en liten livsande börjar fladdra...

I torsdags natt klev Linda Skugges arga ande, även känd som Montesuma, in i mitt sovrum. Min son hade kräkts och kräkts och kräkts och jag och hans far tyckte så synd om honom. Katten Emma var i mitt ansikte hela tiden och slog på mig, klorna är klippta men de kändes ändå. Jag försökte få henne att förstå att barnet visserligen var sjukt men att jag hade koll på honom.

Vid ett hörde jag att Hans gick ur sängen och jag hörde honom börja tillbe porslinsguden. Emma slog mig i ansiktet och anmodade mig att ta hand om honom. Vid tio över ett var han tillbaks i sängen, men då var det min tur. Emma slog mig i ansiktet eftersom jag var döende. Därefter började en stafett utan dess like. Om Hans var inne på toaletten i mer än fem minuter så skreeeeeek jag (tyst för att inte väcka Anton) om nåd och om att han skulle spy fort, för det var MIN tur!

Emma spydde. Därefter slog hon mig i ansiktet för att jag skulle ta hand om henne. Esther spydde. Emma anmodade mig med hårda örfilar att ta hand om Esther. Anton spydde, men han var åtminstone nästintill medvetslös när han höll på. Emma bannade mig för att jag var en dålig mor.

Vid fem kände jag att jag inte hade något kvar. Började fundera över morgondagen, jag hade hur mycket som helst att göra - protokoll att skriva, Erikar att faddra, utredningar att hålla, beslut... Men hur skulle jag klara det?

Jag rådbråkade mitt sinne och kom fram till följande: Om jag åkte till jobbet vid halv åtta, senast, så kunde jag fixa protokollet och så skulle jag åka hem direkt. Tråkigt att jag inte kunde göra det andra, men, men. Något är bättre än inget... Ungefär samtidigt som jag tänkt färdigt den tanken var det dags igen och jag satt dubbelvikt på toaletten och kände mig lipfärdig. Inte kunde väl jag ta risken att sätta mig i en bil?

Så jag slog på datorn för att skicka ett mail till Eva N om att jag inte skulle dyka upp. Innan datorn var uppvärmd och klar hade jag gjort två vändor till till toan. Och torkat två Emmaspyor i hallen.

Jag lade mig i sängen och tog ett hårt tag om Emma och höll henne mot kroppen så kunde hon inte puckla på mig i alla fall. Esther hade börjat löpa och var väldigt kärleksfull, men jag kunde inte göra något åt saken. Vid halv åtta nådde jag min mobil och i den finns numret till el Chefe så jag meddelade att jag inte skulle komma alls.

Därefter somnade jag.

VärldsIpromise - jag sov hela dygnet. Effektiv uppetid - och den spenderades på toan - var max två timmar. Total livsmedelskonsumtion: Ett halvt glas vatten och ett halvt glas cola samt en isglass. Total "sköta om sjuk son"-tid= tio minuter. Jag försökte faktiskt. Jag stapplade in i köket för att göra lite gröt med vätskeersättning till honom,men fann mig själv på golvet, gnyende: "HHHHHHHHHHHans", varpå den säkert like sjuke, men mer ansvarstagande fadern fick fixa sonen.

I morse var jag nog den piggaste i familjen. Vi gick upp alla fyra, Emma, jag, Hans och Anton, och vi tömde upp ett bad till Anton, som var tämligen kräkmarinerad. Barnets ögon fick något av en glans när han såg badbaljan och han orkade sitta i badet. I vanliga fall så slår han händerna i vattenytan så fort han kommer i badet. PLASKPLASKPLASK brukar det säga. Idag sade det ...plask... plask.... plask.... plask och var uppskattat men min hjälte orkade inte.

Emma fräser och slår efter Esther, ty Esther är ung och kåt. Emma är medelålders och hatar vackra fertila kvinnor, i alla fall när de är som mest fertila.

Vi har varit ute på en liten promenad, jag är helt slut. Konstigt, ty jag har ändå ätit idag. En liten fruktyougurt. Och så har jag druckit. Ett glas cola. Om jag mår bättre i kväll skall jag beställa pizza.

Saker att vara tacksam för:
- Vattnet i kranarna i det här huset blir iskallt. Sådär iskallt att man får ont i fingret när man kollar hur kallt det är. Bra, när man är sjuk. Gott. På Styrfarten blev vattnet aldrig mindre än småljummet.
- Hans. Vad skulle jag gjort utan honom? Visserligen kan man ju invända att utan honom skulle jag inte haft Anton, men nu har jag Anton och jag kunde inte sköta honom när han var sjuk. (Andra gången i hans liv som han är helt utan mammas stöd)
- Ellis. Jepp, du hörde rätt. Samtidigt som Emma, Esther, jag, Anton och Hans ligger och kräks i olika hörn av lägenheten så väljer min hankastrat att chilla. Inte att jävlas.
- Esther. Jepp, du hörde rätt. Ja, jag sade att gumman har gått in i löp. Men hon löper inte som en burma brukar löpa. Hon gnyr mest. Det låter som en irriterad harkling. Och visserligen är hon i ansiktet på en, men hon är även i ANTONS ansikte. Anton älskar lilla Pester så han blir på gott humör när favoriten som annars flyr honom som pesten kommer och gossar.
- Vi har tvättid på måndag. Anton har kräkts ner en fyra fem pyjamasar sedan i torsdags kväll, ett gäng bodys och tre par byxor samt tre uppsättningar lakan. Jag och Hans har bytt lakan två gånger. (Mest beroende på Anton och Emma - vi har klarat oss ganska bra i våra springa-till-toan-tävlingar) Coca är nerspydd, dock. Och jag tror att SurrogatNalle behöver en tvättmaskinsdate han också...