VAB-dag

Vår son har inte varit kry. Han har åter igen hostat som en sextifemårig kedjerökande alkoholisttant och gröna saker har runnit från hans näsa. Det började i lördags, eskalerade i söndags och igår var fadern hemma med honom.

Det var ett dividerande om han skulle sändas till dagis idag, för han mådde inte SÅ himla dåligt igår, tvärtom var han ganska pigg. Snoret var... kanske inte HELT klart, men det var i alla fall inte Linda Blairvarning på det. Men han var GRINIG, oh, så grinig. Och så dreglade han. Alltså, beslutade vi, skulle vi ha en karensdag idag. Om inte annat så för att bespara oss Überdagisfrökens vrede när hon skulle ringa och be oss hämta ättelägget.

Jag sov länge. Min son sov lika länge. Först vid halv tiotiden var han färdiggrötad. Och pigg. Och snorfri. (Det kan ju ha berott på att han sovit ett par timmar extra)

Vad göra en sådan dag? Tänka, tänka.

UNIVERSEUM!

"Skall vi gå och titta på fiskarna" föreslog jag.
"NÄ" vrålade barnet kränkt.
"JOOOOOO" lirkade jag. "Fiskarna simmar kring, de hörs nästan ingenting, lite blubblubb och plask, lite blubblubb och plask" sjöng jag.
"INTE PISKAR" vrålade sonen.
"Joooooooo" lirkade jag. "Kom så tar vi av dig pepparkakspyjamasen" sade jag.
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" vrålade barnet och höll för säkerhets skull fast i sin pyjamasjacka. Han försvann och återkom med sina jeans i högsta hugg.
"BYSSER" vrålade han, förbannad till tusen.
"Skall du ta på dig BYXORNA först" undrade jag hurtig.
"NÄÄÄÄÄÄÄ" skrek barnet. "Inte BYSSER" Därefter började han tokböla.

Jag vet inte om jag är opedagogisk eller saknar de mest elementära kunskaperna i psykologi, men jag FÖRSTÅR honom faktiskt inte. Så jag sade till honom att vi VISST skulle ta och sätta på honom hans jeans.

Han var skitnöjd. Han protesterade högljutt över att behöva ta av sig pyjamasjackan också, men var överlycklig över att få välja mellan tröjan med bilar och ankor på och tröjan med rödahunden på. Därefter ville han promt titta på PINGUUUUUUU och jag sprang glad och förväntansfull in på toan för att ta mig en snabbdusch.

Vetskapen om att jag minsann hade egna aktiviteter gjorde att sonen lämnade sin älskade snowboardåkande pingvin och resolut kom in på toan där jag just stod som gud skapat mig. Han fäste blicken på halva mig. Tyst. Stirrande.

Jag blev nervös.

"Tittar du på mammas MAGE" undrade jag. Barnet svarade inte. Jag såg att han inte tittade på mammas mage.

"Tittar du på ärret där Anton kom UT" undrade jag och visade med pekfingret på ärret där Anton kom ut. Anton svarade inte, men jag lade märke till att hans blick var fäst ungefär fem centimeter längre ner.

Otäckt, tyckte jag som har massa issues. Jag frågade inte mer vad han tittade på.

"Mamma-snoppen BORTA" konstaterade sonen krasst och sprang därifrån.

Min ACK så begåvade son!

Nåväl, vi gick till Universeum. Jag betalade fyrahundra spänn och fick ett årskort där jag ser ut som en riktigt, riktigt billig kvinna vid Fiskekyrkan med kanylerna fastmonterade i armvecken. Vi gick och tittade på fiskarna.

"Titta vilka FISKAR" sade jag.
"Hejdå pisken" sade min son. Glatt men bestämt. Detta upprepade sig om och om igen. Någon gång tyckte han att det var småkul, det var någon röding som fångade hans blick och en Kungskrabba och några koraller, men ingenting särskilt förrän vi kom till rocka-poolen. Då jävlar!
"Pisken plaskar" sade Anton när en rocka plaskade förbi oss.
"Aj" sade Anton när han stoppade fingret i poolen och låtsades bli biten av en pisk.
"Pisken BADAR" förklarade Anton.
"Nu kommer piskenPlask-ockan" sade Anton.
"Mmmmm" sade jag.

Efter en halvtimmes ståtid vid rockapoolen tröttnade jag.
"Skall vi inte kolla de STORA fiskarna" frågade jag.
"Nä" sade Anton. Och han menade det.

När jag hade blivit tillräckligt uttråkad tog jag barnet under armen och gick iväg med honom. Jag försökte få honom intresserad av torskarna, men icke. HAJARNA, tänkte jag. HAJARNA är kul!

Så vi gick till hajarna. Det låg en megahaj och sov på taket till glastunneln (eller den kanske var död - vad vet jag). Jag försökte få min son att inse storheten att gå under en sovande, eller död, haj. Han sket i vilket och pinnade därifrån. Jag hämtade honom och försökte handgripligen visa honom hajarna.
"Kolla revhajen" försökte jag.
"NÄÄÄÄÄÄ" sade sonen. Jag gav upp. Jag vände ryggen mot honom och tog tag i vagnen och vände mig åter för att förklara för honom att vi nu skulle ta en titt i regnskogen.

Min son var inte där.

Men, tänkte jag, ingen fara på taket, han är ju i det angränsande rummet. Jag gick dit. Min son var inte där, och det visade sig att det var hur enkelt som helst att spatsera till Torskrummet och förmodligen vidare över hela universeum.

Oj, tänkte jag. Jag frågade en dam med Universeumtröja om hon sett en liten tvååring spatsera förbi.
"Hur ser han ut" frågade hon.
"Eeeeh" sade jag. "Han är ungefär så här lång" sade jag och visade med handen, "och han har mörkt hår... Och ser ut som en tvååring".
"Vad har han på sig" undrade hon.
"Jeans" sade jag. "Och en tröja med bilar och solar och ankor och hus på". Jag hade just beskrivit samtliga ungar som bevistade Universeum denna tisdag. Och det var många. Jag svor över att jag inte låtit min son behålla pepparkaksgubbepyjamasen, för han hade varit mer identifierbar med den på.

Hon pep i alla fall iväg och skulle kolla. Jag gick och kollade två varv kring Rockapoolen och gick igenom torskrummet och Hajtunneln, men min son stod inte att finna.

I detta läge började jag känna viss oro. Universeum innehåller förvisso inte några långtradare som kan köra på honom. Jag förmodar att de barnbortförande pedofilerna också väljer bättre ställen att uggla på. Poolerna är välbevakade. Det finns liksom INGENTING att oroa sig för på Universeum. Mer än personalingångarna. Jag fasade lite grand i mitt innersta. Tänk om Anton gått in till de dödliga skönheterna?

En annan Universeumtant kom och frågade mig om var han var. Hon verkade mer bekymrad än jag, vilket gjorde mig mer bekymrad än hon. Jag ilade ytterligare ett varv runt Rocka-poolen. Och där stod han - överlycklig över Pisken Plask och hans vänner. Anton hade joinat en vilt främmande dagisgrupp. Anton visade inga som helst tendenser att sakna sin mor, tvärt om blev han en smula tvär när jag tog honom under armen, som en fransk baguette (eller pain riche, måhända?) och bar iväg med honom till...

LASTBILEN och POLISBILEN. Vi tog en liten detour runt regnskog (där en liten apa i alla fall genererade en kommentar - "APA" och en befallning "ETT TVÅ TRE" vilket innebar att jag fick ställa mig som en lydig mamma och sjunga "Tänk om jag hade en liten, liten apa, OMPAOMPA fallerallelej" så tyst jag bara kunde, och en liten röd fågel fångade hans blick i ett par sekunder.) Vidare var vi i experimentrummet och åkte rutchkana och klättrade på klättervägg och min son snodde leksaker från mindre ungar och så sprang han på en löpbana, men ingenting räknades. Ingenting mer än den där LASTBILEN och POLISBILEN.

När vi gick hem satt barnet och upprepade, om och om igen:
"Anton åke PLISBIL" och "Anton åke LASBIL" och jag korrigerade med att säga "NÄÄÄÄE, Anton, du inte bara ÅKTE, du KÖÖÖÖÖÖRDE ju polisbil och du KÖÖÖRDE ju lastbil" och Anton upprepade
"Anton KÖDE PLISBIL" och efter en sekund "Anton KÖDE LASBIL" och därefter "Anton åke PLISBIL" och "Anton åke LASBIL"

WOTEVER - skrek den lilla elaka personen i mitt huvud, men jag gladdes åt honom. Jag försökte få honom att åtminstone MINNAS fiskarna, i alla fall Pisken Plask om än inte hajarna, men nä. Det var bara PLISBIL och LASBIL som gällde.

När barnet sovit lunch trodde jag att han glömt även plisbil och lasbil för han nämnde dem inte. MEN så kom fadern hem.

"Skall du berätta för pappa vad du har gjort idag" frågade jag hurtigt. Barnet berättade att han kollat på Pingu.
"Skall du berätta för pappa att du har kört LASTBIL" frågade jag hurtigt.
"Har du kört LASTBIL" frågade pappa hurtigt.
"Anton kört PLISBIL" sade barnet och jag kände en inre tillfredsställelse - min son mindes VISST förmiddagens mödrauppoffring. Och, så kom det,
"PISK" sade sonen. "PLASK"

Och jag kände mig SÅÅÅÅ nöjd med dagen.

(Dessutom har två nya tänder dykt upp. Det förklarar både dräggel och odräglighet...)