Mellis 080301

Igår hade vi en enastående hemmadomare hela Melodifestivalen. Klanton var djupt involverad i kvällens evenemang.

När Nicklas Strömstedt rockade loss höll Antons ögon på att falla ihop. Mina med. Ingen av oss kunde dock somna, ty vi bländades av hans fula kavaj. Dessutom satt jag och försökte komma på vilken låt som hade snotts. Någon var det, men VILKEN? Ja, ja... Hade det inte varit för att den hamnade på jumboplats skulle väl stämningen från originalupphovsmannen talat om det för mig och kvällspressen.

Därefter började familjens lilla musikkonnosör vifta med rumpan. Av någon anledning gillade han Calaisa. Jag har inget emot Calaisa, inte heller denna gång då de framförde sin enda låt igen. Riktigt amerikansk farm-pop. Till och med hönshuset representerades i en kjol.

DiscoKaj viftade än mer med rumpan i nästa akt. Vår son förtrollades av Peter Pan och hans lilla huvud hoppade upp och ner i takt med en klensjungen Cara... nä, förlåt. Pame, Pame Mia, Pame Pame Mia, You´re the one for me...

Linda Bentzing hade liksom de där två tvillingarna on crack studerat Mikas framgångssaga noga. Så hon snodde texten till Grace Kelly och översatte den till svenska. Jag noterade dock mest att hon, som ju "attackerat" Charlotte Pirelli för att den senare bantat ner sig, var minst lika smal som Lottapotta. Jag noterade vidare att kvällens första Globenbidrag just passerat mina trumhinnor utan att jag direkt uppfattat den. Samma schlager som gjorts de senaste 30 åren. Kicki och Lotta kunde gjort den. Eller Lena Ph eller Pernilla. Eller Lasse Holm, för den delen. Lasse Holm skulle dock inte ha kunnat bära upp kläderna som Linda gjorde.

Så kom Nordman. "Häxan, hon har ingenstans att gå, när hon kommer fram till bålet... Det gör ont, men brinn ändå, du är här och du kom som en häääääxa" eller hur de nu sjöng. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga... Jag var ganska mållös. Anton var inte heller imponerad. Pontare, kom tillbaks, allt är förlåtet! Du har i alla fall scenkläder som roar.

Sibel hade lånat Carolas vindmaskin och Klanton och jag föll åter i trans. I detta lilla nummer fanns INGET som gjorde det möjligt att hålla ögonen öppna mer än ren vilja. Mellan gäspningarna konstaterade jag att det hade varit bättre om de satt vindmaskinen rakt framifrån, eller i vart fall inte fullt så mycket från höger. Det där rosa tygsjoket fladdrade inte alls snyggt utan såg mer ut som någon trasig presening som slitits bort på en vinterupptagen båt ute vid Saltholmen. Fast rosa.

Jag trodde att min son skulle gilla Fronda. Kvällens balkanflirt föll dock platt i min lille maestros sinne. Lite, lite hopp, men nä. Jag fattade inte texten heller. Tyckte killen att det var bra och trevligt att ha ett jobb, eller var han vresig och ironisk?

Så kom då det som man väntat på. Charlotte Pirelli skulle framföra sitt bidrag i DÖÖÖÖDENS grupp och krossa allt motstånd. Utan löpband. Spänningen var ooooolidlig. Charlotte kom ut i en liten trasa som hon lånat av Gladys de Pilar eller hon den där äppelkäcka i Afro Dite och hon såg ut som hon alltid gör, fast med ett uns mer Restylane i läpparna. Och min son poppade. OJ vad hans lilla rumpa svängde, knän böjdes, huvudet poppade upp och ner och ner och upp och barnet loooog.

We´ve got a winner, sade jag och Heniz. Inte min tekopp, sade jag och Heinz, men det var ju lite drag i den... Så spelade lilla Lotta en gång till. Jag och Hans tittade på varandra. "Den är ju riktigt BRA" sade vi båda med viss förvåning.

Idag har vi gått på långpromenix med Anton i framåtvänd vagn. Han tyckte det var sååååå roligt! Gladare unge får man leta efter. Jag och Hans konstaterade att vi nu tillryggalagt ännu en milstolpe i vår lille sons utveckling. Han vill inte kolla på oss längre. Han vill kolla på bilar och spårvagnar och andra människor och bebisar och vovvar och pippifåglar (det är ganska ont om pippifåglar ännu. Men vi avverkade en hel del pippikraxisar och pippimåsar och pippiskator) och en jättelampa som han sällan tidigare blivit bländad av. Vi har ingen bebis längre. Vi har ett litet baaaaarn. Jag börjar få separationsångest. Vi stannade en stund på Plikta och gunggunggungade länge och väl. Så mycket BARN!

Så ropade någon på Anna. Jag vände mig om och såg en kvinna som jag upplevde som vagt bekant med ett barn i Antons ålder och jag ropade därför HEJ tillbaks, tog Anton från gunghästen och klampade fram. Kvinnan tittade på mig som om jag inte var klok och ropade åter på Anna. Inte alls pinsamt eller kontaktdesperat...

Ikväll blir det indiskt.

Vår granne har förresten flyttat, hon som fick en liten tjej strax efter mig. Tråkigt för oss, kul för henne. Himla trevlig familj!