Tre anledningar till äktenskap

Walk hard: Dewey Cox (John C Reilly) är den fiktiva musiklegenden som satsar sitt liv på drömmen om "sex, drugs and rock´n roll". Fast besluten om att förändra världen med sin musik ligger han med 411 kvinnor, gifter sig 3 gånger, får 22 barn, blir vän med både Elvis och The Beatles samt testar och blir beroende av alla droger som kommer i hans väg. Filmen som är en makalöst rolig parodi på succén "Walk the line" visar att det krävs en hård man för att leva hårt.

.

HA? Den har fått fyra skiftnycklar av Slitz - bara en sådan sak! Och var nominerad till två Golden Globe! Och, den pryds av kvalitetstämpeln "FRÅN KILLEN BAKOM..." En film som är "från killen bakom..." är alltid en film värd att se!

.

Hell ride; Vrålande motorer, röjiga sexpartyn och stenhårt gängvåld - välkommen till Larry Bishop och Quentin Tarantinos Grindhouse-värld. De rivaliserande motorcykelgängen Victors och The 666'ers står på varsin sida om en legendarisk skatt som kräver tre nycklar för att öppnas. Men girighet är inte det enda som driver dessa råbarkade rebeller till krig. 30 år tidigare skar någon halsen av Victorsledaren Pistoleros heta flickvän Cherokee Kisum. Nu väntar en slutlig hämnd utan guds nåde, när solen går ner på helvetets motorvägar...

.

Vi går BEYOND "Från killen bakom..." Detta är en film som PRESENTERAS! En film som presenteras är alltid värd att se! (Quentin Tarantino presents...) DESSUTOM är den rekommenderad, med inte mindre än TIO stjärnor av det anrika magasinet (?) Firstshowing.net, som säger "A thrilling ride to hell and back". När man har SÅ tunga referenser och SÅ tunga citat - då VET man att man har en riktigt, riktigt bra film!

.

Till sist - OH, vad nöjd jag är - WES CRAVEN! Eller i alla fall - Wes Craven PRESENTS. Nära nog, som ovan fastslagits!

.

The Breed; Festen är över när människans bästa vän blir hennes värsta fiende...

Två bröder har bjudit in några collegekompisar till en exotisk minisemester på en isolerad paradisö. Det dröjer dock inte länge förrän paradisbilden rämnar i tusen bitar. I den tropiska grönskan finns blodspår och när man hittar ett svårt sargat lik kommer semesterstämningen av sig totalt. På ön låg tidigare en kennel som fick stänga igen på grund av ett våldsamt rabiesutbrott. Nu är rabieshundarna öns härskare och de tycker inte om objudna gäster...

Självaste skräckkungen Wes Craven (Scream-triologin, Terror på Elm Street) hälsar dig välkommen till en intensiv uppgörelse mellan människa och monster där ingen slipper undan och bara en art kan överleva!

Så - kom ALDRIG och försök att övertala mig att det finns en bättre man än Heinz! Han vet vad en kvinna vill ha och behöver.

Ikväll blir det rabieshundar för hela slanten. Jag kan inte VÄNTA tills jag med egna ögon får se hur ett svårt sargat lik helt gör att semesterstämningen kommer av sig!

Billigt och bra

För fem dagar sedan klippte jag till och köpte en halvaprisetoverall på Coop i Kållered till min son. Du fattar själv - den var GRATIS.

Idag gick dragkedjan sönder.

Om jag hade köpt en P.o.P-overall i början av vintern hade jag haft ett MYCKET billigare dagspris än vad jag fick nu. För HUR kan man förnedra sig till att reklamera en nästintill gratisoverall?

Att lära sig av sina misstag

Det här var Anton för nästan exakt ett år sedan. Nyklippt i Gulagfrippa.

Det här är Anton idag. Nyklippt i Gulagfrippa.

Ok för att HAN är gladare - han har väl vant sig. Jag vänjer mig aldrig. Och inte lär jag mig heller.

En förlorad timme...

Jag är SÅÅÅ besviken!

Linda-grejjen var ju bara SÅÅÅÅÅ trist! Inte ens värt att häckla. Bara SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ trist.

Bokrea!

Jag har fyndat.

Efter att maken kommit hem slet jag på mig jackan och gick till Wettergrens och handlade böcker. Jag var borta alltför länge så min stackars make blev sen till sin rullbrädesession. Men han kan få läsa mina böcker som kompensation...

VAB-dag

Vår son har inte varit kry. Han har åter igen hostat som en sextifemårig kedjerökande alkoholisttant och gröna saker har runnit från hans näsa. Det började i lördags, eskalerade i söndags och igår var fadern hemma med honom.

Det var ett dividerande om han skulle sändas till dagis idag, för han mådde inte SÅ himla dåligt igår, tvärtom var han ganska pigg. Snoret var... kanske inte HELT klart, men det var i alla fall inte Linda Blairvarning på det. Men han var GRINIG, oh, så grinig. Och så dreglade han. Alltså, beslutade vi, skulle vi ha en karensdag idag. Om inte annat så för att bespara oss Überdagisfrökens vrede när hon skulle ringa och be oss hämta ättelägget.

Jag sov länge. Min son sov lika länge. Först vid halv tiotiden var han färdiggrötad. Och pigg. Och snorfri. (Det kan ju ha berott på att han sovit ett par timmar extra)

Vad göra en sådan dag? Tänka, tänka.

UNIVERSEUM!

"Skall vi gå och titta på fiskarna" föreslog jag.
"NÄ" vrålade barnet kränkt.
"JOOOOOO" lirkade jag. "Fiskarna simmar kring, de hörs nästan ingenting, lite blubblubb och plask, lite blubblubb och plask" sjöng jag.
"INTE PISKAR" vrålade sonen.
"Joooooooo" lirkade jag. "Kom så tar vi av dig pepparkakspyjamasen" sade jag.
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" vrålade barnet och höll för säkerhets skull fast i sin pyjamasjacka. Han försvann och återkom med sina jeans i högsta hugg.
"BYSSER" vrålade han, förbannad till tusen.
"Skall du ta på dig BYXORNA först" undrade jag hurtig.
"NÄÄÄÄÄÄÄ" skrek barnet. "Inte BYSSER" Därefter började han tokböla.

Jag vet inte om jag är opedagogisk eller saknar de mest elementära kunskaperna i psykologi, men jag FÖRSTÅR honom faktiskt inte. Så jag sade till honom att vi VISST skulle ta och sätta på honom hans jeans.

Han var skitnöjd. Han protesterade högljutt över att behöva ta av sig pyjamasjackan också, men var överlycklig över att få välja mellan tröjan med bilar och ankor på och tröjan med rödahunden på. Därefter ville han promt titta på PINGUUUUUUU och jag sprang glad och förväntansfull in på toan för att ta mig en snabbdusch.

Vetskapen om att jag minsann hade egna aktiviteter gjorde att sonen lämnade sin älskade snowboardåkande pingvin och resolut kom in på toan där jag just stod som gud skapat mig. Han fäste blicken på halva mig. Tyst. Stirrande.

Jag blev nervös.

"Tittar du på mammas MAGE" undrade jag. Barnet svarade inte. Jag såg att han inte tittade på mammas mage.

"Tittar du på ärret där Anton kom UT" undrade jag och visade med pekfingret på ärret där Anton kom ut. Anton svarade inte, men jag lade märke till att hans blick var fäst ungefär fem centimeter längre ner.

Otäckt, tyckte jag som har massa issues. Jag frågade inte mer vad han tittade på.

"Mamma-snoppen BORTA" konstaterade sonen krasst och sprang därifrån.

Min ACK så begåvade son!

Nåväl, vi gick till Universeum. Jag betalade fyrahundra spänn och fick ett årskort där jag ser ut som en riktigt, riktigt billig kvinna vid Fiskekyrkan med kanylerna fastmonterade i armvecken. Vi gick och tittade på fiskarna.

"Titta vilka FISKAR" sade jag.
"Hejdå pisken" sade min son. Glatt men bestämt. Detta upprepade sig om och om igen. Någon gång tyckte han att det var småkul, det var någon röding som fångade hans blick och en Kungskrabba och några koraller, men ingenting särskilt förrän vi kom till rocka-poolen. Då jävlar!
"Pisken plaskar" sade Anton när en rocka plaskade förbi oss.
"Aj" sade Anton när han stoppade fingret i poolen och låtsades bli biten av en pisk.
"Pisken BADAR" förklarade Anton.
"Nu kommer piskenPlask-ockan" sade Anton.
"Mmmmm" sade jag.

Efter en halvtimmes ståtid vid rockapoolen tröttnade jag.
"Skall vi inte kolla de STORA fiskarna" frågade jag.
"Nä" sade Anton. Och han menade det.

När jag hade blivit tillräckligt uttråkad tog jag barnet under armen och gick iväg med honom. Jag försökte få honom intresserad av torskarna, men icke. HAJARNA, tänkte jag. HAJARNA är kul!

Så vi gick till hajarna. Det låg en megahaj och sov på taket till glastunneln (eller den kanske var död - vad vet jag). Jag försökte få min son att inse storheten att gå under en sovande, eller död, haj. Han sket i vilket och pinnade därifrån. Jag hämtade honom och försökte handgripligen visa honom hajarna.
"Kolla revhajen" försökte jag.
"NÄÄÄÄÄÄ" sade sonen. Jag gav upp. Jag vände ryggen mot honom och tog tag i vagnen och vände mig åter för att förklara för honom att vi nu skulle ta en titt i regnskogen.

Min son var inte där.

Men, tänkte jag, ingen fara på taket, han är ju i det angränsande rummet. Jag gick dit. Min son var inte där, och det visade sig att det var hur enkelt som helst att spatsera till Torskrummet och förmodligen vidare över hela universeum.

Oj, tänkte jag. Jag frågade en dam med Universeumtröja om hon sett en liten tvååring spatsera förbi.
"Hur ser han ut" frågade hon.
"Eeeeh" sade jag. "Han är ungefär så här lång" sade jag och visade med handen, "och han har mörkt hår... Och ser ut som en tvååring".
"Vad har han på sig" undrade hon.
"Jeans" sade jag. "Och en tröja med bilar och solar och ankor och hus på". Jag hade just beskrivit samtliga ungar som bevistade Universeum denna tisdag. Och det var många. Jag svor över att jag inte låtit min son behålla pepparkaksgubbepyjamasen, för han hade varit mer identifierbar med den på.

Hon pep i alla fall iväg och skulle kolla. Jag gick och kollade två varv kring Rockapoolen och gick igenom torskrummet och Hajtunneln, men min son stod inte att finna.

I detta läge började jag känna viss oro. Universeum innehåller förvisso inte några långtradare som kan köra på honom. Jag förmodar att de barnbortförande pedofilerna också väljer bättre ställen att uggla på. Poolerna är välbevakade. Det finns liksom INGENTING att oroa sig för på Universeum. Mer än personalingångarna. Jag fasade lite grand i mitt innersta. Tänk om Anton gått in till de dödliga skönheterna?

En annan Universeumtant kom och frågade mig om var han var. Hon verkade mer bekymrad än jag, vilket gjorde mig mer bekymrad än hon. Jag ilade ytterligare ett varv runt Rocka-poolen. Och där stod han - överlycklig över Pisken Plask och hans vänner. Anton hade joinat en vilt främmande dagisgrupp. Anton visade inga som helst tendenser att sakna sin mor, tvärt om blev han en smula tvär när jag tog honom under armen, som en fransk baguette (eller pain riche, måhända?) och bar iväg med honom till...

LASTBILEN och POLISBILEN. Vi tog en liten detour runt regnskog (där en liten apa i alla fall genererade en kommentar - "APA" och en befallning "ETT TVÅ TRE" vilket innebar att jag fick ställa mig som en lydig mamma och sjunga "Tänk om jag hade en liten, liten apa, OMPAOMPA fallerallelej" så tyst jag bara kunde, och en liten röd fågel fångade hans blick i ett par sekunder.) Vidare var vi i experimentrummet och åkte rutchkana och klättrade på klättervägg och min son snodde leksaker från mindre ungar och så sprang han på en löpbana, men ingenting räknades. Ingenting mer än den där LASTBILEN och POLISBILEN.

När vi gick hem satt barnet och upprepade, om och om igen:
"Anton åke PLISBIL" och "Anton åke LASBIL" och jag korrigerade med att säga "NÄÄÄÄE, Anton, du inte bara ÅKTE, du KÖÖÖÖÖÖRDE ju polisbil och du KÖÖÖRDE ju lastbil" och Anton upprepade
"Anton KÖDE PLISBIL" och efter en sekund "Anton KÖDE LASBIL" och därefter "Anton åke PLISBIL" och "Anton åke LASBIL"

WOTEVER - skrek den lilla elaka personen i mitt huvud, men jag gladdes åt honom. Jag försökte få honom att åtminstone MINNAS fiskarna, i alla fall Pisken Plask om än inte hajarna, men nä. Det var bara PLISBIL och LASBIL som gällde.

När barnet sovit lunch trodde jag att han glömt även plisbil och lasbil för han nämnde dem inte. MEN så kom fadern hem.

"Skall du berätta för pappa vad du har gjort idag" frågade jag hurtigt. Barnet berättade att han kollat på Pingu.
"Skall du berätta för pappa att du har kört LASTBIL" frågade jag hurtigt.
"Har du kört LASTBIL" frågade pappa hurtigt.
"Anton kört PLISBIL" sade barnet och jag kände en inre tillfredsställelse - min son mindes VISST förmiddagens mödrauppoffring. Och, så kom det,
"PISK" sade sonen. "PLASK"

Och jag kände mig SÅÅÅÅ nöjd med dagen.

(Dessutom har två nya tänder dykt upp. Det förklarar både dräggel och odräglighet...)

I natt...

I natt drömde jag att jag var jättetjock. Jag hade ett par svarta byxor som satt perfekt - men jag var jättetjock.

Så vaknade jag.

Jag hade inga svarta byxor som satt perfekt.

Om jag inte har det skall ingen annan komma och tro nåt!

Linda Skugge. Vad fan är det MED människan?

Jag vet att jag upprepar mig. Jag vet att jag tjatar, men fanstyget GER sig aldrig!

Hur kan en person vara så in i märgen AVUNDSJUK, GRINIG, BITTER och TRÅÅÅÅÅÅKIG? Och förutsägbar?

Det började redan på Norrmantiden. Hua, vad alla människor med barn var VIIIIIIIDRIGA. Äckliga. Deras ungar sprang runt och skrek hela dagarna. Så gifte sig Lindapinda och skaffade 28 ungar på ett halvår. Hon övergick till att HAAAAAATA alla som inte hade barn. Och som yrkesarbetade. Och som hade någon form av liv. Hon hatade vidare alla andras ungar för de var snoriga och riskerade att smitta hennes Virconimpregnerade ungar med massa virus. Och Linda var den enda hårt arbetande mamman någonsin.

Sedan ville Lindas man inte ha henne längre. (Undrar varför?) Linda blev singel. Så nu hatar Linda alla med parförhållanden. Parförhållanden och välartade barn. Samt, naturligtvis, alla som är yngre än hon. Och äldre. Särskilt de som lyckas ha kul någon gång ibland. En ensamstående trebarnsmor kan inte ha roligt. De jobbar ihjäl sig. Och om de jobbar ihjäl sig (med att skriva krönikor i Stockholmsförort, eller som hon exemplifierar, som städare i Borås spelar inte så stor roll - just nu är det bara ensamstående trebarnsmödrar som är ok.) så är det mycket värre för dem än för alla andra som jobbar ihjäl sig. Så, för att exemplifiera detta så hoppar hon på den enda som hon vågar ge sig på - den enda som är lätt att slå ner. En ullig gullig harmlös bimbokanin med bedjande ögon och fluffig päls.

Ebba.

Ebba biter emellertid ifrån, det trodde man ju AAAAALDRIG. Möjligen slå någon verbalt med att skylla personen att inneha en Hennesväska av förra årets modell. Men nej, då. Hon konstaterar krasst att världen skiter fullkomligt i Bitterlinda och hennes tre ungar och förlupne make. Eller, det säger hon kanske inte. Men hon säger att det visst är jättestressigt att slurpa bubbel på Stureplan, fast man egentligen borde varit hemma och kollat kläder på nätet eller umgåtts med vänner och familj. Eller provat nya pjuks. Hon säger det inte särskilt vältaligt heller, men hon SÄGER det. Vilket förmodligen fullkomligt däckar Linda som inte hade förväntat sig någonting alls.

Det SKULLE i och för sig kunna vara två föredettingar som har kommit överens om att ha en offentlig beef för att ge sina bloggar en skjuts. Men det skulle ju betyda att Linda hade någon form av humor. Och det tror jag inte att hon har.

Ärligt talat - det där med barn och stress - är jag den ENDA som tycker att livet förvisso inte längre har tre minuter över till en själv, men att man för första gången i hela sitt liv får känna sig LUGN? Min son är bättre än Prozac. Han är tammefan bättre än Valium!

Plikt

Plikt är att slita sig från sin teling och istället för att traska omkring i den allra första trevande vårsolen åka till Backa och vara årsmötessekreterare.

Plikt är att komma hem och lägga sitt årsmötesprotokoll åt sidan för att bada sitt barn och därefter lura på honom en pyjamas i form av en pepparkaksgubbedräkt (med hjälp av en reallife pepparkaka - fy mig), leka med traktorer en stund, läsa Alla får åka med boken, läsa Max Balja femtinörton gånger, borsta de små tansingarna och lyda kommandot "Mamma SOVA". Och känna en jättebelöning av en snorig puss och stora leenden.

Plikt är att ringa runt till hela släkten för att försöka uppbåda ett extraexemplar av tredje delen i dagens tidning så att man kan skicka den till svärmor.

Plikt är att skita i Mia och Klara och skriva sitt protokoll fram tills det är dags för natten.

Nu kanske jag låter neggo - men oooooo nej. Det där snoriga leendet - det kan man leva länge på!

Vintersport

Här går det undan!

Anton fick ju en pulka i julklapp. Och nu har snön kommit! Som en god förälder sladdade jag sålunda hem igår för att slita ut honom i vårvintermörkret.

Det hade inte riktigt blivit mörkt när vi äntrade UB-backen och satte barnet i pulkan. Jungfrufärden företogs ensam. Fadern satte fart där uppe och modern stod där nere för att ta emot.

HEEEEJ, vad det gick! När pulkan i ansenlig fart kom rusande mot modern gjorde modern det enda hon kunde komma på för att förhindra en färd rätt in i Näckrosdammens lekparksanordningar - hon stannade pulkan abrupt. Barnet flög i en båge och använde sitt lilla anlete som en plog i den kalla snön.

Barnet var inte nöjt.

Så därefter så åkte vi med barnet i backen.

Idag knatade vi ut ganska tidigt, vi var väl vid UB-backen vid tio. Då var snön nästan slut. Mind U, vi var ju där igårkväll, och då fanns det gott om snö. Småbarnsföräldrar är i sanning ett arla vaknande folkslag.

Nåväl, vi drog några vändor i backen, men sonen var sådär intresserad. Ja, han skrattade, men NÄ han ville åka rutchbana istället. Då fick han vällan göra det då. Men när han hade tröttnat på det så tyckte jag att det kunde vara en utomordentlig idé att köra järnet på dammen. Så då gjorde jag det. Jag sprang med pulkan efter mig och barnet tjöt av glädje och glam. Fram tills det ödesdigra ögonblick då jag svängde något för hårt. Barnet använde åter sitt lilla anlete som plog och var mindre nöjt.

Upp i hästen igen, det är viktigt! Men eftersom jag onekligen bara vållar min son skada i vintersportsammanhang fick fadern springa som en älg på isen istället. Det gick undan! Anton skrattade och vi var familjen lycklig. Pappan till barnet körde en annan, säkrare metod än vad jag gjort, trots att han hade en anmärkningsvärt högre hastighet. Han tittade bakåt, på sonen, och inte framåt på isen. Detta för att inte misstaget skulle göras om.

Problemet var bara att några uttråkade snorungar vid något tillfälle slitit loss båtshaken som finns vid dammen för att man skall kunna dra upp små drunknande barn och lagt denna på isen. Där hade den frusit fast med kroken upp. Och eftersom fadern inte såg den så körde pulkan på den.

PANG sade det när pulkan stannade tvärt. Sonen flög i en båge och använde ånyo sitt lilla ansikte som plog. Fadern och modern fick panik och barnet skrek och allt var misär.

I två sekunder. Därefter gick vi och åkte pulka i backen igen. (Efter att jag försökt slita loss båtshaken utan att lyckas och istället märkte ut den med en stubbe... förhoppningsvis slipper fler ungar och pulkor springa på den.) Eller pappan gjorde. Jag vågade inte längre.

Men ungen var så glad och nöjd och vi var såååå tomtebolyckliga.

På väg hem kom jag på VARM CHOKLAD. Varm choklad och kanelbulle, det skall man ha när man har vintersportat. Vi gick därför in i butiken för att inhandla varm choklad (eller i vart fall chokladpulver) och kanelbullar (eller i vart fall Pågens gifflar) och lite pryttlar att lägga i kvällens lasagne.

Vi kom hem. Sonen fick lax och potatis och lades sedan i säng. Fadern gjorde varm choklad till sig själv och tryckte i sig några kanelgifflar.

"Amenvaffan" sade jag "Dricker du upp Antons choklad" (Vi köpte ju gud bevars bara en liter mjölk och skall ju göra bechamellsås också) Fadern tittade på mig med förvåning.
"Men" sade han, "ANTON skall väl inte dricka O´boj? Det är ju ALLDELES för mycket socker i det"

Han menade allvar. Han hade på riktigt köpt O´boj till sig själv. Och sitter och tjyvdricker chokladmjölk medan sonen sover sött. Och trycker i sig bullar. (Jag har inte vågat fråga men jag antar att även dessa bakverk är tabu för min lille teling)

Jag blev så upprörd att jag var tvungen att trycka i mig mina tre Pallekulingtablettaskar på stående fot.

Att vara ett föredöme

Det kan vällan knappast ha undgått någon att vår alldeles egna partyprinsessa gör precis som pappsen och pojkvännen och lillbrorsan. Hon RÖKER. Inte jämt och ständigt, och inte på det danska drottningmanéret men hon röker likförbannat. Och Aftonbladet FASAR minsann.

.

HUA - säger Aftonbladet - Prinsessan RÖKER, hon som skall vara ett föredöme! FY!

.

Tänka tänka...

.

Aftonbladet publicerar en smygtagen bild på sessan som är på party och står på en balkong eller nå´t och tar sig en cigg efter ett antal GT. Och så är det HON som är ett dåligt föredöme...

Köttskallar

Mat. Jag lovar.

Jag äter kött. Jag är karneval. Jag är tammefan ett stort jävla tivoli.

För något år sedan stod jag i kön på Konsum Avenyn, det var innan de byggde om och fortfarande var något annat än en svindyr kommunistbutik a la Moskva 1982, det vill säga de hade mer än ett varumärke att välja på i varje produktgrupp och innan de satte upp sina apskitdåligtkassa självbetjäningskassor som genom att kräva godkännande av personal som aldrig är närvarande när man skall köpa folkbärs gör att man stå och vänta i en rysk kö från -82. Nåväl, detta var på den gamla goda tiden och jag stod i en kö.

Bakom mig stod en stressad far med sin lilla typ femåriga dotter. Pappa skulle köpa stek till middag. En stor klump med misstänkt fransyska hade han lagt för sig i sin korg. Dottern klåfingrade naturligtvis i korgen och fann denna klump av kött.

"Det är BLOOOOOOOOOOD" vrålade hon.
"Mmmm" sade fadern förstrött.
"DET ÄR ÄCKLIGT" vrålade ungen.
"Nä" sade pappan, "du gillar ju kött"
"Inte med BLOOOOOOD i" vrålade dottern aggressivt.

Det är ok när man är fem år gammal och inte har sett en ko att man inte riktigt har klart för sig att en ko inte bara käkar gräs och mjölkas. Den är även en sak med blodådror och organ som man styckar upp lite hafsigt och slafsigt och så kommer det just BLOOOOOD. Och BLOOOD finns i ådror. Av mindre och större sort.

Det är ok när man är fem år gammal att man inte riktigt har kläm på det där med att blodfritt kött blir ganska torrt och tråkigt, för att inte säga grått. Fine.

Det är inte heller förvånande att folk orkar gnälla på skolmaten. Detta är lika naturligt som att solen går upp på morgonen. Två saker är alltid konstanta - det höga skattetrycket (hos vuxna) och den dåliga skolmaten (hos de som går i skolan. Särskilt de som går på gymnasiet).

De puckade köttskallarna som fått mig att härskna till som en gammal biff i sommarsol finns här.

Det finns två omständigheter som förvånar mig det yttersta.

1. Att gymnasieelever i detta ack så upplysta land fortfarande inte har lärt sig det där med att en ko inte bara är ett fyrbent djur som glatt mumsar gräs medans hon mjölkas av Heidi och skrattande fryntliga bönder med mjölkmusche utan de även är leveratörer av det vi kallar kött. Kött utgör alltså en del av den där kon. I kon finns det en massa saker, förutom muskelfibrer. Typ senor. Typ ådror. Brosk. När man har hackat upp kossan och sålt klumpen av fransyska och kotte och oxfilé till stressade pappor som har att förklara varför det är blod i klumpen för sina små femåriga döttrar återstår en del grejjer kvar av kon. Dessa görs det kebab av. Och korv. Och köttfärs. Och hamburgare. Och annat som köps av gymnasieungdomar. DESSUTOM så görs det grytbitar. Och strimlat kött. Grytbitar kanske inte svenska gymnasieungdomar har hört talas om, vad vet jag, men de är ganska användbara om man tillexempel skulle gå bananas och göra något annat än köttfärssås. Typ gryta.

Och - i dessa grytbitar finns det rester av kon. Inte bara muskelfibrer utan också andra ganska vitala delar av en levande ko. Ådror. Senor. Tillexempel. Inte så mycket. Men det förekommer.

Och - när skolkök skall köpa kött så köper de gärna grytkött. Ergo - det finns senor och ådror i köttet ibland.

Del av en ko. Jag lovar.

(De skulle ju kunna köpa färdigburgare och färdigkorv och köttfärs också. Och det klart - då skulle ingen slug gymnasieungdom kunna klura ut att det i lunchen fanns ådror och senor och brosk och BLOOOOOOD.)

Dessutom gnäller de små liven över att de får pröjsa sjutton spänn över sin måltid. Vänta bara, säger jag. Om en sisådär tio år när ni har genomfört hela er utbildning så får ni betala 75 spänn för motsvarande lunch. DÅ kan ni gnälla.

Detta vet uppenbarligen inte svenska gymnasieungdomar, och jag häpnar av förvåning.

Det andra som förvånar mig är att inte vår journalistkår har upptäckt det där sambandet mellan ko och ådror. För de rasar något så inihoppsan och sätter in det i sin tidning. Hu och fy. Har ni hört något så makabert? BLOOOOOD i KÖTT? Äckligt. ÄCKLIGT, I say.

VILL NI INTE HA BLOD OCH ÅDROR OCH SENOR I MUNNEN -ÄT INTE KÖTT DÅ, PUNDHUVUDEN! (Det är dessutom bättre för miljön.)


Andra saker i samma genre som jag STÖÖÖÖR mig på - alla dessa jävla människor som å ENA sidan är fantastiskt upprörda över att det förekommer BEKÄMPNINGSMEDEL på grönsaker och Å ANDRA sidan blir äcklade och ringer till tidningen så fort de hittar en itsy bitsy snigel på sin smaklösa isbergssallad.

Vilket för mig till dagens recepttips - jajamensan, Anna har gone veggo igen!
Dela en aubergine i två halvor. (Det är väl det som kallas dela...) Salta. Hyss in i ugnen- köttsida upp - rosta rosta. Samtidigt hyssar du in en hel vitlök med det värsta skalet avplockat och där du har skurit av toppen så att klyftorna "öppnats". Rosta rosta.

Efter en sisådär en kvart så hystar du in en ask med cocktailtomater som du har sprinklat olivolja och lite salt över (inte i plastlådan, naturligtvis, i en liten form för sig själva, men de skall inte ligga på varandra.) Rosta rosta.

När auberginen har sjunkit i hop är den klar. Plocka ut ur ugnen och släng ut på balkongen eller in i kylskåpet så att den svalnar tillräckligt för att du skall kunna hantera den. Ta ut vitlöken samtidigt. När du har fått ur de här grejjerna ur ugnen sätter du på pastavattnet och börjar skala auberginen. Hacka grovt i en stor skål. Ta ut tomaterna ur ugnen och häll i skålen.

Ta fram din gamla potatisstöt. Jo, du har säkert en. Annars rekommenderar jag att du kilar iväg och köper en, de är vansinnigt handy att ha. Stöt tomat och aubergine och ta samtidigt en del pastavatten ur grytan och red med. SE FÖRIHELVETE till att inte tomaten skvätter upp över dig när du stöter. Det är lätt till och det är VARMT. Förkläde rekommenderas.

Krama ur vitlöken i skålen. Det är jättelätt. Du tar den bara i handen och kramar med skärsidan nedåt, ungefär som en citron. (Kan vara varmt, dock) Ur rinner en härligt mumsig cremé av rostad vitlök. Rör, rör, i geggan.

Två minuter innan pastan egentligen skall vara klar häller du av vattnet och rör ner i skålen med aubergine och tomat och vitlök. Rör runt. På bänken brevid dig har du nu en rumstempererad mozzarella. En god sådan. Riv den. Mycket bättre än att skiva. Kleta ner mozzarellan i pastan och låt stå. Hacka över lite basilika. Yummie. På riktigt. Fast det är veggo.

Det var det, det.

Igår försökte jag dels redigera föregående inlägg. Såg att jag skrivit "preformance" istället för "performance". Hårda grejjer. Men det är något man har tid med att sitta och dona med när en krystande katt ligger brevid.

Men det var ett "error" på sidan. Så jag gick in på kattungebloggen och försökte lägga in ett glatt "nu krystar hon"inlägg. Det var "error" där med.

Vilket jag är SÅÅ glad för. Jag skiter i att ändra prefomance till performance också. Det är egalt.

Jag VET att jag har sagt att jag inte skall babbla katt här, och det skall jag heller inte. Jag skall babbla karma och otur.

När min son föddes fick han sin älskade Coca av min syster. I förrgår försvann Coca från dagis.

I förrgår kväll bestämde sig naturen för att nu var det dags att föda kattunge. Jag var SÅÅÅÅ lugn och sansad! Jag var SÅÅÅÅ cool. Jag var SÅÅÅ förväntansfull. Eshter, hon knatade runt och kurrade och boade och hade sig och jag VISSTE att när morgonen kom så hade hon och jag förlöst i alla fall en liten kattunge i lådan brevid min säng.

Hon betedde sig, min lilla prinsessa. Hon buffade och knuffade och pussade och pysslade och tillslut, klockan halv fyra, så lade hon sig i sin låda och började göra sig redo.

DÅ, precis DÅ, väcktes vår son, av något. Han blev F.Ö.R.T.V.I.V.L.A.D. Ingenting kunde trösta honom. Först fick fadern gå upp, för jag skulle ju försöka hålla Esther lugn och födande, men hon blev ju naturligtvis APstressad och började försöka hitta ett säkrare bo. Anton ville ha COOOOOOOOOOCA. Annars kan han ju inte somna om. Han vrålade. Vi insåg att maken skulle till jobbet och tog över skiftet hos sonen, eftersom katten föga kunde lugna sig ändå förrän barnet blev lugnt. Bättre att maken får sova så att han kan i alla fall LÅTSAS jobba. Tillslut, vid halv sex sex någonting, somnade jag och min son. Innerst inne hoppades jag väl att när jag vaknade hade Esther kommit till ro igen och förhoppningsvis kläckt en unge. Eller ännu hellre två.

När jag vaknade, vid halv sju sju någonting, så var Esther fortfarande råstressad. Barnet kläddes och sändes till dagis. Så fort dörren stängdes så gick Esther till en låda och lade sig för att föda igen, till synes kolugn.

DÅ, precis DÅ, halv åtta på morgonen, är det någon DUMJÄVEL som beslutar sig för att borra upp varje milimeter av sin betongvägg. Och Esther blev stressad igen.

Hur stora är oddsen? Ärligt talat? Min son har inte väckts och blivit ledsen (vad vi har märkt i alla fall - vi kan ju vara usla föräldrar också) sedan han låg i vagga. Men när han gör det - så är Coca inte tillgänglig. För första gången någonsin. Betongborrning sker inte dagligdags. Men nu, just igår, då skulle det ske!

Så - för att göra en lång historia kort - så vid ett-tiden igår fick en veterinär hjälpa en liten burmaunge, lila, såvitt jag kunde se, ut. Den visade vissa livstecken, men det var inte tillräckligt. En liten välskapt krabat som bara ett halvt dygn tidigare sparkade så att Esthers mage blev fyrkantig.

Blä. Eftersom jag bara sovit i en timme och dessutom var uppumpad av adrenalin satt jag igår på Frölunda djurklinik och bölade som en galen kattkvinna, med kladdiga kläder och otvättat hår. Därefter fick jag ta min nyförlösta katt i transportburen hem, lämnandes en perfekt liten varelse inlindad i toapapper på en bänk i mottagningsrummet.

Och jag är ju jag. Vad skulle jag annars vara? Lite som den där historien om skorpionen och grodan. Jag är ju jag. Alltså vet du vad som komma skall...
DET VAR MITT FEEEEEL.

Jag skulle ha.... (och här kan man sätta in hundra tusen olika saker - allt ifrån "sett till att inte få barnsängsfeber, för om jag inte fått det så hade min son kunnat sova utan den förbannade Cocan" till "ha köpt en ny Coca så fort vi upptäckte att sonen var Cocaberoende" till "ha skjutit den jävlen som borrade i betong" till "ha åkt till veterinären TROTS att veterinären sade att jag skulle avvakta" till "gett fan i hela projektet - vad TRODDE jag egentligen")

Men allt är minsann inte nattsvart. När jag hämtade sonen på dagis igår så var Coca återbördad. Det var bra. Sonen sov som en prins i natt.

Vidare. Min make köpte thaimat till mig igår för att det var synd om mig. Det är kärlek det.

Och - och det här vågar jag ju knappt säga högt - Esther verkar må bra. (Pepparpepparpeppar)

Och - ärligt talat - när den STÖRSTA katastrofen i mannaminne är en dödfödd kattunge - då är man vansinnigt lyckligt lottad. (Pepparpepparpepparpeppar)

Name that konst

Över en vecka har förflutit. Jag måste få ett liv.

ÄÄÄÄÄNYWAYS - jag har en liten tävling.

Name that konst.

1. Smyger omkring och dödar granar

3. Gjorde abort för att hon väntade döttrar

4. Åsså var det den där historien om otrohetsbreven som jag inte hittar någon länk till nu... (Någon skickade en massa brev till ett helt villaområde där "hon" skvallrade om att mannen, eller kvinnan, i familjen hade en affär med någon "hon" kände och hon fann detta moraliskt förkastligt och skickade därför ett litet brev för att det var inte mer än rätt att det skulle komma till den bedragna partens kännedom. Fast det undertecknade namnen svär sig fria från att ha skrivit några brev.)

Jaaaa. Vi vet ju alla svaret. Naturligtvis. För det har stått i Aftonbladet.

Det finns en fullkomligt deeeeeranged kulturskribent i GT/Expressen dock. Alltså, förståndshandikappad. På riktigt. Kulturmupparna blir vansinnigt sårade om någon förknippar dem med honom. Han heter Peter Cornell och har liksom jag lärt sig en fransk fras. Trots sina uppenbara begåvningshandikapp har han dessutom lärt sig att sätta samman bokstäver på ett sätt som bildar både ord och meningar. Men ordförståelsen är det lite si och så med. Bland annat så tror han att "civil olydnad" är att slå sönder grejjer. Och låta någon annan betala. Och han har inte intelligensen att förstå skillnaden mellan att skrika i en kyrka och slå sönder grejjer. Som andra får betala. Sedan tycker han att det är ok att slå sönder grejjer och låta någon annan betala. Om det är KOOOOOONST. Annars inte. Förmodar jag.

Peter Cornell ville förmodligen gå på Konstfack men kom inte in. Det är den enda rimliga förklaringen. Han försöker sucka upp till rektorn. OCH VAD GÖR SKOLINSPEKTIONEN? Jag bara undrar.

Är verkligen Epater la bourgeoisie bättre än Quel bordel? Jag bara frågar...

Jag tänker anmäla mig till en ABF-kurs i akvarellmålning. Därefter tänker jag, helt legitimt, åka hem till Peter Cornell och slå sönder hans lägenhet. För då ÄR jag konstnär. Jö.
(Nej - det kommer inte att hända. Jag gillar inte akvarellmålningar och har inte tid att gå på dylika utbildningar. Alltså kan jag inte bli konstnär. Eller våldsam. Eller artistisk.)

Ikväll så är det tydligen en liten performance i Täby... Nej, jäsiken, det var häromkvällen och det var Reinfeldts pappa, det. Jag menar Tensta. Hela konsteliten är där.

Nä, nu skall jag förmodligen förlösa en katt.

Tjing!

Resultat

Det bidde ingen lövbiff. Det bidde en av de mest fantastiska måltider jag inmundigat. Verdad.

Vi panerade även fetaosten. Och åt den, tillsammans med avocado/ruccolasallad med en av de godare jordärtskockspuréerna jag någonsin stoppat i gröthålet. Med panerad rotselleri. (och färdigberne. Men både jag och Heinziman åt inte särskilt mycket av just den grejjen.) Jupp, världens veggomåltid. Vem vet, det kanske bor en liten kommunist i mig i alla fall.

Nåväl; melodifestivalen. Wot can I say?

Första inslaget fick oss att diskutera. Vilket är värst med skinnfodral? Cameltoe eller gällivarehäng? Vi kunde inte enas. Maken ansåg att hänget var värre. Kanske beroende på att han är man.

Det andra. Jaa... Det var ju ingen snodd liten slagdänga i alla fall. Originalitet är ju kul. Men finns det verkligen INGA regler om hur mycket man får sno? När till och med refrängen är identisk? Vad är det? Fyra takter? Kan det vara ett maximum på fyra ord också? Och i så fall, räknas en upprepning av orden? ("Hello hello hello welcome to my life" är ju onekligen ganska likt "Hello hello hello what´s your name" - i alla fall när melodin är identisk...)

Det tredje. Gääääsp.

Det fjärde... Jag satt och fick sådär ont i magen som man kan få när man har något på tungan. VILKEN var låten de hade snott? Dessutom - vilken ironireklam är det som görs exakt likadan? Störande.

Femte. Säger varken bu eller bä.

Sjätte. Alcazar börjar bli daterade. Både musikaliskt och åldersmässigt.

Sjunde. Janis - du är död. Inse. Du blir inte mer levande genom att ta af Ugglas kropp. Även om af Ugglas säkert hade önskat det. Vila i frid istället. För allas vår skull!

Åttonde: From Russia with love! Now we´re talking! Helt otroligt att den svenska publiken inte kan inse storheten i fjäderklänningar och handen-på-huvudet-och-andra-handen-på-höften-medans-huvudet-skakas och det melodiska Russlana stuket! Det har ju funkat förut, för både ryssar och moldaver och ukrainare och azerbajdzjaner. Why not för svenskar?

Och så röstningen. Nya spännande regler? Eller ett sätt att förmå de tittande att ringa YTTERLIGARE fler gånger för att späda ut SVTs kaffekassa? Fjantigt.

Kvällens behållning var naturligtvis Petra Mede och snabbgenomgången av hennes kläder var bra mycket mer intressant än snabbgenomgången av musiken.

Så ikväll blir det någon form av rullade lövbiffar. Flummar lite på vad jag skall stuffa dem med.

Sassa brassa...

... Nu jäklar är det matlagningsdags!

På menyn denna kväll står lövbiff och färdigberne. Ja. Du läste rätt.

MEN till detta skall serveras panerad rotselleri (eller som min make uttalar det: rottselleri - av okänd anledning), jordärtskockpuré och avokado- och fetaröra.

Jag har beslutat mig för att visst ha jordärtskockor på lotten i år. Men i kruka. Det är så jääääääävla gott!

Sonhistoria:
Min son var skitförbannad på oss idag. Han knatade runt, först till sin far och sedan till mig och tiggde pengar.

"MEA PENGA" sade han uppfordrande. Första vändan så fick han vad som fanns i faderns fickor. Och stoppade dem i sin spargris.
"MEA PENGA" tjatade han vidare. Men pengarna var ju slut!
Anton stoppade ner sina åpna små händer i faderns fickor för att kontrollera. Inga pengar. Då kom han till mig.

"MEA PENGA". Jag öppnade naturligtvis plånboken och gav honom en handfull mynt som han fick stoppa i grisen.
"MEA PENGA" sade sonen. Fram tills att mitt myntfack var tomt. Då satt ungen med händerna fyllda med slantar som han skulle stoppa i grisen.

"Skall du stoppa slantarna i grisen" undrade jag. Barnet tittade surt på mig och drog sina penningstinna nävar bakom ryggen.
"NÄ" fräste han. "ANTONS PENGA"

Det är min son det! En riktig liten kapitalist!
(och sedan stoppade han sina pengar i grisen. Faktiskt.)

Nu skall det puréas jordärtskockor, därefter drickas rödvin, ätas purén och tittas på Mellis.

Help me out...

Sitter i namnbryderi. (Se kattungebloggen ). Och jag är i desperat behov av råd och stöd.

Amor et Psyche

eller

Zeitgeist
Eller något helt annat?

Jag är inte rasist, men...

... hur tänkte de där?

Alltså, att POLISER är som de är, det vet vi ju, men att ÅKLAGAREN inte hade vett att stänga av ljudet...

Lite som att använda Rodney Kingvideon till styrkande av våldsamt motstånd...

Det är något mycket speciellt med skåningar. Något MYCKET speciellt med skåningar.

För det första - de kan inte svenska. Det heter inte "apajävel". Det heter "apjävel". Herregud, tv var tvugna att TEXTA skiten för att normala människor skulle förstå vad de sade! Och dessa människor har anställning i offentlig tjänst!

Jag anser att skåningar har ett existensberättigande. I Skåne. Jag gillar däremot inte när de kommer hit och ställer till med bråk, tar våra kvinnor och inte kan anpassa sig till vår kultur. Och stjäl våra jobb. Så det är inte av elakhet eller några negativa fördomar som jag tycker att det är bäst för alla parter att skåningarna stannar i Skåne. Eller arbetar som städare.