetande, men HEY, det var ju JAG som stod där, man kan alltid lita på mig, tänkte Ellis. När han gått in stängde jag luckan.
En hundradels sekund senare var Ellis ute, panisk med en svans som en ekorre. Jag kände mig som gubben i den där Bauhausreklamen (eller vilket byggvaruhus det nu är) som bygger en hundlucka till sin jycke.
Det var bara att bita i det sura äpplet och montera bort lyxluckan. Därefter var katterna något mer nöjda.
Kom bara att tänka på denna fantastiskt spännande och inspirerande berättelse nu när jag stod och rensade den stora Danmarksfärjekisslådan som inte kommer att användas förrän på måndag klockan 17,25. (Man får hämta kisekatterna klockan 17,00 och jag kommer att hänga på låset. Därefter kommer jag att köra racerfort.)
söndag 13 juli 2008
Teknisk idiot med separationsångest
Jag har varit utan internet sedan i... tja... onsdags?
Jag har svurit över Bredbandsbolaget. Dumma Bredbandsbolaget, har jag tänkt. Dumma, dumma DUMMA Bredbandsbolaget.
För - först tar de nästan ett halvår på sig att regga autogirot, vilket innebar att vi blev av med uppkopplingen eftersom vi inte betalade räkningarna eftersom vi trodde att pengarna skulle dras. Sedan slutar de då äntligen att skicka räkningar. Två månader senare är uppkopplingen väck. DUMMA BREDBANDSBOLAGET! Tänkte jag när jag prövade för tretusensjätte gången (för det SKULLE ju kunnat vara något temporärt). Igår skulle jag ha ringt till Bredbandsbolaget och skällt ut dem, men jag hann inte. Jag skulle till Rubys takbar. På grund av vädrets makter kom jag dock inte längre än till entrén, men där satt jag, godhetens försvarare och hennes vapendragare och drack öl. Anyways, jag har häcken full idag så jag tänkte att jag får spara på krutet fram tills att jag kommer hem från Ume.
I alla fall. Jag har haft en bissi morgon. Multo bissi. Jag har inte städat på hela veckan, så det ser VÄRRE ut än när min sambo och mitt barn lämnade skutan. Jag har inte packat. Jag HAR dock tvättat en massa. Det låter sig göras medans man sitter på något hak tillsammans med sina väninnor. (Nej - det har inte bara varit öl, faktiskt. Jag har fikat också.) Men idag skulle jag då försöka ta tag i saker efter att jag återvände till hemmet vid niotrettitiden. (Why? Kommer senare... Håll ut - en spännande historia in store...) Så jag plockade med grejjer på sovrumsgolvet och såg... ja, det är ju inte något MODEM, eller? Den där boxen som fixar internettet... Den blinkade inte. Den skall blinka. Det är dens jobb.
"AAAAAAH" tänkte jag. "Den där boxen som fixar internettet har gått SÖNDER" konstaterade jag. Och tillade i mina tankar att jag var glad att jag inte ringt till Bredbandsbolaget för att skälla ut dem. Förbannade min otur och mitt tomma konto för att jag nu skulle vara nätlös fram till den 25:e åtminstone. Buhubuhu.
Boxen är inte alls sönder. Jag har av någon outgrundlig anledning dragit ut sladden. Jag är så GLAD över att jag inte ringde till Bredbandsbolaget, ty den FÖRSTA frågan som ALLTID ställs när man ringer support är "Är sladden i" och då fräser man "TRO FAN ATT DEN ÄR I - TROR DU ATT JAG ÄR EN IDIOT". Nu är det ingen som vet att jag är en idiot.
Vad, undrar du nu, vad för spännande och glamourösa saker har jag varit med om sedan i onsdags? Ja, du. Det har varit ganska mycket. Men eftersom jag i dag på morgonen genomlidit en livskris så tar jag veckans händelser i punktform:
- Lappkriget trappades upp något. Jag höll mig passiv, av rädsla för min värd. Efter ett ganska hätskt ordbyte medelst lapp framhärdade en barnvagnsägare i att låta sin vagn stå kvar i entrén trots att hissen börjat funka. Nu är kriget dock över, jag är osäker på vem som vann egentligen.
- Jag hann naturligtvis inte ta semester, men jag gjorde det ändå.
- Jag var på en spelning på Röda Sten och förundrades över att kvinnliga vokalister i okända band ALLTID har samma rörelsemönster. De knycker med hela kroppen som om de lider av kroniska spasmer, de juckar konstant och på samma sätt, allihop. De drar handen genom håret och ser lidande/trånande ut och de putar med läpparna när det är solo på gång. De dansar i dubbeltakt. Mind U, det här var en bra spelning, jag gillade musiken, men jag kan inte låta bli att fundera över om det är så att det bara är kvinnor som KAN röra sig som slår igenom eller om det är så att de LÄR sig röra sig när de slår igenom.
- Jag var på Dancing Dingo. Tiden hade stått stilla. Fortfarande ansågs Bon Jovi och Billy Idol vara da shit. Och så hörde jag Lemon tree för första gången sedan jag jobbade där. Och Wonderwall. Jag är en sucker för Wonderwall. Jag spelade Black Jack och losade inte. Det du! (Jag vet att du sliter ditt hår i förbrylling över varför jag var på Dingon. Jo, serru, jag sprang på kvinnan som har nästan samma förnamn som jag och har en man som har samma namn som Heinziman och vi skulle ta en öl i all enkelhet. Det var jätteenkelt fram tills att himelen öppnade sig och jag fann mig själv vara inregnad på Dingon. Den första person som jag sprang på när jag gick IN på själva Dingon när det började regna var flickvännen till psykopaten som försökte hugga huvudet av P för tio, femton år sedan. Jag som trodde att jag var dålig på att känna igen folk... ) Hur som helst så var jag där alldeles för länge vilket leder till nästa punkt;
- Igår sov jag till klockan ett. Jag vaknade visserligen vid åtta och jag försökte ringa Katthotellet, men därefter somnade jag som ett barn igen. Så fucking underbart!
- Mitt destruktiva leverne, min oförmåga att ta hand om mig själv, börjar betala sig. Beroende på vad man räknar som utgångsvikt så har jag gått ner två eller ett kilo. Eftersom jag försöker bortse från det där kilot jag gick upp för någon vecka sedan väljer jag att säga att jag har gått ner ETT kilo. För då var jag ju inte så tjock i början av veckan. Right?
- Jag hittade en svart klänning som jag aldrig använt i garderoben. En riktigt snygg klänning. Jag blev lite nöjd eftersom jag inte trodde att jag hade något att ta på mig när jag skulle till;
- Ruby igårkväll. Nice. Blev bjuden på nötter av en otrooooligt trevlig bartender. Som jag glömde tippa. Gud och Karma kommer straffa mig. Jag blev i alla fall inregnad där också så jag kom inte hem så tidigt som jag tänkt mig.
Så i morse... Jag vaknade med en olustig känsla i maggropen. Jag ville inte vakna i morse ALLS. Jag hade givit Pester p-pillret igår kväll vid tolvtiden i köttfärs som jag köpt enkom för det ändamålet och jag hade inte köpt någon blötmat för jag ville att mina pälsklingar skulle få äta så mycket köttfärs de bara ville ha. Ellis och Emma ville inte ha någon köttfärs alls. Ångesten stod som ett moln över mig när jag vaknade. En timme innan jag skulle. Jag skuttade ur sängen, in i duschen, mös med Emma som var tokgossig. Ellis hade (naturligtvis) varit en ängel hela natten och det är så TYPISKT att precis när han har anpassat sig till att Klanton och Heinziman icke längre är och insett att livet är ganska skönt ändå, så skall jag riva upp hela hans tillvaro. Pester låg och sov så oskyldigt i min säng... Emma, mitt gullebarn, Emma som hatar att åka bil, hatar att vara ifrån mig och hatar andra katter och hatar förändringar och hatar annan mat än den hon alltid äter och hatar att träffa nytt folk om det inte är i hemmamiljö (Jag har sagt att hon är SPECIELL, har jag inte det? Och nu kanske det låter som att Emmapemma är en otrevlig, neurotisk bitch, men det är hon inte alls.För isåfall är jag också en otrevlig neurotisk bitch, för jag är precis likadan. Ju. Och MIG gillar du ju!), Emma hon var så söt och pussig och kurrig hela morgonen och jag fick inte ALLS dåligt samvete när jag öppnade bur 1. Pellis skuttade in, glad ihågen. Han började ana visst oråd när jag stängde buren. Öppnade bur 2 och motade in en inte alltför motvillig Pemma (mitt gullebarn, min hårtuss, mitt hjärta, mitt liiiiiiiv) och först när jag tryckte in en något mer motsträvig Pester i samma bur (Pester har vissa aningar om vad det innebär att bli satt i en bur. Det innebär oftast bilfärder och tio-tolv timmar i en mindre bur och massa töntar som klämmer och känner på henne och andra töntar som glor på henne så är det massa rosetter och det är så TRIST, tycker Pester) började Emma ana RIKTIGT oråd.
Jag hade spasmiska spänningsryckningar i benet hela vägen till Landvetter. Ellis vrålade konstant.
Det här kattpanget kallade sig inte pensionat. Nope, de gör anspråk på att vara mer än så - de kallar sig för katthotell. Har du varit på ett kattpang? Eller ett katthotell? Nä, tänkte väl det.
Det är inte något otrevligt ställe, egentligen. (JOOOOOO det är det, säger min skuldtyngda sida.) Det är precis som det här stället, ofta en gammal ladugård eller lada som byggts om. På vissa ställen finns det burar som går från golv till tak och är en sisådär 3,5 kvadrat. På andra ställen är det två burar på höjden och ungefär lika stor golvyta. Sedan finns det de som har TRE våningar burar och mindre yta. Mina katter skulle bo på 3,5 kvadrat med ytterligare en bur på sig. Det var ett jävla liv. Katten som hade bur åtta, och alltså var granne med mina som fick bur 10, (bur 9 var den som var ovanför min - den var tom, men skulle fyllas sade hotellföreståndaren) var hyperaggro. Katterna mitt emot var stora och svarta och bonniga.
När man har tillstånd att inhysa 96 katter och gör det också den här veckan enligt uppgift, är det oifrånkomligt att det luktar kattkiss. Det är också oifrånkomligt att kattskrik hörs HEEEELA tiden. Mina pälsklingar.... Jag kommer ALDRIG att kunna skaka av mig Pellis oroliga och bedjande och tokförbannade blick när jag gick därifrån. Han låg intryckt i sin lilla kattbur. Emma och Esther kunde jag överhuvudtaget inte se, för de låg längst in i sin lilla kattbur, på en hylla i sitt "hotellrum" och mitt hjärta BRAST. Höll på att börja pipa. Ville springa tillbaks och pussa och krama och klappa och be om ursäkt för att jag överhuvudtaget hade kommit PÅ en sådan dum idé som att lämna dem på ett kattpang i en hel vecka, nej mer än det, åtta dygn, 4cryingoutloud, ta med dem till bilen och åka därifrån och ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG mer lämna dem ensamma någonsin igen. Men det gjorde jag inte. Nej, nej. Jag satte mig i bilen med en klump av lessen i magen och halsen och ringde till Heinziman och förklarade att vi var panka och att jag skulle inte glömma varken AD-droppar eller rakhyvlar och att jag nu lämnat mina små, mina liv, till en galen kattmadam som säkert kommer tillverka mössor av dem.
Hon kollade inte ens på vaccinationsintygen. Tänk om mina pälsklingar blir smittade av skabb eller något annat eftersom damen ifråga inte ens kollar vaccinationsintygen? Hur skall hon då kunna se om en katt har ringorm eller öronskabb eller kvalster? Tänk om Ellispellis får knas med kisseriet igen nu när han är stressad? Tänk om Pemma blir sådär apatisk igen? AAAAAARGH - mina BEBISAR! Hur skall det gå? Hur skall det sluta?
Nu ställer du dig naturligtvis frågan om vilken sorts människa jag är som begråter mina pälsbollar men inte knystar ett ord om min son som varit borta i mer än en vecka. Är jag en dålig mor?
Jupp. U bet ya. Det är så TYST och LUGNT och SKÖNT och jag har kunnat slappa framför tvn med fjärrkontrollen inom räckhåll utan att kanalerna har flimmrat runt, utan att PANASONIC ALARM-texten har skrikit åt mig. Jag har kunnat lägga vassa knivar preciiiiiis var jag vill, i SÄNGEN om så skulle vara. Jag har kunnat gå på toa och stänga dörren efter mig. Jag har kunnat sätta kattmat på golvet. Jag har kunnat stanna länge på jobbet utan dåligt samvete. Jag HADE kunnat, men har inte hunnit, åka till lotten VARJE DAG. Inga leksaker ligger på golvet i vardagsrummet, de ligger prydligt inne på Klantons rum. Och har gjort så i flera DAGAR! Lycka, lycka, lycka.
Men, SAAAAKNAR jag honom inte, då?
Jorå. Skillnaden mellan att ha min son på 100 mils avstånd och att snart ha mina katter på 100 mils avstånd är denna: Min son är med sin farfar och farmor, sin far och sina kusiner. De gillar min son. Min son får knata runt och plaska i vattnet och plocka kottar och äta Digestivekex (NOOOOOO, I DON´T APPROVE, men vad fan skall jag kunna göra åt det?) och blir blåst på magen och kramad. Han mår bra. Varför skall jag då må dåligt? Det är ju inte så att jag har ADOPTERAT BORT ungen eller att han sitter på något utredningshem drivet av sociala myndigheter. DÅ kanske jag skulle varit något mer deppad. KATTERNA, however, sitter i en bur, 1,25 x 1,25 meter cirkus, omgivna av en massa mördarkatter utan stamtavla och med tvivelaktig härkomst (Det satt i och för sig en birma två burar bort... Men vad hjälper det) och får mat de inte är vana vid och blir inte killade bakom örat och kan inte ligga på min huvudkudde om natten (eller rättare sagt - de kan ligga på min huvudkudde, för den tog jag med mig, men JAG ligger inte på kudden samtidigt. Och när jag säger "de" menar jag ju naturligtvis EMMA. Fast jag gillar de andra lika mycket, fast på andra sätt... Esther fick med sig sin rosa glitterboll och sin kopuff. Ellis fick sin rosa råtta med garnsvans och så har han en vit filt att ligga på) eller ligga på min mage och glo på tv. Tanten som driver hotellet kan mycket väl vara en elak kattmördare, for all I know. Hua.
De är ju så KÄNSLIGA de små liven. Det är INTE jag som är överbeskyddande och neurotisk.
Nä, nu skall jag sätta på diskmaskinen och packa och dra över stället med dammsugaren och sedan klockan 17,00 sätter jag mig på ett tåg som kommer att tuffa hela natten och jag skall sova i en sovvagn på en mittbrits med massa människor som jag inte känner, ej heller vill lära känna, men jag skall sova med dem likväl. Hoppas ingen fiser eller luktar illa, eller snarkar eller bara är ful.
Byter man om till nattlinne när man åker liggvagn? Kan man borsta tänderna? Får ta och ringa min väninna A och fråga. Hon vet sånt där. Det enda JAG har tagit reda på är att de har tillstånd på tåget så jag skall sitta i bistron och vara sådär mystisk och sensuell som blott mystiska och sensuella ensamma kvinnor är på tåg. Läsa en god bok (skall ta med den om Gulag, tror jag), pimpla öl, bli på sniskan och lägga mig i min mittbrits med alla snarkande, fisande fula människor. I morgon, kl 8,40 får jag träffa min sambo igen. En halvtimme därefter min soooon. Men inte mina katter.
Jag har svurit över Bredbandsbolaget. Dumma Bredbandsbolaget, har jag tänkt. Dumma, dumma DUMMA Bredbandsbolaget.
För - först tar de nästan ett halvår på sig att regga autogirot, vilket innebar att vi blev av med uppkopplingen eftersom vi inte betalade räkningarna eftersom vi trodde att pengarna skulle dras. Sedan slutar de då äntligen att skicka räkningar. Två månader senare är uppkopplingen väck. DUMMA BREDBANDSBOLAGET! Tänkte jag när jag prövade för tretusensjätte gången (för det SKULLE ju kunnat vara något temporärt). Igår skulle jag ha ringt till Bredbandsbolaget och skällt ut dem, men jag hann inte. Jag skulle till Rubys takbar. På grund av vädrets makter kom jag dock inte längre än till entrén, men där satt jag, godhetens försvarare och hennes vapendragare och drack öl. Anyways, jag har häcken full idag så jag tänkte att jag får spara på krutet fram tills att jag kommer hem från Ume.
I alla fall. Jag har haft en bissi morgon. Multo bissi. Jag har inte städat på hela veckan, så det ser VÄRRE ut än när min sambo och mitt barn lämnade skutan. Jag har inte packat. Jag HAR dock tvättat en massa. Det låter sig göras medans man sitter på något hak tillsammans med sina väninnor. (Nej - det har inte bara varit öl, faktiskt. Jag har fikat också.) Men idag skulle jag då försöka ta tag i saker efter att jag återvände till hemmet vid niotrettitiden. (Why? Kommer senare... Håll ut - en spännande historia in store...) Så jag plockade med grejjer på sovrumsgolvet och såg... ja, det är ju inte något MODEM, eller? Den där boxen som fixar internettet... Den blinkade inte. Den skall blinka. Det är dens jobb.
"AAAAAAH" tänkte jag. "Den där boxen som fixar internettet har gått SÖNDER" konstaterade jag. Och tillade i mina tankar att jag var glad att jag inte ringt till Bredbandsbolaget för att skälla ut dem. Förbannade min otur och mitt tomma konto för att jag nu skulle vara nätlös fram till den 25:e åtminstone. Buhubuhu.
Boxen är inte alls sönder. Jag har av någon outgrundlig anledning dragit ut sladden. Jag är så GLAD över att jag inte ringde till Bredbandsbolaget, ty den FÖRSTA frågan som ALLTID ställs när man ringer support är "Är sladden i" och då fräser man "TRO FAN ATT DEN ÄR I - TROR DU ATT JAG ÄR EN IDIOT". Nu är det ingen som vet att jag är en idiot.
Vad, undrar du nu, vad för spännande och glamourösa saker har jag varit med om sedan i onsdags? Ja, du. Det har varit ganska mycket. Men eftersom jag i dag på morgonen genomlidit en livskris så tar jag veckans händelser i punktform:
- Lappkriget trappades upp något. Jag höll mig passiv, av rädsla för min värd. Efter ett ganska hätskt ordbyte medelst lapp framhärdade en barnvagnsägare i att låta sin vagn stå kvar i entrén trots att hissen börjat funka. Nu är kriget dock över, jag är osäker på vem som vann egentligen.
- Jag hann naturligtvis inte ta semester, men jag gjorde det ändå.
- Jag var på en spelning på Röda Sten och förundrades över att kvinnliga vokalister i okända band ALLTID har samma rörelsemönster. De knycker med hela kroppen som om de lider av kroniska spasmer, de juckar konstant och på samma sätt, allihop. De drar handen genom håret och ser lidande/trånande ut och de putar med läpparna när det är solo på gång. De dansar i dubbeltakt. Mind U, det här var en bra spelning, jag gillade musiken, men jag kan inte låta bli att fundera över om det är så att det bara är kvinnor som KAN röra sig som slår igenom eller om det är så att de LÄR sig röra sig när de slår igenom.
- Jag var på Dancing Dingo. Tiden hade stått stilla. Fortfarande ansågs Bon Jovi och Billy Idol vara da shit. Och så hörde jag Lemon tree för första gången sedan jag jobbade där. Och Wonderwall. Jag är en sucker för Wonderwall. Jag spelade Black Jack och losade inte. Det du! (Jag vet att du sliter ditt hår i förbrylling över varför jag var på Dingon. Jo, serru, jag sprang på kvinnan som har nästan samma förnamn som jag och har en man som har samma namn som Heinziman och vi skulle ta en öl i all enkelhet. Det var jätteenkelt fram tills att himelen öppnade sig och jag fann mig själv vara inregnad på Dingon. Den första person som jag sprang på när jag gick IN på själva Dingon när det började regna var flickvännen till psykopaten som försökte hugga huvudet av P för tio, femton år sedan. Jag som trodde att jag var dålig på att känna igen folk... ) Hur som helst så var jag där alldeles för länge vilket leder till nästa punkt;
- Igår sov jag till klockan ett. Jag vaknade visserligen vid åtta och jag försökte ringa Katthotellet, men därefter somnade jag som ett barn igen. Så fucking underbart!
- Mitt destruktiva leverne, min oförmåga att ta hand om mig själv, börjar betala sig. Beroende på vad man räknar som utgångsvikt så har jag gått ner två eller ett kilo. Eftersom jag försöker bortse från det där kilot jag gick upp för någon vecka sedan väljer jag att säga att jag har gått ner ETT kilo. För då var jag ju inte så tjock i början av veckan. Right?
- Jag hittade en svart klänning som jag aldrig använt i garderoben. En riktigt snygg klänning. Jag blev lite nöjd eftersom jag inte trodde att jag hade något att ta på mig när jag skulle till;
- Ruby igårkväll. Nice. Blev bjuden på nötter av en otrooooligt trevlig bartender. Som jag glömde tippa. Gud och Karma kommer straffa mig. Jag blev i alla fall inregnad där också så jag kom inte hem så tidigt som jag tänkt mig.
Så i morse... Jag vaknade med en olustig känsla i maggropen. Jag ville inte vakna i morse ALLS. Jag hade givit Pester p-pillret igår kväll vid tolvtiden i köttfärs som jag köpt enkom för det ändamålet och jag hade inte köpt någon blötmat för jag ville att mina pälsklingar skulle få äta så mycket köttfärs de bara ville ha. Ellis och Emma ville inte ha någon köttfärs alls. Ångesten stod som ett moln över mig när jag vaknade. En timme innan jag skulle. Jag skuttade ur sängen, in i duschen, mös med Emma som var tokgossig. Ellis hade (naturligtvis) varit en ängel hela natten och det är så TYPISKT att precis när han har anpassat sig till att Klanton och Heinziman icke längre är och insett att livet är ganska skönt ändå, så skall jag riva upp hela hans tillvaro. Pester låg och sov så oskyldigt i min säng... Emma, mitt gullebarn, Emma som hatar att åka bil, hatar att vara ifrån mig och hatar andra katter och hatar förändringar och hatar annan mat än den hon alltid äter och hatar att träffa nytt folk om det inte är i hemmamiljö (Jag har sagt att hon är SPECIELL, har jag inte det? Och nu kanske det låter som att Emmapemma är en otrevlig, neurotisk bitch, men det är hon inte alls.För isåfall är jag också en otrevlig neurotisk bitch, för jag är precis likadan. Ju. Och MIG gillar du ju!), Emma hon var så söt och pussig och kurrig hela morgonen och jag fick inte ALLS dåligt samvete när jag öppnade bur 1. Pellis skuttade in, glad ihågen. Han började ana visst oråd när jag stängde buren. Öppnade bur 2 och motade in en inte alltför motvillig Pemma (mitt gullebarn, min hårtuss, mitt hjärta, mitt liiiiiiiv) och först när jag tryckte in en något mer motsträvig Pester i samma bur (Pester har vissa aningar om vad det innebär att bli satt i en bur. Det innebär oftast bilfärder och tio-tolv timmar i en mindre bur och massa töntar som klämmer och känner på henne och andra töntar som glor på henne så är det massa rosetter och det är så TRIST, tycker Pester) började Emma ana RIKTIGT oråd.
Jag hade spasmiska spänningsryckningar i benet hela vägen till Landvetter. Ellis vrålade konstant.
Det här kattpanget kallade sig inte pensionat. Nope, de gör anspråk på att vara mer än så - de kallar sig för katthotell. Har du varit på ett kattpang? Eller ett katthotell? Nä, tänkte väl det.
Det är inte något otrevligt ställe, egentligen. (JOOOOOO det är det, säger min skuldtyngda sida.) Det är precis som det här stället, ofta en gammal ladugård eller lada som byggts om. På vissa ställen finns det burar som går från golv till tak och är en sisådär 3,5 kvadrat. På andra ställen är det två burar på höjden och ungefär lika stor golvyta. Sedan finns det de som har TRE våningar burar och mindre yta. Mina katter skulle bo på 3,5 kvadrat med ytterligare en bur på sig. Det var ett jävla liv. Katten som hade bur åtta, och alltså var granne med mina som fick bur 10, (bur 9 var den som var ovanför min - den var tom, men skulle fyllas sade hotellföreståndaren) var hyperaggro. Katterna mitt emot var stora och svarta och bonniga.
När man har tillstånd att inhysa 96 katter och gör det också den här veckan enligt uppgift, är det oifrånkomligt att det luktar kattkiss. Det är också oifrånkomligt att kattskrik hörs HEEEELA tiden. Mina pälsklingar.... Jag kommer ALDRIG att kunna skaka av mig Pellis oroliga och bedjande och tokförbannade blick när jag gick därifrån. Han låg intryckt i sin lilla kattbur. Emma och Esther kunde jag överhuvudtaget inte se, för de låg längst in i sin lilla kattbur, på en hylla i sitt "hotellrum" och mitt hjärta BRAST. Höll på att börja pipa. Ville springa tillbaks och pussa och krama och klappa och be om ursäkt för att jag överhuvudtaget hade kommit PÅ en sådan dum idé som att lämna dem på ett kattpang i en hel vecka, nej mer än det, åtta dygn, 4cryingoutloud, ta med dem till bilen och åka därifrån och ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG mer lämna dem ensamma någonsin igen. Men det gjorde jag inte. Nej, nej. Jag satte mig i bilen med en klump av lessen i magen och halsen och ringde till Heinziman och förklarade att vi var panka och att jag skulle inte glömma varken AD-droppar eller rakhyvlar och att jag nu lämnat mina små, mina liv, till en galen kattmadam som säkert kommer tillverka mössor av dem.
Hon kollade inte ens på vaccinationsintygen. Tänk om mina pälsklingar blir smittade av skabb eller något annat eftersom damen ifråga inte ens kollar vaccinationsintygen? Hur skall hon då kunna se om en katt har ringorm eller öronskabb eller kvalster? Tänk om Ellispellis får knas med kisseriet igen nu när han är stressad? Tänk om Pemma blir sådär apatisk igen? AAAAAARGH - mina BEBISAR! Hur skall det gå? Hur skall det sluta?
Nu ställer du dig naturligtvis frågan om vilken sorts människa jag är som begråter mina pälsbollar men inte knystar ett ord om min son som varit borta i mer än en vecka. Är jag en dålig mor?
Jupp. U bet ya. Det är så TYST och LUGNT och SKÖNT och jag har kunnat slappa framför tvn med fjärrkontrollen inom räckhåll utan att kanalerna har flimmrat runt, utan att PANASONIC ALARM-texten har skrikit åt mig. Jag har kunnat lägga vassa knivar preciiiiiis var jag vill, i SÄNGEN om så skulle vara. Jag har kunnat gå på toa och stänga dörren efter mig. Jag har kunnat sätta kattmat på golvet. Jag har kunnat stanna länge på jobbet utan dåligt samvete. Jag HADE kunnat, men har inte hunnit, åka till lotten VARJE DAG. Inga leksaker ligger på golvet i vardagsrummet, de ligger prydligt inne på Klantons rum. Och har gjort så i flera DAGAR! Lycka, lycka, lycka.
Men, SAAAAKNAR jag honom inte, då?
Jorå. Skillnaden mellan att ha min son på 100 mils avstånd och att snart ha mina katter på 100 mils avstånd är denna: Min son är med sin farfar och farmor, sin far och sina kusiner. De gillar min son. Min son får knata runt och plaska i vattnet och plocka kottar och äta Digestivekex (NOOOOOO, I DON´T APPROVE, men vad fan skall jag kunna göra åt det?) och blir blåst på magen och kramad. Han mår bra. Varför skall jag då må dåligt? Det är ju inte så att jag har ADOPTERAT BORT ungen eller att han sitter på något utredningshem drivet av sociala myndigheter. DÅ kanske jag skulle varit något mer deppad. KATTERNA, however, sitter i en bur, 1,25 x 1,25 meter cirkus, omgivna av en massa mördarkatter utan stamtavla och med tvivelaktig härkomst (Det satt i och för sig en birma två burar bort... Men vad hjälper det) och får mat de inte är vana vid och blir inte killade bakom örat och kan inte ligga på min huvudkudde om natten (eller rättare sagt - de kan ligga på min huvudkudde, för den tog jag med mig, men JAG ligger inte på kudden samtidigt. Och när jag säger "de" menar jag ju naturligtvis EMMA. Fast jag gillar de andra lika mycket, fast på andra sätt... Esther fick med sig sin rosa glitterboll och sin kopuff. Ellis fick sin rosa råtta med garnsvans och så har han en vit filt att ligga på) eller ligga på min mage och glo på tv. Tanten som driver hotellet kan mycket väl vara en elak kattmördare, for all I know. Hua.
De är ju så KÄNSLIGA de små liven. Det är INTE jag som är överbeskyddande och neurotisk.
Nä, nu skall jag sätta på diskmaskinen och packa och dra över stället med dammsugaren och sedan klockan 17,00 sätter jag mig på ett tåg som kommer att tuffa hela natten och jag skall sova i en sovvagn på en mittbrits med massa människor som jag inte känner, ej heller vill lära känna, men jag skall sova med dem likväl. Hoppas ingen fiser eller luktar illa, eller snarkar eller bara är ful.
Byter man om till nattlinne när man åker liggvagn? Kan man borsta tänderna? Får ta och ringa min väninna A och fråga. Hon vet sånt där. Det enda JAG har tagit reda på är att de har tillstånd på tåget så jag skall sitta i bistron och vara sådär mystisk och sensuell som blott mystiska och sensuella ensamma kvinnor är på tåg. Läsa en god bok (skall ta med den om Gulag, tror jag), pimpla öl, bli på sniskan och lägga mig i min mittbrits med alla snarkande, fisande fula människor. I morgon, kl 8,40 får jag träffa min sambo igen. En halvtimme därefter min soooon. Men inte mina katter.
onsdag 9 juli 2008
Arga lappar och ok indier
JAG VILL INTE SE ERA BARNVAGNAR stod det med stora, svarta bokstäver. Därefter följde en lång utläggning om var barnvagnar skulle placeras.
Igår när jag kom hem var det första jag såg dessa, då tre, nu två, barnvagnar som stod i trapphuset. Mind U, det är ett stort trapphus. Helt utan att göra brandmyndigheterna ens lättirriterade skulle man lätt kunna trycka dit tio femton barnvagnar, ja, tvillingvagnar om så vore, arton trampbilar och sexton rullatorer till. Och en blomkruka.
Igår när jag kom hem och var trött och såg dessa barnvagnar tänkte jag: "HELVETE - nu är hissen trasig IGEN" och började traska upp. Någon gång idag såg en granne till mig barnvagnarna och tänkte:
"HELVETE- nu står de där idag IGEN" och började traska upp för trapporna, satte sig framför datorn, skrev en anonym lapp, traskade ner igen, tejpade i lönndom upp sin anonyma lapp, traskade hem igen och kände sig... ja vaddå? Nöjd? Gladare?
Ikväll när jag kom hem och såg barnvagnarna tänkte jag "HELVETE - skall de ALDRIG FIXA den där jävla hissen" och så började jag traska upp för alla trapporna, stötte på en granne med en gullig hundvalp som jag fick klappa, kände mig nöjd med att hissen var trasig bara för därför för annars hade jag inte fått morsa på lillagummansomvargul.
Undrar vad den lappskrivande grannen tänker när han går ner, eller kommer in, i kväll eller i morgon och han får se de käcka svaren som kreativa skribenter har författat åt honom/henne.
Hade det inte varit för att jag har fått träningsvärk så hade jag nog också författat en arg lapp. I mitt sinne har jag redan skrivit några stycken, vissa av dem ganska fyndiga, faktiskt. Men jag ORKAR inte traska ner och traska upp. Det är väl det som skiljer mig från en lyckad person utan bitterhet. Eller liv.
Det värsta är att jag kände mig lättad för att vår barnvagn står här i lägenheten. Jag vill absolut inte bli angiven till onde hyresvärdsbolaget (ser du - jag sade INGET namn alls. Och jag underströk att det är den juridiska personen som jag fruktar, inte någon nu levande eller avliden person. Duktig kicka, I am. Fast learner.) och bli uppsagd på den grunden (också). (They can take my life but they can never take my frrrreedum - eller oooops, det var kanske det de gjorde...) Hade jag inte varit så jävla feg och strykrädd så hade jag burit ner barnvagnen för alla trapporna och ställt den där bara för att retas.
Jag är just hemkommen efter en middag på Taj Rasoi. Taj Rasoi och Star of India ligger grannar på Södra vägen. Inte nog med det - enligt rykte så delar de kök. Men de har helt olika menyer. Eller rättare sagt, de har precis samma saker på menyerna men de står i olika ordning. Det som är "chef's special" på det ena stället är det inte på det andra stället, för där är något heeeelt annat "chef's special". Absolut märkligast är att priserna är olika... Jag och Heinziman har naturligtvis hämtat takeawaylistorna (och oj vad vi har skrattat. HAHAHAHA, har vi sagt till varandra.) men det har liksom aldrig blivit av att vi handlat något därifrån.
"De har JÄTTEBRA mat" sade S entusiastiskt. När det kommer till mat litar jag på S. Hon har god smak. Jag har inte käkat indiskt på läääänge. Vi gick således till Taj Rasoi. Jag beställde Beef Korma. För att det stod att den hade en "kryddig gräddsås" och "indiska nötter". Man är ju liksom van vid en mild gryta med cashew, liksom. Kryddig gräddsås med indiska nötter på en indisk sylta som S säger är bra måste ju vara bättre än en normalkorma, eller hur?
Nej. In kom en inte mild, utan fullkomligt menlös, gräddsås med cashewnötter. Och inte fanns det pickles på borden heller... Och naanen smakade pannkakssmet. S kom bättre undan. Hon beställde en "Butter Chicken", som var tandoorifärgad men smakade mae mae gott.
Igår hade följande utspelat sig i det nordliga norr.
Blivande svägerskan skall på bröllop i helgen, eller om det var nästa helg.
"När skall DU gifta dig då" sade blivande svärmodern.
"Varför frågar du inte Heinz om när HAN skall gifta sig" småsnorkade blivande svägerskan. Blivande svärmodern berättade denna lustiga historia för min blivande make. Som då kände sig moraliskt förpliktigad att erkänna för sin moder hur landet låg. Modern, tillika den blivande svärmodern hade naturligtvis blivit fullkomligt över sig av... chock, sade Heinziman, jag vet inte om det skall tolkas positivt eller negativt, och hade rusat till den blivande svärfadern och sagt "HEINZ SKALL GIFTA SIG, HEINZ SKALL GIFTA SIG". Varpå den blivande svärfadern hade tittat på sin hustru och sagt:
"Vilken Heinz"
Det tyckte jag var kul. Men det kanske bara är jag. Nu väntar jag bara på ett upphetsat samtal från blivande svägerskan.
Jag har inte fått något gjort idag heller. Det är fortfarande ostädat, håret är fortfarande oklippt (men det slog mig att det förmodligen finns någon klippande norrlänning någonstans i Ume. Ibland tänker man till och reducerar sin "att-göra-lista") och jag har varken dragit igång diskmaskinen eller tvättmaskinen, köpt en ny kattlåda eller lagat lunch till imorgon. Jag är trött, trött, trött, trött och skall unna mig en folköl framför tvn, om det finns något att se.
Det finns en massa saker jag inte vill se.
Jag vill inte se Morden i Midsomer. Någonsin igen.
Jag vill inte se halvnakna män med hängbukar och strumpor i sandalerna.
Jag vill inte se tv4 sport.
Så jag väljer att låta bli. Känns lättare än att skriva en arg lapp.
Igår när jag kom hem var det första jag såg dessa, då tre, nu två, barnvagnar som stod i trapphuset. Mind U, det är ett stort trapphus. Helt utan att göra brandmyndigheterna ens lättirriterade skulle man lätt kunna trycka dit tio femton barnvagnar, ja, tvillingvagnar om så vore, arton trampbilar och sexton rullatorer till. Och en blomkruka.
Igår när jag kom hem och var trött och såg dessa barnvagnar tänkte jag: "HELVETE - nu är hissen trasig IGEN" och började traska upp. Någon gång idag såg en granne till mig barnvagnarna och tänkte:
"HELVETE- nu står de där idag IGEN" och började traska upp för trapporna, satte sig framför datorn, skrev en anonym lapp, traskade ner igen, tejpade i lönndom upp sin anonyma lapp, traskade hem igen och kände sig... ja vaddå? Nöjd? Gladare?
Ikväll när jag kom hem och såg barnvagnarna tänkte jag "HELVETE - skall de ALDRIG FIXA den där jävla hissen" och så började jag traska upp för alla trapporna, stötte på en granne med en gullig hundvalp som jag fick klappa, kände mig nöjd med att hissen var trasig bara för därför för annars hade jag inte fått morsa på lillagummansomvargul.
Undrar vad den lappskrivande grannen tänker när han går ner, eller kommer in, i kväll eller i morgon och han får se de käcka svaren som kreativa skribenter har författat åt honom/henne.
Hade det inte varit för att jag har fått träningsvärk så hade jag nog också författat en arg lapp. I mitt sinne har jag redan skrivit några stycken, vissa av dem ganska fyndiga, faktiskt. Men jag ORKAR inte traska ner och traska upp. Det är väl det som skiljer mig från en lyckad person utan bitterhet. Eller liv.
Det värsta är att jag kände mig lättad för att vår barnvagn står här i lägenheten. Jag vill absolut inte bli angiven till onde hyresvärdsbolaget (ser du - jag sade INGET namn alls. Och jag underströk att det är den juridiska personen som jag fruktar, inte någon nu levande eller avliden person. Duktig kicka, I am. Fast learner.) och bli uppsagd på den grunden (också). (They can take my life but they can never take my frrrreedum - eller oooops, det var kanske det de gjorde...) Hade jag inte varit så jävla feg och strykrädd så hade jag burit ner barnvagnen för alla trapporna och ställt den där bara för att retas.
Jag är just hemkommen efter en middag på Taj Rasoi. Taj Rasoi och Star of India ligger grannar på Södra vägen. Inte nog med det - enligt rykte så delar de kök. Men de har helt olika menyer. Eller rättare sagt, de har precis samma saker på menyerna men de står i olika ordning. Det som är "chef's special" på det ena stället är det inte på det andra stället, för där är något heeeelt annat "chef's special". Absolut märkligast är att priserna är olika... Jag och Heinziman har naturligtvis hämtat takeawaylistorna (och oj vad vi har skrattat. HAHAHAHA, har vi sagt till varandra.) men det har liksom aldrig blivit av att vi handlat något därifrån.
"De har JÄTTEBRA mat" sade S entusiastiskt. När det kommer till mat litar jag på S. Hon har god smak. Jag har inte käkat indiskt på läääänge. Vi gick således till Taj Rasoi. Jag beställde Beef Korma. För att det stod att den hade en "kryddig gräddsås" och "indiska nötter". Man är ju liksom van vid en mild gryta med cashew, liksom. Kryddig gräddsås med indiska nötter på en indisk sylta som S säger är bra måste ju vara bättre än en normalkorma, eller hur?
Nej. In kom en inte mild, utan fullkomligt menlös, gräddsås med cashewnötter. Och inte fanns det pickles på borden heller... Och naanen smakade pannkakssmet. S kom bättre undan. Hon beställde en "Butter Chicken", som var tandoorifärgad men smakade mae mae gott.
Igår hade följande utspelat sig i det nordliga norr.
Blivande svägerskan skall på bröllop i helgen, eller om det var nästa helg.
"När skall DU gifta dig då" sade blivande svärmodern.
"Varför frågar du inte Heinz om när HAN skall gifta sig" småsnorkade blivande svägerskan. Blivande svärmodern berättade denna lustiga historia för min blivande make. Som då kände sig moraliskt förpliktigad att erkänna för sin moder hur landet låg. Modern, tillika den blivande svärmodern hade naturligtvis blivit fullkomligt över sig av... chock, sade Heinziman, jag vet inte om det skall tolkas positivt eller negativt, och hade rusat till den blivande svärfadern och sagt "HEINZ SKALL GIFTA SIG, HEINZ SKALL GIFTA SIG". Varpå den blivande svärfadern hade tittat på sin hustru och sagt:
"Vilken Heinz"
Det tyckte jag var kul. Men det kanske bara är jag. Nu väntar jag bara på ett upphetsat samtal från blivande svägerskan.
Jag har inte fått något gjort idag heller. Det är fortfarande ostädat, håret är fortfarande oklippt (men det slog mig att det förmodligen finns någon klippande norrlänning någonstans i Ume. Ibland tänker man till och reducerar sin "att-göra-lista") och jag har varken dragit igång diskmaskinen eller tvättmaskinen, köpt en ny kattlåda eller lagat lunch till imorgon. Jag är trött, trött, trött, trött och skall unna mig en folköl framför tvn, om det finns något att se.
Det finns en massa saker jag inte vill se.
Jag vill inte se Morden i Midsomer. Någonsin igen.
Jag vill inte se halvnakna män med hängbukar och strumpor i sandalerna.
Jag vill inte se tv4 sport.
Så jag väljer att låta bli. Känns lättare än att skriva en arg lapp.
tisdag 8 juli 2008
Det är inte målet som gör resan värd...
Resa Amanda jag vill...
Eller, nä, jag vill inte resa någonstans.
Men det skall jag. Jag skall alldeles strax sätta mig på ett tåg till Örebro. Och sedan skall jag åka hem igen.
MÄH - säger du - du har ju fått sovmorgon!
ÄH - säger jag - jag har fått onödigt lite på flexen.
MÄH - säger du - du kan vara effektiv på tåget.
ÄH - säger jag - eftersom jag inte kan jobba på tåget så förlorar jag massa tid.
MÄH - säger du - du kan VISST jobba på tåget, du kan läsa rapporter!
ÄH - säger jag - jag har LÄST alla rapporter. Och all ny praxis. Jag kommer istället att sitta och läsa en populärjournalistisk bok om Sovjets uppgång och fall. Tänkte att den ju ändå är något arbetsrelaterad. Jag gillar Sovjet, som du vet. I mina tankar flyr jag till min datja i den förbjudna zonen där jag odlar självlysande morötter till kvittret av de trehövdade sparvarna. Min lekamen kommer dock att vara fjättrad i SJs kupéer större delen av dagen.
Men när jag kommer hem - inshalla - så skall jag fixa och dona minsann. Jag fick just en idé. Bara inte tåget blir extrasent, för jag SKULLE varit hemma vid halv nio ikväll. Blir det senare så hinner jag inte tvätta, städa och fixa med min goda idé. Och så står det "boka annonser" på dagens agenda också.
Eller, nä, jag vill inte resa någonstans.
Men det skall jag. Jag skall alldeles strax sätta mig på ett tåg till Örebro. Och sedan skall jag åka hem igen.
MÄH - säger du - du har ju fått sovmorgon!
ÄH - säger jag - jag har fått onödigt lite på flexen.
MÄH - säger du - du kan vara effektiv på tåget.
ÄH - säger jag - eftersom jag inte kan jobba på tåget så förlorar jag massa tid.
MÄH - säger du - du kan VISST jobba på tåget, du kan läsa rapporter!
ÄH - säger jag - jag har LÄST alla rapporter. Och all ny praxis. Jag kommer istället att sitta och läsa en populärjournalistisk bok om Sovjets uppgång och fall. Tänkte att den ju ändå är något arbetsrelaterad. Jag gillar Sovjet, som du vet. I mina tankar flyr jag till min datja i den förbjudna zonen där jag odlar självlysande morötter till kvittret av de trehövdade sparvarna. Min lekamen kommer dock att vara fjättrad i SJs kupéer större delen av dagen.
Men när jag kommer hem - inshalla - så skall jag fixa och dona minsann. Jag fick just en idé. Bara inte tåget blir extrasent, för jag SKULLE varit hemma vid halv nio ikväll. Blir det senare så hinner jag inte tvätta, städa och fixa med min goda idé. Och så står det "boka annonser" på dagens agenda också.
måndag 7 juli 2008
Mätt
Jag kan visst ta hand om mig själv.
Jag har avslutat världens, i särklass, godaste sallad.
Stora vita bönor, två cm chili, grillad kyckling, inlagda kronärtskockor, mozzarella och oliver köptes. Ruccola, röd och grön plocksallad, Mizunasallad, landkrasse, vitlök, oregano, persilja, gräslök och vitlök skördades, allt blandades i en alldeles för stor skål i stora, härliga chunky bitar med sprinklad olivolja on top medans jag missade Durham City (otroligt bra. Om du inte har sett den - se den! Om inte standarden sänktes i detta avsnittet, alltså. För det vet jag inte så mycket om.) och alltsammans, vilket var waaaaay too much, inmundigades medans jag försökte titta på nyheterna.
Nätnyheterna är i sanning inget att hurra för. Människor som ringt till Aftonbladet och ser ledsna ut för än det ena, än det andra. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2847100.abHan ser ledsen ut för att han var tvungen att visa leg för att köpa cigg. Han blev ursinnig och hade "aldrig känt sig så förolämpad i hela sitt liv". Lyckliga, lyckliga man.
http://www.kvp.se/nyheter/1.1222156/de-hotades-i-sms-av-taxichauffor Lägg dock märke till mannen som håller i telefonen. Han ser mer nöjd än ledsen ut. De andra två ser jättejättejätteledsna ut, för de har upptäckt en sanning värre än döden. Taxi Göteborg är nämligen så mycket mer utvecklade än FRA. Inte nog med att växeln tar telefonnummer till dem som inte bokar en bil, de ser till att vidarebefordra numret till en slumpvis vald taxibil som ett par timmar därefter skickar ett hotsms. För det är ett hot när man skriver "Din jävla hönshjärna stryk skulle du fått. Har väl annat att ägna min tid. Än såna velpinnar som er. Jävla birdbrain."
Jag hade kroknat av skräck. Eller nu ljög jag. Jag hade, innerst inne, kroknat av skam över att jag skitit i att avboka den där taxin och tyckt att det kanske var lite onödigt att sno grannens taxi, samt gjort en mental note om att aldrig lämna mitt telefonnummer till den bokade taxin. Det är vad jag skulle gjort. Jag skulle i alla fall inte ringt till pressen. Om det inte rörde sig om humorsidorna, för bortsett från SJs Yxnäs-telefonutspel var detta sommarens roligaste telefonnyhet.
Undrar om även dessa hot är lika hemska. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2847084.ab. Ledsen ser han i alla fall ut, den lille Federley. Vilket han borde vara. Lika ledsen som han var i riksdagen när han pratade om sin maaaaamma. "Hoten har kommit via sms, telefon, mejl" säger Federley. Vilken tur att han då kan ta reda på vem som skickade allt sammans. Den enda som ser glad ut i dagens tidningar är Måddan. Och en bebis som skrattar hysteriskt. Nyhetstorka?
När jag stod i butiken och skulle välja min kvällsvard valde jag den halva grillade kycklingen enkom för att jag och Ellis skulle ha lite qualitytime, bara vi två. Naturligtvis kom Esther och lade sig i, men jag tror nog att Ellis uppskattade gesten. Han uppskattade i vart fall halva kycklingfilén, det halva kycklinglåret samt lite annat smått och gott som passerade hans strupe. Hoppas att det får honom att ge fan i att hålla mig vaken som han gjorde igår natt. Och att han inte spyr i Heinzimans säng. Som han gjorde i går natt.
Pajen var så djävulusiskt god, btw.
I morgon skall jag sitta på ett tåg till och från Örebro mest hela dagen. Ser inte alls fram emot det. Det enda som är bra med den lilla utflykten är att jag får anledning att gå till centralen och där kan jag hämta ut mina umebiljetter.
Tog en fika med några av da girls efter jobbet. Jag hade inte tagit med mig någon jacka till jobbet. Detta på grund av att det utlovade skyfallet kom inatt, trodde jag, när blixtarna lyste upp min sataniska katts anlete när han vägrade låta mig sova. BAH! Vädergudarna hämnades min sturskhet. Jag fick gå längs Avenyn iklädd blott en tunn, gul t-shirt medans vattnet rann nedför min rygg. Eller i vart fall så var jag rejält fuktig när jag kom hem.
Jag har ont i magen. Jag tar tillbaks. Jag KAN inte ta hand om mig själv! Antingen äter jag inte alls, eller så lassar jag i mig värsta långtradarchaffisportiornerna och så mår jag illa.
Jag har avslutat världens, i särklass, godaste sallad.
Stora vita bönor, två cm chili, grillad kyckling, inlagda kronärtskockor, mozzarella och oliver köptes. Ruccola, röd och grön plocksallad, Mizunasallad, landkrasse, vitlök, oregano, persilja, gräslök och vitlök skördades, allt blandades i en alldeles för stor skål i stora, härliga chunky bitar med sprinklad olivolja on top medans jag missade Durham City (otroligt bra. Om du inte har sett den - se den! Om inte standarden sänktes i detta avsnittet, alltså. För det vet jag inte så mycket om.) och alltsammans, vilket var waaaaay too much, inmundigades medans jag försökte titta på nyheterna.
Nätnyheterna är i sanning inget att hurra för. Människor som ringt till Aftonbladet och ser ledsna ut för än det ena, än det andra. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2847100.abHan ser ledsen ut för att han var tvungen att visa leg för att köpa cigg. Han blev ursinnig och hade "aldrig känt sig så förolämpad i hela sitt liv". Lyckliga, lyckliga man.
http://www.kvp.se/nyheter/1.1222156/de-hotades-i-sms-av-taxichauffor Lägg dock märke till mannen som håller i telefonen. Han ser mer nöjd än ledsen ut. De andra två ser jättejättejätteledsna ut, för de har upptäckt en sanning värre än döden. Taxi Göteborg är nämligen så mycket mer utvecklade än FRA. Inte nog med att växeln tar telefonnummer till dem som inte bokar en bil, de ser till att vidarebefordra numret till en slumpvis vald taxibil som ett par timmar därefter skickar ett hotsms. För det är ett hot när man skriver "Din jävla hönshjärna stryk skulle du fått. Har väl annat att ägna min tid. Än såna velpinnar som er. Jävla birdbrain."
Jag hade kroknat av skräck. Eller nu ljög jag. Jag hade, innerst inne, kroknat av skam över att jag skitit i att avboka den där taxin och tyckt att det kanske var lite onödigt att sno grannens taxi, samt gjort en mental note om att aldrig lämna mitt telefonnummer till den bokade taxin. Det är vad jag skulle gjort. Jag skulle i alla fall inte ringt till pressen. Om det inte rörde sig om humorsidorna, för bortsett från SJs Yxnäs-telefonutspel var detta sommarens roligaste telefonnyhet.
Undrar om även dessa hot är lika hemska. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2847084.ab. Ledsen ser han i alla fall ut, den lille Federley. Vilket han borde vara. Lika ledsen som han var i riksdagen när han pratade om sin maaaaamma. "Hoten har kommit via sms, telefon, mejl" säger Federley. Vilken tur att han då kan ta reda på vem som skickade allt sammans. Den enda som ser glad ut i dagens tidningar är Måddan. Och en bebis som skrattar hysteriskt. Nyhetstorka?
När jag stod i butiken och skulle välja min kvällsvard valde jag den halva grillade kycklingen enkom för att jag och Ellis skulle ha lite qualitytime, bara vi två. Naturligtvis kom Esther och lade sig i, men jag tror nog att Ellis uppskattade gesten. Han uppskattade i vart fall halva kycklingfilén, det halva kycklinglåret samt lite annat smått och gott som passerade hans strupe. Hoppas att det får honom att ge fan i att hålla mig vaken som han gjorde igår natt. Och att han inte spyr i Heinzimans säng. Som han gjorde i går natt.
Pajen var så djävulusiskt god, btw.
I morgon skall jag sitta på ett tåg till och från Örebro mest hela dagen. Ser inte alls fram emot det. Det enda som är bra med den lilla utflykten är att jag får anledning att gå till centralen och där kan jag hämta ut mina umebiljetter.
Tog en fika med några av da girls efter jobbet. Jag hade inte tagit med mig någon jacka till jobbet. Detta på grund av att det utlovade skyfallet kom inatt, trodde jag, när blixtarna lyste upp min sataniska katts anlete när han vägrade låta mig sova. BAH! Vädergudarna hämnades min sturskhet. Jag fick gå längs Avenyn iklädd blott en tunn, gul t-shirt medans vattnet rann nedför min rygg. Eller i vart fall så var jag rejält fuktig när jag kom hem.
Jag har ont i magen. Jag tar tillbaks. Jag KAN inte ta hand om mig själv! Antingen äter jag inte alls, eller så lassar jag i mig värsta långtradarchaffisportiornerna och så mår jag illa.
söndag 6 juli 2008
I fuckin made it!
Jepp.
Några justeringar dock.
Min paj innehåller även smultron, may I add. När jag var liten sade min farmor att det inte gick att göra paj på jordgubbar. Det kom jag ihåg. Jag mindes dock inte varför. Jag antog att det var för att min farmor var skruvad på något sätt. Det var hon inte. Så, JAG kallar det för paj, en annan människa kanske skulle säga "jordgubbskräm i deg".
Min wok (eller "wooook") blev mulitkulti. Det visade sig att jag inte hade någon matolja, jag fick fräsa chilin och vitlöken i... olivolja. Och hälla olivolja på nudlarna. Hittade lite sesamolja i skåpet dock så lite asiatiskt blir det likväl. Dessutom åt jag lite förmycket nu ikväll så jag får en liiiiten lunch i morgon. Alla mina lunchlådor ligger på jobbet så det blir förpackat i en plastpåse. Exklusivt och effektivt.
Pester har käkat p-pillerspikad färs.
Anmälningarna är iväg!
Jag har dessutom tömt en diskmaskin och börjat fylla på igen.
Är du inte liiiiite impad, så säg?
Några justeringar dock.
Min paj innehåller även smultron, may I add. När jag var liten sade min farmor att det inte gick att göra paj på jordgubbar. Det kom jag ihåg. Jag mindes dock inte varför. Jag antog att det var för att min farmor var skruvad på något sätt. Det var hon inte. Så, JAG kallar det för paj, en annan människa kanske skulle säga "jordgubbskräm i deg".
Min wok (eller "wooook") blev mulitkulti. Det visade sig att jag inte hade någon matolja, jag fick fräsa chilin och vitlöken i... olivolja. Och hälla olivolja på nudlarna. Hittade lite sesamolja i skåpet dock så lite asiatiskt blir det likväl. Dessutom åt jag lite förmycket nu ikväll så jag får en liiiiten lunch i morgon. Alla mina lunchlådor ligger på jobbet så det blir förpackat i en plastpåse. Exklusivt och effektivt.
Pester har käkat p-pillerspikad färs.
Anmälningarna är iväg!
Jag har dessutom tömt en diskmaskin och börjat fylla på igen.
Är du inte liiiiite impad, så säg?
En spillra av en människa
Heinziman har rätt - jag är fullkomligt inkapabel att ta hand om mig själv.
I morse så vaknade jag vid åtta. Bestämde mig för att somna om. Om man nu är barnlös så är man. Det är tyst på morgonen, ingen skall ha gröt och jag får sova om jag vill sova. Då skall jag sova.
Om inte Ellis vill annorlunda, och det vill han, emedan min tjocka buffliga dampkatt, som tycks hata min son, nu verkar förgås i hans frånvaro. Katten är dampigare än någonsin. Det kan ju i och för sig-- FAN NU KLÖSER HAN PÅ BARNVAGNEN, hang on-- det kan ju i och för sig vara Heinziman han saknar också, vad vet jag. Men han började vråla klockan åtta och hoppa på dörrhandtaget och bete sig så extremdampigt att jag var nära att strunta i att betala femhundra spänn till veterinären och göra processen kort alldeles själv. Som tur var var jag alltför trött för att göra någotdera. Jag blockade mig själv mentalt och försökte somna.
Lyckades jag? Nja.
Eftersom Ellis var psykotisk och Esther lika så och Emma inte fanns i mitt ansikte så började jag ana oråd. Hade Emma fått en hjärtattack och dött? Låg hon någonstans med huvudet fastklämt i en plastpåse och höll på att kvävas till döds - var det DÄRFÖR de andra två betedde sig illa? Egentligen vore det mer logiskt. Både Ellis och Esther hyser ju öppna antipatier för min son.
Masade mig upp och började leta efter min gamla honkatt. My pride and joy. Min bästa polare. Min favvohårboll. Klockan åtta söndagen den 6 juli skulle vara förevigt etsat i mitt sinne - det skulle vara tidpunkten då jag låtit min gullegumma försmäkta i en tvättmaskin som råkat stänga sig själv....
"EEEEEEEEEEMMA" ropade jag och gick mellan rummen. Ingen Pemma syntes till. Mitt hjärta bankade. Hon var borta. Hon var död. Och det var mitt fel.
"EEEEEEEEMMA" ropade jag. "Emmaemmaemmaemma, var ÄR du tjejan"
Ingen Emma kom fram. Hade jag sett henne igårkväll efter jag kom hem? Ja. Var alla fönster spärrade från insidan? Ja. Var dörren låst, så att det inte var så att Ellis öppnat dörren, gått på promenix tillsammans med Emma, tröttnat och gått hem och Emma hade inte hunnit in innan någon välmenande granne stängt dörren? Ja. Var hon i någon garderob? Nej. VAR ÄR PEMMA?
I Klantons säng. Djupt deprimerad.
Så jag lullade runt i lägenheten i nattlinne ackompanjerad av tre deppiga och neurotiska katter. Jag visste att jag var tvungen att ta mig i kragen. Brussla tansingarna. Få på mig kläder. Jag ställde mig på vågen innan jag skulle ta mig i kragen. Jag hade gått upp ett kilo.
Jag rasade ner i soffan och kollade på ytterligare ett avsnitt av någon dålig sitcom på trean. Jag skulle till lotten... Vid halv elva började det bli akut. Då drog jag av mig nattlinnet, tänkte att jag skiter i duschen eftersom jag ju ändå skulle jorda ner mig, borstade gaddarna och kände att jag var hungrig. Inte lite lätt hungrig. Jag var H.U.N.G.R.I.G.
Men skafferiet var tomt. Tog en kopp kaffe och kände mig gråtfärdig. Kaffet var dessutom alldeles för varmt.
Vid tolv satte jag mig i bilen. Den där cykelturen jag planerat - glöm den. HUNGRIG. Tänkte att jag kör in till Preem. Färdigmacka. Typ BLT. Och lite köpekaffe. Kunde vara nice att börja en hård odaldag med en juste och kaloririk brunch, tänkte jag.
Det fanns inga mackor på Preem så jag sket i kaffet också.
Uppe på lotten stod en man med blomsterkrans i håret. I ett partytält.
"hejhej" sade jag glatt och hastade förbi, och förbannade min otur. Jag hade planerat att få lite sol på min likbleka torso. Jag behöver lite sol på min likbleka torso. Det finns dock inte en chans att jag visar min likbleka torsos alla valkar för en jubilar och hans säkert tjugi gäster som partade tio meter ifrån min lott.
Jag var HUNGRIG så jag åt lite jordgubbar och ett par sugersnaps. Sugersnaps är, som du vet, ett mer fancyschmancy namn på sockerärtor. Det fanns ganska gott om sockerärtor.
Jubilaren har hjälpt mig med att trimma min gång ett gäng gånger. Jubilaren är snäll. Jag funderade på hur jag, iklädd Haglöfsshorts och ett alltför litet linne, smutsigt hår i tofs och fullkomligt osminkad och lite lätt stinkande, skulle kunna framföra mina gratulationer till vad det nu vara månde. Det var ett olösligt problem så jag gick på mina ogräs med frenesi.
Då kom jubilaren och sade att han skulle känna sig hedrad om jag ville vara med och dela hans 75årsjubilarande. Jupp. Hedrad var ordet han använde. Hela min själ skrek "nejnejenejNJET4fucksake, NEJ", men mina läppar sade "JA", för hur kan man säga nej till någon som skulle känna sig HEDRAD av ens närvaro? och vips stod jag i ett partytält med massa folk som jag inte kände.
Jag tackar min odlande lottengranne. Min odlande lottengranne fyllde mig med soppa till förrätt där ingredienserna kom från egen odling. Därefter en fantastisk potatissallad med sugersnaps, rädisor och ärtor, allt utom den lilla gnutta wasabi som gjorde den extra fantastisk, var home made, dessutom en massa röror, getost, grillspett, och då snackar vi en sort med sataykyckling, en sort med kött och en sort med grönsaker samt grönsallad. Tomaterna och paprikan var köpta, erkände värdinnan lite generat. Därefter var det honungsmelon och röda vinbär. Sedan kom kaffet och tårtan. Till detta kunde jag, om jag hade velat, dricka ofantliga mängder alkohol, emedan det trugades och bjöds, men jag körde ju bil.
Jag tillfrågades om vart Klanton var och jag fick tillstå att jag sänt iväg honom med fadern. Tanterna suckade djupt av medlidande. Farbröderna såg på mig oförstående. De andra småbarnsmödrarna spärrade upp ögonen av avundsjuka. De andra småbarnsfäderna tog sig en snaps.
Jag ursäktade mig efter två timmar och började jobba frenetiskt, ty regnet var på väg trodde jag. Jag plockade jordgubbar, vinbär, krusbär, jag plockade sugersnaps, gräslök, ruccola och andra salladssorter. Jag rensade, jag sådde mer ruccola, dill och plocksallad. Solen kom fram och gassade så jag drog fram slangen och jag vattnade. Jag hittade två nyckelpigor som jag satte på mina kronärtskockor, och de tycktes låta sig väl smaka av de äckliga lössen. Efter en kvart såg jag dock inte till nyckelpigorna något mer så jag duschade kronärtskockorna så noga jag kunde. Visserligen lär ju de där äckliga jävla lössen hitta upp igen, men med lite tur kanske någon av dem drunknade.
Kom hem och blev åter apatisk. Jag SKALL dock ikväll:
1. Göra fruktpaj. Med jordgubbar, röda och svarta vinbär samt krusbär. Ingen aning om hur en dylik paj smakar, och har heller ingen aning om vem som skall äta den. Jag får ta med den till jobbet i morgon. Mitt barn och min sambo är definitivt inte mottagare av denna delikatess. Men vad skall jag annars göra? Det är för små mängder att frysa in och jag orkar inte koka en liten burk med sylt... Ah, jag kanske framstår som en trevlig medarbetare med min lilla paj...
2. Göra en fantastisk wook med lammfärs, koriander, chili, vitlök, sugersnaps, gräslök och lök. Eventuellt fuskar jag lite och sätter i lite köpetomat också. Och limen har jag inte heller odlat själv. Ej heller risnudlarna. Men basen, stommen, i det hela kommer att vara egenproducerat. Jag hade tänkt att jag skulle göra en ljummen sallad med mina olika salladssorter, sockerärtorna och lammfärsen och en squash, men sqashen var inte riktigt, riktigt klar. Så min tanke var att jag skulle köpa en squash. Men jag glömde det.
3. Ge Pester en liten bit lammfärs med p-piller i. Det var ju hela anledningen till att jag överhuvudtaget kom på att jag skulle peta i mig någonting idag. Esther måste ha sitt piller.
4. Fylla i en anmälningsblankett till septemberutställningen för Pester. Jag har fått påminnelser. Inte en gång. Tusen.
Därefter måste jag sova, tidigt. Även om inte Heinziman är här och leder mig till sängs. Bilen står på gatan (thank U alla turister och Partillecupare) och måste flyttas innan klockan åtta i morgon.
Jag förmodar att jag kommer att ha energin till att... KANSKE ge Pester hennes piller. Vi får se. Jag skall NU gå och rensa bären. Tamejffan, jag skall klara alla tre punkter! Du skall få se! Jag behöver inte någon Heinziman eller något barn för att klara att föra ett drägligt liv! Närå. Watch me go!
(Och i morgon får en av mina väninnor barn. Med planerat snitt, därav att jag vet. Jag är lite förväntansfull.)
I morse så vaknade jag vid åtta. Bestämde mig för att somna om. Om man nu är barnlös så är man. Det är tyst på morgonen, ingen skall ha gröt och jag får sova om jag vill sova. Då skall jag sova.
Om inte Ellis vill annorlunda, och det vill han, emedan min tjocka buffliga dampkatt, som tycks hata min son, nu verkar förgås i hans frånvaro. Katten är dampigare än någonsin. Det kan ju i och för sig-- FAN NU KLÖSER HAN PÅ BARNVAGNEN, hang on-- det kan ju i och för sig vara Heinziman han saknar också, vad vet jag. Men han började vråla klockan åtta och hoppa på dörrhandtaget och bete sig så extremdampigt att jag var nära att strunta i att betala femhundra spänn till veterinären och göra processen kort alldeles själv. Som tur var var jag alltför trött för att göra någotdera. Jag blockade mig själv mentalt och försökte somna.
Lyckades jag? Nja.
Eftersom Ellis var psykotisk och Esther lika så och Emma inte fanns i mitt ansikte så började jag ana oråd. Hade Emma fått en hjärtattack och dött? Låg hon någonstans med huvudet fastklämt i en plastpåse och höll på att kvävas till döds - var det DÄRFÖR de andra två betedde sig illa? Egentligen vore det mer logiskt. Både Ellis och Esther hyser ju öppna antipatier för min son.
Masade mig upp och började leta efter min gamla honkatt. My pride and joy. Min bästa polare. Min favvohårboll. Klockan åtta söndagen den 6 juli skulle vara förevigt etsat i mitt sinne - det skulle vara tidpunkten då jag låtit min gullegumma försmäkta i en tvättmaskin som råkat stänga sig själv....
"EEEEEEEEEEMMA" ropade jag och gick mellan rummen. Ingen Pemma syntes till. Mitt hjärta bankade. Hon var borta. Hon var död. Och det var mitt fel.
"EEEEEEEEMMA" ropade jag. "Emmaemmaemmaemma, var ÄR du tjejan"
Ingen Emma kom fram. Hade jag sett henne igårkväll efter jag kom hem? Ja. Var alla fönster spärrade från insidan? Ja. Var dörren låst, så att det inte var så att Ellis öppnat dörren, gått på promenix tillsammans med Emma, tröttnat och gått hem och Emma hade inte hunnit in innan någon välmenande granne stängt dörren? Ja. Var hon i någon garderob? Nej. VAR ÄR PEMMA?
I Klantons säng. Djupt deprimerad.
Så jag lullade runt i lägenheten i nattlinne ackompanjerad av tre deppiga och neurotiska katter. Jag visste att jag var tvungen att ta mig i kragen. Brussla tansingarna. Få på mig kläder. Jag ställde mig på vågen innan jag skulle ta mig i kragen. Jag hade gått upp ett kilo.
Jag rasade ner i soffan och kollade på ytterligare ett avsnitt av någon dålig sitcom på trean. Jag skulle till lotten... Vid halv elva började det bli akut. Då drog jag av mig nattlinnet, tänkte att jag skiter i duschen eftersom jag ju ändå skulle jorda ner mig, borstade gaddarna och kände att jag var hungrig. Inte lite lätt hungrig. Jag var H.U.N.G.R.I.G.
Men skafferiet var tomt. Tog en kopp kaffe och kände mig gråtfärdig. Kaffet var dessutom alldeles för varmt.
Vid tolv satte jag mig i bilen. Den där cykelturen jag planerat - glöm den. HUNGRIG. Tänkte att jag kör in till Preem. Färdigmacka. Typ BLT. Och lite köpekaffe. Kunde vara nice att börja en hård odaldag med en juste och kaloririk brunch, tänkte jag.
Det fanns inga mackor på Preem så jag sket i kaffet också.
Uppe på lotten stod en man med blomsterkrans i håret. I ett partytält.
"hejhej" sade jag glatt och hastade förbi, och förbannade min otur. Jag hade planerat att få lite sol på min likbleka torso. Jag behöver lite sol på min likbleka torso. Det finns dock inte en chans att jag visar min likbleka torsos alla valkar för en jubilar och hans säkert tjugi gäster som partade tio meter ifrån min lott.
Jag var HUNGRIG så jag åt lite jordgubbar och ett par sugersnaps. Sugersnaps är, som du vet, ett mer fancyschmancy namn på sockerärtor. Det fanns ganska gott om sockerärtor.
Jubilaren har hjälpt mig med att trimma min gång ett gäng gånger. Jubilaren är snäll. Jag funderade på hur jag, iklädd Haglöfsshorts och ett alltför litet linne, smutsigt hår i tofs och fullkomligt osminkad och lite lätt stinkande, skulle kunna framföra mina gratulationer till vad det nu vara månde. Det var ett olösligt problem så jag gick på mina ogräs med frenesi.
Då kom jubilaren och sade att han skulle känna sig hedrad om jag ville vara med och dela hans 75årsjubilarande. Jupp. Hedrad var ordet han använde. Hela min själ skrek "nejnejenejNJET4fucksake, NEJ", men mina läppar sade "JA", för hur kan man säga nej till någon som skulle känna sig HEDRAD av ens närvaro? och vips stod jag i ett partytält med massa folk som jag inte kände.
Jag tackar min odlande lottengranne. Min odlande lottengranne fyllde mig med soppa till förrätt där ingredienserna kom från egen odling. Därefter en fantastisk potatissallad med sugersnaps, rädisor och ärtor, allt utom den lilla gnutta wasabi som gjorde den extra fantastisk, var home made, dessutom en massa röror, getost, grillspett, och då snackar vi en sort med sataykyckling, en sort med kött och en sort med grönsaker samt grönsallad. Tomaterna och paprikan var köpta, erkände värdinnan lite generat. Därefter var det honungsmelon och röda vinbär. Sedan kom kaffet och tårtan. Till detta kunde jag, om jag hade velat, dricka ofantliga mängder alkohol, emedan det trugades och bjöds, men jag körde ju bil.
Jag tillfrågades om vart Klanton var och jag fick tillstå att jag sänt iväg honom med fadern. Tanterna suckade djupt av medlidande. Farbröderna såg på mig oförstående. De andra småbarnsmödrarna spärrade upp ögonen av avundsjuka. De andra småbarnsfäderna tog sig en snaps.
Jag ursäktade mig efter två timmar och började jobba frenetiskt, ty regnet var på väg trodde jag. Jag plockade jordgubbar, vinbär, krusbär, jag plockade sugersnaps, gräslök, ruccola och andra salladssorter. Jag rensade, jag sådde mer ruccola, dill och plocksallad. Solen kom fram och gassade så jag drog fram slangen och jag vattnade. Jag hittade två nyckelpigor som jag satte på mina kronärtskockor, och de tycktes låta sig väl smaka av de äckliga lössen. Efter en kvart såg jag dock inte till nyckelpigorna något mer så jag duschade kronärtskockorna så noga jag kunde. Visserligen lär ju de där äckliga jävla lössen hitta upp igen, men med lite tur kanske någon av dem drunknade.
Kom hem och blev åter apatisk. Jag SKALL dock ikväll:
1. Göra fruktpaj. Med jordgubbar, röda och svarta vinbär samt krusbär. Ingen aning om hur en dylik paj smakar, och har heller ingen aning om vem som skall äta den. Jag får ta med den till jobbet i morgon. Mitt barn och min sambo är definitivt inte mottagare av denna delikatess. Men vad skall jag annars göra? Det är för små mängder att frysa in och jag orkar inte koka en liten burk med sylt... Ah, jag kanske framstår som en trevlig medarbetare med min lilla paj...
2. Göra en fantastisk wook med lammfärs, koriander, chili, vitlök, sugersnaps, gräslök och lök. Eventuellt fuskar jag lite och sätter i lite köpetomat också. Och limen har jag inte heller odlat själv. Ej heller risnudlarna. Men basen, stommen, i det hela kommer att vara egenproducerat. Jag hade tänkt att jag skulle göra en ljummen sallad med mina olika salladssorter, sockerärtorna och lammfärsen och en squash, men sqashen var inte riktigt, riktigt klar. Så min tanke var att jag skulle köpa en squash. Men jag glömde det.
3. Ge Pester en liten bit lammfärs med p-piller i. Det var ju hela anledningen till att jag överhuvudtaget kom på att jag skulle peta i mig någonting idag. Esther måste ha sitt piller.
4. Fylla i en anmälningsblankett till septemberutställningen för Pester. Jag har fått påminnelser. Inte en gång. Tusen.
Därefter måste jag sova, tidigt. Även om inte Heinziman är här och leder mig till sängs. Bilen står på gatan (thank U alla turister och Partillecupare) och måste flyttas innan klockan åtta i morgon.
Jag förmodar att jag kommer att ha energin till att... KANSKE ge Pester hennes piller. Vi får se. Jag skall NU gå och rensa bären. Tamejffan, jag skall klara alla tre punkter! Du skall få se! Jag behöver inte någon Heinziman eller något barn för att klara att föra ett drägligt liv! Närå. Watch me go!
(Och i morgon får en av mina väninnor barn. Med planerat snitt, därav att jag vet. Jag är lite förväntansfull.)
lördag 5 juli 2008
Krossade drömmar och grusade planer
Det blev ju inte riktigt som planerat, kan man säga.
Jag vaknade vid åtta i morse och var smärtsamt medveten om att jag behövde mer sömn. Solen gassade in på stackars lilla jag som ju led av en förgiftningsåkomma. Vad göra? Den enda delen av sängen som inte var begjuten av den där jävla jättelampans varma strålning var längs upp vid huvuddelen av sängen. Jag kravlade dit och lade mig tvärs över sängen (med mina fötter på Heinzimans kudde. Moahahaha...) och pressade mig mot väggen, förvissad om att jag alldeles strax skulle dö av överhettning. Trots manövern så fick jag massa sol på mina fötter. Frenetiskt försökte jag somna om. Lyckades sådär. Vid tolv darrade jag upp.
Det är bara jag och den absoluta kärnfamiljen kvar här hemma. Och så Esther, naturligtvis.
Tyst är det.
Jag borde kunnat sova.
Alla dessa spruckna planer. Alla grusade förväntningar.
Jag skulle inte alls svettas runt på stan idag. Jag skulle vara sådär bra som bara jag kan vara och jag skulle inte gå upp i limningen för att de kör den där Partillecupgrejjen utanför fönstret och tutar i sina förbannade tutor hela tiden.
Jag har extremt stor förståelse för alla de barnfamiljer som beslutar sig för att en gång om året åka till den stora staden. Jag har förståelse för att de under denna dag har svårt att hitta i trafiken och alltså kör som idioter, alldeles för långsamt och att de svänger hej vilt och hastigt och jag har nästan förståelse för att de inte förstår eller respekterar de turordningsregler som inofficiellt gäller på parkeringen. Jag har förståelse för att de vimsar runt som yra höns och att de frågar efter Liseberg när de står framför huvudentrén. Jag har förståelse för att de tar tusen år på sig att välja glassorter till barnen fast de redan står i kassan på 7elven då pappa skall köpa snus. Vad jag inte har förståelse för är att de ALLTID MÅSTE VARA FUNDAMENTALT I VÄGEN!
Okej - du har fyra ungar och du vill titta på menyn på en grekisk krog som ligger vid en smal trottoar. SAMLA DIN FLOCK! LÅT MIG PASSERA!
Okej - du tycker att det är spännande att strosa runt på gatorna och insupa den goa göttebossatmosfären - MEN MÅSTE NI GÅ I BREDD MED SNIGELHASTIGHET? LÅT MIG PASSERA!
Okej - du tycker att utbudet på Konsum Avenyn är fantastiskt exotiskt i jämförelse med utbudet på Konsum Stortorget i Öxabäck, MEN MÅSTE HELA FAMILJEN BLOCKERA HELA GRÖNSAKSAVDELNINGEN! Jag vill ha TOMATER!
När det slumpar sig så att det är Partille Cup och hela stan är invaderad av massa småglin i färgglada tröjor och pubbesvettlukt SAMTIDIGT som Bruce Springsteen invaderar staden med sina miljarders anhängare (som också är ivägen, men de är oftast vuxna och klungar sig på alla uteserveringar och är inte lika mycket IVÄGEN) SAMTIDIGT som jag är extremt trött och bakis så är det SISTA jag vill att slå ner små söta barn med mina Konsumkassar för att få komma in i min port.
Na, ja... Jag har i alla fall lyckats inta en superb macka på Grill El Mundo tillsammans med min gamla väninna som har nästan samma förnamn som mig. Hennes make har exakt samma namn som Heinziman. Så snart har jag och väninnan nästan samma för och efternamn och är gifta med samma man. Eller i alla fall nästan.
(S åt en räksallad med glasnudlar. Den överträffade min kycklingmacka. Rekommenderas!)
(Och - vill du höra något syndigt? Jag drack ÖL till min mat. Fy mig. Men jävlar vad gott det var med en kall öl i en varm sol och med trevligt sällskap!)
Jag har just satt på ugnen i syfte att värma några revben som jag tvivlar på att jag kommer ha ork att äta innan jag somnar med näsan i Coleslawen. Har jag städat? Har jag rensat på lotten? Har jag plockat undan?
Men i morgon, då jävlar!
Jag vaknade vid åtta i morse och var smärtsamt medveten om att jag behövde mer sömn. Solen gassade in på stackars lilla jag som ju led av en förgiftningsåkomma. Vad göra? Den enda delen av sängen som inte var begjuten av den där jävla jättelampans varma strålning var längs upp vid huvuddelen av sängen. Jag kravlade dit och lade mig tvärs över sängen (med mina fötter på Heinzimans kudde. Moahahaha...) och pressade mig mot väggen, förvissad om att jag alldeles strax skulle dö av överhettning. Trots manövern så fick jag massa sol på mina fötter. Frenetiskt försökte jag somna om. Lyckades sådär. Vid tolv darrade jag upp.
Det är bara jag och den absoluta kärnfamiljen kvar här hemma. Och så Esther, naturligtvis.
Tyst är det.
Jag borde kunnat sova.
Alla dessa spruckna planer. Alla grusade förväntningar.
Jag skulle inte alls svettas runt på stan idag. Jag skulle vara sådär bra som bara jag kan vara och jag skulle inte gå upp i limningen för att de kör den där Partillecupgrejjen utanför fönstret och tutar i sina förbannade tutor hela tiden.
Jag har extremt stor förståelse för alla de barnfamiljer som beslutar sig för att en gång om året åka till den stora staden. Jag har förståelse för att de under denna dag har svårt att hitta i trafiken och alltså kör som idioter, alldeles för långsamt och att de svänger hej vilt och hastigt och jag har nästan förståelse för att de inte förstår eller respekterar de turordningsregler som inofficiellt gäller på parkeringen. Jag har förståelse för att de vimsar runt som yra höns och att de frågar efter Liseberg när de står framför huvudentrén. Jag har förståelse för att de tar tusen år på sig att välja glassorter till barnen fast de redan står i kassan på 7elven då pappa skall köpa snus. Vad jag inte har förståelse för är att de ALLTID MÅSTE VARA FUNDAMENTALT I VÄGEN!
Okej - du har fyra ungar och du vill titta på menyn på en grekisk krog som ligger vid en smal trottoar. SAMLA DIN FLOCK! LÅT MIG PASSERA!
Okej - du tycker att det är spännande att strosa runt på gatorna och insupa den goa göttebossatmosfären - MEN MÅSTE NI GÅ I BREDD MED SNIGELHASTIGHET? LÅT MIG PASSERA!
Okej - du tycker att utbudet på Konsum Avenyn är fantastiskt exotiskt i jämförelse med utbudet på Konsum Stortorget i Öxabäck, MEN MÅSTE HELA FAMILJEN BLOCKERA HELA GRÖNSAKSAVDELNINGEN! Jag vill ha TOMATER!
När det slumpar sig så att det är Partille Cup och hela stan är invaderad av massa småglin i färgglada tröjor och pubbesvettlukt SAMTIDIGT som Bruce Springsteen invaderar staden med sina miljarders anhängare (som också är ivägen, men de är oftast vuxna och klungar sig på alla uteserveringar och är inte lika mycket IVÄGEN) SAMTIDIGT som jag är extremt trött och bakis så är det SISTA jag vill att slå ner små söta barn med mina Konsumkassar för att få komma in i min port.
Na, ja... Jag har i alla fall lyckats inta en superb macka på Grill El Mundo tillsammans med min gamla väninna som har nästan samma förnamn som mig. Hennes make har exakt samma namn som Heinziman. Så snart har jag och väninnan nästan samma för och efternamn och är gifta med samma man. Eller i alla fall nästan.
(S åt en räksallad med glasnudlar. Den överträffade min kycklingmacka. Rekommenderas!)
(Och - vill du höra något syndigt? Jag drack ÖL till min mat. Fy mig. Men jävlar vad gott det var med en kall öl i en varm sol och med trevligt sällskap!)
Jag har just satt på ugnen i syfte att värma några revben som jag tvivlar på att jag kommer ha ork att äta innan jag somnar med näsan i Coleslawen. Har jag städat? Har jag rensat på lotten? Har jag plockat undan?
Men i morgon, då jävlar!
POST möhippa
edit 080707 - naturligtvis är det POST möhippa. Men jag var ju faktiskt inte nykter!
Tack flickor!!!
Skulle eg skriva massa om min arla morgonstund mot flygplatsen, 40 judiska amerikaner och drama på personalmöte. Men istället nöjer jag mig med att konstatera att jag verkligen, verkligen, verkligen (överanvänder ordet verkligen) uppskattar att jag har er!
Och att jag ser fram emot att gifta mig.
Nu skall jag ta Emma under armen och så skall jag soooova. Och INGEN kommer att väcka mig.
Tack flickor!!!
Skulle eg skriva massa om min arla morgonstund mot flygplatsen, 40 judiska amerikaner och drama på personalmöte. Men istället nöjer jag mig med att konstatera att jag verkligen, verkligen, verkligen (överanvänder ordet verkligen) uppskattar att jag har er!
Och att jag ser fram emot att gifta mig.
Nu skall jag ta Emma under armen och så skall jag soooova. Och INGEN kommer att väcka mig.
tisdag 1 juli 2008
Bussigt!
Busschaffissarna i den stora staden strejkar. I den lilla staden tuffar de vidare, över pensiosar och barnvagnar, refuger och väntande.
Om busschaffissarna hade strejkat här hade jag känt mig lite säkrare. Helt ärligt.
Jag menar, för TRANSPORTENS skull skulle det inte göra någon större skillnad. Sist gång familjen Bra åkte buss var i... när var det? Lördags, var det, både när vi skulle till och när vi skulle från Lindholmen. Jag vill inte vara neggo. 50% av gångerna vi åkte buss i lördags så funkade det hyfsat. Bussen var bara tio minuter sen, men vi fick åka med, det luktade lite skumt, men den började inte brinna, bussen, och vi lyckades ha balans på vagnen trots den ryckiga körningen.
Värre var det när vi skulle hem, men en säck fylld av två gigantiska kuddar som snart skulle bli vin- och jordgubbsfläckiga (fast det visste de inte då) samt en full barnvagn och en ickehandikapp- (läs "barnvagns-") anpassad buss.
Bussen var gigantiskt lång. Och tio minuter försenad. Men det fanns redan en barnvagn på den samt ett par papplådefraktande kineser. Så vi baxade på vagnen i en av de andra ingångarna. Ja, vagnen var ganska stor i förhållande till ytan, men jag har sett värre.
"Awoiwauwo" hördes, argt som satan, från förarhytten.
"Ursäkta" sade jag, som var på väg fram för att stämpla och trodde att killen trodde att jag inte tänkte göra rätt för mig och min lilla familj. Å andra sidan vill jag inte att min pride and joy skall rasa rätt i bussgolvet när den ryckiga färden startar.
"Awoiwauwo" sade chaffisen, högre.
"Jag skall stämpla" sade jag muntert, för jag tänkte att med ett käckt humör kan man komma hur långt som helst, och utan ett käckt humör kan man mycket väl bli avslängd innan resan ens börjat.
"Awoiwauwo" hördes nu rösten, och jag HADE redan stämplat. Två gånger. En gång för mig och en gång för Heinziman.
"Du får ursäkta" sade jag, skamset, "Men jag hör inte vad du säger"
"AWOIWAUWERAR" vrålade chaffisen.
Again?
"AWOUWLOCKERAR" Nu var jag pinsamt medveten om att jag var en nanosekund från att bli utslängd ur bussen för att jag kallat busschaffissen för svartskalle, eller nästintill, SAMTIDIGT som jag var en nanosekund från att bli lynchad av mina medpassagerare för att det uppenbarligen var mitt fel att bussen inte gick. Men jag förstod verkligen inte vad denna människa sade.
LOCKERAR-LOCKERAR-LOCKERAR - jag sökte mitt sinnes SAOL men innan jag hann finna det rätta svaret fick jag en mening, nästintill på svenska VRÅLAD från förarhytten:
DU BLOCKERAR VAGNEN FÅR DÄR INTE .
Eftersom jag har arbetat med tolkar från uppstickande bolag förstod jag äntligen vad mannen sade - vi fick inte ha vagnen där vi hade den och han tänkte inte köra en meter med vagnen där den stod.
Så paniskt meckade vi ut vagnen igen. Den tomma Redbullburken som låg i varukorgen rasslade in under bussen. Paraplyet rasslade iväg längs marken (men det fiskade vi upp), kuddar flög och vi hetsade svettiga mot den dörr där det fanns ett något större utrymme än det ursprungliga, där mången barnvagn fraktats förr. Kineserna baxade undan barnvagn och kartonger och folk tittade härsket på mig och innan barnvagnsbromsen var fastsatt satte chaffisen igång den mer än ryckiga färden in mot centrum. Och incidenten var ju inte ens värd att nämna.
Min kära väninna CN har världens bästa, och sanna, bussberättelse. CN är en pensionerad modell, en fullfjädrad skönhet som för sig med stil och grace värdig den primadonna hon är. När denna berättelse utspelar sig var hennes lilla black and tan King Charles inte den korpulenta åldriga dam hon är idag, utan en bedårande liten tik som alla älskade.
CN skulle hem på en fullproppad buss. Anledningen till att den var ovanligt full var att två bussar som skulle ha kommit innan den här bussen inte dykt upp. I vanliga fall så hade CN black and tan King Charlsen på armen när hon åkte kommunalt. Eftersom det inte fanns någon som helst möjlighet att hålla balansen på denna extremt ryckiga och hastiga färd fick hon sätta ner lilla Blackie på golvet.
Vid Vasaplatsen - tror jag att det var - stannade bussen för att släppa av folk. Blackie rusade ut. CN hann dock inte rusa efter innan dörrarna stängdes för det stod folk i vägen. Paniken kom eftersom hon hade ett sådant där koppel på Blackie som rullas in i en stor plastklump. Hon hade alltså bara 15 meter på sig innan Blackie skulle bli dragen efter bussen. Hon skrek.
"KÖR INTE"
Bussen startade. Några andra passagerare uppmärksammade situationen och skrek tillsammans med henne, en gubbe försökte slita upp dörrarna, men lyckades inte. Busschaffissen reagerade inte.
ALLA på bussen vrålade. Bussen hade bara åkt någon meter när chaffissen äntligen valde att stanna bussen. Blackie återbördades till CN, som nu tog upp henne på armen och resolut gick fram till föraren. Arg som ett bi. Chockad, naturligtvis.
"VAD FAN GÖR DU" ylade CN. "HÖRDE DU INTE ATT JAG SKREK ATT HUNDEN VAR UTANFÖR"
Chaffissen gjorde det mest lämpade man kan göra i en sådan situation. Särskilt om man har en arg CN att tampas med. Han ryckte på axlarna.
Därefter fräste han att bussen var sen. CN upplyste honom åter om att hennes lilla voffsing varit utanför bussen, hon inne i bussen, chaffissen hade inte observerat detta innan han valde att starta bussen FAST hon hade skrikit som en halvslaktad ko.
Chaffissen reagerade inte nämnvärt.
"DET KUNDE VARIT ETT BAAAAAAARN" skrek CN. Chaffissen fräste att hon skulle sätta sig ner i den fullbelagda bussen.
"FÖRSTÅR DU VAD JAG SÄGER TILL DIG" vrålade CN.
"Varför skulle jag inte förstå" undrade chaffissen, på dålig svenska dessutom, och efter att han nästan tagit ihjäl CNs lilla voffsing.
CN kokade av ilska. Argumenten hade liksom tagit slut. Så hon sade, och hon skäms för att hon sade det, men hon kunde liksom inte komma på något bättre.
"VAR KOMMER DU IFRÅN EGENTLIGEN" En fullkomligt... relevant fråga. Nu visade sig chaffissen dock från sin bästa sida. Han tittade på henne och gestikulerade elakt.
"Jag kommer från HELVETET" skrek han så att det ekade i hela bussen.
CN blev plötsligt kolugn.Kanske var det chaffissens fantastiska svar som gjorde det.
"I så fall tycker inte jag att du skall köra buss här i Sverige" sade hon. Och tillade "I alla fall inte 42:an till Johanneberg".
Men chaffissarnas dåliga humör och mordiska sinnelag kanske kommer av att de har alltför dålig lön (22000 hörde jag i går på nyheterna) och alltför dålig arbetsmiljö (brinnande bussar och massa folk som vill åka hit och dit i tid. Och otid). Så strejken är kanske berättigad.
Om busschaffissarna hade strejkat här hade jag känt mig lite säkrare. Helt ärligt.
Jag menar, för TRANSPORTENS skull skulle det inte göra någon större skillnad. Sist gång familjen Bra åkte buss var i... när var det? Lördags, var det, både när vi skulle till och när vi skulle från Lindholmen. Jag vill inte vara neggo. 50% av gångerna vi åkte buss i lördags så funkade det hyfsat. Bussen var bara tio minuter sen, men vi fick åka med, det luktade lite skumt, men den började inte brinna, bussen, och vi lyckades ha balans på vagnen trots den ryckiga körningen.
Värre var det när vi skulle hem, men en säck fylld av två gigantiska kuddar som snart skulle bli vin- och jordgubbsfläckiga (fast det visste de inte då) samt en full barnvagn och en ickehandikapp- (läs "barnvagns-") anpassad buss.
Bussen var gigantiskt lång. Och tio minuter försenad. Men det fanns redan en barnvagn på den samt ett par papplådefraktande kineser. Så vi baxade på vagnen i en av de andra ingångarna. Ja, vagnen var ganska stor i förhållande till ytan, men jag har sett värre.
"Awoiwauwo" hördes, argt som satan, från förarhytten.
"Ursäkta" sade jag, som var på väg fram för att stämpla och trodde att killen trodde att jag inte tänkte göra rätt för mig och min lilla familj. Å andra sidan vill jag inte att min pride and joy skall rasa rätt i bussgolvet när den ryckiga färden startar.
"Awoiwauwo" sade chaffisen, högre.
"Jag skall stämpla" sade jag muntert, för jag tänkte att med ett käckt humör kan man komma hur långt som helst, och utan ett käckt humör kan man mycket väl bli avslängd innan resan ens börjat.
"Awoiwauwo" hördes nu rösten, och jag HADE redan stämplat. Två gånger. En gång för mig och en gång för Heinziman.
"Du får ursäkta" sade jag, skamset, "Men jag hör inte vad du säger"
"AWOIWAUWERAR" vrålade chaffisen.
Again?
"AWOUWLOCKERAR" Nu var jag pinsamt medveten om att jag var en nanosekund från att bli utslängd ur bussen för att jag kallat busschaffissen för svartskalle, eller nästintill, SAMTIDIGT som jag var en nanosekund från att bli lynchad av mina medpassagerare för att det uppenbarligen var mitt fel att bussen inte gick. Men jag förstod verkligen inte vad denna människa sade.
LOCKERAR-LOCKERAR-LOCKERAR - jag sökte mitt sinnes SAOL men innan jag hann finna det rätta svaret fick jag en mening, nästintill på svenska VRÅLAD från förarhytten:
DU BLOCKERAR VAGNEN FÅR DÄR INTE .
Eftersom jag har arbetat med tolkar från uppstickande bolag förstod jag äntligen vad mannen sade - vi fick inte ha vagnen där vi hade den och han tänkte inte köra en meter med vagnen där den stod.
Så paniskt meckade vi ut vagnen igen. Den tomma Redbullburken som låg i varukorgen rasslade in under bussen. Paraplyet rasslade iväg längs marken (men det fiskade vi upp), kuddar flög och vi hetsade svettiga mot den dörr där det fanns ett något större utrymme än det ursprungliga, där mången barnvagn fraktats förr. Kineserna baxade undan barnvagn och kartonger och folk tittade härsket på mig och innan barnvagnsbromsen var fastsatt satte chaffisen igång den mer än ryckiga färden in mot centrum. Och incidenten var ju inte ens värd att nämna.
Min kära väninna CN har världens bästa, och sanna, bussberättelse. CN är en pensionerad modell, en fullfjädrad skönhet som för sig med stil och grace värdig den primadonna hon är. När denna berättelse utspelar sig var hennes lilla black and tan King Charles inte den korpulenta åldriga dam hon är idag, utan en bedårande liten tik som alla älskade.
CN skulle hem på en fullproppad buss. Anledningen till att den var ovanligt full var att två bussar som skulle ha kommit innan den här bussen inte dykt upp. I vanliga fall så hade CN black and tan King Charlsen på armen när hon åkte kommunalt. Eftersom det inte fanns någon som helst möjlighet att hålla balansen på denna extremt ryckiga och hastiga färd fick hon sätta ner lilla Blackie på golvet.
Vid Vasaplatsen - tror jag att det var - stannade bussen för att släppa av folk. Blackie rusade ut. CN hann dock inte rusa efter innan dörrarna stängdes för det stod folk i vägen. Paniken kom eftersom hon hade ett sådant där koppel på Blackie som rullas in i en stor plastklump. Hon hade alltså bara 15 meter på sig innan Blackie skulle bli dragen efter bussen. Hon skrek.
"KÖR INTE"
Bussen startade. Några andra passagerare uppmärksammade situationen och skrek tillsammans med henne, en gubbe försökte slita upp dörrarna, men lyckades inte. Busschaffissen reagerade inte.
ALLA på bussen vrålade. Bussen hade bara åkt någon meter när chaffissen äntligen valde att stanna bussen. Blackie återbördades till CN, som nu tog upp henne på armen och resolut gick fram till föraren. Arg som ett bi. Chockad, naturligtvis.
"VAD FAN GÖR DU" ylade CN. "HÖRDE DU INTE ATT JAG SKREK ATT HUNDEN VAR UTANFÖR"
Chaffissen gjorde det mest lämpade man kan göra i en sådan situation. Särskilt om man har en arg CN att tampas med. Han ryckte på axlarna.
Därefter fräste han att bussen var sen. CN upplyste honom åter om att hennes lilla voffsing varit utanför bussen, hon inne i bussen, chaffissen hade inte observerat detta innan han valde att starta bussen FAST hon hade skrikit som en halvslaktad ko.
Chaffissen reagerade inte nämnvärt.
"DET KUNDE VARIT ETT BAAAAAAARN" skrek CN. Chaffissen fräste att hon skulle sätta sig ner i den fullbelagda bussen.
"FÖRSTÅR DU VAD JAG SÄGER TILL DIG" vrålade CN.
"Varför skulle jag inte förstå" undrade chaffissen, på dålig svenska dessutom, och efter att han nästan tagit ihjäl CNs lilla voffsing.
CN kokade av ilska. Argumenten hade liksom tagit slut. Så hon sade, och hon skäms för att hon sade det, men hon kunde liksom inte komma på något bättre.
"VAR KOMMER DU IFRÅN EGENTLIGEN" En fullkomligt... relevant fråga. Nu visade sig chaffissen dock från sin bästa sida. Han tittade på henne och gestikulerade elakt.
"Jag kommer från HELVETET" skrek han så att det ekade i hela bussen.
CN blev plötsligt kolugn.Kanske var det chaffissens fantastiska svar som gjorde det.
"I så fall tycker inte jag att du skall köra buss här i Sverige" sade hon. Och tillade "I alla fall inte 42:an till Johanneberg".
Men chaffissarnas dåliga humör och mordiska sinnelag kanske kommer av att de har alltför dålig lön (22000 hörde jag i går på nyheterna) och alltför dålig arbetsmiljö (brinnande bussar och massa folk som vill åka hit och dit i tid. Och otid). Så strejken är kanske berättigad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)