Det var det, det.

Igår försökte jag dels redigera föregående inlägg. Såg att jag skrivit "preformance" istället för "performance". Hårda grejjer. Men det är något man har tid med att sitta och dona med när en krystande katt ligger brevid.

Men det var ett "error" på sidan. Så jag gick in på kattungebloggen och försökte lägga in ett glatt "nu krystar hon"inlägg. Det var "error" där med.

Vilket jag är SÅÅ glad för. Jag skiter i att ändra prefomance till performance också. Det är egalt.

Jag VET att jag har sagt att jag inte skall babbla katt här, och det skall jag heller inte. Jag skall babbla karma och otur.

När min son föddes fick han sin älskade Coca av min syster. I förrgår försvann Coca från dagis.

I förrgår kväll bestämde sig naturen för att nu var det dags att föda kattunge. Jag var SÅÅÅÅ lugn och sansad! Jag var SÅÅÅÅ cool. Jag var SÅÅÅ förväntansfull. Eshter, hon knatade runt och kurrade och boade och hade sig och jag VISSTE att när morgonen kom så hade hon och jag förlöst i alla fall en liten kattunge i lådan brevid min säng.

Hon betedde sig, min lilla prinsessa. Hon buffade och knuffade och pussade och pysslade och tillslut, klockan halv fyra, så lade hon sig i sin låda och började göra sig redo.

DÅ, precis DÅ, väcktes vår son, av något. Han blev F.Ö.R.T.V.I.V.L.A.D. Ingenting kunde trösta honom. Först fick fadern gå upp, för jag skulle ju försöka hålla Esther lugn och födande, men hon blev ju naturligtvis APstressad och började försöka hitta ett säkrare bo. Anton ville ha COOOOOOOOOOCA. Annars kan han ju inte somna om. Han vrålade. Vi insåg att maken skulle till jobbet och tog över skiftet hos sonen, eftersom katten föga kunde lugna sig ändå förrän barnet blev lugnt. Bättre att maken får sova så att han kan i alla fall LÅTSAS jobba. Tillslut, vid halv sex sex någonting, somnade jag och min son. Innerst inne hoppades jag väl att när jag vaknade hade Esther kommit till ro igen och förhoppningsvis kläckt en unge. Eller ännu hellre två.

När jag vaknade, vid halv sju sju någonting, så var Esther fortfarande råstressad. Barnet kläddes och sändes till dagis. Så fort dörren stängdes så gick Esther till en låda och lade sig för att föda igen, till synes kolugn.

DÅ, precis DÅ, halv åtta på morgonen, är det någon DUMJÄVEL som beslutar sig för att borra upp varje milimeter av sin betongvägg. Och Esther blev stressad igen.

Hur stora är oddsen? Ärligt talat? Min son har inte väckts och blivit ledsen (vad vi har märkt i alla fall - vi kan ju vara usla föräldrar också) sedan han låg i vagga. Men när han gör det - så är Coca inte tillgänglig. För första gången någonsin. Betongborrning sker inte dagligdags. Men nu, just igår, då skulle det ske!

Så - för att göra en lång historia kort - så vid ett-tiden igår fick en veterinär hjälpa en liten burmaunge, lila, såvitt jag kunde se, ut. Den visade vissa livstecken, men det var inte tillräckligt. En liten välskapt krabat som bara ett halvt dygn tidigare sparkade så att Esthers mage blev fyrkantig.

Blä. Eftersom jag bara sovit i en timme och dessutom var uppumpad av adrenalin satt jag igår på Frölunda djurklinik och bölade som en galen kattkvinna, med kladdiga kläder och otvättat hår. Därefter fick jag ta min nyförlösta katt i transportburen hem, lämnandes en perfekt liten varelse inlindad i toapapper på en bänk i mottagningsrummet.

Och jag är ju jag. Vad skulle jag annars vara? Lite som den där historien om skorpionen och grodan. Jag är ju jag. Alltså vet du vad som komma skall...
DET VAR MITT FEEEEEL.

Jag skulle ha.... (och här kan man sätta in hundra tusen olika saker - allt ifrån "sett till att inte få barnsängsfeber, för om jag inte fått det så hade min son kunnat sova utan den förbannade Cocan" till "ha köpt en ny Coca så fort vi upptäckte att sonen var Cocaberoende" till "ha skjutit den jävlen som borrade i betong" till "ha åkt till veterinären TROTS att veterinären sade att jag skulle avvakta" till "gett fan i hela projektet - vad TRODDE jag egentligen")

Men allt är minsann inte nattsvart. När jag hämtade sonen på dagis igår så var Coca återbördad. Det var bra. Sonen sov som en prins i natt.

Vidare. Min make köpte thaimat till mig igår för att det var synd om mig. Det är kärlek det.

Och - och det här vågar jag ju knappt säga högt - Esther verkar må bra. (Pepparpepparpeppar)

Och - ärligt talat - när den STÖRSTA katastrofen i mannaminne är en dödfödd kattunge - då är man vansinnigt lyckligt lottad. (Pepparpepparpepparpeppar)