Vintersport

Här går det undan!

Anton fick ju en pulka i julklapp. Och nu har snön kommit! Som en god förälder sladdade jag sålunda hem igår för att slita ut honom i vårvintermörkret.

Det hade inte riktigt blivit mörkt när vi äntrade UB-backen och satte barnet i pulkan. Jungfrufärden företogs ensam. Fadern satte fart där uppe och modern stod där nere för att ta emot.

HEEEEJ, vad det gick! När pulkan i ansenlig fart kom rusande mot modern gjorde modern det enda hon kunde komma på för att förhindra en färd rätt in i Näckrosdammens lekparksanordningar - hon stannade pulkan abrupt. Barnet flög i en båge och använde sitt lilla anlete som en plog i den kalla snön.

Barnet var inte nöjt.

Så därefter så åkte vi med barnet i backen.

Idag knatade vi ut ganska tidigt, vi var väl vid UB-backen vid tio. Då var snön nästan slut. Mind U, vi var ju där igårkväll, och då fanns det gott om snö. Småbarnsföräldrar är i sanning ett arla vaknande folkslag.

Nåväl, vi drog några vändor i backen, men sonen var sådär intresserad. Ja, han skrattade, men NÄ han ville åka rutchbana istället. Då fick han vällan göra det då. Men när han hade tröttnat på det så tyckte jag att det kunde vara en utomordentlig idé att köra järnet på dammen. Så då gjorde jag det. Jag sprang med pulkan efter mig och barnet tjöt av glädje och glam. Fram tills det ödesdigra ögonblick då jag svängde något för hårt. Barnet använde åter sitt lilla anlete som plog och var mindre nöjt.

Upp i hästen igen, det är viktigt! Men eftersom jag onekligen bara vållar min son skada i vintersportsammanhang fick fadern springa som en älg på isen istället. Det gick undan! Anton skrattade och vi var familjen lycklig. Pappan till barnet körde en annan, säkrare metod än vad jag gjort, trots att han hade en anmärkningsvärt högre hastighet. Han tittade bakåt, på sonen, och inte framåt på isen. Detta för att inte misstaget skulle göras om.

Problemet var bara att några uttråkade snorungar vid något tillfälle slitit loss båtshaken som finns vid dammen för att man skall kunna dra upp små drunknande barn och lagt denna på isen. Där hade den frusit fast med kroken upp. Och eftersom fadern inte såg den så körde pulkan på den.

PANG sade det när pulkan stannade tvärt. Sonen flög i en båge och använde ånyo sitt lilla ansikte som plog. Fadern och modern fick panik och barnet skrek och allt var misär.

I två sekunder. Därefter gick vi och åkte pulka i backen igen. (Efter att jag försökt slita loss båtshaken utan att lyckas och istället märkte ut den med en stubbe... förhoppningsvis slipper fler ungar och pulkor springa på den.) Eller pappan gjorde. Jag vågade inte längre.

Men ungen var så glad och nöjd och vi var såååå tomtebolyckliga.

På väg hem kom jag på VARM CHOKLAD. Varm choklad och kanelbulle, det skall man ha när man har vintersportat. Vi gick därför in i butiken för att inhandla varm choklad (eller i vart fall chokladpulver) och kanelbullar (eller i vart fall Pågens gifflar) och lite pryttlar att lägga i kvällens lasagne.

Vi kom hem. Sonen fick lax och potatis och lades sedan i säng. Fadern gjorde varm choklad till sig själv och tryckte i sig några kanelgifflar.

"Amenvaffan" sade jag "Dricker du upp Antons choklad" (Vi köpte ju gud bevars bara en liter mjölk och skall ju göra bechamellsås också) Fadern tittade på mig med förvåning.
"Men" sade han, "ANTON skall väl inte dricka O´boj? Det är ju ALLDELES för mycket socker i det"

Han menade allvar. Han hade på riktigt köpt O´boj till sig själv. Och sitter och tjyvdricker chokladmjölk medan sonen sover sött. Och trycker i sig bullar. (Jag har inte vågat fråga men jag antar att även dessa bakverk är tabu för min lille teling)

Jag blev så upprörd att jag var tvungen att trycka i mig mina tre Pallekulingtablettaskar på stående fot.