Jag vet. Jag är en skugga, ett moln, en aning om något som kanske en gång fanns. En gäckande tanke. En aning. En doft. Eller nåt.
Jag har fan inte tid. Jag skulle vilja ha tid. Men just nu har jag inte det alls. Och i detta strular naturligtvis min mail så jag har ingen aning om vem som vill ha tag på mig och varför, men jag anar.
Och nästa helg skall Esther till NORAK. Jag har inget burskynke. Pester har vita hår på flanken, tre stycken. Min son har snedlugg för han lät mig bara klippa halva. Men han skall inte med till NORAK så det spelar ingen större roll.
Jag skall bli bättre. VärldsIpromise.
lördag 29 mars 2008
lördag 15 mars 2008
Västerås och frågor
Nu är jag i Västerås.
Jagt har blivit vald.
Utöver detta funderar jag på om det inte förhåller sig på det sättet att det är från Västerås vår gamla trogna väninna Linda kommer ifrån. I så fall - det förklarar en del. Västerås är inget charmigt ställe.
Nåväl. Enligt rykten van Pirelli melodifestivalen. Det var ju det Anton sade, jö.
Jagt har blivit vald.
Utöver detta funderar jag på om det inte förhåller sig på det sättet att det är från Västerås vår gamla trogna väninna Linda kommer ifrån. I så fall - det förklarar en del. Västerås är inget charmigt ställe.
Nåväl. Enligt rykten van Pirelli melodifestivalen. Det var ju det Anton sade, jö.
fredag 14 mars 2008
Mycket nu...
Nu har jag packat min väska and I´m ready to go... Jag har inte slipat på mitt valtal och fruktar därför att bli lika ut- och nedslagen som Hillary. Men jag ser fram emot två hotellfrukostar. Och en missad mellisfinal.
Min son och jag har haft lite qulitytime och Heinz konstaterade nyss att om jag inte kommer hem igen så kommer barnet aldrig minnas vem jag var. Det känns ju förtröstansfullt.
Så på måndag väntar ett helt nytt liv. En ny tjänst, ett avverkat årsmöte och så kanske Nye Erik har blivit pappa, vilket ju inte inverkar så mycket på MITT liv, men ändå. Gamle Erik har meddelat att han på sin nya arbetsplats har kylskåpsmagneter med loggor på. Vi har inga sådana fancy-schmansy pryttlar, vi inte...
Jo, just det... Något du är jätteintresserad av... Bekräftelsen har kommit från NORAK. Jag kom med båda dagarna. Så fort utställningen är över har jag väääääääärldens roligaste (fast samtidigt sååååå tragiska) historia att förtälja....
Min son och jag har haft lite qulitytime och Heinz konstaterade nyss att om jag inte kommer hem igen så kommer barnet aldrig minnas vem jag var. Det känns ju förtröstansfullt.
Så på måndag väntar ett helt nytt liv. En ny tjänst, ett avverkat årsmöte och så kanske Nye Erik har blivit pappa, vilket ju inte inverkar så mycket på MITT liv, men ändå. Gamle Erik har meddelat att han på sin nya arbetsplats har kylskåpsmagneter med loggor på. Vi har inga sådana fancy-schmansy pryttlar, vi inte...
Jo, just det... Något du är jätteintresserad av... Bekräftelsen har kommit från NORAK. Jag kom med båda dagarna. Så fort utställningen är över har jag väääääääärldens roligaste (fast samtidigt sååååå tragiska) historia att förtälja....
tisdag 11 mars 2008
Svavelosande
Magsjuka gör konstiga saker med en, flera dygn efter tillfrisknandet. Kan jag meddela. Jag vill aldrig mer bli magsjuk.
Idag fick jag nya hyresavier, eller snarare, en ny hyresavi, hyran håller ju på att förhandlas. Eller egentligen kan man ju säga att jag inte alls fick någon hyresavi. Exet fick en, ty det var hans namn på lappen. Suck. (På två språk.)
Andra saker som inte går som på räls i mitt annars o så framgångsrika liv: NORAK-utställningen. Igår fick jag ett upprört SMS från Emma, inte katten utan den andra, om att hon på omvägar fått höra att hon bara kommit med på söndagens utställning. Vilket ju är katastrof och inte bara för henne, vi skulle ju åka ihop. Dessutom har jag bokat hotellrum som nu kanske måste avbokas. Dessutom kanske det betyder att inte heller jag har kommit med båda dagarna. Eller ens någon dag. Nåväl, Emma mailade kattdamen (?) hos NORAK redan under gårkvällen, jag ikväll, så vi får väl se, vi får väl se.
Nu skall jag se om mina dundertabletter från Thailand (tidigare marknadsförda i denna blogg) hjälper mot infektion i munnen som det står på förpackningen, även om de är fyra år för gamla. De hjälpte ju halsen för ett tag sedan. Och det STÅR faktiskt att de skall hjälpa mot muninfektioner. I morgon kanske jag vaknar med frisk och trevlig andedräkt igen. Eller med två huvuden. Eller precis som jag gick och lade mig. Vi får se. Vi får se.
Idag fick jag nya hyresavier, eller snarare, en ny hyresavi, hyran håller ju på att förhandlas. Eller egentligen kan man ju säga att jag inte alls fick någon hyresavi. Exet fick en, ty det var hans namn på lappen. Suck. (På två språk.)
Andra saker som inte går som på räls i mitt annars o så framgångsrika liv: NORAK-utställningen. Igår fick jag ett upprört SMS från Emma, inte katten utan den andra, om att hon på omvägar fått höra att hon bara kommit med på söndagens utställning. Vilket ju är katastrof och inte bara för henne, vi skulle ju åka ihop. Dessutom har jag bokat hotellrum som nu kanske måste avbokas. Dessutom kanske det betyder att inte heller jag har kommit med båda dagarna. Eller ens någon dag. Nåväl, Emma mailade kattdamen (?) hos NORAK redan under gårkvällen, jag ikväll, så vi får väl se, vi får väl se.
Nu skall jag se om mina dundertabletter från Thailand (tidigare marknadsförda i denna blogg) hjälper mot infektion i munnen som det står på förpackningen, även om de är fyra år för gamla. De hjälpte ju halsen för ett tag sedan. Och det STÅR faktiskt att de skall hjälpa mot muninfektioner. I morgon kanske jag vaknar med frisk och trevlig andedräkt igen. Eller med två huvuden. Eller precis som jag gick och lade mig. Vi får se. Vi får se.
söndag 9 mars 2008
Inte bakis och skakis
Idag fortsätter helvetet, men det är än mer ljummet än vad det var igår.
Igår led jag av en åkomma som mest kan liknas vid en.... ja, jag vet inte riktigt, en sådan där bakfylla som kommer sig av ett festande som börjar någon gång vid åttasnåret, fortsätter i tusen promille, där man när ljusen tänds på Parkan vid kvart över femsnåret vrålar till barkillen att EEEEEN Absint till, snäääääälla, och får den, och man fortsätter till någons lägenhet och dricker ytterligare fyra fem drinkar som man verkligen behöver och därefter, vid sjuåtta vinglar hem och vaknar klockan 14.15 och mår som man förtjänar. Den typen av bakfylla.
Idag mår jag mer som en vanlig hederlig "var ute med tjejerna och drack alltför mycket"-baksmälla. Jag mår illa. Jag skakar. Jag har odefinierbart ont i huvudet. Jag klarar inte av att äta. Jag väger 5 kilo mindre idag än vad jag gjorde i torsdags. Lycka, lycka. Om jag bara fortsätter att låta bli att äta och dricka så kommer jag uppnå min drömkropp typ tisdag lunch.
Är orolig för jobbet i morgon.
Är orolig för min son. Han mår bara lite bättre han med. Om han hade kunnat prata skulle han nog inte likna sitt tillstånd med en bakfylla, ty en sådan har han aldrig upplevt, och kommer ej heller att uppleva. Han är en präktig pojke!
Inte bara jag känner mig bakis idag, tror jag. Carola och Andreas vaknade förmodligen med betongkeps idag. Jag är lite förvånad, faktiskt. I veckor har kvällstidningarna haussat Androla och förklarat att det är det bästa sedan skinnfri grillkorv. Och när de floppar så - vad skriver man?
Jag förstår att man som journalist tog den enkla vägen ut när Androla visades upp på startfältet och ingen hade hört låten. Så klart är det en finallåt! Jag kan förstå att man efter genrepet i... var det Västerås? fortfarande väljer att gå på den linje man redan satt ut för sig själv, allt annat vore prestigeförlust. Jag kan till och med förstå att man dagen efter, då det stod klart att Carola och Andreas inte alls gick vidare till Globen direkt fortfarande försvarade sin ståndpunkt att låten var ju så jättebra, men i år vill "folket" ha något nytt. Jag kan förstå att man i gårdagens tidningar vrålade att folk inte gillade Carola längre och det var därför låten RISKERADE att inte komma med. Jag kan förstå det. Det är inte lätt att erkänna att man har fel.
Igår, när ödleögda Carola sjöng en mer nedtonad variant av årets förhandstippade Schlager-Chock, men ändå med sin gnälliga stämma, sade jag till Heinz att jag VISSERLIGEN avskydde Carola men att jag mot bättre vetande ändå var tvungen att säga att denna vansinnigt dåliga U2-ripoff var bättre än Nordmans Brinn-häxa-brinn-skämt. Oj vad fel jag hade.
Men inte fan beror det på att folk hatar Carola eller att hon är en föredetting!
Det beror på att låten är en fruktansvärt kass U2-ripoff och att Androla är det sämsta duettparet som någonsin castats samman! Jag tycker att det är ett utslag av extrem passiv-aggressivitet när nu både Aftonbladets och Expressens ständigt misslyckade schlagerfestivalkännare tillskriver folks hat mot Carola denna flopp. Stackars Carola! Det ÄR synd om Carola! Bara för att jag djupt ogillar henne tror jag inte att alla andra gör det, men nu får HON bära hundhuvudet för att någon skrivit en kass låt, någon erbjudit henne att sjunga den, och ingen har givit henne några bra stylistknep....
Nu börjar min son skrika igen. Pappan börjar bli lite lätt trött på att ta det fulla ansvaret. Bara en liten grej till:
Idag i någon av tidningarna är det en gubbe det är mycket synd om, för han får ingen subventionerad bettskena för sina snarkningar. Så han håller på att somna när han kör bil hela tiden. Ibland måste han stanna två gånger på väg till jobbet - ibland även på motorvägen.
Jättesynd om honom. Ännu mer synd om de som möter honom ute i trafiken. Det känns som att han tar sin rätt att framföra fordon som en grundläggande mänsklig rättighet. Han borde inte få någon subventionerad bettskena. Han borde få en rak höger. Så att han vaknar till.
Igår led jag av en åkomma som mest kan liknas vid en.... ja, jag vet inte riktigt, en sådan där bakfylla som kommer sig av ett festande som börjar någon gång vid åttasnåret, fortsätter i tusen promille, där man när ljusen tänds på Parkan vid kvart över femsnåret vrålar till barkillen att EEEEEN Absint till, snäääääälla, och får den, och man fortsätter till någons lägenhet och dricker ytterligare fyra fem drinkar som man verkligen behöver och därefter, vid sjuåtta vinglar hem och vaknar klockan 14.15 och mår som man förtjänar. Den typen av bakfylla.
Idag mår jag mer som en vanlig hederlig "var ute med tjejerna och drack alltför mycket"-baksmälla. Jag mår illa. Jag skakar. Jag har odefinierbart ont i huvudet. Jag klarar inte av att äta. Jag väger 5 kilo mindre idag än vad jag gjorde i torsdags. Lycka, lycka. Om jag bara fortsätter att låta bli att äta och dricka så kommer jag uppnå min drömkropp typ tisdag lunch.
Är orolig för jobbet i morgon.
Är orolig för min son. Han mår bara lite bättre han med. Om han hade kunnat prata skulle han nog inte likna sitt tillstånd med en bakfylla, ty en sådan har han aldrig upplevt, och kommer ej heller att uppleva. Han är en präktig pojke!
Inte bara jag känner mig bakis idag, tror jag. Carola och Andreas vaknade förmodligen med betongkeps idag. Jag är lite förvånad, faktiskt. I veckor har kvällstidningarna haussat Androla och förklarat att det är det bästa sedan skinnfri grillkorv. Och när de floppar så - vad skriver man?
Jag förstår att man som journalist tog den enkla vägen ut när Androla visades upp på startfältet och ingen hade hört låten. Så klart är det en finallåt! Jag kan förstå att man efter genrepet i... var det Västerås? fortfarande väljer att gå på den linje man redan satt ut för sig själv, allt annat vore prestigeförlust. Jag kan till och med förstå att man dagen efter, då det stod klart att Carola och Andreas inte alls gick vidare till Globen direkt fortfarande försvarade sin ståndpunkt att låten var ju så jättebra, men i år vill "folket" ha något nytt. Jag kan förstå att man i gårdagens tidningar vrålade att folk inte gillade Carola längre och det var därför låten RISKERADE att inte komma med. Jag kan förstå det. Det är inte lätt att erkänna att man har fel.
Igår, när ödleögda Carola sjöng en mer nedtonad variant av årets förhandstippade Schlager-Chock, men ändå med sin gnälliga stämma, sade jag till Heinz att jag VISSERLIGEN avskydde Carola men att jag mot bättre vetande ändå var tvungen att säga att denna vansinnigt dåliga U2-ripoff var bättre än Nordmans Brinn-häxa-brinn-skämt. Oj vad fel jag hade.
Men inte fan beror det på att folk hatar Carola eller att hon är en föredetting!
Det beror på att låten är en fruktansvärt kass U2-ripoff och att Androla är det sämsta duettparet som någonsin castats samman! Jag tycker att det är ett utslag av extrem passiv-aggressivitet när nu både Aftonbladets och Expressens ständigt misslyckade schlagerfestivalkännare tillskriver folks hat mot Carola denna flopp. Stackars Carola! Det ÄR synd om Carola! Bara för att jag djupt ogillar henne tror jag inte att alla andra gör det, men nu får HON bära hundhuvudet för att någon skrivit en kass låt, någon erbjudit henne att sjunga den, och ingen har givit henne några bra stylistknep....
Nu börjar min son skrika igen. Pappan börjar bli lite lätt trött på att ta det fulla ansvaret. Bara en liten grej till:
Idag i någon av tidningarna är det en gubbe det är mycket synd om, för han får ingen subventionerad bettskena för sina snarkningar. Så han håller på att somna när han kör bil hela tiden. Ibland måste han stanna två gånger på väg till jobbet - ibland även på motorvägen.
Jättesynd om honom. Ännu mer synd om de som möter honom ute i trafiken. Det känns som att han tar sin rätt att framföra fordon som en grundläggande mänsklig rättighet. Han borde inte få någon subventionerad bettskena. Han borde få en rak höger. Så att han vaknar till.
lördag 8 mars 2008
en liten livsande börjar fladdra...
I torsdags natt klev Linda Skugges arga ande, även känd som Montesuma, in i mitt sovrum. Min son hade kräkts och kräkts och kräkts och jag och hans far tyckte så synd om honom. Katten Emma var i mitt ansikte hela tiden och slog på mig, klorna är klippta men de kändes ändå. Jag försökte få henne att förstå att barnet visserligen var sjukt men att jag hade koll på honom.
Vid ett hörde jag att Hans gick ur sängen och jag hörde honom börja tillbe porslinsguden. Emma slog mig i ansiktet och anmodade mig att ta hand om honom. Vid tio över ett var han tillbaks i sängen, men då var det min tur. Emma slog mig i ansiktet eftersom jag var döende. Därefter började en stafett utan dess like. Om Hans var inne på toaletten i mer än fem minuter så skreeeeeek jag (tyst för att inte väcka Anton) om nåd och om att han skulle spy fort, för det var MIN tur!
Emma spydde. Därefter slog hon mig i ansiktet för att jag skulle ta hand om henne. Esther spydde. Emma anmodade mig med hårda örfilar att ta hand om Esther. Anton spydde, men han var åtminstone nästintill medvetslös när han höll på. Emma bannade mig för att jag var en dålig mor.
Vid fem kände jag att jag inte hade något kvar. Började fundera över morgondagen, jag hade hur mycket som helst att göra - protokoll att skriva, Erikar att faddra, utredningar att hålla, beslut... Men hur skulle jag klara det?
Jag rådbråkade mitt sinne och kom fram till följande: Om jag åkte till jobbet vid halv åtta, senast, så kunde jag fixa protokollet och så skulle jag åka hem direkt. Tråkigt att jag inte kunde göra det andra, men, men. Något är bättre än inget... Ungefär samtidigt som jag tänkt färdigt den tanken var det dags igen och jag satt dubbelvikt på toaletten och kände mig lipfärdig. Inte kunde väl jag ta risken att sätta mig i en bil?
Så jag slog på datorn för att skicka ett mail till Eva N om att jag inte skulle dyka upp. Innan datorn var uppvärmd och klar hade jag gjort två vändor till till toan. Och torkat två Emmaspyor i hallen.
Jag lade mig i sängen och tog ett hårt tag om Emma och höll henne mot kroppen så kunde hon inte puckla på mig i alla fall. Esther hade börjat löpa och var väldigt kärleksfull, men jag kunde inte göra något åt saken. Vid halv åtta nådde jag min mobil och i den finns numret till el Chefe så jag meddelade att jag inte skulle komma alls.
Därefter somnade jag.
VärldsIpromise - jag sov hela dygnet. Effektiv uppetid - och den spenderades på toan - var max två timmar. Total livsmedelskonsumtion: Ett halvt glas vatten och ett halvt glas cola samt en isglass. Total "sköta om sjuk son"-tid= tio minuter. Jag försökte faktiskt. Jag stapplade in i köket för att göra lite gröt med vätskeersättning till honom,men fann mig själv på golvet, gnyende: "HHHHHHHHHHHans", varpå den säkert like sjuke, men mer ansvarstagande fadern fick fixa sonen.
I morse var jag nog den piggaste i familjen. Vi gick upp alla fyra, Emma, jag, Hans och Anton, och vi tömde upp ett bad till Anton, som var tämligen kräkmarinerad. Barnets ögon fick något av en glans när han såg badbaljan och han orkade sitta i badet. I vanliga fall så slår han händerna i vattenytan så fort han kommer i badet. PLASKPLASKPLASK brukar det säga. Idag sade det ...plask... plask.... plask.... plask och var uppskattat men min hjälte orkade inte.
Emma fräser och slår efter Esther, ty Esther är ung och kåt. Emma är medelålders och hatar vackra fertila kvinnor, i alla fall när de är som mest fertila.
Vi har varit ute på en liten promenad, jag är helt slut. Konstigt, ty jag har ändå ätit idag. En liten fruktyougurt. Och så har jag druckit. Ett glas cola. Om jag mår bättre i kväll skall jag beställa pizza.
Saker att vara tacksam för:
- Vattnet i kranarna i det här huset blir iskallt. Sådär iskallt att man får ont i fingret när man kollar hur kallt det är. Bra, när man är sjuk. Gott. På Styrfarten blev vattnet aldrig mindre än småljummet.
- Hans. Vad skulle jag gjort utan honom? Visserligen kan man ju invända att utan honom skulle jag inte haft Anton, men nu har jag Anton och jag kunde inte sköta honom när han var sjuk. (Andra gången i hans liv som han är helt utan mammas stöd)
- Ellis. Jepp, du hörde rätt. Samtidigt som Emma, Esther, jag, Anton och Hans ligger och kräks i olika hörn av lägenheten så väljer min hankastrat att chilla. Inte att jävlas.
- Esther. Jepp, du hörde rätt. Ja, jag sade att gumman har gått in i löp. Men hon löper inte som en burma brukar löpa. Hon gnyr mest. Det låter som en irriterad harkling. Och visserligen är hon i ansiktet på en, men hon är även i ANTONS ansikte. Anton älskar lilla Pester så han blir på gott humör när favoriten som annars flyr honom som pesten kommer och gossar.
- Vi har tvättid på måndag. Anton har kräkts ner en fyra fem pyjamasar sedan i torsdags kväll, ett gäng bodys och tre par byxor samt tre uppsättningar lakan. Jag och Hans har bytt lakan två gånger. (Mest beroende på Anton och Emma - vi har klarat oss ganska bra i våra springa-till-toan-tävlingar) Coca är nerspydd, dock. Och jag tror att SurrogatNalle behöver en tvättmaskinsdate han också...
Vid ett hörde jag att Hans gick ur sängen och jag hörde honom börja tillbe porslinsguden. Emma slog mig i ansiktet och anmodade mig att ta hand om honom. Vid tio över ett var han tillbaks i sängen, men då var det min tur. Emma slog mig i ansiktet eftersom jag var döende. Därefter började en stafett utan dess like. Om Hans var inne på toaletten i mer än fem minuter så skreeeeeek jag (tyst för att inte väcka Anton) om nåd och om att han skulle spy fort, för det var MIN tur!
Emma spydde. Därefter slog hon mig i ansiktet för att jag skulle ta hand om henne. Esther spydde. Emma anmodade mig med hårda örfilar att ta hand om Esther. Anton spydde, men han var åtminstone nästintill medvetslös när han höll på. Emma bannade mig för att jag var en dålig mor.
Vid fem kände jag att jag inte hade något kvar. Började fundera över morgondagen, jag hade hur mycket som helst att göra - protokoll att skriva, Erikar att faddra, utredningar att hålla, beslut... Men hur skulle jag klara det?
Jag rådbråkade mitt sinne och kom fram till följande: Om jag åkte till jobbet vid halv åtta, senast, så kunde jag fixa protokollet och så skulle jag åka hem direkt. Tråkigt att jag inte kunde göra det andra, men, men. Något är bättre än inget... Ungefär samtidigt som jag tänkt färdigt den tanken var det dags igen och jag satt dubbelvikt på toaletten och kände mig lipfärdig. Inte kunde väl jag ta risken att sätta mig i en bil?
Så jag slog på datorn för att skicka ett mail till Eva N om att jag inte skulle dyka upp. Innan datorn var uppvärmd och klar hade jag gjort två vändor till till toan. Och torkat två Emmaspyor i hallen.
Jag lade mig i sängen och tog ett hårt tag om Emma och höll henne mot kroppen så kunde hon inte puckla på mig i alla fall. Esther hade börjat löpa och var väldigt kärleksfull, men jag kunde inte göra något åt saken. Vid halv åtta nådde jag min mobil och i den finns numret till el Chefe så jag meddelade att jag inte skulle komma alls.
Därefter somnade jag.
VärldsIpromise - jag sov hela dygnet. Effektiv uppetid - och den spenderades på toan - var max två timmar. Total livsmedelskonsumtion: Ett halvt glas vatten och ett halvt glas cola samt en isglass. Total "sköta om sjuk son"-tid= tio minuter. Jag försökte faktiskt. Jag stapplade in i köket för att göra lite gröt med vätskeersättning till honom,men fann mig själv på golvet, gnyende: "HHHHHHHHHHHans", varpå den säkert like sjuke, men mer ansvarstagande fadern fick fixa sonen.
I morse var jag nog den piggaste i familjen. Vi gick upp alla fyra, Emma, jag, Hans och Anton, och vi tömde upp ett bad till Anton, som var tämligen kräkmarinerad. Barnets ögon fick något av en glans när han såg badbaljan och han orkade sitta i badet. I vanliga fall så slår han händerna i vattenytan så fort han kommer i badet. PLASKPLASKPLASK brukar det säga. Idag sade det ...plask... plask.... plask.... plask och var uppskattat men min hjälte orkade inte.
Emma fräser och slår efter Esther, ty Esther är ung och kåt. Emma är medelålders och hatar vackra fertila kvinnor, i alla fall när de är som mest fertila.
Vi har varit ute på en liten promenad, jag är helt slut. Konstigt, ty jag har ändå ätit idag. En liten fruktyougurt. Och så har jag druckit. Ett glas cola. Om jag mår bättre i kväll skall jag beställa pizza.
Saker att vara tacksam för:
- Vattnet i kranarna i det här huset blir iskallt. Sådär iskallt att man får ont i fingret när man kollar hur kallt det är. Bra, när man är sjuk. Gott. På Styrfarten blev vattnet aldrig mindre än småljummet.
- Hans. Vad skulle jag gjort utan honom? Visserligen kan man ju invända att utan honom skulle jag inte haft Anton, men nu har jag Anton och jag kunde inte sköta honom när han var sjuk. (Andra gången i hans liv som han är helt utan mammas stöd)
- Ellis. Jepp, du hörde rätt. Samtidigt som Emma, Esther, jag, Anton och Hans ligger och kräks i olika hörn av lägenheten så väljer min hankastrat att chilla. Inte att jävlas.
- Esther. Jepp, du hörde rätt. Ja, jag sade att gumman har gått in i löp. Men hon löper inte som en burma brukar löpa. Hon gnyr mest. Det låter som en irriterad harkling. Och visserligen är hon i ansiktet på en, men hon är även i ANTONS ansikte. Anton älskar lilla Pester så han blir på gott humör när favoriten som annars flyr honom som pesten kommer och gossar.
- Vi har tvättid på måndag. Anton har kräkts ner en fyra fem pyjamasar sedan i torsdags kväll, ett gäng bodys och tre par byxor samt tre uppsättningar lakan. Jag och Hans har bytt lakan två gånger. (Mest beroende på Anton och Emma - vi har klarat oss ganska bra i våra springa-till-toan-tävlingar) Coca är nerspydd, dock. Och jag tror att SurrogatNalle behöver en tvättmaskinsdate han också...
onsdag 5 mars 2008
Snuskigt dum i huvudet
Vad jag älskar människor som är sanna offer för riktig orättvisa!
"Vi fick inte städa för TV4" - bild på kränkt kvinna - UTPEKADE SOM SNUSK-FAMILJEN
Jepp. Första sidan. Jag bara måste bläddra till sidan tolv. "Vi tvingades att inte städa" - bild på kränkt kvinna med infällda bilder på snuskigt hem - Familjen skrevpå hemligt avtal för att vara med i "Rent Hus": Vi känner oss uthängda
Inte för att låta som Linda Skugge, men ärligt talat - hur jävla puckad får man vara?
Vem är människan som har undgått att sätta på tvn de sista tio åren och som inte förstår att när man söker hem att städa i tv, när man söker folk med udda hobbies, de med avvikande sexuell läggning, de som bråkar med sina grannar, de som talar på ett lustigt sätt, då söker man freaks?
Riktiga, puckade freaks som man kan exploatera och roa folk som mig med... ÄVEN om man lyckats missa den brittiska förlagan (som jag tror går på samma kanal) så borde man väl tänka till liiiiiite extra.
"Men tittarna vet inte om att Alexandra och hennes man blev tvingade av TV4 att skriva på ett avtal" Hör mullret från horisonten! Se hotet! Tänk att inte få visa upp sitt hem i tv! Måste, måste skriva under avtal! Måste måste måste...
"De sade att vi inte fick städa på två veckor. Det stod i kontraktet som min man skrev på" Hajenmusik på hög volym. Spänningen stiger. Tumskruvarna vrids åt.
En enkel matematik: TV-program som inriktar sig på att visa folk hur man städar deras hem, baserat på brittisk förlaga + tv-trend + inte få städa på två veckor = ?????
Hrmm.... Näe, jag förstår verkligen att hon känner sig uthängd och tvingad. Det fanns ingen som helst möjlighet för Alexandra att förutse att TV4 skulle filma hennes stökiga hem. Ingen alls.
Om jag skulle göra förstasidan på GT idag skulle jag istället skrivit:
"Vi fick inte städa för TV4" - bild på kränkt kvinna - AVSLÖJADE SOM PUCKO-FAMILJEN
Jag, eller rättare sagt familjen, eller rättare sagt Anton i synnerhet, har drabbats av Skugges hämnd för övrigt. Eftersom vi inte bytt vår disktrasa på säkert en vecka (jo, det är sant) kom karmapolisen och bet oss i örat. Anton är magsjuk.
Nej, han får inte använda disktrasan som snuttefilt. Jag är ganska övertygad om att det var babysimmet som smittade honom (undrar om vår kära Linda accepterar babysim i grupp, eller om alla som inte babysimmar enskilt, i separat pool för barnet naturligtvis, och sanerar hela badhuset mellan varje barn) men mitt barn kräks. Igår kräktes mitt barn kopiöst. Jag var en vuxen människa då. Jag torkade kräk. Inte sånt där refluxkräk som jag till och med vant mig vid, utan kaskader av osmält mat på sovrumsgolvet, hallgolvet, i min säng, på mitt barn... Han var såååå sjuk. Men mitt i all bedrövelse så loooooog han. Min son är en hjälte. På riktigt. Världens sötaste lilla hjälte, även när han är indränkt i kräkluktande återanvända fisk- och morotsbitar, blandat med gammal Sinlac och fruktpuré. (Men jag ville ärligt talat inte pussa honom. Där gick min Skuggegräns. Jag kände mig elak och dum och som en dåååååålig mor - men jag KUNDE inte pussa honom...)
Nu är han fortfarande sjuk. Han har feber och vi har tvingat i honom flytande Alvedon med skogsbärssmak. Jag kan informera om att det smakar allt annat än skogsbär. Som grädde på moset, eller lök på laxen, så satte min underbara lilla unge i halsen också. Ond. Jag är ond.
"Vi fick inte städa för TV4" - bild på kränkt kvinna - UTPEKADE SOM SNUSK-FAMILJEN
Jepp. Första sidan. Jag bara måste bläddra till sidan tolv. "Vi tvingades att inte städa" - bild på kränkt kvinna med infällda bilder på snuskigt hem - Familjen skrevpå hemligt avtal för att vara med i "Rent Hus": Vi känner oss uthängda
Inte för att låta som Linda Skugge, men ärligt talat - hur jävla puckad får man vara?
Vem är människan som har undgått att sätta på tvn de sista tio åren och som inte förstår att när man söker hem att städa i tv, när man söker folk med udda hobbies, de med avvikande sexuell läggning, de som bråkar med sina grannar, de som talar på ett lustigt sätt, då söker man freaks?
Riktiga, puckade freaks som man kan exploatera och roa folk som mig med... ÄVEN om man lyckats missa den brittiska förlagan (som jag tror går på samma kanal) så borde man väl tänka till liiiiiite extra.
"Men tittarna vet inte om att Alexandra och hennes man blev tvingade av TV4 att skriva på ett avtal" Hör mullret från horisonten! Se hotet! Tänk att inte få visa upp sitt hem i tv! Måste, måste skriva under avtal! Måste måste måste...
"De sade att vi inte fick städa på två veckor. Det stod i kontraktet som min man skrev på" Hajenmusik på hög volym. Spänningen stiger. Tumskruvarna vrids åt.
En enkel matematik: TV-program som inriktar sig på att visa folk hur man städar deras hem, baserat på brittisk förlaga + tv-trend + inte få städa på två veckor = ?????
Hrmm.... Näe, jag förstår verkligen att hon känner sig uthängd och tvingad. Det fanns ingen som helst möjlighet för Alexandra att förutse att TV4 skulle filma hennes stökiga hem. Ingen alls.
Om jag skulle göra förstasidan på GT idag skulle jag istället skrivit:
"Vi fick inte städa för TV4" - bild på kränkt kvinna - AVSLÖJADE SOM PUCKO-FAMILJEN
Jag, eller rättare sagt familjen, eller rättare sagt Anton i synnerhet, har drabbats av Skugges hämnd för övrigt. Eftersom vi inte bytt vår disktrasa på säkert en vecka (jo, det är sant) kom karmapolisen och bet oss i örat. Anton är magsjuk.
Nej, han får inte använda disktrasan som snuttefilt. Jag är ganska övertygad om att det var babysimmet som smittade honom (undrar om vår kära Linda accepterar babysim i grupp, eller om alla som inte babysimmar enskilt, i separat pool för barnet naturligtvis, och sanerar hela badhuset mellan varje barn) men mitt barn kräks. Igår kräktes mitt barn kopiöst. Jag var en vuxen människa då. Jag torkade kräk. Inte sånt där refluxkräk som jag till och med vant mig vid, utan kaskader av osmält mat på sovrumsgolvet, hallgolvet, i min säng, på mitt barn... Han var såååå sjuk. Men mitt i all bedrövelse så loooooog han. Min son är en hjälte. På riktigt. Världens sötaste lilla hjälte, även när han är indränkt i kräkluktande återanvända fisk- och morotsbitar, blandat med gammal Sinlac och fruktpuré. (Men jag ville ärligt talat inte pussa honom. Där gick min Skuggegräns. Jag kände mig elak och dum och som en dåååååålig mor - men jag KUNDE inte pussa honom...)
Nu är han fortfarande sjuk. Han har feber och vi har tvingat i honom flytande Alvedon med skogsbärssmak. Jag kan informera om att det smakar allt annat än skogsbär. Som grädde på moset, eller lök på laxen, så satte min underbara lilla unge i halsen också. Ond. Jag är ond.
söndag 2 mars 2008
Mellis 080301
Igår hade vi en enastående hemmadomare hela Melodifestivalen. Klanton var djupt involverad i kvällens evenemang.
När Nicklas Strömstedt rockade loss höll Antons ögon på att falla ihop. Mina med. Ingen av oss kunde dock somna, ty vi bländades av hans fula kavaj. Dessutom satt jag och försökte komma på vilken låt som hade snotts. Någon var det, men VILKEN? Ja, ja... Hade det inte varit för att den hamnade på jumboplats skulle väl stämningen från originalupphovsmannen talat om det för mig och kvällspressen.
Därefter började familjens lilla musikkonnosör vifta med rumpan. Av någon anledning gillade han Calaisa. Jag har inget emot Calaisa, inte heller denna gång då de framförde sin enda låt igen. Riktigt amerikansk farm-pop. Till och med hönshuset representerades i en kjol.
DiscoKaj viftade än mer med rumpan i nästa akt. Vår son förtrollades av Peter Pan och hans lilla huvud hoppade upp och ner i takt med en klensjungen Cara... nä, förlåt. Pame, Pame Mia, Pame Pame Mia, You´re the one for me...
Linda Bentzing hade liksom de där två tvillingarna on crack studerat Mikas framgångssaga noga. Så hon snodde texten till Grace Kelly och översatte den till svenska. Jag noterade dock mest att hon, som ju "attackerat" Charlotte Pirelli för att den senare bantat ner sig, var minst lika smal som Lottapotta. Jag noterade vidare att kvällens första Globenbidrag just passerat mina trumhinnor utan att jag direkt uppfattat den. Samma schlager som gjorts de senaste 30 åren. Kicki och Lotta kunde gjort den. Eller Lena Ph eller Pernilla. Eller Lasse Holm, för den delen. Lasse Holm skulle dock inte ha kunnat bära upp kläderna som Linda gjorde.
Så kom Nordman. "Häxan, hon har ingenstans att gå, när hon kommer fram till bålet... Det gör ont, men brinn ändå, du är här och du kom som en häääääxa" eller hur de nu sjöng. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga... Jag var ganska mållös. Anton var inte heller imponerad. Pontare, kom tillbaks, allt är förlåtet! Du har i alla fall scenkläder som roar.
Sibel hade lånat Carolas vindmaskin och Klanton och jag föll åter i trans. I detta lilla nummer fanns INGET som gjorde det möjligt att hålla ögonen öppna mer än ren vilja. Mellan gäspningarna konstaterade jag att det hade varit bättre om de satt vindmaskinen rakt framifrån, eller i vart fall inte fullt så mycket från höger. Det där rosa tygsjoket fladdrade inte alls snyggt utan såg mer ut som någon trasig presening som slitits bort på en vinterupptagen båt ute vid Saltholmen. Fast rosa.
Jag trodde att min son skulle gilla Fronda. Kvällens balkanflirt föll dock platt i min lille maestros sinne. Lite, lite hopp, men nä. Jag fattade inte texten heller. Tyckte killen att det var bra och trevligt att ha ett jobb, eller var han vresig och ironisk?
Så kom då det som man väntat på. Charlotte Pirelli skulle framföra sitt bidrag i DÖÖÖÖDENS grupp och krossa allt motstånd. Utan löpband. Spänningen var ooooolidlig. Charlotte kom ut i en liten trasa som hon lånat av Gladys de Pilar eller hon den där äppelkäcka i Afro Dite och hon såg ut som hon alltid gör, fast med ett uns mer Restylane i läpparna. Och min son poppade. OJ vad hans lilla rumpa svängde, knän böjdes, huvudet poppade upp och ner och ner och upp och barnet loooog.
We´ve got a winner, sade jag och Heniz. Inte min tekopp, sade jag och Heinz, men det var ju lite drag i den... Så spelade lilla Lotta en gång till. Jag och Hans tittade på varandra. "Den är ju riktigt BRA" sade vi båda med viss förvåning.
Idag har vi gått på långpromenix med Anton i framåtvänd vagn. Han tyckte det var sååååå roligt! Gladare unge får man leta efter. Jag och Hans konstaterade att vi nu tillryggalagt ännu en milstolpe i vår lille sons utveckling. Han vill inte kolla på oss längre. Han vill kolla på bilar och spårvagnar och andra människor och bebisar och vovvar och pippifåglar (det är ganska ont om pippifåglar ännu. Men vi avverkade en hel del pippikraxisar och pippimåsar och pippiskator) och en jättelampa som han sällan tidigare blivit bländad av. Vi har ingen bebis längre. Vi har ett litet baaaaarn. Jag börjar få separationsångest. Vi stannade en stund på Plikta och gunggunggungade länge och väl. Så mycket BARN!
Så ropade någon på Anna. Jag vände mig om och såg en kvinna som jag upplevde som vagt bekant med ett barn i Antons ålder och jag ropade därför HEJ tillbaks, tog Anton från gunghästen och klampade fram. Kvinnan tittade på mig som om jag inte var klok och ropade åter på Anna. Inte alls pinsamt eller kontaktdesperat...
Ikväll blir det indiskt.
Vår granne har förresten flyttat, hon som fick en liten tjej strax efter mig. Tråkigt för oss, kul för henne. Himla trevlig familj!
När Nicklas Strömstedt rockade loss höll Antons ögon på att falla ihop. Mina med. Ingen av oss kunde dock somna, ty vi bländades av hans fula kavaj. Dessutom satt jag och försökte komma på vilken låt som hade snotts. Någon var det, men VILKEN? Ja, ja... Hade det inte varit för att den hamnade på jumboplats skulle väl stämningen från originalupphovsmannen talat om det för mig och kvällspressen.
Därefter började familjens lilla musikkonnosör vifta med rumpan. Av någon anledning gillade han Calaisa. Jag har inget emot Calaisa, inte heller denna gång då de framförde sin enda låt igen. Riktigt amerikansk farm-pop. Till och med hönshuset representerades i en kjol.
DiscoKaj viftade än mer med rumpan i nästa akt. Vår son förtrollades av Peter Pan och hans lilla huvud hoppade upp och ner i takt med en klensjungen Cara... nä, förlåt. Pame, Pame Mia, Pame Pame Mia, You´re the one for me...
Linda Bentzing hade liksom de där två tvillingarna on crack studerat Mikas framgångssaga noga. Så hon snodde texten till Grace Kelly och översatte den till svenska. Jag noterade dock mest att hon, som ju "attackerat" Charlotte Pirelli för att den senare bantat ner sig, var minst lika smal som Lottapotta. Jag noterade vidare att kvällens första Globenbidrag just passerat mina trumhinnor utan att jag direkt uppfattat den. Samma schlager som gjorts de senaste 30 åren. Kicki och Lotta kunde gjort den. Eller Lena Ph eller Pernilla. Eller Lasse Holm, för den delen. Lasse Holm skulle dock inte ha kunnat bära upp kläderna som Linda gjorde.
Så kom Nordman. "Häxan, hon har ingenstans att gå, när hon kommer fram till bålet... Det gör ont, men brinn ändå, du är här och du kom som en häääääxa" eller hur de nu sjöng. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga... Jag var ganska mållös. Anton var inte heller imponerad. Pontare, kom tillbaks, allt är förlåtet! Du har i alla fall scenkläder som roar.
Sibel hade lånat Carolas vindmaskin och Klanton och jag föll åter i trans. I detta lilla nummer fanns INGET som gjorde det möjligt att hålla ögonen öppna mer än ren vilja. Mellan gäspningarna konstaterade jag att det hade varit bättre om de satt vindmaskinen rakt framifrån, eller i vart fall inte fullt så mycket från höger. Det där rosa tygsjoket fladdrade inte alls snyggt utan såg mer ut som någon trasig presening som slitits bort på en vinterupptagen båt ute vid Saltholmen. Fast rosa.
Jag trodde att min son skulle gilla Fronda. Kvällens balkanflirt föll dock platt i min lille maestros sinne. Lite, lite hopp, men nä. Jag fattade inte texten heller. Tyckte killen att det var bra och trevligt att ha ett jobb, eller var han vresig och ironisk?
Så kom då det som man väntat på. Charlotte Pirelli skulle framföra sitt bidrag i DÖÖÖÖDENS grupp och krossa allt motstånd. Utan löpband. Spänningen var ooooolidlig. Charlotte kom ut i en liten trasa som hon lånat av Gladys de Pilar eller hon den där äppelkäcka i Afro Dite och hon såg ut som hon alltid gör, fast med ett uns mer Restylane i läpparna. Och min son poppade. OJ vad hans lilla rumpa svängde, knän böjdes, huvudet poppade upp och ner och ner och upp och barnet loooog.
We´ve got a winner, sade jag och Heniz. Inte min tekopp, sade jag och Heinz, men det var ju lite drag i den... Så spelade lilla Lotta en gång till. Jag och Hans tittade på varandra. "Den är ju riktigt BRA" sade vi båda med viss förvåning.
Idag har vi gått på långpromenix med Anton i framåtvänd vagn. Han tyckte det var sååååå roligt! Gladare unge får man leta efter. Jag och Hans konstaterade att vi nu tillryggalagt ännu en milstolpe i vår lille sons utveckling. Han vill inte kolla på oss längre. Han vill kolla på bilar och spårvagnar och andra människor och bebisar och vovvar och pippifåglar (det är ganska ont om pippifåglar ännu. Men vi avverkade en hel del pippikraxisar och pippimåsar och pippiskator) och en jättelampa som han sällan tidigare blivit bländad av. Vi har ingen bebis längre. Vi har ett litet baaaaarn. Jag börjar få separationsångest. Vi stannade en stund på Plikta och gunggunggungade länge och väl. Så mycket BARN!
Så ropade någon på Anna. Jag vände mig om och såg en kvinna som jag upplevde som vagt bekant med ett barn i Antons ålder och jag ropade därför HEJ tillbaks, tog Anton från gunghästen och klampade fram. Kvinnan tittade på mig som om jag inte var klok och ropade åter på Anna. Inte alls pinsamt eller kontaktdesperat...
Ikväll blir det indiskt.
Vår granne har förresten flyttat, hon som fick en liten tjej strax efter mig. Tråkigt för oss, kul för henne. Himla trevlig familj!
lördag 1 mars 2008
En skål för brudparet!
Igårkväll ringde min mor och meddelade att hon har gift sig.
Jag fick inte tillfälle att vara blomsterflicka med rosa tyllkjol och vita lackskor. Jag fick inte ens vara brudnäbb och bära en rosa liten satinkudde med ringarna på. Futtigt.
Nu har jag en officiell styvfar således. Och styvsyskon. Min styvsyster bor på andra sidan Atlanten och min styvbror är tydligen kökschef någonstans i Göteborgsregionen. Det är ju bra vid en långresa eller om man vill snika åt sig en måltid någongång. Så när mamma frågade hur det kändes för MIG så sade jag att det var väl bra. För det är det ju.
För mammas skull är det ju jättekul.
Men vad köper man i bröllopspresent åt ett par i sextioårsåldern som rymde för att gifta sig i smyg?
Jag föreslog att de skulle ta sin bröllopsresa till Göteborg, men mamma sade nej. De skulle åka någonstans i kväll och dansa till Hep Stars. Så fick jag reda på att de fortfarande är igång också.
I övrigt så hängde vi upp vår nya hatthylla idag. Eller ny och ny, den var en gåva från min nu officielle styvfar, en fräck grej som hängt i en gammal ladugård. Nu hänger den i vår hall.
Jag fick inte tillfälle att vara blomsterflicka med rosa tyllkjol och vita lackskor. Jag fick inte ens vara brudnäbb och bära en rosa liten satinkudde med ringarna på. Futtigt.
Nu har jag en officiell styvfar således. Och styvsyskon. Min styvsyster bor på andra sidan Atlanten och min styvbror är tydligen kökschef någonstans i Göteborgsregionen. Det är ju bra vid en långresa eller om man vill snika åt sig en måltid någongång. Så när mamma frågade hur det kändes för MIG så sade jag att det var väl bra. För det är det ju.
För mammas skull är det ju jättekul.
Men vad köper man i bröllopspresent åt ett par i sextioårsåldern som rymde för att gifta sig i smyg?
Jag föreslog att de skulle ta sin bröllopsresa till Göteborg, men mamma sade nej. De skulle åka någonstans i kväll och dansa till Hep Stars. Så fick jag reda på att de fortfarande är igång också.
I övrigt så hängde vi upp vår nya hatthylla idag. Eller ny och ny, den var en gåva från min nu officielle styvfar, en fräck grej som hängt i en gammal ladugård. Nu hänger den i vår hall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)