Buena Vista Social Club

Aktivitet

2011-04-25T18:48:00.000+02:00

Här är Emma innan idag. Då var hon aktiv i jämförelse med nu.

Alla tre katter är bokstavligen däckade efter vistelsen i paradiset.

Påskäventyrets slut

2011-04-25T18:45:00.000+02:00

Vi har nu anlöpt hemmahamnen och jag har tagit mig en halvtimmesdusch. Det var mycket, MYCKET efterlängtat.

Jag trodde jag skulle få så mycket gjort i helgen. Idag var vikt åt bilstäd. Bilen ser fortfarande ut som en soptipp. Jag är röd som en kräfta. NÅGOT endaste litet har jag dock hunnit med:
- hela framsidan är räfsad
- kryddland planterat
- jordgubbsland anlagt
- rabarber fådda och nedgrävda
- prästkragar och blåklint planterade med förhoppning om midsommarlycka
- jag har redan nämnt pionen...
- ...och fönsterlådorna
- ärtor, bondbönor, morötter, palsternackor, rödbetor och lökar är i jorden
- Sonens egna blomkruka är planterad (hrm... Det var kul att plocka på sig på blomsterlandet, minsann, men när det kom till plantering så var det inte så aktuellt. Påminn mig om att INTE köpa en hund åt den grabben!)
- typ hundratusen blomsterlökar är flyttade. Det slumpade sig så att mitt köksland tydligen var vårbädd år de förra ägarnas otaliga narcisser, snödroppar och krokus. Jäklar vad jag har grävt! Må Gud förlåta mig, men fast det var påsk och allt, och återuppståndelse och evigt liv bör vara luften vi andas, men jag tror att ett trettiotal lökar, minst, just nu i denna stund, möter sin skapare efter en alltför lång session i det skoningslösa uv-ljuset son strålar ned..

Tja, det var väl det hela. Maken har slitit med altan och räfs av baksida. Vi båda har roat sonen vid behov, och tro mig, behov har uppstått. Vi har även hyst besökare.

Sonen har... Håll i dig! BADAT!

Fönsterfägring

2011-04-25T18:29:00.000+02:00

Visst är det en ganska piffig kombo? Jag blev nöjd. Nöjdare kommer jag bli när ringblommorna omringar mitt köksland och även de lyser orangea. Fast, vem vet, då kanske penseerna har vissnat. Eller så kanske inte ringblommorna gror...

Äsch. Jag tar tillbaks, det är lika bra att stanna vid att jag är nöjd NU.

Kryddlandet

2011-04-25T18:24:00.000+02:00

Det må se ut som en taiga. Nu. (fast NU finns faktiskt en gräslök i landet också som sattes dit efter fotosessionen). Måhända kommer det även senare i sommar se ut som en taiga, men ingen kan anklaga mig för att inte ha försökt.

Där bak, vid horisonten, skymtar även jordgubbslandet. Hälften tidiga gubbar, hälften remonterande. Jag hoppas denna mix ger mig den optimala gubbtillgången.

Påsk

2011-04-24T09:28:00.000+02:00

Att komma till stugan vid lunch på lågfredagen var helt ljuvligt. Solen sken, fåglar kvittrade...

Vi lastade ur vår överfyllda bil och kade in det mesta i den vinterkylda och fuktiga stugan, satte på varmvattenberedaren och åkte för att handla mat.

När vi kom tillbaka var trädgården fylld med vatten. Det synes som att något frusit sönder i vinter. Vi har alltså inget varmvatten, vilket innebär att iskallt vatten är det man har att skölja sin lekamen med. Vanligtvis tvättar jag håret varje morgon, men denna påsk anlägges dreads.

Annars har drömpåsken varit just drömmig. Solen skiner, sonen har fått en lekkamrat, katten Emma njuter av utevaro, och de andra två felis felisarna chillar inmhus. Emma beter sig verkligen som en hund. Igårkväll jagade hon mig i trädgården och hon är med mig överallt.

Jag har grävt och räfsat och grillen har gått varm.

Påskharen var här och gömde ett ägg i björken som tack för lånet för det ceriserosa kokta han snodde i kylen (för att griljera skinkan med... Som att inte en ceriserosa färg är en indikation på att ägget är kokt. Men det fattar ju inte en påskhare från Norrland.)

Pion!

2011-04-24T09:06:00.000+02:00

Jag har fått tumme ur och köpt mig en pion!

Jag har fått tummen ur och köpt en jäkla massa grejjer, det känns bra att veta att lönen trillar in vilken dag som helst... Men pionen är väl det jag känner mig mest nöjd med, för den hade jag inte planerat eftersom jag ju inte kunde bestämma mig vad jag skulle ha för någon. Nu blev det en vit, med röda inslag. Jag kan säga att det rådjur som ens TITTAR på min pion, om än med beundrande ögon, kommer att få en sådan behandling att det inte ens duger som onsdagsstek efteråt!

Det påskas

2011-04-21T17:36:00.000+02:00

Min son har begåvats med prickar. Vattkoppsprickar, närmare bestämt. Jag trodde att vattkoppor innebar en sjuk liten gosse som lidande skulle ligga i sin säng och tarva sin ömma moders ömma vård, med svalkande fuktiga näsdukar på sin lilla panna, men icke. Sonen är helt feberfri och i två dagar nu har han verkligen visat sin mor vad energi betyder.

Idag gick vi ut (ja, det gjorde vi. Jag höll mig på behörigt avstånd från alla i närheten... Min son fick inte ta i något, han fick inte vara i närheten av någon. Typhoid-Anton må vara smittbärare, men knappast luftburet...) för att hans vattenfärger tagit slut. Vi köpte nya och hamnade därefter på Salutorget.

Sonen valde rödorangea penseér och ljusblå, som därefter planterades på balkongen. Det blir nog nice, såsmåningom, när vi städat upp balkongen ordentligt och oljat trädäck och balkongbord.

I morgon bär det av till stugan. Jag har köpt kryddor att peta ner i kryddtäppan, som innan dess behöver ordnas upp ordentligt. Hela tomten, inklusive kryddlandet, är dåligt dränerad och har ganska tung lerjord. Hälften av mina vitlökar som jag petade ner i höstas har ruttnat, lavendeln har förmodligen frusit sönder (jag skall kolla efter livstecken nu i helgen, hittar jag inga så blir det komposten för dem...) och av de flesta irisarna som jag satte omlott med lavendeln syns inte ett spår, så jag anar en Stagnelius för dem också... Vad jag TÄNKTE att jag skulle göra, men jag har ingen aning om det funkar, är följande:
Gräva ur ordentligt, bottna med lecakulor, därefter fylla upp med kompost (även om den inte är halvklar...) och lägga på jord av den matjord som vi köpte i höstas. Den är ju inte lerig som den ursprungliga jorden. Därefter, tänkte jag, att jag skall marktäcka med löv. Det kanske gör att NÄSTA år kan innebära en inblandning av sand...

Det som skall planteras är en jättefin rosmarin (som jag måste klura ut något sätt att övervintra...), en citrontimjan (vad jag nu skall med den till), en timjan och en salvia. Därefter måste jag ju införskaffa en oregano och en fransk dragon också.

Vidare skall det sås mer grönsaker. Och koriander och dill. Men även här känner jag mig lite olustig med jordkvalitén. Jag har inte så himla mycket kompost att bottna med...

Syster har lovat att komma med rabarber. Rabarbern skall få kompost som grund, i alla fall. Jag tänker fjäska för rabarbern, i tid och evighet. Ty jag avgudar rabarber. Hade rabarber varit av manskön så hade jag gift mig med den.

I mina blomlådor vid fönstren skall jag i år satsa på knallorangea penseér blandat med mörkt blå/lila. Jag tror att det kan bli bra, särskilt om ringblommorna, som skall omringa trädgårdslandet, tar sig.

Och i helgen skall vi grilla, grilla, grilla. Och sonen skall få leta påskägg och allt skall vara en sörgårdsidyll.

GLAD PÅSK!

Lördagsmassaker

2011-04-16T17:18:00.000+02:00

Mitt sinne förundras över naturens grymhet.

Det sägs att djur saknar förmåga till ondska, men VAD annat kan ha förmått mina katter till detta illdåd? Och VEM är den skyldiga/e?

Vad har drivit den eller dem till detta illdåd?

Svartsjuka? Inte helt otroligt, men med tanke på att min son och make är vid liv och inga allvarliga försök att släcka deras liv gjorts, trots att de får mer uppmärksamhet än bönplantorna, så finner jag det inte sannolikt eller logiskt.

Hunger? Nej, bönorna är blott avverkade, inte förtärda.

Leda eller nyfikenhet? Skulle kunna vara, men lägenheten hyser andra möjligheter till utforskande, och för den delen även vandalism, som inte begagnats.

Det tycks som att ondskan är i min närhet... Men vem? Söta Esther som nyss låg på min kudde tillsammans med mig och sov? Den till synes tillgivne Ellis? Den moderliga Emma? Två eller alla tre i förening?

Min tillit är rubbad. Jag kan icke längre tro på något.

Där ser man

2011-04-16T17:01:00.000+02:00

Hittills har åtta palsternackor grott. Det utgör en viss balsam för min själ. Dock skuggas dessa livets mirakel icke bara av sina förvuxna grannar, utan även av en ofattbar tragedi.

Anna och bönstjälken

2011-04-11T20:58:00.000+02:00

På fröpåsen så stod det att störbönorna skulle försås i mars/april. Skeptisk var jag - bönor trycker man väl ner när häggen blommar - tänkte jag. Men jag är en paragrafryttare. Jag lyder. Blint. Finns en instruktion så skall den följas. Minsann.

Så här sitter jag, en vecka senare.

Om ytterligare en vecka så kommer vi att skörda i vardagsrummet. Om inte katterna tuggar i sig mina klätteranordningar innan dess.

(silverlöken, torpedlöken, blåklinten och gurkan har också grott, men är under kontroll. Väntar med spänning på palsternackan.

OCH - de nio år för gamla krassefröna växer till sonens förnöjelse och stolthet!)

Det gror kanske ett frö????

2011-04-03T19:17:00.000+02:00

Dagen har spenderats i stiltje, om man med stiltje menar en oförmåga att förflytta sig till utanför lägenheten.

Här inne har dock flitens lampa skinit, eller i vart fall, inspirationen spirat. I hopp om sommar eller i vart fall vår, har följande åstadkommits.

Alla paprikor, jamaican bellor och ramirosar är omplanterade. Ett helt jäkla drivhus är fyllt med gebortplantor som måste ges bort typ pronto, för I NEED THE SPACE!!!! Men det finns hugande spekulanter.
- Min far
- Min mor
- Min bror
- Min brors mor
...så frågan är om det räcker till alla andra. Om de bara får EN var av varje sort så löser det sig. Å andra sidan så har jag en känsla av att INGEN kommer att ha möjlighet att ta emot sina små skyddslingar inom överskådlig tid, så jag kommer att finna mig vansköta dessa små fragila barn.

Sedan har jag sått:
Palsternackor. Du kanske undrar varför man försår palsternackor? Helt enkelt för att fröerna är så gamla att jag inte tror att de kommer att gro. De är tydligen bara fertila i upp till två år, mina palsternackor har tre år på (palster) nackan. Men jag sådde dessutom bara 20 - om hälften gror, vilket ju är en positiv beräkning, så har jag bara tio i landet. Du kanske undrar varför jag bara vill ha tio nackor i landet? Därför att jag inte äter palsternackor, är väl en bra anledning, i alla fall inte så ofta som jag borde, för palsternackor är i sanning gott. Rostade. Eller kokta. Eller i en soppa. Nevermind - de tar en jäääääkla massa plats och de växer låååååååååååångsamt. Därför vill jag bara ha tio. Max. Om det nu blir någon alls.

Störbrytböna - Königs...något... dessvärre hade jag bara fem små bönor kvar. Men å andra sidan så vill jag ju ha max sex störbönor totalt. Nåväl. Gröna bönor kan man inte få för många av. Jag kommer ha vanliga buskbönor också, såsmåningom, men det är inte dax att så dem ännu.

Purpurbrytbönor - det är fräckt med lila bönor. Man kan aldrig få för många bönor. Trots att min trädgårdslandsskiss har en kalkyl på sex störbönor totalt, så petade jag ner sex bönor. Jag kommer att hitta någonstans att sätta en störpurpurböna, tro mig. Jag kommer ha vanliga buskpurpurbönor också, såsmåningom, men det är inte dax att så dem än. Och så kommer jag att ha gula vaxbönor också. Bönor gillar jag.

Gurka. Ett par veckor för sent, men nu är de sådda. Pappa skulle egentligen varit min gurksponsor i sommar, men nu köpte jag gurkfrön. En sort som skulle gilla kyla och Norden.We'll see. Men jag sådde bara fyra plantor. Jag vill ju bara ha två. Så jag antar att alla kommer att gro, och så sitter jag utan någon att avyttra mina små överskottsplantor till och så kommer jag bli en crazy gurk-woman som sitter i min lilla stuga, omgiven av gurkor och så kommer socialnämnden och tar mina gurkor i från mig varpå jag går in i djup depression. Så kan det gå. Om inte miljö och hälsa hinner före, förståss.

Gul lök. Någon sort med ordet "giant" i sig. Ett sådant ord borgar för något jag vill ha i mitt land och som inte finns som sättlök. Jag bredsådde ett tjugotal frön. Det räcker så. För jag har även...

...Röd lök. Inte vilken lök som helst. Röd torpedlök, long red florence. Jag såg sorten i ett trädgårdsmagasin och beslutade mig för att jag ville ha long red florence i mitt land. Bredsådde ett fyrtiotal frön. Och...

... ingen hamburgare är komplett utan en sådan däringa vit, nästan genomskinlig americanolök. Silverlök. Jag bredsådde ett trettital frön Det räcker så. Mer hamburgesas äter jag inte på en sommar och de går inte att lagra.

Så sådde jag rävsvans i tre olika färger. Fröna var så små, så små så jag pepprade på. Ingen aning om hur många små frön det skall ingå i en planta, har heller ingen aning om var jag skall sätta mina rävsvansar i rött, lime och gult.

Blåklint. Allt för få, sådde jag. Men jorden tog slut och mina minidrivhus tog slut och fönstren tog slut. Darn.

Jo, just det... Sonen sådde krasse igen. Vi får se om även dessa möglar bort, ty även denna påse hade några år på nacken. Nio, närmare bestämt.

I övrigt har jag gjort Jello denna dag. Sonen skall strax få inmundiga denna fantastiska rätt till dessert. Jello... Röd, kem-jordgubbsjello. Tanken var att små färska hallon skulle sväva omkring i jellon men eftersom jag inte bevakade vätskan hann det bli fulländad jello innan hallonen hälldes på. Men jello skall det bli. Jag har kallat det för Labolinatårta och vi får väl se om han låter namnet blidka honom till att i vart fall smaka på denna kulturyttring.

Hemsökt

2011-03-27T20:01:00.000+02:00

Igår tog jag min kruka med överblommade våririsar och min påse med skänkta luftlökar till vår sommaridyll med tanke att detta skulle petas ner i jorden på lämpligt ställe. Familjen hade packat ned en kaffetermos och en flarra saft, några bullar och mackor för här skulle våras!

Solen sken, fåglarna kvittrade och idyllen var total när vi svängde in på området. Alla stugor såg lite vårmässigt sömndruckna ut och vi såg nog alla med tillförsikt fram emot att svänga in på vår tomt.

Den enda stugtomten i området med snö på var vår. Vi skrattade lite åt det när vi klev ur bilen. Det var iskallt. Burr, sade Bull.

Sonen fick ut sin cykel och vi gick ut på gatan där vårsolen behagligt värmde vår lekamen. Vi gick in på vår permafrostade tomt för att fika. Vi frös. Min iris och min luftlök lades tillbaks i bilen.

Den formklippta buxbomen hade dock fått en del skott som lyste krispgröna. Snödropparna blommade. Narcisserna hade tittat upp lite i alla fall.

Så...

I badrummet gjorde vi den fasansfulla upptäckten. Ett mysterium som inte kan ha någon värdslig lösning, vid min ära.

Det här är vad jag TROR har hänt. En liten tapper musfamilj, med en moder och små bebisar och en far som har misslyckats så ofta här i livet får plötsligt en möjlighet till försörjning - och inte bara en försörjning! Den misslyckade fadern, som ju drömmer om att skriva en roman kommer med arbetet även få möjlighet att färdigställa sitt alster. Familjen blir erbjudna att under vintern på ett musiskt sätt ta hand om ett vinterställt sommarparadis - Buena Vista Social Club.

Familjen ser glada och uppskruvade den fina bostaden de skall husera i, en kattlåda. Pappa drar prydligt ner allt toapapper över lådan för att mysifiera hemmet. I isoleringen i toaavdelningen i den lilla sommarstugan (och då talar vi inte om någon isolering såsom i byggnadsteknisk mening, för toaavdelningen är helt oisolerad, vilket förmodligen är anledningen till att den lilla familjen rent fysiskt kan komma in där) börjar fadern sitt arbete. Han ser efter byggnaden och sitter och raspar sin lilla penna mot papper dag efter dag.

Modern tar hand om de små bebisarna och börjar känna ett obehag som hon inte kan sätta klon på. Barnen upplever konstiga saker, men berättar inget för sina föräldrar eftersom de är alltför märkliga. Dock tar de på telepatisk väg kontakt med sorken som visade dem runt vid installationen i det nya hemmet. (Sorken blir dessvärre tagen av områdets enda uggla just innan han kommer fram och till undsättning av den stackars familjen vars öde redan bestämts...)

En kväll så hör familjen ett dystert "Come out, come out, where ever you are" och därmed är den lilla familjens saga all. Fadern tas in i gemenskapen av alla de möss som under svunna tider, från femtiotalet och framåt, har mött sitt öde på Buena Vista Social Club och hans fysiska existens försvinner. Detta och endast detta kan förklara det som skett.

Bevisen är där.

- Iskylan på tomten
- Den formklippta buxbomen (åkej, det är ett klot, inga fräsiga björnar, men ändå! Ett klot är faktiskt en form!!!)
- De blodiga liken som låg fint inbäddade under toapappret
- Blodspåren på toasitsen, men frånvaron av ytterligare en kropp

Det finns ju alternativa teorier, förvisso. Men ingen av dem är av naturlig art. Stämmet Witch, till exempel. Eller Fredagen den trettonde, jag menar det finns säkert någon liten sommarcampsmus vid namn Jason som har drunknat i någon pöl i närheten, Saw (det är ju ett byggprojekt), Evil dead (vi talar en ganska risig byggnad som ligger ganska ödsligt till och vi har ju en jordkällare, gudbevars) House of 6 corpses (för fler var det faktiskt inte) eller, kanske en mer sannolik teori, Cabin Fever.

Jag hoppas faktist på någon av de förra, och mindre på de två sistnämnda, för tanken att ha ett gäng rabiata mösszombies i min närhet när jag skall sova gör mig mindre avslappnad till mods.

Om vi bara försvinner och ni aldrig hör ifrån oss igen - sanna mina ord - då får ni meddela myndigheterna om ovanstående!

Soffa & son

2011-03-22T14:54:00.000+01:00

När vi köpte soffan var vi MYCKET tydliga - vi ville ha leverans tidigast 18.00.

Inga problem, om tio till elva veckor så skulle soffan levereras mellan 18.00 och 20.00.

I förra veckan ringde de, på torsdagen, och meddelade att de kunde leverera klockan 14.00 samma dag.

No can do, sade jag. Fick erbjudande om leverans idag, istället. Klockan två.

No can do, sade jag, tidigast 18.00, sade jag.

Då fick det bli nästa vecka. Eller, kanske, om jag kunde klockan tre?

Sure must do, suckade jag.

Idag på lunchen ringde de och sade att de bidde lite tidiga. Klockan två, närmare bestämt.

Jag gjorde vågen. Eller inte.

När de genomtrevliga herrarna var här ringde telefonen. Min son tarvade hämtning i förtid av tveksamt medicinska skäl.

Så nu sitter jag här, innan klockan tre, i min nya soffa, med min son, och ser fram emot ett hedersomnämnande från min arbetsgivare, tolv veckor efter beställning av soffan.

Go' morron Sverige

2011-03-19T23:23:00.000+01:00

På väg ner i min hotellbädd sätter jag på tvn och får höra att svt, med anledning av vad som händer i världen, kommer att köra Go' morron Sverige i morgon bitti.

När jag var liten så körde Belfrage Go' morron Sverige varje helg. Och jag satt klistrad i väntan på veckans andra möjlighet att kolla tecknad film (första chansen var i Lilla Sportspegeln, detta tortyrinstrument från gymnastiklärarnas lobbygrupp).

Detta var på den tiden Gadaffis namn stavades Khaddaffi, och det var innan han ansågs vara en gullig charmgubbe i palestinasjal och bara sågs som en skrämmande diktator i solbrillor och palestinasjal. Ungefär samtidigt så smällde Harrisburg bara nästan och alla vuxna knatade runt och hade synpunkter på kärnkraft, och, vill jag minnas, så röstade de om det också.

Det var tider det. Tänk vad tiderna förändras... Eller?

MEN?!?!?

2011-03-18T09:48:00.000+01:00

Är på väg ut genom dörren för en årsmöteshelg. Kom på att bevattning av mina odlingar knappast kommer vara prio ett för familjen i min frånvaro, så jag skulle bara hetsvattna lite grand.

Titta! Inte EN utan TVÅ små kronärtskockor!!!

Dristar mig till ett lyckligt YEEEEEEEEEY och styr färden mot Grand Hotel i Borås.

Så klart kollade jag på Mello igår. Det är man ju så illa tvungen till (i alla fall om man inte har något liv...)

Måste ändå säga.

Om man skall lyssna på en låt som heter Popular så är det bra mycket bättre att klicka här!

Visst - man kastas till det glada nittitalet - men vissa saker var onekligen jävligt mycket bättre då. Till exempel Popular.

och när paniken bryter ut...

2011-03-08T19:59:00.002+01:00

Som jag sade tidigare så upptäckte sonen att Coca var borta.

Mitt hjärta stannade.

Coca.

Borta.

Hur man än vänder och vrider på det så har Coca blivit en del av familjen. Nu var han väck.

"Men" sade jag med lätt fasetton - "du hade väl med honom hem" Sonen skakade ledset på huvudet.
"Han är borta" sade sonen sorgset.
"Men visst hade du med honom hem" försökte jag övertala honom. Visst fan hade jag sett till att Coca kom hem? Jag SADE TILL ungen att låta Coca ligga i ryggsäcken på vägen hem, men näähäää. Coca skulle bäras. Coca plockades upp från marken vid gungorna, det visste jag. Coca måste ju vara här någonstans!

Jag letade snabbt igenom lägenheten. No Coca.
"Kanske" sade sonen med visst hopp i rösten, "KANSKE ligger han i vagnen"

Ut i trapphuset (Ja, jag vet. Vagnar skall inte stå i trapphuset. Nu stod vår där, bara temporärt). Ingen Coca. Sonen började röja i varukorgen. Där VISSTE jag att ingen Coca stod att finna.
"Vi letar inne igen" sade jag. Nästan lipfärdig. Vi letade. Ingen Coca.

Jag panikringde till maken. Hans telefon truddeluttade från sovrummet. Ingen hjälp med att radarsöka gator och torg från hans sida, alltså.
"Han är i butiken" konstaterade sonen. Soooorgset.
"Är du säker på det" undrade jag. Sonen nickade. Inte övertygat, men han nickade.

Vi drog på oss ytterkläder och sonens lilla hand fann min och vi gick ut på gatan. Jag letade. Jag tittade åt höger, åt vänster, i papperskorgar (för man vet ju inte om någon civilstädare varit i farten) och jag kände mig som världens mest äckliga socialfallsmamma. En liten kille, utan vinterbrallor och halvslarvigt påsatta vinterstövlar, utan vantar, med en mor som glor ner i en papperskorg - i förmodad jakt på tomburkar - kände jag...

In i butiken. Desperat högg jag tag i en av kassörskorna.
"HAR NI SETT COCA" frågade jag. Förvissad om att hon visste vem Coca var, herregud, Coca har ju varit stamkund i tre och ett halvt år nu! Hon tittade oförstående på mig.
"En nalle. Eller en koala, närmare bestämt..." förtydligade jag. Huvudskak till svar.

Jag och sonen sökte igenom hela affären. Ingen Coca. Vi lunkade hemåt. Jag klappade toppluvan och sade tröstande att det är ok, vi sätter upp lappar i morgon. Coca kommer nog tillbaks, men det kan nog ta några dagar, sade jag. I full förvissning om att Coca nu för evigt var borta och min sons första bekantskap med den eviga frånvaron icke skulle komma av att katten Ellis astma vann över honom utan av att SONEN INTE KAN HÅLLA REDA PÅ SINA GREJJER - HUR MÅNGA GÅNGER HAR JAG SAGT TILL HONOM ATT HÅLLA REDA PÅ COCA FÖR OM HAN FÖRSVINNER SÅ ÄR HAN BORTA, men det sade jag INTE till honom.

Vi kom hem. Zebrabullarna stod nygräddade på spisen men jag var inte ett dugg glad över dem. Jag insåg att jag ju var tvungen att ge sonen en Zebrabulle, men var fanns glädjen, nu när Coca lämnat oss... Coca som med sin slackerpersonlighet givit oss alla så mycket glädje och gemenskap. Coca, som med sin omisskänliga lukt väckt mig alltför tidigt alltför många morgnar, men då givit mig tillfälle till umgänge med min son. Nej, Cocas frånfälle lade onekligen sordi på stämningen.

Coca.

Jag gick på toa. På väg tillbaks till köket insåg jag att vi hade en festis kvar. Den kunde ju min son få tillsammans med sin Zebrabulle, som en slags gravöl. Jag slängde ett getöga in i sonens rum.

Där, bakom orgelpallen, skymtade något grått.

Jodå. Det VAR Coca! Jag fattade inte att jag inte sett honom förut när vi letade igenom lägenheten, och jag skojar inte när jag säger att det inte var på grund av lek eller pedagogik som jag störtade fram till honom, lyfte upp honom och glädjestrålande frågade; '"COCA - VAR har du varit"

Sonen störtade fram, överlycklig, och vi hade ett riktigt Hollywood-moment.

Sedan var sonen mycket mån om att Coca skulle smaka bulle och saft samt hjälpa honom att bygga lego. Jag satt och såg de två leka med varandra i samspel och jag kunde inte låta bli att tänka, där jag satt i genuin glädje och harmoni:

Jag är ju för fan störd.

Zebrabullar och panik

2011-03-08T18:54:00.000+01:00

Zebrabullar var dagens projekt. Sonen vispade och kläckte ägg (bara ett och ett halvt utanför skålen!) och käkade smet. Glad och lycklig frågade han varför HAN var en toppenkock. Jag kunde inte ge något bättre svar än att vissa har det, andra inte.

Därefter gräddades bakverken och sonen skulle bygga lego. Mitt i leken blev han, surprise, surprise, förbannad och skrek i desperation efter den ende som kan skänka honom tröst - Coca.

Men Coca var inte här!

En desperat jakt på storCoca tog sin början...

I väntan på den nya soffan...

2011-03-07T21:25:00.002+01:00

Nu har den första av två magiska veckor tagit sin början. Enligt försäljaren för tio veckor sedan så skulle den här veckan, eller nästa innebära leverans av vår nya soffa. Hela soffa.

Nu vet jag ju att Mio är helt värdelösa på att leverera i tid. Jag vet det för jag vet att ALLA som jag kommer ihåg har köpt från Mio har fått vänta minst ett par veckor extra. Jag vet det för att alla som jag inte kommit ihåg, eller vetat, har köpt möbler från Mio har upplyst mig om detta.

Men, tänker jag, måhända lite för positivt, om man nu har TIO till ELVA veckors leveranstid på en sketen soffa - kan det inte vara som så att man har börjat ta sitt logistikproblem på allvar och helt enkelt har slutat lova för mycket?

Min telefon ligger redo framför mig i skarpt läge från och med nu. Inte ens sonens dagis under magsjuketider får den specialbehandlingen!!!

Snälla, snälla, makt från ovan, låt inte min väntan på min nya soffa bli liksom min väntan på gräslöksfrönas grodd! Må detta hända på riktigt!

Nu blommar det!

2011-03-04T22:34:00.002+01:00

Nej, det gör det inte. Alls. Men grott har det gjort, och växer gör det.

Kameran är fortfarande inte installerad, så bildbevi saknas fortfarande, MEN;
Tre Jamaican Bell har det blivit.
Fem vanliga paprikor
Sex chili
... och hittills en ramiropaprika. Eftersom dessa såddes för bara en vecka sedan så är det ju inte konstigt att bara en just tittat upp.

OCH: Lycka, lycka! ETT av de två kronärtskocksfröna har grott! Nu skall jag hålla liv i fanskapet också!

INGEN gräslök!!! Skandal! Lika skandalöst som grobarheten i Jamaican Bellfröna!

Sonen är stolt över just sina två paprikor. Han är också rättmätligen upprörd över grobarheten på gräslöksfröna.

Har hittat en ny favoritsida - www.bakker.se. Riktigt, riktigt roliga grejjer. Har haft tummen på beställningsknappen ett par gånger redan, för jag vill verkligen ha ett minikörsbärsträd och en häck med äppelträd, som bara är en stam - men inser att jag måste vänta och se hur det blir med vatten och avlopp. Det är lättare att nyplantera träd än att omplantera dem, tänker jag.

Intet nytt under solen

2011-02-22T20:43:00.002+01:00

Idag har solen skinit från en klarblå himmel. Jag har haft sprittande vårkänslor i hela kroppen, hela dagen, eller i alla fall de delar av dagen då jag inte har behövt att sätta näsan utanför skalskyddet på jobbet.

MINUS NIO GRADER!!!!!! Wottefuch?

Inget mer har grott.

Ingen kamera har installerats.

MEN jag och sonen har gjort världen bästa, eller i vart fall MIN bästa turkiska gryta! (fast naturligtvis får sonen full cred muntligen - det var trots allt han som slängde lammgrytbitarna i het olja, grovskar såväl aubergine som champinjoner, krossade stora vita bönor till redning, hällde i bönorna, löken och paprikan och den passerade tomaten. Och överdoserade minsann inte alls citronjuicen, även om jag trodde det då. Det enda jag egentligen gjorde var att skära vitlök, paprika och lök och röra lite då och då) (Och så kryddade jag väl också. Och hällde i persiljan. Hade han sett det hade han blivit vansinnig...)

Här går vi igen.

2011-02-21T23:06:00.002+01:00

Jag har fortfarande inte fixat kameran. Och mörkt är det ute. Så några bilder på mina små plantor kan jag inte stoltsera med, trots att det rycker i skryttarmen.

Ett visst mått av besvikelse har samtidigt infunnit sig. Vad har grott?
ETT ynka Jamaican Bell frö. Av åtta!
FEM paprikafrön, av sex, hämtade ur kylskåpet.
NOLL gräslök
NOLL kronärtskocka
NOLL kylskåpschili

Ok för att paprikafröerna till skillnad från gräslök, jamaican bell och kronärtsskockorna var färska, men DET VAR CHILIN OCKSÅ.

Darn.

I söndags (igår alltså - när jag tänker efter...) var jag ute på Gunnebo och fikade med A som hade med sig frökataloger liksom varje år. Eller, vi sitter väl inte på just Gunnebo varje år, men vi tittar i frökataloger. Tror inte att det resulterade i så mycket (EFTERSOM JAG ERBJÖD HENNE MINA EXTRA CHILI OCH JAMAICAN BELL-PLANTOR SOM JAG INTE HAR, thank U very much....) men jag tror i alla fall att det finns en MÖJLIGHET att det blir äppelgurka och en skojsig sort till av squash på Buena Vista Social Club i sommar. Det fullkomligt kliar i försåfingrarna, och jag vet att man måste besinna sig. Det är inte dags än. Snön ligger vit på fur och gran, snön ligger vit på taken, och det är bara korkat att så nu. Lika korkat som att sitta och glo på ett gäng såkrukors svarta jordyta i timtal bara för att hoppas att det hoppar fram ett litet gräslöksstrå. Eller en ynka jamaican bell, eller varför inte en liten jävla kronärtskocka????????

I morgon tror jag att jag skall lägga in en stöt på det där med kameran.

Konstigt barn

2011-02-17T21:47:00.002+01:00

Jag blir ofta imponerad av min son. Men ibland är han bara underlig.

Vi gick från dagis. Vi skulle gå och handla, för det ville han. Han var mycket bestämd på vad han ville ha att äta.

En normal unge vrålar om korv. Köttbullar. Kanelbullar. Godis. Min son vill ha...

Broccolisoppa.

Vi gick förbi juicehyllan. Han ville ha "blodjuice". Jag frågade honom om han verkligen tyckte det var lämpligt. Han sade:
"Nej" Han var tyst en stund, och därefter; "idag är det inte lördag"

Vi plockade åt oss en trea matgrädde till den beställda soppan. Min son är på gott humör. Men inte helt nöjd. Min son ställer glatt frågan, men med viss underton:
"Vilken dag får man dricka "blodjuice"

Någonstans får man dra gränsen. Min son är så fantastiskt skötsam och väluppfostrad och fantastisk. Ja, det är torsdag, men två jäkla glas med blodapelsinjuice har inte skadat någon ändå.

Broccolisoppan var god. Jag vet att jag ALDRIG hade ätit broccolisoppa om ingen hade tvingat mig, dock...

Trött

2011-02-14T21:34:00.002+01:00

Som rubriken.

Tydligen skall man gå och lägga sig senast tio varje kväll. Annars blir binjurarna sura, för de jobbar mellan 23.00 och 01.00, så då skall man sova för man skall inte störa dem. Lucky bastards. Jag jobbar mellan 8.00 och 18.00, och under den tiden är det minsann ingen som tar hänsyn till MIG.

Show lady

2011-02-13T19:36:00.002+01:00

Det var länge sedan nu, men idag minsann...

I morse gick jag upp alldeles för tidigt, men kände mig ändå jättelyxig när jag gick till Berzeliigatans hållplats och tog VAGNEN till kattutställning. Putsade på katten mest hela dagen och fick för denna väntan såsmåningom en piccoloflaska bubbel och en nyckelring.

Och, för den sakens skull, en ny bajsskrapa. Men det fick alla.

Känns ganska bra att vara en crazy cat lady på riktigt igen. Det var ett tag sedan sist, och jag vill göra om det snart igen.

Efter fullgjort värv kom jag hem och var så jäkla trött att jag inte visste hur jag skulle ligga utan att ramla omkull. Stensomnade. Vaknade för en stund sedan av att en liten kissekatt försökte gräva sig in i min tröja från nacken. Blev riktigt varm i själen.

Esther hatade mig inte. Hon hade förlåtit mig för mitt putsande och trixande, för att jag drog in henne i Västtrafiks superskramliga spårvagnar mitt i natten. För att jag förnedrade henne genom att sätta henne på allmän display!

Sträckte handen bakom nacken för att försäkra mig om att det verkligen var hon och inte Emma. Kände en kort, kort glansig päls och blev nöjd med mig själv. Tro fanken att hon blev femma med den pälsen! Lyfte huvudet för att förklara min lycka över att ha blivit förlåten.

Det var Emma. Blev på ett sätt nöjd - jag har aldrig tyckt att Emmas päls är fantastisk, men här var den, kort, mjuk tätliggande. Stapplade ut i vardagsrummet. Där låg en blänkande, av sämskinn upputsad katt brevid sin astmasjuke polaren. Hon glänste i mörkret, pälsen låg så tätt mot hennes kropp som blott päls som systematiskt har trimmats under två veckors tid. Hon tittade på mig. Hoppade ner från soffan och gick högdraget härifrån.

Jag som bara vill hennes bästa. Jag som bara försöker få henne att förstå att en riktig kvinna ställer upp i skönhetstävlingar! Otacksamma kräk.

Får nästan ta och öppna upp den där skumpapiccolon och försöka dränka mina sorger.

Internationellt kök

2011-02-12T15:19:00.000+01:00

Vi är så härligt kontinentala i vår familj - okonventionellt osvenska!

Till lunch blev det ett inhopp i det tyska köket, grå korv med sauerkraut.

Gissa vad? Sonen visade sig vara oimponerad av det germanska. Ikväll hoppar vi därför till det stora landet i väster. Har inte bestämt om det blir hamburgare, tacos eller pizza, men amerikanskt blir det!

(Estherpester ska ha sitt p-piller, och dessa dagar intar vi köttfärsrätter, då sådan färs är det som maskerar hormonintaget)

Bananrepublik

2011-02-12T11:50:00.000+01:00

Aftonbladet utnämner Sverige idag till en bananrepublik av två skäl; dels så måste valet göras om, och dels har det snöat i Stockholm. (På nästa uppslag upprörs tidningen dock över att Assanges advokater anser att Sverige är en bananrepublik...)
Hur som helst, en ickebananrepublik utmärks väl främst av en fri och oberoende press av god kvalitet.
Jag vill ju inte säga att Aftonbladet kackar i eget bo eller kastar sten i glashus, men menar man verkligen att denna stackars dam satt fast i timmar med sin rullator i snödrivan? Kunde inte den vänlige fotografen i så fall gjort en samhällsinsats och hjälpt henne i så fall - eller kom han till platsen efter att katastrofen fullbordats?
Minns när klasskamraten kom tio minuter för sent på en historialektion. "Ledsen" sade han, "men rulltrappan i köpcentrat stod still"
Det tyckte vi alla var väldigt vitsigt.

Det växer och frodas...

2011-02-11T18:22:00.002+01:00

I några dagar nu har jag väntat på det perfekta tillfället att avge fotografisk bevisning över naturens mirakel.

Men, si, dagsljuset har icke infunnit sig under de timmar jag befunnit mig i lägenheten, och även om blixt finnes på min mobiltelefon blir bilderna tämligen blaskiga. (Scrolla ner och kolla mina fiskbullar, så skall du se!) Nu kanske du frågar dig två saker:

1. Varför använder jag mobilkameran och inte någon av de otaliga digitalkameror som ligger runt omkring mig?

Svaret är att efter att min gamla dator dött av alkoholförgiftning så har jag helt enkelt inte haft tid att installera kameraprogramvarorna. Jag har därför blott min mailfunktion på mobilen att ta till vad gäller bildåtergivning.

2. Vad är det jag har velat fotografera?
Krassen. Krassen som enligt fröpåsen var bäst före september 2002. Den min son fick glädjen att sprida över uppblött dasspapper. Den har grott. Det har doftat ljuvligt i hela lägenheten. När jag kom in genom dörren ikväll så slog krasselukten emot mig. Jag sade knappt hej till sonen (men jag överräckte de fodrade gummistövlar jag handlat till honom) innan jag var framme vid krasseodlingen för att se dagens makalösa tillväxt.

Det blir inget foto på krasseodlingen i morgon. När jag kom fram till det mycket spartanska drivhuset (fryspåse över minibricka) och andlöst tog av plasten så såg jag:
En centimeter mögeltillväxt över krassegrodden.

Fråga mig inte hur lång tid det tar för en lägenhet att fyllas av krassedoft. Men jag är glad att lukten av vitmögel inte spritt sig.

Det blev ingen krasseodling för min son, i alla fall ingen som man kunde använda till något utöver botemedel mot halsfluss.

Darn.

Men - detta måste framhållas; fröna, som grott till ett par centimeters höjd hade ett bäst föredatum i september 2002... På den tiden förstår man ju att de små sporerna legat och bidat sin tid, i längtan att EN dag, en VACKER dag, få ta ut sin frustration och motsträvighet på resten av världen, om resten av världen så är en treochetthalvårs ängel, ELLER ängelns frustrerade och motsträviga mor.

Drömhem. Och trädgård.

2011-02-10T18:19:00.005+01:00

I julklapp fick jag en prenumeration av tidningen Drömhem och trädgård. Jag är tacksam, det är jag. Det är otroligt trevligt med ett magasin sådär en gång i månaden.

Alla som har varit hemma hos mig vet att inredning inte är mitt största intresse. Det fanns en tid då jag verkligen uppskattade det, men det fanns en tid då dinosaurer vandrade på jorden också (vilket sonen påminner mig om varje vaken minut...). Den tiden är över...

...men samtidigt. När jag slutade köpa inredningsmagasin för tio femton år sedan skulle allt vara shabby chick. Lite rustikt. Slitet. Och så skulle väggarna vara vita, och köken lantliga och franska.

Nu fick jag en Drömhem och Trädgård idag, igen.

Alla väggar är vita. Vita, vita, vita. Omslaget säger att man skall inreda vårfint i rött och vitt. Allt är vitt vitt vitt. Fan, en fondvägg i beige framstår som en färgklick!

Ett hemma-hos reportage i Helsingfors, som uppenbarligen är lika hjärntvättat vitt och shabby chic som de svenska hemmen. Vi snackar om schablontryck på IKEA-gardiner: Anno 1953 (I 1800talskursivst typsnitt... - i en trettiotalslägenhet...) CAFÉ DE PARIS står det på gardinen Som hänger, 2011, i Helsingfors. Så... Genomtänkt? (Det klart, IKEA öppnade faktiskt sin första butik 1953 såg jag just på Wiki...)

Om man vill sno stilen uppmanas man att med vackra, sirliga schablonbokstäver skriva något myspysigt på bordets underkant. Som Dinner is served. Så originellt. I dessa sista tio årens annars obligatoriska, men ack så obegripliga väggtexter där man konstaterar att detta är ett "HOME", eller att i detta vita hem råder "Happieness" eller "LOVE".

Jag vill inte sno stilen.

Lyssna på bildtexten om sovrummet:

AVKOPPLANDE. Sängen är bäddad i flera lager med ett virkat överkast som pricken över i. Fårfällarna på golvet fulländar den ombonade känslan i sovrummet.

Den ombonade känslan förstärks av fönstret. Vars bildtexter lyder: "ROMANTISKT. Det vita paraplyet är ett loppisfynd. Skrinet i bakgrunden innehåller vintagesmycken" och "KVINNLIGT. Spetshandskarna bidrar med ett stänk av romantik. Smyckesskrinet har fina detaljer och en sidenfodrad insida."

Om jag, Belladora, hade fått skriva bildtexterna om samma hem hade det låtit:

"HELVETE. Sängen är omöjlig att bädda och det virkade överkastet ligger ständigt halvvägs under sängen så dammet fastnar i varenda ögla och det går inte bort i tvättmaskinen. Fårfällarna på golvet är ypperliga damm- och katthårsmagneter och ser inte särskilt trevliga ut efter en kattspya.", "SKRUVAT. Endast en dement person fäller upp ett spetsparasoll och lägger det i rummets ljuskälla. Skrinet i bakgrunden innehåller massa skit man borde ha slängt för länge sedan.", samt till slut; "PRAKTISKT. Spetshandskarna kan användas som dammtrasor. Smyckesskrinet kommer att bli solblekt om det inte flyttas (om det inte ställs bakom det dementa parasollet)."

Alla som har varit hemma hos mig känner till mina gula vardagsrumsväggar. Om man tänker efter. I över ett decennium så skall alla väggar vara vita. Mina gula framstår som franska revolutionen! Eller, fan inte FRANSKA revolutionen. Då går tankarna till det RUSTIKA och LANTLIGA och GENUINA.

Nå´n revolution.

Tahiritorget - det är mitt vardagsrum!

My gula väggar are here to stay!

Vår strand

2011-02-08T18:17:00.000+01:00

Ishavet såg ut såhär förra helgen. Det må låta lite Laura Ashley, men det var vackert.

Bullmamma

2011-02-08T18:06:00.000+01:00

Åkej. Jag är en dålig dietist men en kreativ mor! Sonen ville ha bulle och saft till middag. Jag sade nej. Han sade jo. Så höll vi på ett tag. Liksom Baltazar så kom jag på det! Köpte torsk, ägg och smördeg. Gjorde en färs med massor av dill (nyttigt, nyttigt) och gjorde fiskbullar. Smart, va? Sonen sken som en sol, bullar till middag! Jag drabbades av stora snällheten och slängde fram en festis. Fett och socker, det är grejjer det! Och fisk.

Jinx?

2011-02-07T19:23:00.002+01:00

Igår så skrev ju jag att jag inte alls varit säker på att stugan skulle stå kvar när vi åkte dit för att inspektera efter/under vintern...

Jag skrev att den ju gjorde det.

Så blev det en ny dag. Ny dag, nya rubriker.

På ett sätt så skulle det vara ganska ok om Buena Vista Social Club drogs upp med grunden i en svindlande orkan (se där! Att få in ett Carolacitat i min blogg tog mig mer än tre år, men det lyckades!) för då slipper man ju våndas över att det är dumt att göra om allt från grunden och dessutom så måste man väl lalla med byggnadsnämnder och grannar och jadajadajada.

Jag kan dessutom se mig själv när jag landat från virvelvinden, tryckandes Emma mot min kind, med stora ögon säga:
"OH EMMA! I don´t think we´re in Kansas anymore"
För det är ju så jag faktiskt känner mig överlag. Fast jag är i centrum, och då inte av en orkan. Men DET förutsätter ju att jag åker till Kärradal redan ikväll.

Och, ja just det ja... Kärradal ligger faktiskt inte i Kansas.

Det börjar våras!

2011-02-06T18:07:00.002+01:00

Efter en lång tids bortavaro styrde vi förra helgen kosan mot stugan.

Den stod kvar. Det är faktiskt inget man tog för givet efter den här vintern!

Området befolkas så här års av rådjur och avkomlingarna från förrymda Klampe och Stampe. Jag är inte den som vanligtvis önskar livet ur små ulliga gulliga djur, det skall gudarna veta, men när förrymdtamkaninsspillning ligger i en hög under den skändade rödavinbärsbusken, ja då börjar man fundera på att preparera smakliga morötter med råttgift.

Hur som helst, idag var det i alla fall dags. Våren nalkas och den höga tid är redan passerad för att så vissa saker. Som:

Nu hade jag bara två små ynka fröer kvar sedan förrförra året, men förhoppningsvis gror ett av dem åtminstonde. Ett bestånd räcker. Jag har inte plats för något, egentligen. Men sådda är de.

Det är även hög tid för paprikan. Nu hade jag ju inga fancyschmancy paprikafröer från påse, jag öppnade bara kylskåpet och högg tag i några fröer. Det brukar ju funka, och jag hoppas att jag kan driva upp en rejäl buske åt mig och få sju till som jag kan byta bort mot någon rolig tomat, eller nåt. Om inte vanlig bonnpaprika funkar som bytesvaluta så kanske dessa gör det:

För 28 spänn påsen får man, och håll i er nu, FYRA frön. Jag tror att det var 28 spänn, egentligen. Jag fick två påsar gratis förra året. Nu hoppas jag alltså på åtta plantor. En till mig, sju att byta med. Eller ge bort.

Chilin såddes också. Sex av dem. Ja, du gissar rätt. En till mig, fem till andra. Förhoppningsvis. Vanlig bonnchili får man inte från påse. Nope. Det får man från kylen.

Och så har jag bredsått gräslök en masse. Sonen fick så smörgåskrasse. De fröerna var nio år gamla. Panteologiskt fynd från frökassen. Om de gror så är det ju ganska häftigt faktiskt. Det luktar krasse i hela lägenheten och det är väl ett gott tecken.

Äntligen hemma

2010-08-18T20:04:00.002+02:00

I helgen klippte jag ner en gigantisk rosenbuske, utan arbetshandskar! (Här vill jag höra ett sus av beundran) Jag åkte också och köpte en skottkärra, som jag körde otaliga gånger fram och tillbaks till den avlägsna risdumpningsplatsen. Då hade jag handskar. Kände mig lite sådär lantligt. Kunde varit lite chic. Men istället för att ha ett par Daisy Dukes hade jag ett par oformliga Haglöfs-shorts, svetten rann förvisso, men inte sådär trevligt i droppar mellan mina behag, utan mer klafsigt på ryggen och under armarna, och mina hårtestar som jag försökte få ur ögonen med mina gigantiska skinnarbetshandskar var inte långa och lockiga utan små och sönderblekta. Jag har haft vackrare moments.

Vi fick lämna vårt lilla semesterparadis utan att ha klippt gräsmattan. Jag undrar vad grannarna kommer att säga om det - särskilt eftersom vi ju inte kommer att åka till stugan nästa helg eftersom det är kattmöte för mig i Borås och skateboardtävling för maken i Malmö. Äsch, de får lära sig leva med det. På samma sätt som jag får lära mig leva med mina nya vänner fästingarna. Igår plockades en bort från Emmas öra. Jag HOPPAS att det är den sista från den här besöksvändan...

Innan hösten är helt kommen är det några saker som måste göras:
1. Trädgårdslandet skall grävas upp
2. Kryddlandet skall bli helt klart
3. Trädäcket skall oljas
4. Ölandstokarna skall allra helst bort (ingifte farbrodern sade det självklara - man kan ju dra upp dem med rötterna med bilen! Briljant man!) och om inte detta göres så skall de i vart fall klippas ner till ett absolut minimum.

och så skall naturligtvis gräset klippas.

Vidare skall foton sorteras och beställas.

Vår strand

2010-08-04T15:04:00.000+02:00

Något tångig efter stormarna, något glesbdfolkad efter industrisemestern

Soltjuv

2010-08-03T12:23:00.000+02:00

På baksidan av stugan står en bad ass björk. Bland det största i björkväg jag sett. Vi letar arborist för destruering. Kolla bara hur stor den är!

Från en synvinkel

2010-08-03T11:05:00.000+02:00

Om man sitter och småsnackar med den kärlekstörstande gurkplantan ser stugan ut såhär!

Självhushållning

2010-08-03T11:01:00.000+02:00

Om vädergudarna är nådiga blir det rekordskörd av gurka i år. Tanten på plantskolan hävdade att det tarvades växthus. Bah. Kärlek ocj omtanke räcker långt.

2010-08-02T22:33:00.001+02:00

Idag gar varit en aktiv latmaskdag på Buena vista social club. Meterlogerna lovade regn, men solen sken vid halv nio när Åsa ringde och meddelade att hon avsåg komma. Och hon kom, egendomen förevisades och vi badade. Och åt jordgubbsglass. Sedan åkte hon hem. Tidig kvällning så åkte familjen Bra ner till stranden och fiskade krabba. Jag tog helt underbara bilder på krabbfisket. Och på Åsa. Men inte med mobilen. Skall nu sova efter en mycket, mycket trevlig dag. internetuppkoppling har vi inte här, så idag blir det inget sådant. Skulle

2010-08-01T21:15:00.000+02:00

Väntar på att få ta sin första torsk. Eller tångräka.

Husdjur

2010-07-31T12:36:00.003+02:00

I familjen finns ju i vanliga fall vissa husdjur.

TjockisEllis. Han har lärt sig att uppskatta Buena Vista Social Clubs omedelbara omgivningar. Dock håller han sig mest kring altanen.

EstherPester. Det tog tid för denna bruna skönhet att våga sig ut på gräset - men nu uppskattar hon det. Inte lika mycket som hon uppskattar att ligga på en mjuk kudde inomhus, men hon backar inte för en trädgårdspromenad.

EmmaPemma. Hon är den av katterna som mest drar nytta av den nyvunna, relativa, friheten. Här ses hon socialisera med sonen.

EmmaPemma var också bärare av familjens nya husdjur. Fästingarna. En har tagits ifrån Emma. En från sonens bröstkorg och en har tagits innan den fäst sig vid min make. Mysigt.

Den uppmärksamme kan se motivet i denna tavla. Jupp. En styck ruvande duva. En ringduva. Dagen efter att denna bild togs ruvade inte ringduvan på något ägg längre utan en ullig liten skalle stack istället upp.

Det var på håret att vi inte upptäckt det här boet när vi just skulle såga av grenen det ligger på. För grenen sticker ut över uteplatsen på ett ganska besvärande sätt. Själva björken står på grannens tomt, om det inte vore för det så skulle björken varit grillkol vid det här laget.

Fruktträdgård

2010-07-31T12:24:00.003+02:00

I den här snårskogen döljes det massor...

För alla och envar är det ju övertydligt att planteringen hyser en ormbunke och en lupin. Jag hävdar att det även finns röda vinbär (se till vänster). Min syster hävdar att jag har fel. Onekligen finns det hallon.

Se själva. Prima hallon - flera stycken har avnjutits. Kanske inte tillräckligt för att ställa sig på torget för att sälja sylt, men tillräckligt för att man skall oroa sig för att sonen skall stoppa en geting i munnen. Häcken till grannen är också ganska befolkad av hallonplantor. Häcken är för övrigt en sådan där vinbärswannabehäck, där bären är ätbara, men inte särskilt goda. Jag fattar inte logiken. Varför plantera något som ger bär som man inte vill äta? Det enda som händer är att GETINGARNA vill äta. Och getingar, det gillar inte jag.

Bakom huset så finns det HUR MYCKET blåbär som helst. Här skulle jag, om jag vore lagd åt det hållet, kunna ställa mig och sälja sylt på torget för att försörja mig. Nästa år, kanske... Det är ganska gott med blåbär. Bakom huset finns också ett vildsmultronställe. Dessvärre var bären övermogna nu. Men NÄSTA år!!! (Tills vidare får sonen nöja sig med det nyss planterade, av min fader givna, smultronbeståndet som lär bära frukt om en vecka eller så)

Det är inte MÅNGA svarta vinbär på världens mest patetiska och ynkliga svartvinbärsbuske. Men några är det.

Vidare finns det massor av rönn på tomten. Det kan man ju göra gelé av, har jag hört. Det kanske man skulle prova?

I begynnelsen...

2010-07-30T18:07:00.003+02:00

Trädgården var, och är fortfarande, något eftersatt. I den övervuxna häcken av Ölandstok (en växt jag hatar! En häck som skall häck väck våt fläck så snart alla getingar lämnat den!!!) återfinnes en av naturens sanna skönheter...

Maken vägrar ta bort den, så den står där fortfarande. Och fröar av sig.

Gissningsvis så var det någon gång på sjuttiotalet som någon lätt berusad trädgårdsinnehavare kom på att det vore en GENIALISK idé att smälla upp en liten barrträdsinstallation i mitten av gräsmattan. Två cypresser, en liten en och så lite sten.

På nyare tid har en liten buxbom tillkommit. Och prydnadsgräs. Som har tagit över halva gräsmattan. Och, gissa vad? Cypresser och prydnadsenar växer. Mycket.

Efter att trimmern gjort sitt så ser det ut så här. Bakifrån, alltså. Lägg märke till prydnadsdinosaurieägget och prydnadsproslinssvampen.

Jag beskar den hemska enen mycket, mycket brutalt. Jag läste i en trädgårdsbok att enar inte tål sådant. Vi får väl se. Enen hämnas väl genom att sticka ihjäl mina och sonens och katternas fötter. Maken har lovat att jag får ta bort EN av cypresserna. Han är ju från Norrland, och i Norrland plågades inte innevånarna under ett decenium av prydnadsbarrträd. Så han finner dem dekorativa.

På den här bilden skall du lägga märke till fyra ting. Dels sockertoppsgranen i hörnet av tomten. Den är den mest gigantiska sockertoppsgran jag någonsin skådat. Den skulle kunna lämna rum för ett... låt säga körsbärsträd? Plommonträd? Något träd som jag vill ha? Men maken finner sockertoppsgranen dekorativ. Han vill behålla den.

Han har lovat mig att jag i utbyte mot sockertoppsgranen istället skall få göra sagan all med den gigantiska rosenbusken som syns längst bak i mitten. Den skall VÄCK.

Mitt emellan sockertoppsgranen och rosenbusken finns en liten grupp. Den innehåller bland annat... håll i dig nu, för detta är nästintill otroligt... BERBERIS! Hur i hela friden, hur kan NÅGON plantera berberis (reservation för felstavning...) i en stugträdgård? Hur mycket hatar man då barn, hundar, ja, livet? Endast en person som planterar idegran i rabatten kan begå en sådan synd. Jupp. I rabatten fanns till i förrgår kväll en idegran. Hur som helst. Berberisen skall bort. Och i dess ställe SKALL det stå ett körsbärsträd. Så småningom. Förmodligen kommer avloppsledningen läggas just där, så det får avvakta i något år.

Och det där havet av... vad det nu kan tänkas vara... Ställer man sig inte frågan; VARFÖR?

Jag har påbörjat arbetet med att ta bort havet av okänt. Det har i nuläget fortskridit till att vara i princip avklarat, det är bara en tunn linje som ersätter den kvävda häcken till grannen kvar nu. När den här bilden togs så hade jag inte tillgång till en häcksax utan fick klippa med sekatör. Det gjorde det lite... svårjobbat.

Klimatflykting

2010-07-30T16:42:00.002+02:00

Igår började det regna. Det fortsatte idag.

Igår gick jag och sonen, som annars klättrar på väggarna i den lilla tvlösa stugan, på promenad. Han hittade världens största vinbärsbuske. Igen. Han har väl hittat den sisådär tusen gånger innan.

Jag hittade ett körsbärsträd. Det var uppenbarligen inte SÅ många som hittat det före mig.

Sonen hittade en vattenpöl. Den satt han i, länge och väl.

Idag spöregnade det. Det ÖSTE ner. Det regnade så jäkligt att katterna inte ens ville ta en morgonpromenad på den av tak täckta uteplatsen.

Maken beslöt att vi skulle ta en bilutflykt. Han tror inte att jag fattade att han ville ta en utflykt ner till Apelviken för att titta på vindsurfare och vågsurfare och vågor. Jag fattade. Han tror att jag gick på den lätta luringen att vi skulle åka och se om någon bonde vägannonserade efter matjord till mig. Jag vill inte krossa hans hjärta. Jag gick inte på den.

Nåväl. Vi kom fram till ett spöregnigt och vindpinat Apelviken där strandkrogen Solsidan öppnar först 14.00. Vi häpnade.

Jävligare väder har sällan skådats i Sverige i juli. Vi slet barnet ur bilen, för nu skulle det upplevas vågor och vind!

Barnet hade inga stövlar på sig, för de hade blivit våta på förmiddagen. Inte heller regnbyxor. Min regnjacka har en trasig dragkedja och går inte att stänga. Makens vindjacka är inte hundra vattentät. Vi stod och såg och blev våta. Jag blev supervåt. Maken blev supervåt. Sonen blev supervåt. Jag och maken var imponerade över vädret. Sonen var inte SUR men inte alltför positiv. Vi beslöt att gå till bilen.

Då dök en man med Hallands Nyheter-logga på sin insladdade bil upp. Han hade en vindjacka där det stod Hallands Nyheter på. Han hade en stor kamera med sig. Jag drog slutsatsen att han arbetade för Hallands Nyheter.

Han verkade inte alltför imponerad över vädret och förklarade skyndsamt att han skulle göra en regngrej och att han sett att vi tittade på vattnet. Så han frågade om han kunde ta en bild på familjen. Jag undanbad mig men skuffade fram maken och sonen. Min son har ju tidigare fotograferats i ett reportage där den betungande PLIKTEN skulle illustreras av ett barn som plumsade runt i isvakar och fadern får stå brevid och lida. Nu tyckte jag att det ju kunde vara en tanke att min son skall illustrera det bistra sommarvädret, svenskarnas eviga lidande...

När mannen med Hallands Nyheterjackan fotograferat färdigt bad han om namn på de förevigade. Maken svarade lydigt. Därefter fick han frågan om var han bodde.

Jag vet inte om du minns det - men min make underströk vikten för mig att INTE säga att stugan ligger i Kärradal, för då kommer the true locals att bli förnärmade. Men när han fick frågan så svarade han:

"Vi har stuga i Kärradal"

Det kanske var vågorna och vinden och hans självbedrägliga surfego som gav honom modet.

Jag måste hitta någon som kan köpa en Hallands Nyheter åt mig.

Nu skall jag sätta mig och sortera de bilder jag tagit på Buena Vista Social Club!

Det brann i knuten...

2010-07-22T18:12:00.005+02:00

Idag var det inte någon särdeles stressig dag, egentligen. Eftersom det spöregnade på morgonen så ställdes badplanerna in och därmed var den enda punkten på dagordningen en anställningsintervju jag skulle göra klockan halv tre.

Jag hade gott om tid. Jag fixade till och med håret. Jag gick med min välartade son och min orakade make ut på lekplatsen, kysste min make adjö, och han informerade mig om att han inte hade mobiltelefonen med sig, och jag sade till sonen att han ju kanske skulle kolla fotbollen som försigick precis framför ögonen på honom på Heden. Maken sade att de skulle till Trädgårdsföreningen.

Jag satte mig i bilen, och det var inte helt enkelt att komma ut från parkeringsplatsen, ty turism och Gothia Cup gör gatan utanför vårt hus extremt vältrafikerad just nu.

Jag stannade vid tusen rödljus och väjade för Gothia Cupianer och andra som virrade ute i gatan. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade såååååå gott om tid.

Telefonen ringde. Jag övervägde att inte svara, för jag vill inte svara när tusentals irrande turister misstar en gågata med Södra Vägen, men så tänkte jag att det kanske var Matz och att det då vore så oartigt att inte svara. Så jag svarade. Det var inte Matz.

Det var en dam från banken som undrade varför de inte fått lånehandlingarna. Jag svarade att det berodde ju på att vi skulle lämna dem i morgon. För det var ju så vi kommit överens om. Damen förklarade att så inte alls var fallet - om inte handlingarna kom in till henne ABSOLUT senast klockan tjugio i fyra så bidde det inget lån.

Jag körde ett varv, med puls på hundrafemtionitton, runt Heden och vilken tur hade jag när min gamla parkeringsplats fortfarande var ledig!!!! (Snåla turister vill inte stå på Dyrgatan och kan bergis inte fickparkera heller....) Jag sprang över gatan, in i porten, skrev min kråka lite här och var och SPRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANG ut på Heden med lånehandlingar och objektsbeskrivningar och säkert några ICAkvitton också i högsta hugg. Det enda jag visste säkert var detta:

Min make hade ingen mobiltelefon med sig och

Jag skulle bli sen till anställningsintervjun.

Jag SPRANG, med Hitta-make-radarn påslagen mot Trädgårdsföreningen. Jag höll på att krocka med hundrafemtioarton Gothia Cupister och dussintalet bilar. Jag flämtade när jag höll upp mitt årskort till Trädgårdsföreningen.

"Det är förra årets kort" sade kassakillen. Jag stirrade på honom. Och såg förmodligen galen ut. Och insåg att han hade rätt.

"Men släng det då" sade jag, lite för snabbt och jag förmodar att det lät som att jag snäste, men jag var faktiskt bara anfådd.

Jag letade i plånkan.

"HELVETE" svor jag, och framstod förmodligen som än galnare "VAD MYCKET KORT MAN HAR"

Jag hittade tillslut mitt kort och sprang in i parken. Springandes tittade jag åt höger, tittade åt vänster. Förstå min lycka när jag såg min son sitta vid kanalkanten! Han HADE ju kunnat kolla fotboll någonstans på Heden, eller sitta i Bältesspännarparken och köra barkbåt eller uppe vid Näckrosdammen och gungat. Men närå. Min make gick PRECIS dit han skulle! (För en gångs skull...)

Jag överlämnade pappren till maken och flämtade budskapet att han omedelbart måste springa till banken och lämna dem, annars så blev det inget Buena Vista Social Club, och flämtade vidare att jag måste springa för jag var redan sen. Sade till maken att jag nu valt mellan jobb och stuga och stugan vann. Och jag sprang, samtidigt som jag försökte få tag på personerna jag skulle intervjuas av. Det gick sådär. För man stänger ju av telefoner när man är upptagen. Till slut så lyckades jag, åtta minuter innan min intervju skulle börja.

"Jag blir max sex minuter sen" flämtade jag. (För i vanliga fall tar sträckan sexton minuter att köra) Sprang i ytterligare tre minuter. Och slängde mig i bilen, kom inte ut från parkeringen, men körde ändå efter någon minut, höll på att köra över några Gothia Cupister och ut på motorvägen...

Vad har jag framför mig?

En polisbil.

Femton minuter försenad så kom jag svettig med håret stående åt alla håll in i ett rum där folk hade väntat väldigt länge på mig och den ursäkt jag hade att komma med var värre än alla hundar som ätit läxor tillsammans.

Och intervjun gick... om jag skall vara positiv... åt h-e.

Kom hem. Maken berättade om sina eskapader på banken med en otålig son som tydligen vält soptunnor. Och eftersom maken varit lätt uppstressad när han flög in på banken och knappt visste vem han skulle fråga efter så hade han väl nästan misstagits för en orakad rånare. Saker blev ju inte bättre av att jag skrivit under en handling där jag angav att jag var säljare, inte köpare. Men det hade i alla fall gått bra i slutändan.

Så i morgon så har vi nästan tillräckligt mycket pengar på kontot för att slutföra transaktionen. Nästan, säger jag, för på avräkningsnotan från mäklaren så har det tillkommit en tusenlapp för fastighetsavgiften... Sätter min skalle på att internetbanken jäklas med mig ikväll och bankomaterna är stängda i morgon.

Så - idag ställdes jag inför ett viktigt val: Jobb eller fritid. Uppenbarligen valde jag fritiden. Och jag är ganska nöjd över det valet när saker verkligen kommer till kritan.

Och i morgon så är det

TILLTRÄDE!!!!

Barnkammare

2010-07-16T17:13:00.003+02:00

Pepparmynta. Det är något det. Jag fick ett gäng utlöpare i presang igår, och jag har bäddat ned dem på min balkong. Det doftar tuggummi på min balkong!

Igår åt jag en vansinnigt god flädersorbet med jordgubbs- och myntasalsa. Det var ju inte DET som gjorde att jag placerade även jordgubbslöparna i jorden idag, det var mer att jag ju ändå var igång med myntan. Men, hur som helst - nästa år så kan jag göra jordgubbs- och myntasalsa från egen täppa.

Återstår flädern...

Dilemma

2010-07-14T19:05:00.006+02:00

Som jag lät påskina i förra inlägget så är det inte helt okomplicerat det här med stugan och hur den skall vara. Vi är trots allt en familj som har den här i vardagsrummet...

Den tyder ju på ett visst intresse för dekadens på det där bonniga sättet. Trasiga shorts, billiga cigg (utan filter och som luktar liiiiite sötare än andra), barfotabarn, solblekta slingor, ravioli på burk... Handdukar som hänger på ospända linor och sand i sängen.

Samtidigt finns det ju sådana här pryttlar som nu äntligen skall få hitta ett värdigt hem. En resande drömmare. En sann romantiker. Någon som gått på sammetslena stränder i Thailand och på Filipinerna och plockat minnen... Någon som INTE hänger handdukar på slaka linor och drar in sand, utan tvärt om ser till att sanden stannar utomhus eftersom fötterna torkas av på den trevliga dörrmattan som skiljer ute från inne. Någon som har strukit de vita frottéhanddukarna med blomsterbård innan de hängs upp invid tvättstället.

Samma personlighet köpte en gång de här två vaserna i en second handaffär i Trollhättan. Vad utstrålar de mer än idyllisk femtiotalsgulligull? Här andas det inte något sand i sängen och vardagsrum på trädäck, inte. Här andas det ORDNUNG. Och en enkel liten vit ros eller en liten pion. Oh, vad pluttinuttigt.

Sedan tillkommer något sånthäringa. Som jag skrev innan så sade säljaren att vi kunde få behålla det. Tack. Tack, jättemycket, för vi har ingen kamin att elda upp det i och vi har inget drag på bilen för att frakta bort det. Men med lite färg så kanske det blir godtagbart... Missförstå mig inte. Jag tycker det var HELT ok att få ett finfint furuhörnskåp från sjuttiotalet. Men det passar ju INTE i min Mad Men-dröm. Eller min surfbum-dröm. Eller min Svenska arbetare har fått en veckas lagstadgad semesterdröm.

ORDNUNG sade jag ju innan. Denna vackra skapelse som jag fick av min mamma och hennes make i bröllopspresang är inte stämplad, men av formen att döma, och av färgsättningen att döma så är den ju betydligt äldre än förtiotal. Därefter skulle formen kanske ansetts provokativ. Jag älskar min fina ljusstake. Jag har sedan jag fick den så innerligt önskat att jag kan hitta en plats till den. Nu skall den stå i fönstret i Stämmet.

Idag när jag vankade på stan, detta var innan maken fått samtalet från säljaren så läget kändes helt ovisst, så funderade jag och funderade jag. Jag känner att familjen L mer är sand överalltfamiljen än Mad Men. Och så gled jag in på Indiska. OJ vad mycket roliga saker det finns på Indiska!

Så jag tänkte så här... Och försök att följa min tanke och komma med goda råd!

Någon köper en sommarstuga i slutet av förtiotalet, början på femtiotalet. Låt oss säga för enkelhetens skull att hon heter Moster Märta, men bara kallas för Märta. Märta vårdar sin lilla stuga iklädd en klockad, sval sommarklänning, ljusblå med små prickar på. Märta älskar sin lilla stuga, sin dvärgpudel Sessan och sin make Gunnar som kommer till familjens sommarnöje så ofta som han kan under sommaren (hans arbete som kartritare på kommunen i Borås gör det svårt att vara där oftare). Märta och Gunnar njuter gärna av en droppe starkt på altanen på lördagkvällen. Märta har bakat jitterbuggare allt som oftast. Gunnar och Märta har det bra, tycker de, men det är ändå ett öppet sår det där med att de aldrig fick några barn. Åren går. Först dör Sessan, sedan Gunnar. Märta orkar inte sköta om stugan som hon borde, men med tanke på alla lyckliga minnen hon har därifrån så vill hon heller inte sälja den. Någon gång i slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet trillar Märta av pinn.

Hon hette ju MOSTER Märta, right? Den som får nycklarna till stugan som Märta bara låste för vintern något år tidigare är enda barnet till Märtas syster Gun-Britt, som var en sladdis. Gun-Britts son, Johan, kallad Jonte, var ofta hos moster Märta på sommaren när han var liten. Märta och Gunnar gladde sig SÅ åt honom så det var självklart att han skulle få stugan när de gått vidare.

Jonte har en fabläss för Amerika. Och surf. Och skateboard. Så när han får stugan av Märtas dödsbo så har han INGET intresse av att fixa eller byta ut eller något alls. Han är nöjd med att väggarna står kvar. Han har vaga planer på att bygga en betongböj på tomten, men ger upp dem då han inser att tomten är för liten och att grannarna lär bli skitsura. (Vem som helst med half a brain vet varför jag fetade det stycket) Istället hänger han sin handduk på slak lina och sitter på sitt trädäck som han använder som vardagsrum. Han skulle gärna velat ha en sådan där fräck sammetsplanch, men får nöja sig med färggranna glasljuslyktor som hänger från taket (han fick dem av sin flickvän Åsa. Åsa tröttnade dock på att han hela tiden tjatade på om vindriktningar så hon drog en dag efter blott tre och ett halvt år. Han kunde INTE riktigt glömma henne, och det var med en tagg i hjärtat som han såg henne dra runt på en barnvagn några år efter det. Men han såg, på lutningen av den blå blend som vilade i hennes mungipa, att riktigt lycklig, det var hon inte...)

Nåväl. Jonte. Åttiotalet kom ju, som sagt. Jonte kom från en ganska god familj. Jonte hade liksom råd att vara bum innan begreppet ens uppstod. Detta var nämligen på tiden innan SLACKERN uppfanns - ja, då fattar ni. Det är ju rena rama En förlorad värld vi talar om. Jonte, i alla fall, han läste på Handels efter gymnasiet och efter att han återkommit från sin surfresa på Bali (den glömmer han aldrig) 1987 så var han bara sporadiskt i stugan. Mest nostalgi. Det ÄR bra vågsurf i Halland, det är det, men ärligt talat - man måste växa upp! Jonte, numera vid namn Johan, skaffade sig istället sommarhus på Marstrand. Men han kunde ju inte skiljas från stugan i Varberg ändå, yuppie-mentaliteten till trots! Så han lät den stå.

Och nu vill jag hitta nycklarna på något sätt, tänkte jag.

Kan det i sig vara ett tema?

Men hur i helvete kommer furuhörnskåpet in? Och om vi inte lyckas få in det - hur får vi det därifrån????

Surf´s up!

2010-07-14T17:49:00.005+02:00

Vi är tillbaks på plan. På banan. Yes, we are. Maken ringde innan och säljarna hade ringt till honom och meddelat att om vi vill så får vi behålla en trimmer och gräsklipparen. Och ett hörnskåp i furu. Men mer om detta sedan. Nu går vi till pre-stugan. Nu går vi till min balkong.

Behold - kryddträdgården!
Detta är på riktigt min kryddträdgård i år. Sedan jag sade upp min odlingslott så är detta allt jag har att krydda min mat med. Oregano (den har jag skördat en omgång alldeles nyss, därav ynkedomen - men frysen är full!), slätbladig persilja (som aldrig skördats eftersom den inte tar sig...), dragon (som säljarbruden SVOR på var fransk, men den smakar I.N.G.E.N.T.I.N.G. så jag förmodar att hon antingen blåste mig och den är rysk ELLER att den vantrivs på det begränsade utrymmet och helt enkelt jävlas, och slutligen VÄRLDENS mest patetiska gräslök...

Vänta bara till den 23:e. Då skall det bli kryddträdgård av!!!

Jordgubbslandet, som i år hittills har bringat TVÅ sura gubbar. Snålt på tre plantor, tycker jag. Nu är det blommor på gång på två av dem, men ändå. Lycka, lycka, de skjuter revor så vi har ett helt fint och färskt och friskt jordgubbsland i Stämmet redan nästa år!

Nota bene att det längst in mot väggen minsann finns en liten smultronplanta också. Den får nog följa med den också. Det är ju synd om den om den skall bo ensam kvar här i skuggan i centrala stan när polarna får spendera sitt livs kommande somrar på landet...

Grönsakslandet är i år begränsat till en styck cocktailtomat. Tack vare den tropiska sommaren så har det blivit ganska mycket tomat på den, trots skuggan. (Det är sol på min balkong mellan fem på morgonen och halv elva på dagen...)

Den grå skuggan inomhus? Ellispellis som är skitsur för att han inte får gå ut. På Stämmet kommer han att få sträcka sina håriga ben.

Bakom trädgårdslandet skymtar fruktträdgården.

Physalisen. På samma sätt som tomaten så har physalisen älskat den här sommaren. Det är blommor och bär överallt. Nu är ju såväl tomat som physalis ettåriga, men jag kommer att ha båda sorter i stugan nästa år. Lite orolig är jag över temat på stugan, mer om det i nästa inlägg, men jag tänker att tomaten ju säkert kan gömmas undan vid någon vägg eller så i någon slags drivhus eller så, och jag vill ha ryska svarta och massa cocktail och så vill jag ha strimmiga, tänker jag. Och så tänker jag att jag vill ha MYCKET physalis. Inte så mycket för att det är GOTT utan mer för att folk tror att det är svårt och lite halvtufft. Inte kan de ana att min förra physalis bar tonvis (ok, lite överdrivet) med bär trots att den stod i skugga på en iskall balkong, under tak, och den fick därför inget vatten trots att det var den regnigaste sommaren på sextio år.

Altandelen/relaxdelen. Blomsterlandet.

Åter igen tangerar vi ett problemområde i vår stugplanering. Visst är pelagoner fina. Särskilt de blodröda. Och Mårbacka, som är rosa. Båda sorter signalerar väl svensk femtiotalsidyll, det vill säga den atmosfär som bör råda i en stuga som saluterar detta ädla årtionde. Å andra sidan, vi har den lite kaxigare lila afrikanska margeriten, som säkert huserade i friluftslivet även på femtiotalet. Vilken inriktning skall Buena Vista Social Club egentligen ha? På min balkong så känns det helt ok med den blodröda presangen från svärmor, mammas födelsedagsMårbacka till sonen och den lila margeriten som jag faktiskt inte kommer ihåg hur den kom hit, jag tror att det var sonen som fick den i belöning för att ha skött sig inne på Willys, men nu skall jag ju ha en konceptstuga... Då kan inte sådan anarki råda!!!!

Vad vi vet med visshet är att man på trädäcket kommer att sitta och inmundiga iskallt rosévin, eller jordgubbsaft, eller vad man nu kan tänkas vilja ha. Varför inte skippa vinglasstuket och hälla upp en hederlig Seabreeze?

Hrm...

2010-07-14T12:31:00.002+02:00

Jag vill ju ogärna måla fan på väggen. Det är ju inte det jag vill måla på väggen på Buena Vista Social Club, inte. Inte fan vill jag det.

Men ibland är det svårt att låta bli.

Jag kan ha ropat hej innan jag hoppade över bäcken, den där bäcken som går ner till Kärradal i det här fallet, det KAN jag ha gjort.

Detta KAN bli den kortaste stugprojektbloggen i Sveriges historia. Jupp, så KAN det bli.

Igår skulle ju säljarna ha kommit från sin semester och de skulle ha skrivit på. Vi skulle ha betalt dem. Det var så det skulle ha varit.

Istället så ringer mäklaren och säger till min make att säljarna inte går att nå.

SÅ; Har ni sett några förvirrade säljare som ser ut att leta efter den mäklare han och hon har anlitat, så påtala för dem att de skall TILL VARBERG. Till Borgmästaregatan 23, närmare bestämt.

Första inlägget i mitt nya liv!

2010-07-12T20:33:00.002+02:00

Vad har jag tänkt mig med detta då, jag som ju inte har tid till att uppdatera min katterihemsida eller min kattblogg, knappt mitt Facebook-konto, och jag har ju till och med svårt att hinna med att slaviskt följa Linda Rosingtråden på Flashback...

Men - å andra sidan - nu har jag ju semester alldeles strax, och alldeles, alldeles strax även en sommarstuga!

Alldeles strax, säger jag, ty jag och maken skrev på papper i förra veckan. Då säljarna är/var på semester (men inte i stugan) så skall de skriva på i morgon, tisdagen den 13 juli. Det är även då som handpenningen skall erläggas. Detta möter vissa praktiska svårigheter för både jag och maken kommer att vara indisponibla vid olika tidpunkter under dagen, och när mäklaren har tänkt sig att ge oss säljarnas kontonummer - tja - det vet inte vi. Tänk om de ändrar sig???

Kort objektsbeskrivning:
Trätält, strax utanför Kärradal. Maken är väldigt mån om att understryka just det där- STRAX UTANFÖR Kärradal. Han är rädd att vi skall betraktas som galna wannabe- uppkomlingar om vi skulle säga att vi har en stuga I Kärradal.

Området har till och med ett eget namn, faktiskt. Huset har av oss fått ett passande namn: Buena Vista Social Club. Ett namn som förpliktigar!

Liten, nätt tomt, som skall omstruktureras. På tomten skall anläggas odlingsbäddar för att min son skall få det pedagogiska nöjet i att se hur en morot blir till och för att jag skall få stilla mina begär till egenhändigt odlade bönor. Jag är rätt manisk vad gäller egenodlade bönor. Och så skall det väl bli lite bärbuskar också. På baksidan av vårt lilla sommarresidens finns blåbär redan.Jordgubbar kommer att finnas redan i höst. Det och oregano. (Kryddträdgård skall anläggas första helgen, tänke jag)

Vatten? Nja.

Avlopp? Nja.

Ett förhållandevis gigantiskt trädäck finnes. Där är det meningen att hjärtat i vår sommar skall vara. För det är ärligt talat inte så mycket utrymme för hjärtan på insidan.

Maken skall bygga ett förråd.

Och så skall katterna få en utegård.

Och så skall vi köpa cykelkärra så vi kan cykla ner till stranden med son, bodyboard/luftmadrass/brassestolar och mat.

Och så skall vi lära sonen att fiska krabbor.

Det talas om att köpa en liten jolle att segla med.

Det talas om att köpa en liten moppe.

Det talas om mycket.

Vi får väl se hur det blir. Jag HOPPAS att jag kan lägga upp rätt många bilder.

Svininfluensa och bloggdöd

2009-09-05T17:59:00.002+02:00

Här sitter jag och håller på att avlida.

Jag hoppas vid min gud att det är svininfluensa. OM det är svininfluensa fyller mitt lidande ett syfte - jag är influensafri i tio år. Om inte, om det bara är en jävla vanlig bonnförkylning, då blir jag SUR. Allt detta lidande till ingen nytta. Då är det bara att vänta på när Tyohoid Anton kommer hemglidande med ytterligare ett virus som förtär mina slemhinnor, min hjärnceller och min tillvaro. Dessutom kommer väl Grisen och slår mig i huvudet strax innan vår solsemester som vi ännu inte hunnit boka och som kan ödeläggas av att jag numer är lagd på "jour" veckovis och jag drog vecka 51 på min lott.

Fördelen med att åter vara döende är att jag för första gången på en månad hade tid att gå hit. Inte för att jag tror att någon annan lär göra det nuförtiden - det är ju inte så himla inspirerande att läsa samma inlägg om och om och om igen. Men jag passar på när jag har tid. Jag har redan haft tid att säga upp Lotten. Det fanns ingen tid att plocka av allt jag sådde i våras och det är time to say goodbye.

Så - time to say goodbye. Kattbloggen kommer väl att uppdateras då och då, i synnerhet om jag tar någon mer kull, och i vart fall tills de jag har här hemma har levererats (alla tre ser ut att ha hittat hem, i alla fall...) och jag har väl något litet, litet, mikroskopiskt litet hopp om att en dag åter få tid, kanske inte till att fylla ut massa sidor på internet med bokstäver, men att göra NÅGOT som inte bara är av sur plikt.

Tjing!

Oh, en sådan dag!

2009-08-08T23:45:00.002+02:00

Jag skulle ju se Ivan Drago i går.

Jag såg lite av Ivan Drago. Rocky hade kommit till innersta Sibirien och tränade med stockar medan Ivan Drago var på sitt hightechgym med blinkande lampor. Rockys fru kom till innersta Sibirien och stod vid timmerhusstugan, det minns jag. Jag minns att jag lade mitt trötta huvud i min makes knä.

Därefter vaknade jag av att jag låg i soffan och min make förflyttat sig till golvet och det var något som inte var ens i närheten av Ivan Drago på tv. Jag somnade om.

Min make gick upp tidigt från golvet och gick för att åka rullbräda. När han kommit hem därifrån berättade han för mig att även hans sista minne från gårdagen hade varit Rockys frus anländande till timmerhuset i innersta Sibirien. Därefter hade han vaknat och det hade varit golf på tv. Han hade beslutat sig för att gå och lägga sig, men kom inte längre än till framför tvn där han åter somnade.

Vi åkte till Näset för att bada vår son. Vår son ville inte bada men familjen från helvetet ville lägga sig på våra grejjer och droppa från helvetesfaderns våta badbrallor ner i vår matpåse.

På väg från Näset så lyssnade vi på P3 som hade någon liten sändning från reggeafestivalen i Uppsala. SÅÅÅÅ kul! OM det går att ladda ner - GÖR DET!

En norrländsk kille med tioåriga dreads talade med en utsökt Skelleftedialekt (eller vaffan vet jag - det kunde varit Sorlträsk-dialekt, eller Umä-dialekt eller Brölträskdialekt - I don´t know, I don´t care). Han sade bland annat:
"Vi säääjr int 'PÅÅÅÅLITICKS', vi säääjr 'PÅÅÅÅÅLITRICKS'" och fortsatte, "Vi sääääjr int 'Primeminister', vi sääääjr 'Crimeminister'. Jag tänkte att det var mae mae markligt, ty jag säger politik och statsminister jag. Men i Norrland så är de ju så originella. Jag frågade min make vad de sade. Han påstod att den norrländska befolkningen oftast använde samma uttryck som mig. Killen med de tioåriga dreadsen (det var HAN som sade att dreadsen var tio år - inte jag!) fortsatte med att fördöma polisen som gjorde razzior på Uppsala reaggefestival istället för att ta riktiga brottslingar. Jag antar att han menar da Crimeminister som säljer baaaaad ganja till oskyldiga tanter som inte bor på Östermalm.

Fader kom därefter på besök men stannade inte länge.

Vi gick på picknick vid Ullevi. Då gjorde min son något oh så gulligt. Han stuffade runt bland de öldrickande snåla typerna som inte ville betala för att höra Madonna (VI är ju inga snåla typer - vi gillar ju helt enkelt inte Madonna! Och vi drack bara folköl!). Han tittade på oss och sade bestämt:
"Jag kommer strax".

Och pinnade iväg. Jag och maken tyckte att det var ofantligt roligt sagt och tittade efter vår son när han självständigt tog en promenad bland de ganjarökande ynglingar, dock utan dreads men med rastafärgade accessoarer och reaggetischor, som var våra närmsta grannar. Jag undrade varför de satt och lyssnade på djävulens musik.

Efter fyra låtar upphörde mitt intresse för att lyssna på djävulens musik och vi gick hem med en sovande son i Briovagnen.

Иван Драго

2009-08-07T23:24:00.005+02:00

Ja, jag är tillbaks till jobbet. Men anledningen till att jag ikväll vill dryfta Иван Драго är att om en liten, liten stund börjar en högtidsstund. Jag, eller vi, kanske man skall säga, eftersom det omfattade 2/3 av familjen Bra initialt, men faktiskt hela familjen efter en stund då sonen fått komma OPP, redan sett Mumien II och således upplevt en cinemastisk njutning.

Tillsammans med sonen, som borde sovit, tittade vi inte bara på mumifierade mördarhundar ("Dom har TÄNNER", sade sonen. "Jaaaaa", svarade vi pedagogiskt. "De har tänder!" Jag poängterade för min son att det säkert var en femtonårsgräns och att han inte borde titta på mumifierade mördarhundar, men sonen lyssnade inte. Han var begeistrad av monsterskorpionen. Jag, eller snarare föräldrarna i familjen Bra, tror på det där med eget ansvar.) medans vi, främst föräldradelen av familjen Bra glufsade i oss havskräftor en masse. JÄÄÄÄVLAR vad gott det är med havskräftor!

Ett rättviseproblem finns när 2/3 av familjen Bra käkar kräftor. Mamma bra käkar kräftor. Pappa Bra käkar kräftstjärtar. Detta innebär att Pappa Bra hinner glufsa i sig typ 3 havskräftor på den tid det tar för Mamma Bra att käka 1 havskräfta. Dessutom tillkommer problematiken med Mamma Bras snålhet/frosseri - att tillåta att Pappa Bra slänger hälften av den goda (och dyra) maten är ett brott mot Gud. På detta tillkommer det lilla abret SONEN Bra, som också vill äta kräftor. Pappa Bra snålar med sina havskräftor, så det är Mamma Bra som får sitta och rensa SINA stjärtar och klor för att stoppa i gapet på sonen Bra.

Som om inte detta vore nog så är det lakterande Kattmamma Bra som även hon tarvar fredagsmys och kalcium och behöver lite kräfta. Och gamla Kastratmamma Bra som bara gillar skaldjur. Tro inte att Pappa Bra bryr sig om deras behov inte!

Kort sagt - Mamma Bra debiteras för ett kilo havskräftor men får inte skörda den ekonomiska, emotionella och kulinariska vinning hon så väl förtjänar efter en veckas yrkesarbete.

Na, ja. Nu skall Mamma Bra i vart fall studera Иван Драгоs fysik och Doffans gestaltningsförmåga. Riktigt kul, skall Mamma Bra ha. I morgon stundar salta bad och morfäders ankomst.

Och som du förmodligen har anat så tar kattungarna såå mycket tid och lust från mig att jag inte hinner mer än att jobba, vara mamma, städa hemmet, vara hustru, fixa hemsida, annonser, maila runt, gå på möten och följaktligen är en mae, mae sporadisk bloggare!

Ivan Drago... Иван Драго, what a man, what a man, what a mighty mighty good man... Eller inte. Men åttital, det är det!

Semester Schesmester

2009-08-03T22:17:00.000+02:00

Nu var semestern slut.

Undrar varför.

Semester Schesmester

2009-07-28T20:07:00.004+02:00

I morse när jag vaknade hade jag inte ont någonstans.

Jag tror inte att du anar vad detta betyder för mig.

Jag har varit en ryggtant hela semestern. Sedan fick jag urinvägsinfektion. Sedan lyckades jag sparka mig själv på fotknölen (eftersom jag är en ryggtant och inte har full koll på nerverna i benen längre) så jag fick jävligt ont i foten. Sedan fick jag skoskav, ordentigt. Nu kanske du tycker att jag gnäller, för skoskav är ju ingenting. I kombo med ryggtanteri, urinvägsinfektion och hälta av andra orsaker så är det jättesyndigt om mig. Och igår gick jag med lapp för ögat för jag hade superont i höger öga, kunde inte se på det och det var syndigt om mig för den sakens skull. Funderade lite på om jag skulle bli blind och om jag eventuellt skulle ringa tant doktorn men näe. Tammefan. Nu får det vara slut, tänkte jag. Det är inget större fel med att ha en lapp för ögat, tänkte jag. Med lapp för ögat KAN man sitta framför datorn och tvn. (Utan lapp går det inte.) Att laga mat med lapp är emellertid inte att rekommendera för man tappar allt sinne för djup och skär sig ganska lätt.

MEN det gjorde jag inte. För jag använde nyporna, OCH hade ingen lapp när jag RENSADE DILL. Kleptomanåldringsparet hade snott alla mina krusbär i år igen (jag skall sno ALL deras grönkål i vinter. Ja, jag har egen. Men jag skall sno deras. För de snor mina krusbär, år ut och år in) men jag kom hem med typ tusen kilo dill som skulle repas. (Och svarta vinbär som åkte direkt i frysen. Och bondbönor som sprittades och förväldes. Och sparrisärter som åkte in i kylen för att förmodligen ruttna. Och världens sötaste lilla squash som jag skall ge till syrran i tribut.) Men så upptäckte Heinziman att lilla Al Capone behövde akut sjukvård och så fick jag lämna tusen kilo dill i en vas för att åka till Blå Stjärnan. När jag kom hem var jag håglös. Och halt.

Igår så var jag blind. Men dillhelvetet behövde åtgärdas. Jag var generös. Jag struntade i allt som blivit halvgult. Jag kan ändå äta dill till huvudrätt för resten av mitt liv.

Dill luktar ju sååååå gott och fräscht, säger du. Och sade jag i förrgår. Efter igårkväll, där jag stod, enögd och repade dill så säger jag näppeligen. När man håller på med sådana mängder dill så blir det en frän lukt. Lite desinfektionsmedeldoft över det hela. Kanske var det ångorna som botade mitt infekterade öga?

Jag kom i säng vid tolv. I säng, men inte sov jag. Jag lekte med kattungen Apple Pie. Jag somnade väl vid ett.

Och vaknade av att solen sken. Klockan var åtta, solen sken, jag hade vaknat (av solen i kombination med att Esther vrålade av hunger, som vanligt...) och nu skulle jag bara mata katterna och få upp sonen så skulle familjen Bra åka till Falkenberg och bada och JAG HADE INTE ONT NÅGONSTANS. Fatta lyckan!

Gick för att väcka sonen. Det gick trögt. Efter två timmar stod det lika klart som solen sken på himmelen där ute att vår son var sjuk.

Så att jag var frisk och skadeslös denna o så ovanliga soliga dag spelade ingen roll. Någon dag på stranden fick jag inte.

Blä.

MEN - jag fick det här! (Har du varit inne på hemsidan eller kattbloggen så har du sett det här kortet - men batteriet på kameran tog slut och det är de enda fotona som jag har laddat ner till datorn...) (Fast det visste du ju redan om du läst kattbloggen...)

Lilla Amelia Earhart. Hon är något så fantastiskt förtjusande att något mer fantastiskt förtjusande sällan har skådats. Med undantag av hennes syster Aloha, naturligtvis. Och brorsan Apple Pie (NEJ det är inget tjejnamn. Jag har bestämt att det inte är något tjejnamn!)

Akut sjuk!!!

2009-07-18T17:39:00.006+02:00

I morse vaknade jag och var sjuk. Ajajaj-sjuk.

Jag ville INTE gå till Axess/Axxess/Axxes/Accex-akuten av två, mycket goda skäl:
1. Sist gång jag var akut sjuk så kom jag inte hem från sjukhuset förrän efter en vecka, och såg ut som en grav heroinist i armvecken och händerna av alla dropp och nålar och skit som de torterat mig med bara för att ha roligt.
2. Det är lördag (så arbetande människor har tid att kurera sina små åkommor). I semestertider (dvs massa sjuka turister som springer runt på gator och torg och i väntrummet på akuten). Det regnar (folk kan ju inte ligga på stranden och passar således på att kurera sina små åkommor). Semestertider (Nu tror du att jag missat att jag redan skrivit det, men ack nej. Här avses LÄKARNAS semestertider!). Summa sumarum: VÄNTETID.

Efter en timmes uppevaro insåg jag att det bara var att pallra sig iväg. Igår var det fint väder. Jag mådde bra. Igår var det fredag. OM igår hade varit idag hade jag bara behövt ringa till Torggatan och så hade de tagit emot mig direkt, för det gör de ALLTID på Torggatan. Idag är det lördag och Torggatan är stängd. Och det regnar så de som låg på stranden med mig igår masar sig iväg till akuten. Jag tjurade lääääänge i nattlinnet. Jag ville inte gå, alls. Jag vill inte spendera en hel dag på akuten, muttrade jag till min make. Min make sade till mig att gå till akuten. "Men tänk" sade jag, "Tänk om jag inte alls är sjuk" sade jag. "Fatta vad pinsamt om jag går till akuten och tar prover, får vänta i flera timmar, och dessutom åsamka att ANDRA får vänta i flera timmar, och så är jag inte SJUK?"

Maken erinrade sig att sist gång HAN var på akuten var när han hade brutit nyckelbenet. Då behövde han inte vänta så länge.
"Lite skillnad på prio" muttrade jag, som ju är döende fast det inte syns.

"Gå till akuten" sade maken. Då ringde svärmor. För att gratulera på bröllopsdagen. Hon frågade hur vi skulle fira. Jag informerade om mina planer på att gå till akuten. Jag hade glömt bort att det var min bröllopsdag, dessutom. Jag lade på luren och tog på mig kläder OCH min nya regnjacka och gick. Till akuten. Långsamt, ty jag är en ryggtant. Och dessutom har min hand varit domnad hela morgonen. Och så har jag urinvägsinfektion OCH är rynkig. Helt klart så har jag haft bättre dagar.

Jag kom till akuten. Jag tog en lapp. 366 stod det på lappen. Det var inte så mycket folk i väntrummet, och på nummertavlan stod det 361.
"Lucky me" tänkte jag. Det går undan! Jag satte mig ned.

WALLENBERG - ploppade det upp i min hjärna. Det var inte ALLS Bonnier som verkade utan att synas, det var WALLENBERG! Jag och maken diskuterade vilka det var häromdagen, och jag sade Bonnier, men jag hade FEL. Kanske, tänkte jag, så är mottot för dagen "Att synas utan att verka". Men - näh. Det var bara fem nummer före mig.

Och där satt jag. I en timme. Det var inte så att jag blev utkonkurrerad av sjuka människor, folk som var sjuka på riktigt, alltså, utan det var så att de i receptionen stod och småpratade och fnittrade med varandra. Faktiskt. Det fanns säkert en god anledning till att de inte skrev in patienter, tänkte jag, för jag är positiv och vänligt inställd till min omgivning. Men onekligen så var mina tankar om omvända Wallenberg inte så verklighetsfrånvända, konstaterade jag nöjt i ett anfall av masochistiskt vad-var-det-jag-sade.

Så, till slut, var det jag. Jag kom fram till en sköterska som scannade mitt körkort och frågade om jag var jag och frågade vad som fattades mig. Jag svarade "ja" på fråga ett, och på fråga två svarade jag att jag hade urinvägsinfektion.

Hon frågade mig om jag hade tagit med mig ett prov.
"Ursäkta" undrade jag.
"Har du tagit med dig ett urinprov" förtydligade receptionisten. Som om jag vore HELT dum i huvudet. "Om du inte har ett prov så kan vi ju inte pröva..."
"Näe" knystade jag. "Det trodde jag att jag kunde göra här"

Det kunde jag. Jag fick kissa i en liten mugg och ställa i ett litet skåp där det stod syltburkar och marmeladburkar och väntade på att labb-personalen skulle komma tillbaks från var de nu befann sig. Jag kan inte låta bli att fundera på VARFÖR man kissar i en syltburk, skruvar på locket och tar med sig burken till akuten i sin handväska. Vad DRIVER sådana människor?

Änyho, receptionisten hade talat om för mig att det nog skulle dröja "några, ett par, timmar". Jag gick alltså hem. Långsamt, för jag är en ryggtant.

Jag kom hem. Vi tog på sonen regnkläderna för han ville plaska i pölar. Vi gick ut och sonen plaskade i pölar.

Jag hade hämtat en bok och jag linkade tillbaks till akuten med min pippigula regnjacka på. Det var bra att den var på, ty ett skyfall av sällan skådat slag utbröt över Göteborg. Jag hade mina vida jeans på mig när jag gick. När jag kom fram till akuten hade jag ett par tighta jeans på mig. Tighta och kalla. Men min överkropp var torr, minsann. Jag gillar min pippigula regnjacka. Synd bara att jag inte tog på mig mina nya, grå, regnbyxor, tänkte jag när jag satt och droppade av mig på akuten.

Jag läste. Och läste. Och läste. Och funderade på att fråga om de hade ropat upp mig under tiden jag var borta. Jag läste.

Och SÅ var det min tur. En sköterska visade mig till ett rum och sade till mig att... vänta.

Jag väntade, och väntade, och läste. Och läste. Och väntade. Till slut kom en läkare in i rummet. Han tittade på ett recept och sade mitt namn och jag sade ja och hej och sträckte fram handen och han sade sitt namn och jag svarade med mitt namn. Samtidigt slog det mig att eftersom han hade mitt namn på ett papper och jag för tre sekunder sedan bekräftat att det var jag som var jag var den verbala överföringen av information om mitt namn vid handskakningen tämligen... obehövlig. Lika obehövlig som att TRÄFFA en läkare, tänkte jag. Kunde de inte bara gjort en analys och så kunde läkaren skrivit ut receptet och så kunde jag gått ner till apoteket och hämtat ut ett e-postrecept på direkten, tänkte jag när jag tog läkarens helt avslappnade hand.

"Du har urinvägsinfektion" sade läkaren.
"Ja" svarade jag.
"Jag har skrivit ut ett recept till dig" sade läkaren.
"Bra" sade jag.
"Det är samma som du haft tidigare" sade läkaren och började lämna rummet.
"Super" sade jag och tog receptet. På väg till dörren så kom läkaren på något. Han vände sig om, snabb som en iller.
"Hur känns det" frågade han.

Hur känns vad? Att just ha fått vänta i en hel dag för en skitåkomma bara för att det är lördag och det regnar i semestertider och min kropps aptaskiga immunförsvar beslutar sig för att ge upp just DÅ? Jag förstod inte frågan.

Så beskrev han symptomen på urinvägsinfektion. Jag insåg vad det var frågan om. DE OBLIGATORISKA FRÅGORNA. Jag vet inte om det är någon LAG eller så, men jag vet att sist gång jag suttit på Axessakuten för att jag hade urinvägsinfektion (även det på helgen och med ett stängt Torggatan...) så fick jag mig en utskällning av en läkare för att andra tjejer sprang till läkaren så fort det började svida minsta lilla, och detta otyg var ett otyg. Och DET skulle jag ha klart för mig, att om man inte hade haft besvär, och då menade han riktiga besvär, i minst tre dagar, så skulle man inte GÖRA sig besvär med att uppta massa läkartid. Inte. Dessutom så skulle man på ett begripligt sätt kunna beskriva sina kroppsliga besvär. För det är minsann inte så att minsta lilla svid är urinvägsinfektion, det kan vara annat också. Så det så. Och då skall man inte springa till läkare och beklaga sig inte. Jag hade i och för sig turen att inte behöva bli ifrågasatt den gången, ty läkaren konstaterade att jag hade en KRAFTIG infektion, men han kunde liksom inte låta bli att lägga över all frustration över klemiga fruntimmer på mig ändå. Och detta har jag i minnet.

Så på väg till akuten på morgonen så hade jag övat. Jag hade formulerat mina symptom så fint, så fint. Och jag upprepade i mitt sinne "tre dagar, tre dagar, tre dagar" i huvudet för att jag verkligen inte skulle GLÖMMA att detta var tidsgränsen. Även om det faktiskt bara var i morse som jag vaknade upp och kissade blod och det gjorde så ont att jag höll på att gråta. Sedan - i all väntan - så glömde jag bort alltihop.

Men nu rabblade läkaren upp symptomen åt mig. Det var ju praktiskt. Hans ramsa var, av förståeliga skäl, mycket bättre än min. Å andra sidan utelämnade han "ömhet över nedre delen av buken" som jag har på min lista. Den hade den arge läkare nämligen på sin lista, och det är den listan jag använder mig av.
"Ja" sade jag, när han slutat.
"Och när började besvären" frågade läkaren.

Jag kan fan inte ljuga. Jag är helt VÄRDO på att ljuga. Genom mitt inre öga såg jag läkaren rycka åt sig receptet och fnysa hånfullt när jag sade, eller snarare pep;
"För tre dagar sedan"
"Tre dagar" frågade läkaren. Jag nickade. Och kände att jag rodnade.
"Du fick alltså besvären för tre dagar sedan, säger du"
Jag insåg att han genomskådat mig. Men HA - han kan aldrig bevisa något. Jag vet att han vet och han vet att han inte kan göra något åt det. Haha. Jag vann. Skulle jag ha kunnat tänkt. Men det gjorde jag inte. Jag skämdes. Inte för att jag ljög, utan för att jag ljuger så jävla dåligt att jag blir avslöjad varenda gång.
"Ja, ungefär" pep jag. VADDÅ UNGEFÄR? Antingen är det tre dagar eller så är det inte tre dagar. Inget UNGEFÄR.
"Bra" sade läkaren. "Hej då" sade läkaren, och var borta. Jag fick själv försöka hitta ut i väntrummet.

Jag kom på att jag skulle ha frågat honom om min avdomnade arm också. Den hade fortfarande inte vaknat. Och nu var det faktiskt eftermiddag.

Så gick jag till apoteket och där behövde jag inte vänta länge alls.

Det var hela min spännande dag, det.

Och vad kan vi lära oss av detta? Naturligtvis det självklara: BADA ALDRIG MED VÅTA KLÄDER!

En sak till gjorde jag faktiskt. Jag knatade ner på Konsum Avenyn och köpte tre kvarts kilo färska räkor och fyra kräftor för att fira bröllopsdag. 308 spänn är min makes kärlek värd. Lite mindre, egentligen, för jag köpte även en Red Bull då jag behövde energi efter allt väntande.

Min domnade arm har fortfarande inte vaknat. Och nu är det faktiskt kväll.

Och - så måste jag tillägga också - jag tycker att det är helt ok att vänta en hel dag när man har en sådan skitåkomma och det är helg. Jag tycker att det är självklart att barn går före vuxna och helst att åldringar får komma in fortare än andra, och naturligtvis torde benbrott och hjärtattacker vara något som får gå före i kön. Men det är SURT att spendera en dag på akuten. Och det är SJUKT dålig vårdtillgång i det här landet, överlag. Men i den sjukt dåliga vårdsituationen så är det heeeeelt ok för mig att sitta och vänta och bita i det sura äpplet.

Shoppat loss!

2009-07-16T17:31:00.002+02:00

Maken tappade sin mobil häromdagen när vi var i slottsskogen. (Eller är det slottSkogen?) Med hänsyn till att det mest hightechiga med hans mobil var att den hade färgskärm och att han dessutom bara hade ett kontantkort så beslutade han sig för att skita i att den var väck och har således inte höjt ett finger för att försöka återfinna den. Han beslutade att köpa en ny.

Så idag gick vi för att köpa en ny mobil till maken. Jag muttrade lite inom mig själv, för min mobil är också stenålders. Men jag får aldrig tummen ur att köpa en ny mobil för jag vet aldrig vad jag skall köpa. Men, min gamla mobil funkar ju faktiskt och jag har inte tappat bort den, så alltså finns det ju egentligen ingen anledning för mig att köpa något som jag ändå inte använder särskilt mycket. Tänkte jag muttrandes.

Vi gick in på Expert. De hade nästan inget. Vi gick in på Telenor och fick höra den tjugiåriga sommarjobbarförsäljerskan skälla ut några potentiella kunder för att de ställde frågor. Vi gick från Telenor. Vi gick in på Teliabutiken men där var det döööööden som gällde. Vi existerade liksom inte. Vi gick in på Siba. Där var hela Gothia Cup. Vi gick in till 3 och attackerades av en supersäljare. Tjugifem. Ambitiös. Trevlig. Duktig som fan på att sälja. Vi sade att vi skulle tänka igenom vad han sagt och komma tillbaks när Anton fått en näringsrik lunch på Mc Donalds.

Vi gick till Mc Donalds längst bort i Nordstan. De har byggt om. Flashat till stället, så numer finns det knappast några sittplatser. Men snyggt är det. Personalen tycktes omedveten om att just strippar är något som av hävd går ganska bra på Mc Donalds så de brydde sig inte särskilt mycket om att göra några. Så min burgare var typ uppäten när stripparna väl kom.

Anton fick ingen Ice Age-tiger. Han fick en gul mugg istället. Maken fick en dressinglös sallad.

Jag gick in på Sportia och kom ut med... Håll i dig... Ett REGNSTÄLL! Nu kan jag alltså leka med min son när det regnar ute! Om jag bara köper ett par stövlar. Vilket regnställ, sedan! Pippigult! Och nedsatt från en tusing till sexhundra spänn! Glad som en lärka, var jag.

Maken tittade in på The Phonehouse och beslutade sig därefter att återgå till den unga mannen med försäljaregenskaper. Vi gick således tillbaks till 3.

Och nu har jag en mobil som jag kan surfa på och som jag får ladda ner preciiiiiiis hur mycket musik jag vill på i ett år. Eller om det var i en månad. Gratis. Problemet är bara det att för att göra det så måste jag installera en liten minicd på mitt nästa problemområde...

Datorn.

Min dator är så gammal och skruttig att jag inte kan installera ladda-ner-hur-mycket-musik jag vill på min supertelefon. Försäljarkillen SADE att det är en supertelefon. Så jag är två steg ifrån stenåldern. Nu får jag väl ta en tripp till någon datorbutik också, så att jag helt lämnar lowtecheran och blir en modern människa...

Btw... Igår somnade jag på soffan och sov där hela natten. Varför?

Jo, för efter att jag skrivit om Eklund och Juha Valjakaljalalala så satte jag mig framför tvn en liten, liten stund, just när Mordkommissionen började. Och vad avhandlade den? Jo - Juha och Marita. Fast i dansk tappning. Jag tyckte att det var ju en talande tillfällighet, något som gjorde att jag skulle sitta uppe en stund till. Jag minns att den danske Juha blev jagad i en häcklabyrint, och jag minns att jag tänkte - jag KAN hålla ut i fem minuter till - sedan är skiten SLUT (för Mordkommissionen ÄR ett skitprogram!) och så vaknade jag av tvn klockan halv sju i morse. Det är moget. Moget.

Psycho killers

2009-07-15T23:57:00.002+02:00

Jag sliter mig från tvn. Jag har nämligen för första gången sett lite av Harper's Island. Jag är sur att jag inte tidigare har sett Harper's Island. Det verkar på riktigt skitbra.

Och - när man ändå är inne på psykotiska mördare - maken köpte Aftonbladet idag. Nej, maken är ingen psykotisk mördare (mig veterligt). Att köpa är inget tecken på psykopati (även om det torde vara en god idé att minska på konsumtionen) och Aftonbladet är inte heller något tecken på patologisk ondska (även om de anställer folk som ju faktiskt är det närmaste ondskan man kan komma...). DÄREMOT bjöd den dagliga motsvarigheten av den alltför tidigt insomnade tidskriften En ding, ding värld, på ett riktigt scoop idag.

Eklund har skaffat flickvän.

Alltså... Eklund. Jag tänker inte ondgöra mig över det faktum att han tagit ihjäl två pers, varav den ena var en liten unge. Jag tänker inte frossa i det faktum att han gjorde det av sexuella motiv. Jag tänker ej heller vråla av indignation över att grova brottslingar tillåts ha ett privatliv. Eller, för den delen, att han enligt nämnda tidning dessutom har hookat upp med Hagamannen, en annan trevlig kille som man vill fira midsommar med. Nope. Han är helt ointressant för mig. Ful, fet och ointressant.

Vi tar det igen. Ful. Fet. Ointressant.

Och lägger till twisten: Dömd för två mord, varav ett var på en liten flicka.

Ful. Fet. Ointressant. Dömd för två mord, varav ett var på en liten flicka.

Idag var vi på Skrea strand. Maken tog kort på mig och sonen. När jag kollade på korten blev det plågsamt uppenbart att jag är i behov av plastikkirurgi. Under hösten, antar jag. Jag är alltför ung för att se så gammal ut. Med lite karaktär kan jag fila bort midjan. Eller rättare sagt, fila till en midja. Kunde kanske varit yngre, kunde varit vackrare. Kunde haft bättre självförtroende. Men ändå - ett par snitt här och där kommer göra mitt liv bättre.

Så, väl hemma läser jag Aftonbladet. Eklund har fått flickvän. Mina tankar svävar till de där fotona. Kunde varit yngre. Kunde varit vackrare. Kunde haft bättre självförtroende... MEN KUNDE ALDRIG I HELVETE skrivit ett brev till Eklund!

HUR, snälla, säg mig HUR kan man en dag öppna tidningen och se Eklund och tänka - "OJ en sådan man"? Oavsett hur många han har dödat? Oavsett hur ensam och missförstådd han ter sig? Nej, utseendet är inte allt. Gudarna skall veta det - jag är alltför ung för att se så gammal ut och jag väger för mycket och det kommer aldrig mer vara någon som vrider huvudet när jag går förbi. (Om det inte är för att de vrider huvudet ifrån mig, i.e.)

Hur tänkte hon där?

1. Hon jobbar inom vården. Hon borde ha lite... vet inte... urskiljning. Det tro fan att man är sjukhusrädd i det här landet!
2. Hon har två barn. Om någon är dömd, på klara grunder, för att ha tagit ihjäl en unge i samma ålder som man själv har - är det verkligen, verkligen något att satsa på?
3. Ful. Fet. Ointressant.

En till mig närstående blev lite begeistrad av Juha Valjakaljalalala när det begav sig. Hon tyckte att han var snygg. Jag tyckte att hon var dum i huvudet. Då var jag ganska liten. Hon var prepubertal, eller pubertal i vart fall. Jag hade rätt, hon hade fel. Samtidigt - Juha var lite av rebell, eller hur? Såg cool ut. Hade rätt attribut (hagelbössa OCH kaninunge) och var dessutom en person som väckte uppmärksamhet, oaktat att han sköt småungar för småstölder. Min kära syster är härmed ursäktad för att hennes tonårshormoner inte visste bättre.

Men den här bruden - tvåbarnsmor... Någon, eller några, har alltså funnit henne tillräckligt attraktiv till i vart fall två samlag. Och ändå...

EKLUND!

Snacka om en brud med dålig självkänsla...

Ful, fet, ointressant, psycho killer, inspärrad... Ja HONOM skall jag ha!

Vrickat. På riktigt, vrickat.

Nu skall jag knata in på någon webshop och köpa Harper's Island, så att jag får se alltihop!

Sol och bad och lite egentid

2009-07-14T22:44:00.002+02:00

Min son älskar sin moster. Och sin kusin. Och sin andra kusin. Och deras hund. Och villa.

Så - efter en dag på stranden drog jag och maken nytta av detta och gick ut och åt.

Första gången jag och maken kunde göra något med varandra var när Erjo gifte sig. Andra var när syrran tog sonen några timmar (påminde maken mig om idag), tredje gången var när brorsan gifte sig. Fjärde gången var idag. Då min syster ånyo gav oss några timmars frihet.

Jag har idag ätit sniglar. Och lax. Med hänsyn till sniglarna började jag och maken snurra in på andra sjuttiotalsfenomen. Planka. Och de där päronen gratinerade med after Eight. Vad hette det? Vår servitris hörde efter i köket - kocken där sade att det inte hade något särskilt namn. Men det hade det väl? Neeeeeej, inte Peach Melba. För det har med persikor att göra...

Nåväl. Bratt i Falkenberg är alltid Bratt i Falkenberg. Jag är emellertid imponerad över storleken på portionerna och fräschören på pryttlarna i maten... Vi snackar ärtskidor som INTE var köpta på ICA och MASSOR med sparris. Det var svingott! Dessutom, som extra liten +-grej.. Vi beställde varsin Gröna Hissen. För att vi beställer Gröna Hissen. Så enkelt är det. Där Anna och Heinziman går - där beställs det Gröna Hissen. Men på Bratt så tar de beställningen. Därefter kommer de på att de saknar alla ingredienser. Typ Pommac. Eller snarare, just Pommac. Då går de och frågar om det går bra med Ginger Ale istället, och man säger jaaaa, det gör det ju. (För när man beställer Gröna Hissen blir man förvånad när man inte bara får något grönt framslängt till sig med smak av hallon eller citron). När sedan notan kom in så var det avdrag på drinknotan... All heder till Bratt. Gammal är äldst!

Det var ju det jag sade!å

2009-07-14T22:27:00.002+02:00

Alltså - hur många gånger har jag förfasats över Mc Donalds på Avenyn? HUR många gånger?

Nu har jag äntligen fått det objektiva medhållet. Undrar vad killen frågade efter - en Big Mac som var yngre än tre timmar eller en mugg som inte var diskad tillsammans med en toaring... Eller bara om att få beställa...

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=506025&ref=puff

Ännu en dag passerad...

2009-07-09T20:58:00.002+02:00

Problemet med att vara i medelåldern och ha en tvååring är att allt bara flyter ihop och alla dagar är likadana och inga Melrose Place-intriger ploppar upp i vardagen som i gamla dagar.

Idag så har vi spenderat eftermiddagen på Liseberg. Tanken var att vi skulle spendera förmiddagen på Liseberg, men sonen ville inte alls. Han ville heller inte sova lunch, vilket i och för sig kan bero på att han drack kaffe till frukost, så vi kom inte iväg förrän fyra.

När jag fyllde diskmaskinen i förmiddags såg jag en gul plastmugg stå på vardagsrumsbordet. Jag såg på avstånd och i motljus att det fanns innehåll i, och tyckte att det var bra mörkt för att vara juice, vilket vår son drack ur en gul plastmugg till frukost. Jag gick för att hämta muggen och såg att det var brun mjölk i muggen. Anade oråd. Lyfte muggen. Sonen kom rusande som skjuten ur en kanon.

"IIIIIIIINTE TA MITT KAFFE" skrek han. Han slet åt sig muggen och drack, smackade med läpparna och sade:
"AAAAAAH" och förtydligade, "Gott kaffe".

Det var förmodligen inte den effekt min make förväntade sig när han förmodat hällde lite kaffe i sonens mugg tillsammans med en massa mjölk, som sonen ju inte gillar, för att slippa höra tjatet om kaffe.

I alla fall, vi kom till Liseberg och det regnade. Sonen fick se de sista två minutrarna av årets kaninpjäs. Hans far tog honom för att hälsa på kaninen. Sonen blev blyg. Åter konstaterade vi att sonen träffar kaninen oftare än sin morbror som bor i stan.

Heinziman tog sonen och åkte barnbåtarna. Sonen vägrade lämna ratten i två sekunder och rammade in en mor och en treåring i kajen. Han ville stå och styra och jag såg honom framför mig om en arton år sådär, när han rattar sin båt in på Smögenbryggan för att ragga brudar. Jag blev lite tårögd.

Vi gick promenad. Vi kom till Café Åkaj. Sonen började vråla efter saft. Vi beslutade oss för att han skulle få dricka saft. Det regnade ju gudbevars.
"Vill du ha något" frågade mannen i mitt liv. Jag ruskade på huvudet. Inte om inte han ville ha något. Fast EGENTLIGEN tänkte jag, EGENTLIGEN hade det varit gott med en öl. Det enda lediga bordet var fyllt med tomma cider- och ölflaskor. Jag satte mig med sonen och väntade på hans saft.

Mannen i mitt liv hade läst mina tankar, alternativt så har han en egen vilja. Han kom således tillbaks med en öl och med en öl till och en päronfestis. Där satt vi med alla tomglas och drack öl och vår son drack festis. Folk tittade lite surt på fyllefamiljen. Plötsligt började barnet att kinka.

"GLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAASS" skrek han.
"Nej, ingen glass" sade vi.
"GLAAAASS" skrek sonen.
"Är du hungrig" undrade jag, som hunnit ta typ två munnar på min öl. Sonen nickade.
"Vill du ha en smörgås" undrade hans ömma moder, i hopp om att kunna rädda ölstunden. Sonen nickade.

Den ömma modern tog den ömma faderns plånbok och ställde sig i kön för att köpa smörgås. Det fanns för det första inga smörgåsar på Café Åkaj. Det fanns dock plättar med grädde och sylt och en värmländsk familj bestående av hundranörton personer som inte kunde bestämma sig för vad de skulle ha. Sonens skri om GLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAASS ekade över hela Café Åkaj och folk stirrade surt på fadern som satt med alla tomglas och uppenbarligen ignorerade sin lidande son för att få vara självisk och slurpa Falcon. Den ömma modern köpte jordnötter för att hon kände att även hennes tarmar började slitas av hunger.

Sonen tuggade jordnötter som besatt som förrätt till de efterlängtade plättarna som kom tio minuter därefter.

Sonen svalde plättarna och sylten men ratade den färdigvispade smet av olja och härdningsmedel som kallas "grädde" fast innehållet bara varit i närheten av en mjölkprodukt i hyllan hos grossisten. Därefter var han lycklig igen. Men vi lämnade vårt bord fyllt av tomglas så snabbt vi kunde.

Vi tittade på fisken vid kajen. Och ankorna.

Sonen ville åka små kaffekopparna. Så vi åkte små kaffekopparna. Sonen skrattade så att han skrek.

Heinziman tog barnet till de STORA kaffekopparna. En bekantings son, som är lika gammal som Klanton åkte stora kaffekopparna för ett par veckor sedan och det gick snorbra. Alltså kände vi att tiden var mogen för att även Klanton skulle få snurra på riktigt. Jag valde att inte snurra. Jag mår illa av snurr. Jag stod brevid och hörde min sons kluckande skrattskrik och såg det lilla överlyckliga ansiktet snurra förbi och jag blev lite tårögd.

Sonen ville åka karusellen. Vi åkte på elefanten tillsammans med en värmländsk fyrafem åring vars föräldrar hade jackor med fransar på, och mamman hade ett vilt hår färgat av henna, och den lilla damen hade en sådan där indianfjäder inflätad i håret. Med på elefanten satt även en liten arabisk prinsessa i samma ålder som Anton. De fann varandra när de kom på att båda visste hur en elefant lät. Indianwannabe-ungen tittade på dem i djupt förakt.

Vi gick till Kaninhuset igen. Sonen blev kär i kaninen Viola, som var den rugguggligaste av alla kaniner jag sett med solkiga kläder och nedsnorad päls och malätna öron.
"Hon är för gammal för dig" väste jag. Sonen lyssnade inte utan stod som förtrollad i säkert tjugi minuter, vilket är en vääääääldigt lång tid på Liseberg.

Sonen åkte farfars bilar tillsammans med sin far. Han vägrade släppa ratten en sekund och styrde bilen med stor koncentration. Jag såg honom framför mig om sexton år när han rattar sin bil med stereon på max för att ragga brudar som skall gå över gatan på Avenyn.

Sonen ville åka flygplanen. Inte de riktiga flygplanen, utan trampflygplanen. Hans ömma moder fick följa med. Sonen torskade i längdkontrollen och jag hörde mig själv, nästan bedjande, säga till den söta lilla artonåringen som jobbade att Anton har åkt den här MÅÅÅÅÅÅNGA gånger, och den söta lilla artonåringen veknade och sade att längdkontrollen syftade till att förhindra gråtande små barn i karusellen. Dessutom, tillade hon, så hade min son en fantastiskt gullig brandmansregnjacka. Vi flög, och sonen skrattade så att han kiknade. När jag satt där och trampade så tänkte jag att min son, om sexton år, skulle sitta på samma ställe och flirta med den artonåriga tjejen (alltså inte den artonåriga tjejen som sköter karusellen IDAG) som skötte karusellen, om hon var lika söt som dagens tjej. Blev lite tårögd.

"NU" sade vi, "NU går vi hem"

Barnet började gråta.
"ÅKA SMÅ GRODORNA" skrek han. Jag och fadern tittade på varandra.
"Näe åka små grodorna" sade vi. "Nu går vi HEM"
"ÅKA SMÅ GRODORNA" skrek barnet.
"Han vet ju inte vad små grodorna är" sade vi till varandra. Vi gick förbi små grodorna.
"Titta" sade jag. "Är det verkligen DEN du vill åka" Sonen nickade. Du kanske minns hur det slutade förra gången Klanton åkte små grodorna?

Vi gick vidare. Sonen grät.
"SMÅ GROOOOOOOODORNA" skrek han. Snyftade han. Ulkade han. Vi vände om.

"Det kanske var jag som fuckade upp honom förra gången" sade jag samvetsfyllt och syftade på min svindel. Fadern njaade. Men denna gången skulle sonen få åka små grodorna med någon som kan behålla medvetandet på en pall. Sonen fick åka små grodorna.

Och han skrattade. Han skrattade så att han pep. Så att han kiknade. Han var en sådan där unge som folk tittade och pekade på som var så där överlycklig i små grodorna. Det var alltså jag som fuckade upp förra resan med små grodorna. OCH vår son kom ihåg vad små grodorna hette från den gången!

Därefter lämnade vi tillbaks den trasiga hyrvagnen som vi nödgats till att använda eftersom någon av oss, och det var inte jag, glömde vår egen vagn i Falkenberg. Men, som en klok kvinna en gång sade, det ger oss en förevändning att åka ner till Rivieran tämligen snart.

Nu står sonen i sängen och ropar att han vill komma opp.

Vredens druvor

2009-07-08T20:14:00.003+02:00

Idag började dagen med att Heinziman gick för att åka skateboard. Jag och Anton följde efter. Det var lite svårt som ryggtant, eftersom Heinz hade bilnycklarna och jag trodde att Antons vagn var i bilen. Det var den inte. Den är i Falkenberg. Så kan man också göra.

I alla fall - ryggtanten stod och tjatade på sin son om att byta blöja (NEEEEEJ), sätta på sig tröja (NEEEEEEEEEEJ), sätta på sig byxor (NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ) men det gick utmärkt att själv ta på sig sandalerna. Det gick utmärkt att gå till Opalen. Sedan intet mer.

Ryggtanten fick bära.

Vi gick upp till parken och där var det några engelsmän som filmade sina bmx-tricks och så var det min make och hans lilla kamrat som åkte rullbräda i en pool. Sonen åkte också skateboard så att jag fick panik och höll för ögonen och höll på att börja gråta. Därefter gick vi hem och jag tittade på kattungarna och Heinziman utfodrade sonen med en hemmagjord hamburgare. Jag utfodrade Esther med köttfärs.

Tanken var att vi skulle åka och bada, men vädergudarna bestämde att just när vi bestämde det så skulle det regna lite smått och vara molnigt. Så istället bestämde sig familjen Bra för att ta sig till lotten och hämta jordgubbar till sonen. Och smultron och krusbär.

När vi kom till lotten var alla jordgubbarna, utom fyra fem stycken, ruttna. Klanton fick stoppa dem i mun omedelbums. Tillsammans med de tre fyra nävarna smultron som inte var övermogna, de fyra fem krusbären som var mogna, några förkrymta röda vinbär och ett stulet hallon. Dessutom plockade maken ett par deciliter svarta vinbär, och kom sedan på att de inte var tillräckligt mogna utan nog istället skulle plockas nästa vecka (denna officiella version tror jag inte alls på. Istället lyder nog hans påkomna tveksamhet inför plocket så här: Han tyckte det var skittråkigt). Sonen stampade samvetsgrant ner de svarta vinbären i min trädgårdsgång.

Jag kasserade fyra förvuxna salladshuvuden. Jag kasserade en hel rad blommande mizuna. Jag plockade sockerärter som förvuxit sig (som jag sedemera sprittade och förvällde.) Jag plockade med mig ett gigantiskt isbergssalladshuvud hem. Och ett gigantiskt huvudsalladshuvud. Och en skitstor Coss-sallad också. Fan vet vad jag skall göra med all sallad.

Jag gallrade morötter och satte de gallrade i två rader mellan mina broccoli.

Jag försökte gallra broccoli men hade ingenstans att ställa de gallrade broccolina, och eftersom jag inte kan mörda guds små skapelser så lät jag bli att gallra hårdare. Jag gallrade lite palmkål.

Jag gallrade coss-sallad och satte där isbergssalladen och huvudsalladen tidigare stod. Vad fan skall jag göra med all sallad?

Maken rensade ogräs. Barnet tultade runt och åt bär och rensade ogräs och trampade ner palmkål och allt var tomtebolycka.

Fram tills vi skulle åka hem.

"Det här var väl MYYYYYYYYYYYYSIGT" sade jag, glad och jordig och nöjd. Heinziman tittade på mig för att utröna om jag var ironisk.
"Ja, lika mysigt som att storstäda" sade han. Han var ironisk. Hans ogräsrensning, som var som gudasänd, var således inte ett utslag av mysfaktor och trädgårdsromantik. Det var bara för att vara snäll. Typ... en liten kärleksgest.

Han skall faniminlillalåda inte få smaka på min förvälda mizunakål. Inte förrän han lär sig uppskatta produktionen!

Anonym

2009-07-06T11:36:00.003+02:00

Jag googlade mig själv nyss.

Förr när jag googlade mig så kom jag upp som nummer ett på sidan ett.

Det gör jag inte längre.

På SIDAN 16 hittade jag mig. En birmauppfödare beskrev i två rader uppfödarseminariet i Malmö och jag var angiven som föreläsare.

Det går inte att komma ifrån. Det smärtar att inte längre vara först på första sidan. Att vara på mitten av sidan 16... Tja... Mina dagar i rampljuset är definitivt över.

Jag får väl byta efternamn igen. Jag är ju googles Linda Rosing...

Alldeles tomt hos mig

2009-07-05T20:29:00.002+02:00

Sonen är sänd till förvisning. Han fick ta med sig sin far. Således är jag ensam i huset.

Dagen har till stor del spenderats i tvättstugan. Det är inget roligt uppdrag att vara i tvättstugan när det är femhundra grader ute, sexhundra inne och tusen i torkrummet, kan jag meddela. Och inte fan hade grannarna rensat luddet ur tumlaren heller! Hade jag haft en penna så hade jag ändå inte kunnat skriva en arg lapp, för jag hade då inte haft något papper. OM jag hade haft både papper och penna så hade jag inte skrivit någon sur lapp ändå. Jag hade inte vågat. Men en dag, EN dag, skall jag skriva en sur lapp och hänga upp i... hissen? Entrén? Någonstans där ALLA ser den i alla fall. Och arg skall den vara. Och anonym skall den vara.

Jag tillåter mig i alla fall att drömma. Det är viktigt att drömma.

Jag kan meddela att min säng nu får anses sanerad. Tråkigt nog kan jag meddela att fläckar födslovätskor ingalunda försvinner i sextio grader med förtvätt i vittvättmedel. Får ta en ny tvättid - nu med klorin.

KLORIN? säger du, förvånat. K.L.O.R.I.N?

Jupp. Klorin. Du kanske har glömt bort det men när jag skulle få Esther att börja löpa fick jag höra att lukten av klorin kunde sätta igång det. Då köpte jag en flaska klorin och städade toan med. Och Esther började faktiskt löpa. Så min klorinflaska är kattrelaterad, och på vilket bättre sätt kan man använda den än till att göra minnet av Esthers förlossning till ett varmt minne istället för en fläck på ett vitt underlakan? Tänka på miljön kan någon annan göra. Tänk på alternativet? Skulle jag SLÄNGA ett finfint underlakan som blekts i kemikalier i Indien och flugits hit med extrem miljöpåverkan till följd? Hur miljövänligt är DET? Å andra sidan, någon underårig liten indiska kan ju få tillverka ytterligare ett till mig och istället för att belasta det indiska skolsystemet tjäna några kronor till familjen.

Det är sååå ensamt och såååå tyst. Fyra pipande kattungar är inte samma sak som en tjoande unge som jag har gjort själv.

Jag har som sagt tvättat. Jag har mekat med katthemsidan. Jag har inte gjort något mer, i princip. Nu skall jag göra mig en carbonara. Sedan kanske fortsätta det där diskmaskinprojektet jag startade i eftermiddags. Problemet är bara att jag har så inåthelvete svårt att böja mig och fylla den lägre hyllan. Det är inte ens ljug! Jag är en ryggtant, bosatt i hyresrätt, anställd inom offentligt sektor, med SJU katter. Att jag ens HAR diskmaskin är ett under. Att jag inte kan fylla den är en normalitet.

Så. Det är diskmaskinsfyllning eller rödvinsfyllning. Eller måhända båda?

Jag är mormor!

2009-07-04T20:46:00.002+02:00

Det är inte kattsnack. Det hör visst hemma på den här bloggen och inte på kattbloggen, för där babblar jag om KATTERNA. Och här babblar jag OM MIG.

Jag hade gjort ett bb åt Esther. När jag kom hem från Claes Olsson idag, med två fläktar för nittinio kronor styck (varav en saknade en plastmoj så Heinziman fick kila och byta. Till en som visade sig inte fungera överhuvudtaget. Därefter drog sonen den fungerande i golvet. Vi äro således fortfarande fläktlösa) så pep hon och ville inte att jag skulle gå en centimeter från hennes sida. Jag sade till henne att gå in i bbt och så låg jag på sängen brevid och svettades och klappade henne. Hon var nöjd med detta. Tills hon skulle börja föda. Då skulle hon ligga brevid mig. Inte bara brevid. TÄTT brevid. Snabbt som attans försökte jag meka till en filt till min lilla docka. Något skydd från födslovätskor.

Förgäves. Min säng är nu... Äcklig.

Men - jag - förlossningsskräckens mästare. Kroppssekretsfobikerns härskarinna. JAG låg och pushade min katt genom en fyrbarnsfödsel. PUSHA, säger du. Inte fan behöver man pusha en katt!

JO. För det behöver man. Jag var tvungen att själv "krysta" för att hon skulle krysta. Jag tänkte att jag är galen. Jag är fånig. Jag är en crazy cat woman så jag slutade krysta. Då slutade Esther också. Med en unge hängandes utanför.

Been here, done this, tänkte jag och började krysta. Och då började Esther också. Fast de tre sista - de grejade hon själv. De två första kom i princip samtidigt så hon visste liksom inte hur hon skulle bära sig åt. Och den enas efterbörd kom inte ut direkt så att den lille trasslade in sig och jag var tvungen att AVNAVLA. Och hon tvättade mig med sin lilla tunga som just käkat moderkaka. Jag spydde inte. Och det kom en fjärde som jag OCKSÅ var tvungen att avnavla. Jag är SJUKT orolig för den lille. Dels så var det även i hans fall så att efterbörden inte ville komma ut. Dessutom klättrade hans tre syskon över honom hela tiden och när jag skulle klippa av navelsträngen så blev det lite väl nära kroppen, typ två centimeter. Inte bra. Och den lille stackaren var sååå medtagen så jag fick fälla en tår över naturens grymhet - MEN nu har han piggnat till!

OCH JAG HAR GREJJAT EN FÖRLOSSNING! YES, I did it! Till slut!

Sluttutat?!?

2009-07-01T20:31:00.002+02:00

Jag är ledsen.

JAG TYCKER DET ÄR SÅ SKÖNT ATT DE FÖRBJUDER GATU"MUSIKANTERNA".

Jag behöver inte höra Gudfadern så fort jag går till Konsum. Jag behöver inte höra Tut-tanten när jag är i Brunnsparken. Jag behöver, förhoppningsvis, inte bli döv av Panflöjtsgänget när jag väntar på sällskap vid Kopparmärra (fast just DET gänget lär väl skaffa tillstånd...).

Lite, lite orolig är jag dock att Skrålgubben skall bli skrajsen och låta bli att sjunga frikyrkliga sånger på helgnätterna. Och lite synd tycker jag om de små kidsen med gitarr på Nordstan som drömmer om att bli Johan Palm när de blir stora. Men dessa orosmoln skingras på den klarblå himmeln när jag överlyckligt kan uttala orden:
NO MORE TUT-TANT!!!

En händig man - och en fragil kvinna

2009-07-01T18:57:00.002+02:00

Denna smärta... Olidlig.

I måndags linkade jag till jobbet och hade så fantastiskt ont att jag bokstavligen hängde på bordet. Men - sade jag optimistiskt till en kollega - jag har i alla fall kvar känseln i benet - sade jag.

Jag linkade omkring i korridorerna. Av en slump tittade jag ner på mina fötter. Det kändes som jag gick som vanligt, fast sååååå mycket mer långsamt. Mina fötter hade emellertid utvecklat en ny och fräsch stil. Högerfoten pekade utåt i typ... 90 grder är väl väl mycket sagt, men det var inte långt ifrån. Vred foten så att tossingarna pekade framåt igen. Nu kändes det som om foten var vriden mot mitten. Det gjorde riktigt ont. Blev lite småskrajsen. Nervsystemet är inte att leka med!

En timme senare hade mina tår tagit semester och mitt lår var i princip helt känsellöst. Vaden var sticksig. Och foten vred sig om jag inte läxade upp den.

Plötsligt växte mitt högerben tio centimeter, kändes det som. Jag förmodar att jag gick som Quasimodo. Mycket skumt. Jag var nykter. Men halt. Fast bara i mitt nervsystem...

Tisdagen kom. Jag linkade till jobbet med en halv fot, inget lår, och en mycket skum vad. Inga tår wotsoever. I smärta, dessutom.

Träffade på vår Vaktis. Han är bra. Han har alltid goda tips och råd om det mesta. Bilar. Trädgård. Tja, han kan allt. Dessutom vet jag att hans rygg har pajjat och jag tänkte att vaffan - min rygg. Min semester. Det MÅSTE FINNAS NÅGOT KNEP utöver las Drogas, tänkte jag. Så jag frågade honom. Fem minuter senare låg jag i vilorummet och he did his magic. En enkel liten grej som han beordrade mig att beordra Maken att göra två gånger om dagen, i kombo med att maken skulle massera min skinka ganska djupt. Denna manöver förklarade blott vaktmästaren, ty han var inte villig att visa mig.

Fem minuter senare var mina tår tillbaks. En timme senare var hela benet ok. Jag var så lycklig. SÅ lycklig.

Jag ylade ut min lycka till kollegan E som kom för att fråga mig om jag ville åka ut för att äta lunch.
"Jag kan GÅ, jag kan GÅ" ylade jag.
"Grattis" sade kollegan E och gick mot sin bil.
"Amenvaffan" sade jag. "Jag sade GÅ - inte springa" Kollegan E saktade ner sina steg. Jag SÅG att hon gick LÅÅÅÅÅÅNGSAMT. Jag hann inte med. Och fick ropa igen. E såg skyldig ut. Det var nog den där skyldiga uppsynen från någon som jag vet försökte visa hänsyn som gjorde det. Från att ha känt mig som elitlöpare kände jag mig åter som en nittifemårstant med rullatorn på verkstan.

Igår kom också den Högste Chefen till jobbet. Killen som bara är en bokstav från Gud. Han var inne och shitchattade med mig. Detta var efter att jag agerat Spjutspetskompetens inför en föredragande kollega och sagt massa klokheter som uppenbarligen imponerade å det grövsta. Nu ville han emellertid bara vara social i sin väntan på att en annan kollega skulle återkomma från receptionen med ytterligare arbete att förevisa Högste Chefen.

Högste Chefen kom alltså in på mitt rum. Lite skräckinjagande var det allt, ty jag har liksom inte så mycket att säga Högste Chefen. Inte så mycket, alls faktiskt. Som är sådär positivt. Fasade.

"OJ, vad VARMT ni har det" sade Högste Chefen, fåshurtigt sådär som man låter när man vill vara överdrivet social med folk man inte känner men förväntas vara trevliga emot. Jag är ju inte den som är den, jag. Jag kan också vara flåshurtigt übersocial när jag är på det humöret. Trots att jag är stressad som en iller och biter mina knogar av ren smärta och dessutom har förlorat känseln i större delen av min högerhand (Vaktis sjukgymnastiska övningar hjälpte bara benet).
"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA" sade jag muntert. "Så har vi det HÄÄÄÄÄR" sade jag.
"Vad skall vi göra åt DET då" frågade Högste Chefen. (Ärligt talat - frågar man som Högste Chef sin anställda om hur man skall göra så att arbetsmiljön kanske blir åtminstone UTHÄRDLIG och tror att man kommer få ett gulligt och snällt svar så är man inte överdrivet socialt utrustad. Faktiskt. Men JAG är överdrivet socialt utrustad!)

"Jaaaa, du" sade jag. "Det är ju frågan" Muntert muntert. Men kände liksom att jag inte varit tillräckligt social och hurtig så jag var TVUNGEN att lägga till något. Och du vet hur det är. Jag har ingen impulskontroll. Ingen hjärna heller. DESSUTOM så var jag extremt smärtpåverkad, och lite, lite drogad.
"MEN" fortsatte jag därför i den där extremklämmiga stilen,"Man får se det positivt - på vintern är iskallt. Drar man ett medelvärde så hamnar det säkert på någon form av tillåten normalitet"

Han bytte ämne.

"Du ser ut att ha ont" frågade han.
"Jajamensan" sade lallande jag.
"Vad kan du göra åt det då"
"Jag har semester nästa vecka" sade jag.
"Det är bara vila som hjälper" frågade Högste Chefen. Åter igen så kom jag inte på något snabbt bra svar utan svarade bara för att få bolla tillbaks ordbollen.
"Ja" sade jag. "Vila och droger"

Insåg vad jag just sagt. Dopehead-anställd. MEN - samtidigt. Min Högste Chef har en gång i tiden varit med i ett punkband som spelade in låten "Knulla i Bangkok" (Jopp. Helt sant. http://www.punktipset.se/band.asp?id=484&bID=307 )så han blir kanske inte helt lättchockad. Jag blev i alla fall lite ställd när han istället för att säga "Hrmhrm" och springa till disciplinnämnden sade:
"Om det inte vore för det där med smärtan så låter det ju riktigt trevligt"

"Hrmhrm" sade jag och kände för att springa till disciplinnämnden.

I alla fall. Vaktis är min idol. Benet känns helt normalt. Eller normalt och normalt. Efter att endast ha stått upp i tre hela dagar nu så har jag fruktansvärt ont i knäna och fötterna. Men jag KÄNNER det! Nu är det bara ryggen som känns som någon har kört över mig med spikdubbad bulldozer. Trots las drogas.

Och JAG LINKAR I MIN EGEN TAKT. Så det så!

Spis

2009-06-28T22:20:00.003+02:00

På min tid, för länge sedan, var lekspisarna utrustade med påmålade plattor. Det var innan hällspisarnas tid.

Nu för tiden, när de vanliga spisarna är absolut utdöende (men fortfarande billigare och mer energikrävande - alltså införskaffade min hyresvärd just en sådan när den gamla spisen från -83 självdog förra året) (Jag väntar på att kylskåpet och frysen från samma år saligen skall insomna så att vår elräkning kan halveras) så är lekspisarna utrustade med upphöjda plattor.

Ur led är tiden.

Och varför pratar jag om detta?

Jo.

Min son fick idag av sin morfar en spis. En röd Micki-spis som jag, trots allvarliga smärtor monterat ihop.

Sonen ville inte sova, utan stod i sin säng och skrek "JagvillkommaOPP, jagvillOPP" och eftersom jag var så vansinnigt stolt över mitt fantastiskt praktiska sinnelag, OCH jag ville se min son lycklig, OCH jag tyckte att spisen var så fin, så offrade jag ytterligare rygg på att lyfta honom ur sängen och beröva honom den nödvändiga sömnen, och han stod och lagade mat. Massa mat. Han skar sin aubergin, han skar sin morot och han skar sin tomat. Han skar inte sin citron, ty jag hittade bara två delar av den. Han lagade mat. Han var lycklig.

Och nu ligger han i sin säng och skriker icke längre "JagvillkommaOPP, JagvillkommaOPPnu, jagvillkommaOPP".

Vilar hans söta huvud på Shere Khan? Är hans pepparkaksögon slutna och har han ett litet leende på sina nöjda små barnläppar?

Nä. Han vrålar "Jag vill laga MAT NU, jag vill laga MAAAAAAAT, Jag vill laga mat NU".

Chef Ramsey har NOTHING on min son. NOTHING - I tell U!

Kommer surt efter...

2009-06-28T20:25:00.003+02:00

Vad få vet är att jag och maken var nära att bli hemmansägare i dagarna. Eller hemmansägare och hemmansägare, det var en arrendetomt, men ändå.

Det började redan i början av juni. Jag hittade en liten västkuststuga mellan Getinge och Steninge som var ofattbart billig. Misstänkt billig. Vissa saker kunde förklara ett lågt pris, bland annat fanns det bara en grävd brunn på tomten och den enda elen som fanns kom från en solcell på taket. Å andra sidan - dricksvatten kan man ta med sig och gasolspis funkar fint. Men arrendet var bara på hundra spänn - PER ÅR. Anade ugglor i mossen och beslutade oss för att vänta. Om den inte var såld efter brorsans bröllop så skulle vi kontakta mäklaren.

Vilket vi inte gjorde. Och stugan kom ut igen. Det var visning dagen innan midsommarafton. Vi åkte inte dit.

Stugan kom ut IGEN. Två nya visningar, den ena i torsdags, den andra idag. Så vi mailade till mäklaren i onsdags om intresse och om att vi ville kolla stugan idag. Vi frågade om arrendet, dock. Inget svar. I fredags ringde maken till mäklaren och fick höra att stugan var såld.

Då hade vi ju redan bestämt att vi skulle åka till Halmstad, så när vi ändå var på väg ner så tänkte vi att vi kan ju svänga om den där stugan. För att muntra upp oss över att vi inte ville haft skiten i vilket fall som helst. Så det gjorde vi.

DET VAR MITT FUCKING SEMESTERPARADIS! På riktigt! Både jag och maken blev helt förälskade och vi förbannade vår... vad det nu är som gör att vi inte får tummen ur... och vi bad om ursäkt till vår son att vi nu konstaterat förstört hans barndom.

Och åkte vidare till Östra stranden. Där var sonen lycklig och som en fisk i vattnet. Jag lekte med honom och hans badring. Jag drog runt honom och lät honom "åka båt". Jag kastade med honom. Vi plaskade. Han ville åka mer båt och det fick han. Jag tog ut en sväng och kände hur min ryggrad frös till is. Kylan vandrade fort som attans över i magen och så tillbaks till ryggraden där det nu inte var is - det var flytande lava och jag insåg att mitt diskbråck nu kommer att bråka med mig hela semestern (som jag - by the way - förmodligen får spendera med enbart min son, ty min makes semester blir förmodligen partiellt inställd, fick han veta i torsdags).

Lam ryggtant, tjock, dessutom. Utan sommarparadis... Å andra sidan. Jag har det här! (Och smärtstillande medel en masse.)

Bättre och bättre...

2009-06-27T21:56:00.003+02:00

Det hela började väl i förrgår, tror jag. Vi var varma, vi var trötta och vi orkade inte gå till affären.

"Vad skall vi äta" sade maken. Jag låg i soffan, halvt medvetslös av värmeslag.
"Vi har färsk pasta i kylen" sade jag. "Vi tar den, persilja och vitlök och lite oliver och parmesan" sade jag. Därefter satt vi pustandes och åt jordnötter till aftonvard.

Idén släppte dock inte, så ikväll gjorde jag det. Inte med våra Eldorado-oliver och inte med den lilla skalk torkad parmesan som låg i kylen och såg ledsen ut, utan vi hade minsann uppgraderat oss på väg från Liseberg.

Medans vattnet kokade upp för pastan så fräste jag en STOOOOOR vitlöksklyfta i olivolja och kastade i ett rejält knippe persilja och lite, för ändamålet införskaffade svarta oliver (urkärnade - och DYRA) i olja (utan marinad), svartpeppar och chilipeppar. Mosade till oliverna medelst trägaffel. Tog ett par matskedar av pastavattnet och hällde i vitlöks/persilje/olivfräset för att reda av. Hällde lite extra olivolja över pastan när den kokat klart, blandade "såsen" med pasta och toppade med parmesan.

Så JÄÄÄÄÄÄÄÄVLA gott. VärldsIpromise! Skall aldrig glömma bort! Tänk vad lite värmeböljeslöhet kan väcka för banbrytande idéer!

Bokslut - eller i vart fall preliminärredovisning

2009-06-27T20:24:00.004+02:00

Dygnet är inte slut ännu. Något kan hända, MEN so far - en toppendag.

Liseberg! Kaninernas och byfånarnas förlovade land!

Sonen krockade, bokstavligen, med ett nyutryckt brandmanskanintåg på väg in. De vinkade och hejade och sonen blev överlycklig. Han satt därefter och gossade med en helt annan kanin alldeles själv vid kaninhuset.

Han åkte Cirkuskaffekopparna. Han åkte Cykelflygplanen. Han drack saft. Och - och det här kommer jag att få brinna i helvetet för... Han fick jordnötter. (Jag uppmanade honom att TUGGA ORDENTLIGT för varenda nöt. Sonen tuggade ordentligt. Maken trodde att jordnötternas dödsbringande förmåga kom ifrån allergi. Oh, nej, säger jag som vet, och som inte kan dra mig till minnes att jag fick äta en enda av dödsmaskinerna förrän jag var typ... 18 för mina egna föräldrar, det är ju NOTORISKA FAKTA att ett barn som äter en jordnöt sätter den i halsen och kvävs!)

Fatta! 40 cl rent paradis! OCH jordnötter på detta!

Vi vann ingenting på varken leksakshjulet eller djungelhjulet, men vem bryr sig... Sonen var lycklig.
Oh så lycklig vid den halva veteranforden vid Jukebox. Han glömde NÄSTAN att han inte fick åka Jukebox.

På väg hem fick han ett nytt paket med tigerblöjor och fick välja kattmat.

I korthet - sonen har haft en magnifik dag.

Och vet du? Jag med. Inte BARA för att jag och Hans kunde sitta ner, för första gången sedan... typ sonen FÖDDES och ta en öl i hyfsat lugn och ro medans vår lille prins drack saft.

Nu är det vino på balkongen som gäller. Och i morgon bär det söder ut. En dag på stranden. I Halmstad.

A good day - so far

2009-06-27T15:13:00.002+02:00

Jag satt uppe för länge igår och jag drack dessutom för mycket rödvin när jag gjorde det. Och jag vet inte ens VARFÖR, för jag har redan sett Almost Famous och jag gillade den inte särskilt mycket första gången ens en gång. Jag störde mig så ofantligt mycket på utseendet på snorungen som spelar huvudrollen.

Och när Almost Famous var slut så började... det här är alltså anledningen till att jag inte kom i säng förrän vid typ halv tre... A league of their own... Ärligt talat - är jag psykotisk? Eller i vart fall masochistisk?

Så det var inte med ett leende jag vaknade klockan halv åtta av det muntra budskapet att min make återigen skulle uppsöka Actionparken i ottan för att undvika barnen med sparkcyklarna.

Väl uppe så talade jag med min son om att åka och bada och när fadern till barnet anlöpte hemmet var vi i princip redo.

NÄSET!

Klanton har fått plaska och bada och titta på krabbor och kasta sand och det var bra!

Vad som inte var så himla lustigt var att jag är en konstig klump med knölar överallt och att jag tillhör den skara som jag för ett decennium sedan på fullaste allvar ansåg skulle straffbeläggas för att de störde den estetiska ordningen på offentlig plats.

På väg från stranden, med en son som ville fortsätta bada med sin flodhästsbadring så stoppade vi på den skottske restaurangen i Västra Frölunda. Vi åt massor. Därefter fick sonen, som tidigare bara velat fortsätta bada, leka lite i deras lekpark med en JÄÄÄÄÄÄTTEskojig rutschbana. Då ville han inte bada längre. Han ville åka mer. Det fick han inte.

När vi var vid Bältesspännarparken frågade vi vår son om han var trött.
"INTE trött" försäkrade sonen med ögonen halvstängda, men med en bestämdhet i rösten som inte kunde ifrågasättas.

När vi svängde in på Hedens parkering stensov han.

Och han sover fortfarande.

När han vaknar skall han duscha och därefter skall familjen Bra gå till Liseberg. Mamma Bra har lite lätt röd ton i ansiktet och den degiga magen som så sent som i morse var kritvit har börjat anta en rosa-beige färg. Jo - jag använde SPF. Sådetså. Jag är inte illröd. Jag är solkysst!

En actionspäckad dag

2009-06-21T22:07:00.002+02:00

Jojomensan. Här händer det grejjer.

Igår fick jag ju inte sonen till Liseberg. Maken fick inte komma till Stenkullen heller. Imorse väcktes jag av det muntra tillkännagivandet att min make skulle åka skateboard och att jag skulle vara ensam med sonen.

Sonen kollade tv. Jag stapplade ut i köket och drack en liter kaffe. Jag frågade sonen en gång. Jag frågade honom två gånger. Jag frågade honom TRE gånger om han ville stänga av tvn och hitta på något kul.

Nä. Det ville han inte. Jag blev trumpen.

Jag lade mig i sängen och smsade ERJO en stund. ERJO är rolig. ERJO satte igång mina livsandar. Resolut stampade jag in i vardagsrummet och stängde av tvn. Sonen blev inte glad. Jag satte på barnet tröjan med Musse-flyger-flygplan-broderiet och hans trekvartsshorts. För det var vad han kunde acceptera att bära. Jag frågade om vilka strumpor han skulle ha.

"Strumpor med flygplan på" svarade sonen.
"Det blir lite svårt, gubben" sade jag. "För du har inga sådana strumpor" Min son var inte nöjd med det svaret utan var av diametralt motsatt åsikt och började böla och ville inte ha några strumpor alls. Men jag hade bestämt mig. Inget kunde stoppa mig.

Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna.
"Skall du följa med" frågade jag. Retoriskt, för min son vill följa med. I vanliga fall. Inte idag.
"Amen, gubben, kom igen nurå, vi skall ju hälsa på KANIIIIIINEN" lockade jag.
Sonen meddelade att han ville kolla på Mammut. Inte filmen av von Trier, om det var han som gjorde den, jag är lite osäker, utan på Ice Age. Sonen hade kollat på Ice Age i alla fall en gång den här morgonen och nu fick det satan i gatan vara nog kollat på Ice Age, hur kul den än är.
"Kom IGEEEEEEN" sade jag. Sonen ville inte.

Jag lyckades trycka på honom brandbilspjuksen och sätta honom i vagnen. Han var motsträvig.

Jag trodde att Liseberg öppnade klockan elva. Jag hade fel. Liseberg öppnar tolv. Och när de väl har öppnat så öppnar allt utom Farfars bilar och Karusellen halv ett eller ett. Och KANIIIIIINEN, som jag hade lockat med ligger tydligen bakfull fram tills ett han med. Ingen kanin. Men farfars bilar och karusell. Efter att ha gått runt och runt och runt i jakt på den där jävla kaninen så kunde vi ta en sväng i cykelflygplanen också. Det gillade sonen, men jag tyckte att det var lite väl högt.

Kaninen gick på sitt skift, och jag gick av mitt. Vi lämnade parken halv två. Jag rasade i säng och stensomnade och vaknade tio över tre när familjen Bra skulle gå och grilla hos en tysk skateboardkollega till maken. Vi fick slåss med hundratusen miljarders ganska fula människor som hade AC/DCtishor på. Grillade på en underbar innergård till ett av stans mer kända, men ändock undangömda hus, vars fasad jag varit begeistrad i sedan... Tja... jag såg den första gången.

Det började spöregna och familjen Bra gick genomvåta hem och slogs med hundratusen miljarders ganska fula människor i AC/DCtishor.

Actiondag för en trettiplussare.

DAMN U barnalstringshormoner!

2009-06-21T21:19:00.002+02:00

Amenvaffan ÄR det här?

Bara för att man har kläckt en unge tycks man alltså ha blivit fullkomligt jävla rubbad.

Här har jag laddat upp med chips för att kolla hur Hannibal Lecter blev ond och hemsk. Vad händer?

BARA för att hans söta, blonda lilla lillasyster Mischa just skall bli bbq åt några plundrande SS-wannabes så håller jag på att börja LIPA.

Skall det vara på det här viset? VA?

Dagen efter...

2009-06-20T12:38:00.002+02:00

...är det inte roligt att vara människa, det vet vi ju alla. Idag lider partykungen lite mer än resten av familjen. Han sitter hålögd och tittar på Ice Age, som han sett ett antal gånger förut tillsammans med delar av familjen.

Jag försökte locka med en slackerdag på Liseberg. Det föll inte i god jord.

Jag försökte locka med lite finfin frulle, jag bredde till och med mackan åt honom och lade på ost och serverade på en liten assiett. Han tittade på den full av avsmak. Några skedar yougurt lyckades han i alla fall få i sig. Likblek.

Igår tog vi alltså tåget till Kungsbacka. Jag införskaffade ett hundrakort enkom för resan och jag stämplade samvetsgrant. Ingen kontrollant kom och tittade på min välstämplade biljett. Jag surade lite för det, för om ingen kollar så känns det ju som att man gjort det förgäves.

Midsommar var ju ingen solochbadmidsommar. Trots det bristande vädret så lyckades vi i vart fall spela crocket (E vann) och spela fotboll (utan mål) och dricka grogg och äta sill och grilla och äta salta pinnar. Inga kransar fanns emellertid, men det uppvägdes å andra sidan av bordsdekorationen. Vi lyssnade på nostalgimusik (har Paula Abduls "Straight up" på skallen nu - må den försvinna... DododoUloveme doUloveme daddadaddadadaddadaddadaDA) Det var vodka, det var schnapps, det var varmkorv till barnen och det var allt som hör till. Innan vi gick hem konstaterade vi emellertid att snyftandet i köket hade uteblivit, tillika sägandet av sanningar. Och så hade ju ingen kräkts i en buske heller.

Min son var dock den som tillsammans med sällskapets yngsta dam partade hårdast. De sprang runt till nästan tolv, därefter somnade lilltjejen. En minut över tolv somnade sonen på golvet. Vi baxade in honom i vagnen och gick mot bussen. På väg till bussen kom jag på att mitt lilla hundrakort som jag köpt ju inte räckte för en nattaxetur till Göteborg, och kontanter, det hade vi ju begränsat med.

Så, bussen kom. Den var tom, sånär som på en polare till chaffisen. Jag frågade hur man löste SMS-biljett och fick höra att det kunde man inte göra på bussen. Ve och fasa.

Chaffisen var emellertid på ett strålande midsommarhumör och såg väl på oss att vi inte var några förhärdade tjyvåkarbrottslingar och sade att det var ok utan biljett, att vi skulle lösa det där på tåget.

På Kungsbacka Centralstation (sic) så flockades de femtonåriga fyllona på perrongen. Det var de, och det var vi. Och några stackars förvirrade medelålders resenärer. Tåget kom in och ett gäng fullkomliga zombies raglade ut. Man kunde sluta sig till att festandet på den norra sidan Kungsbacka hade varit hårdare än på destinationsorten. Helt klart. Vi tittade efter en konduktör för att lösa vår nattaxebiljett. Ingen fanns att uppbringa. Jag tittade på taxeskylten. Noga. Jättenoga, faktiskt. Jag hittade INGENTING om varken smsbiljetter eller nattaxa. Så jag stämplade fem kuponger och satte mig ner och väntade, i full förvissning om att jag inte kunde drabbas av tilläggsavgift eftersom jag faktiskt KUNDE hänvisa till Värsttrafiks egen lista.

Sällskapet bakom oss TJYVÅKTE faktiskt. Ett gäng på sex pers i ålder mellan femton och förtio. De var nervösa. De var on edge. De hade en plan för hur de skulle göra när konduktören kom. De skulle gå och gömma sig på toaletten. Mitt inre öga såg framför sig hur sex pers i full panik springer in på tågtoaletten obemärkt samtidigt som konduktören öppnar dörren till vagnen. Vattentät plan. Vattentät.

Det kom ingen och tittade på min stämplade biljett. Ingen kom och såg att jag varit nästanduktig och faktiskt försökt göra rätt för mig. Kände mig dubbelt lurad.

Vi vaknade i morse vid niotiden, jag och maken. Det var tyst. Vi käkade frukost tillsammans och läste tidningen. Vi pratade lite och allt var lugnt och skönt och lite tomt. Sonen sov och sov och sov. Nästan som i mitt gamla liv.

Det är regntunga skyar utanför fönstret. Maken hade tänkt att åka skateboard i Stenkullen idag. Hrmmm. JAG är ju inget skateboardpro, men jag anar det omöjliga i ett sådant uppdrag. Sonen vill kolla Ice Age, igen och igen och igen. Jag å andra sidan hade tänkt att gå på Liseberg. Emellertid är jag motarbetad av både min son och min make. Mina planer går dock att verkställa medelst regnställ och påpekande av att det inte går att åka skateboard i regn. Jag är därför segerviss.

Midsommar!

2009-06-19T12:55:00.002+02:00

Jag har införskaffat jordgubbar. Tre lådor med halvtaskiga bärrys, som jag försökte välja med omsorg, för nästan tvåhundra spänn.

Jag har varit vid lotten och tagit upp två gigantiska salladshuvud.

Jag har köpt två burkar matjesill och en liten burk senapssill, för ingen i sällskapet tycker om sill - men sill skall det ätas!

Jag har köpt en liten kjol, i khaki. Jag har köpt ett litet linne, i korall. Jag har insett att jag typ... varje år köper någon liten underdel i khaki och någon liten överdel i korall. Jag har insett att jag är så trist, så trist och har fastnat i ett timewarp och således är en gammal kärring.

Jag skulle plocka blommor på lotten och jag tänkte att jag skulle knyta lite kransar, men när jag var där och precis hade skördat sallad så började det ösregna.

Jag har just smort min son och satt på honom en tigerblöja och nu skall vi hitta midsommarkläder till honom innan vi åker tåg till Kungsbacka där det väntar midsommarfirande av rang och klass. Ryktet har nått mig att ett krocket är införskaffat. Nog blir det midsommar i år med. Regnig, men ändock!

GLAD MIDSOMMAR!

Simma lugnt, Larry

2009-06-17T23:29:00.001+02:00

Trots den töntiga titeln så är detta i särklass något av det absolut bästa som sänts på tv under modern tid.

Fika med CAVV

2009-06-17T22:49:00.004+02:00

Jag stod och valde mellan en krusbärspaj och en jordgubbscheesecake på Vanilj. De andra sade till mig att ta cheesecaken, så då gjorde jag det, ty jag har ingen egen vilja. Den var helt ok, men jag undrade ändå, innerst inne om jag inte skulle ha litat på mina omedelbara instinkter och gått på pajen.

Oaktat detta så var det ofantligt trevligt att slå sig i slang med personer man träffar alltför sällan.

CEBJ - this one goes out for you!

Inte i min plånbok, men alltid i mitt hjärta!

Borås retur och tur

2009-06-14T17:58:00.004+02:00

Knappt hann man hem innan man var där igen. Och visst hade det med katter att göra idag också.

Fast stora katter. Shere Khan och grabbarna. Och Noshörningen och Elifanten och Giraffen. Om girafferna kan förtäljas att min son fick sitt livs första avancerade biologilektion idag, ty två giraffer idkade älskog framför typ... många perverterade, videofilmande småbarnsföräldrar.

"Get a room" fräste jag och Heinz och filmade INTE.

STOOOORA ögon vid Savannen

Vår son fick även se lejon vräka i sig kött. Och vargar göra det samma.

Något av de mest spännande djuren på hela Borås djurpark var för övrigt en spindel som kom krypande över vägen.

En nyfunnen bekantskap utan gummistövlar. Trots att han plaskade i pölen (som han dessutom kissade tämligen ymnigt i). "FYYYYY" sade sonen rörande det stövellösa tillståndet (kisseriet lade han inga värderingar på). "Ajabaja" fortsatte han strängt.

Jag slabbade mjukglass med tuttifruttiströssel över hela mig. Jag klappade även en get och en minigris på barnens zoo, och jag var helt begeistrad över tigern och lejonet och getterna på barnens zoo så jag antar att jag hade en heldag.

Saker jag lärt mig under dagen:

Afrikanska vildhundar luktar FRUKTANSVÄRT illa. Så illa att man håller på att spy.

Giraffer har mycket... märklig är kanske fel ord... anatomi.

Familjen Bra kan nu gå på Borås djurpark hur ofta vi vill, ty vi införskaffade oss ett LEJONKORT var. Att ha LEJONKORT är något stort.

I kön till kassan rabblade vi vilka kort vi har nuförtiden. Lisebergskort. Trädgårdsföreningskort. Årskort på Universeum. LEJONKORT. Småbarnsförälderns substitut för vipkorten, antar jag. För något sådant har jag inte överhuvudtaget längre.

(MEN - jag har minsann både Åhlenskort och Medmerakort. Dock inget bensinkort...)

Avslöjad

2009-06-13T21:44:00.002+02:00

Igår efter att ha varit på ett möte med mingel på min arbetsplats centralt belägna avdelning körde vi en gemensam AW på ett schapp. Jag säger schapp, för det VAR ett schapp. Det var vi och fyra alkisar i sextioårsåldern som satt på det lilla haket. Ölen kostade förtio kronor styck, men då ingick jordnötter en masse. Vi kom dit vid halv fem. Schappet stängde åtta. Bara en sådan sak!!!

Hur som helst. Vid halv sju stod jag och en kollega på den minimala uteserveringen, säkert lite lätt glansiga i ögonen. Jag hade en cigarett i handen. Vem kommer då ut från porten brevid den minimala uteserveringen? Jo. En av de sötaste ungarna på Antons dagis.

Vad gör jag, när jag står på en minimal uteservering till ett riktigt schapp, med lätt glansiga ögon klockan halv sju på en eftermiddag och med en cigg i näven?
Jag hejdar mig inte, kan jag informera om. Närå. Först när jag tjoat "HEEEEEEEJ A" och således ådragit mig flickans propra moders uppmärksamhet inser jag att jag står på en minimal uteservering med en cigg i näven mitt på blanka eftermiddagen och att det är ett ställe som frekventeras av samhällets olycksbarn. I den propra moderns ögon inte "samhällets olycksbarn OCH JAG" som meningen låter i MITT huvud, utan bara "samhällets olycksbarn". Med en giftpinne i handen. Jag är avslöjad. Jag kan ALDRIG mer lämna min son på dagis. Jag vill dö av skammen.

Vi hade i vart fall riktigt trevligt, där på schappet. Vi var väl en femton pers. Vi började tala om flyktplanen. Jag berättade att jag minsann skulle starta en handelsträdgård, ha tio får och fem bufflar och framställa mozzarella och feta, driva ett pensionat med ett kök som var tämligen självförsörjande. En kollega berättade att hon skulle bli författare. Hon skulle skriva en filosofisk roman i världsklass. En annan kollega berättade att hon skulle bli journalist. Sportjournalist. En tredje att han skulle bli golfproffs. En fjärde... håll i dig.. hade flyktplanen att.... Det här är så bra!

Jobba på Försäkringskassan.

Jag förringar VERKLIGEN inte arbete på Försäkringskassan, det vet du. Men det kändes så... jag vet inte... MÄRKLIGT att när man får välja PRECIIIIIIS vad man vill som flyktplan - man kan bli astronaut eller polis eller grönsaksodlare - så väljer man just att arbeta på Försäkringskassan...

När klockan slagit åtta och stället stängt tog vi vårt pick och pack och åkte taxi till Ritz. Då hade jag redan planerat att vara hemma, ty jag skulle jobba i Borås i morse. Jag var inte hemma. Närå. För av någon anledning tyckte jag att det var en god idé att bara ta EN öl till. Och sedan kom jag på att det var LÄÄÄÄÄÄNGE sedan jag drack en GT. På krogen. Och det var lika LÄÄÄÄÄÄNGE sedan jag drack två GT. På krogen.

Så i morse när klockan ringde kvart över sex hjälpte det inte att jag var hemma klockan elva igår. Jag var trött. Och jag har fortsatt vara trött hela dagen. Tror till och med att jag gjorde ett tämligen mediokert arbete. Jag har nog framstått som mer alert i mitt liv.

Gäst hos verkligheten

2009-06-11T18:54:00.003+02:00

Nu har jag blivit patetisk. Vart och vartannat inlägg handlar om min OH så fantastiske son. Sorry. Men glädjs vid att katterna är förpassade härifrån...

Så, dagens lärdomar om barndom...

Min son fick ju den där brandmansregnrocken i födelsedagspresent. OJ vad han har tjatat om att få ha på sig den. Igår var det nära, men när jag propsade på att han skulle ha en hood under så blev han vansinnig och skulle plötsligt inte ha något alls på sig. Så det blev en medelst våld påsatt hood som fick vara det hele.
Idag var det annat ljud i skällan. Nästan. Han VILLE verkligen ha på sig sin brandmansregnrock och mössa.

"Bjandmansjengjacka" sade han uppfordrande. "Och mössa"

Så då fick han det. Utan hood under. Barnet var ett ljus. 90 cm ren lycka. Han stod framför spegeln och ögonen lyste. Jag blev tammefan så rörd att jag höll på att börja lipa.

Jag fortsatte morgonen med rörd lycka. Tänk att få vara SÅÅÅÅ glad! Tänk att JAG hade en liten kille som kunde bli SÅ GLAD.

Strax innan jag var framme på jobbet kom dock slaget i magen.

TÄNK första gången min son går hemifrån och är uppfylld av lycka över att han har fått något så FIIIIIIIIIIIIIIIINT och han känner sig så FIIIIIIIIIIN och glad och nöjd med sig själv - och möter någon elak jävel som trycker till honom och säger att hans jacka/tröja/skor/mamma/leksaksbil är FUL och TÖNTIG och att han är FUL och TÖNTIG och tänk så besviken och ledsen han kommer bli då, och tänk att det finns INGENTING jag kan göra för att förhindra det och då kommer han att få ärr i sin lilla själ och allt bara för att han var sådär glad och nöjd från början. Min gråtmildhet över lyckans mirakel byttes mot en nära gråtaupplevelse av ren sorg och smärta.

Jag skall ALDRIG mer göra min son glad. Nope. Han skall få ett tjyvnyp till kvällsmat och en kommentar om hur ful han är till godmorgon varje dag. Och mitt återkommande ledord till honom skall hädanefter vara "Du är ju förihelvete HELT dum i huvudet". Då blir han aldrig ledsen och besviken.
Det är inte lätt att fånga en överlycklig brandman i flykten. Nota bene pjuksen. De är marinblå. Med brandbilar och polisbilar och helikoptrar på. Rent objektivt sett så är de bland de fulaste skor jag någonsin sett, men min son älskar dem. De har ju brandbilar och polisbilar och helikoptrar på. Vill min son ha ett par fula pjuks, så får han ha ett par fula pjuks. I alla fall fram tills att de andra barnen är stora nog att börja säga till min son att han har fula pjuks. Då kommer han inte att få ha dem mer och hans små kamrater kommer att få stryk av mig.

På min lott

2009-06-09T22:14:00.004+02:00

Årets första bildbombning - helt obeskuret och naturligt. Ty mina svärföräldrar väntar på att få gå och lägga sig och jag har inte tid...

Björnbär i fronten. Där bakom syns smultronen blomma. Bakom dem bondbönor och ärtor, och de där benen som jobbar så hårt - det är svärfar det. Det var ett nyttigt trädgårdsredskap, vid min ära, som gärna används igen.

Rabarberna har tagit sig efter senaste skörden. Ogräset likaså.

Här ser du min spirande baltiska röda grönkål sida vid sida med den asiatiska Mizunakålen som såddes två veckor senare. Men asiater är ju snabbare än balter, det vet vi ju alla.

Bondbönor. Mitt i mitt bondbönsland hade de äckliga och övervuxna lanthönsen från djurgårdarna varit och sprätt. Hur vet jag det? De hade lagt ägg... Gigantiska fåglar som utöver att gräva upp mina bönland även knipsar av toppskotten på de vanliga bönorna. Coq au vin (stavas det så?) är snart ett faktum.

Delar av min amerikanska salladsdröm. I mitten står mina silverlökar och väntar på att även de få joina hamburgerbrödet.

Grannarnas eländiga och vanskötta komposter i bakgrunden. Ett av de sämre salladshuvudskorten jag tog. Vilket innebär att jag förmodligen raderade ett av de bättre. Nyss. Av misstag. Scheisse.

Ett coss-salladshuvud. Du anar inte hur SNYGGT det är i verkligheten.

Och där stannar jag för den här gången. Tvn är avständ. Tydligt tecken på att svärisarna vill få ut mig ur det sovrum som för närvarande kallas deras.

Tjing.

Hektiskt

2009-06-07T20:30:00.002+02:00

Jag fick tag på en trehjuling. Min son blev överlycklig. Idag har han stolt trampat runt kvarteret två varv, i ett rasande tempo. Tack Cykelringen för att ni finns!

I köpet av trehjulingen ingick även en olycksfallsförsäkring. För både sonen och trehjulingen. Bådar sådär gott. Jag och fadern diskuterade om hjälptvång gäller även på trehjulingar? Vi enades om att så inte var fallet.

Det är helt otroligt. Jag, JAG, har en son som CYKLAR!

Och en bror som är gift. Bröllop igår, lite stressigt sådär.

Klänningen var struken och påsatt, jag skulle bara mumsa lite smörgåstårta från svågerns examensfest, som han hade i förrgår. (Mycket nu...) Vi hade typ 15 minuter på oss innan vi var tvugna att ila allesammans.

"Jag står och äter" sade jag, av omsorg till min strukna klänning.
"FAAAAAN" vrålar svågern när han tappar colaflaskan.

Jag rycker till och hör ett RATCH från dragkedjan samtidigt som min rosa klänning fylls av colafläckar.

Byta klänning och försöka parera alla jävla goda råd som haglar. Humöret inte på topp. Inte på topp. Hittade en puderrosa klänning som jag hade på väninnan S:s bröllop för tio år sedan. Nope. Det var solklart att den var tio år för gammal. För lång, för genomskinlig och så hade den av okänd anledning krympt där den hängt i garderoben.

"FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN" vrålade jag. Jag hade verkligen ingenting att ta på mig!

"Den här då" frågade maken och pekade på än det ena än det andra i garderoben.
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" vrålade jag och de goda råden haglade.

Hittade min gamla svarta klänning med cerisa rosor på. Du har sett den. Typ tusen gånger, tror jag. Den fick det bli.

De goda råden haglade så till den milda grad att jag aggressivt vrålade till folk att HÅLLA KÄFT och inte säga ETT ORD TILL OM KLÄDER, INTE ETT ENDA JÄVLA OOOOOOOORD till om kläder. Detta förhindrade dock inte lite goda råd och tips samt några glada tillrop om att jag faktist var mycket FIIIIIIINARE i den här klänningen än i den andra, vilket ju bara sade att jag hade rätt - jag såg ut som ett svårt överviktigt luder från Amsterdam.

Bröllopet var super. På riktigt. Min bror var stilig och bruden var vacker och allt var frid och fröjd. Vacker miljö, god mat och rikligt med dricka. Såpass rikligt med dricka att min käre make idag ropade på Ralph. Och jag har varit piggare.

(Och jag måste bara sticka in med att säga att jag på ett sätt är tacksam för att svågern tappade colaflaskan - för annars hade dragkedjan gått sönder på bröllopet istället för hemma och DÅ hade det varit katastrof på riktigt.)

Två år...

2009-06-04T22:51:00.002+02:00

... för två år sedan låg jag i sängen och kved och vi ringde till bb lite då och då - för skulle det inte kanske möjligen vara så att man eventuellt kanske skulle få typ en bebis snart?

Om cirka en timme och tio minuter, för två år sedan så baxade jag in mig i bilen och de värsta 16 timmarna i mitt liv förlöpte.

Och i spjälsängen ligger just nu en koloss, en gigant, med pråmar istället för fötter och nanar gosigt. Samme lille koloss som idag tittade på sin far och frågade: Pappa, vad äter mammutar?

Upprepa frågan: Vad äter mammutar. Är man inte ganska... typ... utvecklad när man börjar ställa sådana frågor?

Hoppas bara att han inte är såpass utvecklad att han förstår att man skall få massa balla prylar när man fyller år - för jag har inte haft tid att köpa de balla prylar jag hade tänkt att ge honom. Jag hade inte ens köpt tillräckligt mycket presentpapper för att slå in den aptråkiga boken som jag tänker ge honom. Men gummistövlar får han. Men helikoptrar och flygplan på. Och en regnrock. Den gamla hederliga kondensversionen av en riktig ROCK. Med det lilla extra att det är en brandmansjacka med hatt. Och så får han ett par APFULA tygpjucks med ambulanser och brandbilar på. Och ett par strumpor med Stinky på. Och ett hantverksset med sticksåg. Inte en riktig sticksåg, men ändock. I kittet ingår även skyddsglasögon. Det är väl typ allt. På väg hem från jobbet i morgon så är det PANIKJAKT på en trehjuling, kan jag säga. För barnet SKALL ha en trehjuling I MORGON, so fucking help me God.

Småbarnsförälder

2009-06-01T09:14:00.002+02:00

AAAAAAAAARGH beskriver ungefär hela föräldraskapet med ett ord.

Antons näsa är fylld av äckligt snor som han delger alla möbler och även sin mor en masse. Han hostar skrällande och har feber.

Detta innebär att jag är hemma idag, fast jag HAR INTE TID. Men, barnet framför allt, det är ju en SJÄLVKLARHET, en ändå... SÅ FRUSTRERANDE.

Dessutom... Klockan är bara kvart över nio. Jag är dödstrött. Ty bara för att man är sjuk innebär inte att man saknar energi när man är 1 år, 11 månader och 362 dagar. Närå.

Om mamma skall ringa till jobbet och säga att hon inte kommer dit - då skall man kladda med yougurt och kaviarmacka för att visa att man faktiskt BEHÖVER bli sedd och bekräftad.

Och blöja behöver man ju inte byta bara för att man har sovit i den. Det är ett högst integritetskränkande ingrepp att byta blöja. Men att vilja sitta på pottan istället för att använda blöja är inte något alternativ.

När mamma talar med kollegor om vad som skall göras under dagen då är man i än större behov av bekräftelse. Vad gör man då? Man nyper kärringen tills blodvite uppstår.

När mamma vill titta på nyheterna så är det ett lysande tillfälle att blaska med sina vattenmuggar. Man har ju två - en blå och en gul. För först ville man ha den gula och därefter ville man inte ha den gula utan den blå. När det är vatten i båda kan man hälla ut det, bara för att kolla reaktionen.

När mamma blir förbannad och sätter sig framför datorn så är det av yttersta vikt att komma och vilja sitta i knät. Och titta Elifant på Google. Och bil. Och lassbil. Och storleende titta på modern och säga. "Mamma GLAD" vilket får mamma att gå sönder av dåligt samvete, för så himla illa är det ju inte att hälla vatten över golv, sig själv och bord och kleta runt med det med kaviarkletiga fingrar. Det går ju liksom bort.

Och så skall allt slängas och slitas sönder.

Ute skiner solen, det skall bli 26 grader idag. Jippie. Således för varmt och soligt för att dra ut en förkyld unge.

AAAAAAARGH...

MEN... Igår när jag nattade honom (och han vägrade sova i sin spjälsäng utan ville sova i den stora sängen, eller snarare ville inte sova överhuvudtaget men accepterade att nästan ligga ner i den stora sängen) så låg vi och lajjade med tårna. Vad gör min unge då?

Räknar till tio.

Jupp. Han började med sitt ett-två-FEEEEEEM som vanligt, men så räknade jag ett- två- TRE och ungen börjar fylla på med fyra fem sex su åtta nio TIIIIIIIÅ. Så jag gjorde det igen, och igen, och igen... Stolt som en liten frustrerad tupp var jag. Och är jag när ungen just nu håller på att dra ner sina föräldrars bäddmadrasser.

Hemsida

2009-05-31T23:48:00.002+02:00

Jag har filat på en hemsida ikväll. Ja, den är kattrelaterad. Jag MÅSTE ha en kattrelaterad hemsida om jag skall kunna sälja mina kattungar som jag kanske får.

Men JAG kan inget om hemsidor. Så jag gjorde en sådan där mallsida. Eftersom jag är av övertygelsen att du knappast regelmässigt går in på min kattblogg så ber jag dig därför, på den icke-kattrelaterade, bloggen att TROTS din aversion mot fyrfota pälsbollar knata in på min sida och därefter ge mig ett ärligt omdöme.

Bara så att du vet - bilden på lövet och dropparna är en MALL. Där skall det sitta någon kattrelaterad bild, så småningom, om jag väljer att fortsätta ha min sida på cybersite. Och jag väljer aktivt bort att ha det om det inte finns någon funktion som gör det möjligt att SJÄLV välja var i menyn de olika rubrikerna skall vara. Cybersite har tre poster obligatoriska - startsidan, som åtminstone gick att döpa om till "Hem", blogg (det HAR jag redan en. Men den kan jag inte länka till i menyn... Ett annat problem som jag INTE gillar) samt Gästbok. Därefter radar de upp MINA finfina sidor i BOKSTAVSORDNING. No like, men jag kommer nog på en lösning. Eller en annan aktör...
http://www.zeitgeist.cybersite.se

Bristande bevisning

2009-05-31T18:42:00.002+02:00

Idag har varit ytterligare en spännande dag i mitt liv, vid min ära.

Mitt livs andra morsdag är avklarad. Säg, hur har jag uppvaktats? Jag har... tja... jag har...

Och så har jag tagit min sjuka son till Slottskogen. Det var inte bara mitt fel, utan det var även faderns. Men sonen är, objektivt och dessvärre, sjuk. Hemma i morgon - det är jag det. MEN i Slottskogen, vid säldammen närmare bestämt träffade jag på en liten liten bebis som vägde treåtvå, det vill säga ungefär vad Anton var nere i när han vägde som minst. Och hon var så liiiiiiten. Och så sööööööt. Och hennes små tår var så guuuuuulliga, fast de var anmärkningsvärt långa. Det var nog det som gjorde dem extra gulliga.

Så tittade man ner i Briovagnen där min sjuka son satt. Min lille son. Min bebis. No more. Han var GIGANTISK! Jag har aldrig SETT ett så stort barn förut. Tittade tillbaks i barnvagnen. Så LIIIIIITEN, så SÖÖÖÖÖT. Tittade tillbaks till Briovagnen. Jeizshus - VAD HÄNDE DÄR? HUR hände det? NÄR hände det? Javisst är han världens vackraste barn, rent objektivt sett, och han är så klok och duktig och blablabla - men någon BEBIS är det tameffan inte. Har han NÅGONSIN varit sådär liiiiiiten? Någon måste skämta mig aprillo.

Från Slottskogen promenerade familjen Bra, eller Mindre Bra, kanske, ty det sjuka barnet somnade i sin briovagn och istället för att gå hem med honom promenixade vi vidare, mot Röda Sten. Fadern för att ta Älvsnabben hem, jag för att ta apostlahästarna uppför backen till Norra Sjöbergen.

Här kommer det som jag inte kan bevisa för dig. Du får lita på mitt ord!

Mina salladshuvuden ser ut som i en amerikansk reklamfilm!!! De är så vackra och så fulländade att... ja, JAG hade inte mage att slita upp dem ur marken. FAN att jag inte hade med mig kameran!

Och NIO squashfröer har förvandlats till lika många squashplantor, som jag planterade om. Och Mizunan hade grott utavbara helvete. Och BROCCOLI kommer jag att kunna gödsla med. Bokstavligen, för jag har inte plats att plantera ut alla, typ, trehundra plantorna. (Ok, överdrift - säg femti. Vill du ha några så hör av dig) Och PALMKÅLEN - överskott av det. Och RÖDBETORNA var jag tvungen att gallra så jag försökte peta i de bortgallrade och fick på så sätt en rad till. Bondbönorna är högre, ärtorna likaså och jordgubbarna blommar, smultronen med.

Negativt då?

TOLV, läs TOLV av mina sådda 66 störbönor i det stora störbönlandet har kommit upp. Mina vanliga bönor har blivit uppätna av något elakt djur som har kapat toppen på dem. De lär inte överleva.

Sparrisärtorna... Sådde ett helt land. Sex har kommit upp. Scharlottenlöken har överhuvudtaget inte visat sig. Bara TRE av mina sådda gula lökar har kommit... Vitlöken har förtvinat.

Men från den GODA sidan kan man ju konstatera att jag har mer plats för min broccoli! Och jag har säkert bränt någon liten kalori på mina fyra timmars hårt kroppsarbete i brännande solsken. Utan att bränna mig själv, ty jag har lärt mig min läxa och blivit polare med mr Solkräm.

Tre i en

2009-05-30T20:45:00.002+02:00

Jag skulle bli upphämtad klockan sju. I god tid, således. Inte FÖR god tid, men tillräcklig tid för att prata med arrangörer, småmecka lite, göra mig hemmastadd och ta mig en kaffe. Eventuellt en kaka också.

Fem i sju ringde chauffören och meddelade att hon skulle komma ungefär tio över. Tio över är inte för sent, tänkte jag. Vi har gott om tid. Tänkte jag. Jag kan sitta i bilen och gå igenom mitt föredrag, det här är BRA - jag kommer vara SÅ förberedd, tänkte jag.

Du vet redan vad som kommer.

Tio över stod jag ute på gatan och såg att mitt resesällskap redan kommit och stod utanför bilen och inväntade mig.

"YEEEEY" tänkte jag, "de är i tid, VI är i tid"

Glada körde vi för att lämna västkustens pärla.

"Bara nu inte bilen går sönder" sade M, och fortsatte "Men jag lagade den precis för elvatusen kronor så det skulle ju vara fan"

Jupp.

Tio minuter senare stod vi med en död bil strax innan Kållered. Tre kvinnor med en bil med motorhuven öppnad och låtsades att vi kunde NÅGOT om bilar.

En halvtimme senare stod vi åter på Heden och startade min bil. Som skulle tankas.

"We can make it" tänkte jag i Sandsjöbacka. "We CAN make it". Problemet är bara att jag har en automat. Och den ena kvinnan hade inte något körkort och den andra var inte helt ovillig, men ytterst tveksam till att köra automat.

Tid fanns inte för diskussion. DESSUTOM, tänkte jag, jag kör förmodligen snabbare och alltså hinner vi förhoppningsvis fram INNAN mitt föredrag börjar, och det är ju faktiskt BÄTTRE än att jag kommer alldeles för sent och påläst. Tänkte jag. Och körde.

Snittade runt... tja... jag körde "dubliravmedkörkortetfort" med råge.

Och....

Vi kom fram...I TID!!!

Inte nog med det - jag kunde ta en kaffe också.

Jag var andra ut. Före mig föreläste en författarinna, veterinär, genolog och proffsföredragshållare från Kalifornien om vitfläck och ärftlighet. Presentationen tog fem minuter under vilken hennes otroliga CV lästes upp. Hard act to follow. Dessutom utan paus. Mind U - kaffe hann jag med, men inte överlämnande av USB-pinne.

"Presentera dig så länge" viskade värdinnan och började fippla med datorn.

"Hej, hej" sade jag. "Jag heter allts..."

"DIN MICK FUNKAR INTE" vrålade en av de tvåhundra ansiktena framför mig.
"Nurå" frågade jag och hörde att min mick fungerade VISST det. Fortsatte således,
"Jag heter a.."
"Vi hör inte" vrålade någon annan på vänster flank. Uppenbarligen var det något fel med högtalaren som riktade sig mot vänster flank. Jag flyttade myggan högre upp på skjortan och vände mig mot bildskärmen. Min presentation var uppe. Skit i vad jag heter. Värdinnan hade presenterat mig. Det gjorde hon samtidigt som hon läste upp MIN cv. Alltså namnet, ungefär.

"Jag skall alltså tala med er om a..."
"Om du sätter myggan på andra sidan skjortslaget så hörs du nog bättre" skrek någon på vänstra flanken. Jag försökte gå henne tillmötes men fick myggan uppochner då så att det skrapade. Fippel, fippel, fippel.

"Åkej" tänkte jag. "Nu skall jag bara kissa på mig också. Sedan vaknar jag och klockan är sex och så skall jag duscha och gå ut på gatan och bli upphämtad och åka till Malmö" tänkte jag. "Inget att oroa sig över".

"Åkej" sade jag. Och använde pondusrösten. "Uppenbarligen är det något fel på ljudet på vänster flank. Ni får lyssna lite mer uppmärksamt" sade jag, "så skall jag försöka tala tydligt och upprepa det ni inte hör" sade jag. Och gav fan i ljudproblemen på vänster flank och började. Totalt utan att riktigt kunna ta upp den tråd jag tappat någonstans emellan att jag inte fick säga mitt namn och skrapet med myggan. Jag hade ju förihelvete inte gått igenom anteckningarna!

"babbelbabbelbabbel" sade jag och tittade ut över alla dessa ansikten. "Babbelibabbela" sade jag och kände att NU lossnar det - NU är jag på banan igen. Yes I am, yes I am. Saker börjar bli kul. Fick en fråga som jag klarade galant. Fick en fråga till, som jag klarade galant. "babbelibabbel" fortsatte jag, lite störd över avbrottet eftersom jag faktiskt SAGT att jag gärna väntade med frågorna till slutet. Så.

Igår skrev jag om min skräck för hostila kverulanter. Jupp. Mycket riktigt.
"Var står DET" frågades från vänster flank. Jag hoppade till och sade "EEEEEEEh. EEEEEEH" och tittade mot bildskärmen. Igår satt jag och nogsamt tog bort ALLA paragrafhänvisningar. Varför ha paragrafhänvisningar? Dumt och pretantiöst, tänkte jag igårkväll när jag satt och filade bort varenda en. Förvirrande, tänkte jag när jag deleatade.
"Eeeeeeh" fann jag mig själv yttra. "Eh... någonstans i början av köplagen" kved jag därefter men kom på att jag angav fel lag. "NÄ" ylade jag. "Någonstans i MITTEN av konsumentköplagen" sade jag. Varför i mitten? Det står fan inte i mitten. Det står någonstans i början och dessutom är det en e contrariogrej. Ville jag lägga till men försökte få upp godståget på den smalspåriga järnvägen från 1798 igen.
"babbelibab..." sade jag. Någon på första raden räckte upp handen.
"Ja?" sade jag och fick en fråga om införselregler och klassifiering av handelsvaror och jordbruksverkets yttranden.
"EEEEEEEEh" sade jag. "Nu är det ju AVTAL som jag skulle tala om så jag vet inte rik..." Frågan fortsatte.
"Eh" sade jag. MEN - fann mig. Oh, så stolt jag blev när jag fann mig. Nervös och svettig framför en helvetes massa folk som ställde massa frågor. Gjorde en snygg jag-vet-inte-men-om-jag-får-gissa-anser-jag-det-rimligt-att"-utläggning och var på banan igen. Kände mig ungefär som den där skitbilliga och apdåliga bilbanan brorsan hade när han var liten. Så fort man gasade så åkte bilen ur spåret och HEJ ut i rummet.
Frågorna haglade. Jag grejade dem. Tills
"MEN DU SADE JU PRECIS TVÄRT OM ALLDELES NYSS" Från hostila vänstra flanken. Började bli allvarligt RÄDD för vänster flank.
"Nja..." sade jag, "det gjorde jag ju inte..." och möttes av protester. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att förklara varför jag å ena sidan sade att man inte kan hoppa mellan de olika rollerna, men å andra sidan sade att man kan ha olika roller i olika situationer. Fann mig själv i ett retoriskt hörn. Gav upp - backade.
"Babbelibab" sade jag. Och fick fler frågor. Frågorna var som flugor på en komocka. De svärmade. Jag var låååångt ifrån den önskade banan.
"Men hur blir det...." frågade en kvinna. Intresserat.
"Jo" sade jag och triumferade, "Jag kommer till det precis...." Jag placerade fingret på tangentbordet, "NU" och tryckte.

Inte fan kom jag till det NU. Jag hade inte läst igenom mina anteckningar noga. Jag kommer till det sen. Senare.
"Jag kommer till det sen" sade jag och fortsatte. Och fortsatte och fortsatte och frågorna fortsatte och fortsatte och plötsligt var tiden all och jag fick panikavsluta och det fanns ingen tid för ytterligare frågor för det var lunch.

Fick massa applåder i alla fall. Antagligen av medömkan. Och värdinnan tackade för ett "engagerat" föredrag. Vet inte om hon med det menade virrigt. Fick en presang (som jag senare öppnade på fiket på Hallandsåsen) och såg mig skamset efter en utväg. Men jag kom inte ut. Folk ville fråga mer.

Na, ja. I slutet av dagen så åkte jag racerfort hem. Med undantag av ett snabbt kaffestopp på Hallandsåsen.

Ärligt - det kunde gått bättre. MEN - det kunde gått så inåthelvete mycket sämre. Kort sagt - ROCKAR gör jag inte. Men småjazzar.

När jag öppnade ytterdörren kom en ytterst snorig och förkyld son springande emot mig med ett jätteleende och han var SÅ glad att se mig. Och jag var så glad att se honom. Trots att han snorade ner mig.

Så, på en dag:
Mekaniker, föredragshållare och älskad moder. Det är inte lite det.

Nu skall jag surfa in på forum och se vad de säger om min prestation...

Att tala med bönder på bönders vis, och med de lärde på latin

2009-05-29T21:19:00.003+02:00

Nu är jag i princip färdig för morgondagen. Jag är i sanning ingen hejare på Powerpointpresentationer eller begränsningar, men jag tror tammefan jag har lyckats den här gången. Hoppas jag.

Det enda som återstår är:

- Att få skrivaren att funka så att jag har en pappersversion OM tekniken på plats skiter sig.
- Att vakna i tid i morgon bitti. Klockan sju blir jag upphämtad. Saken försvåras naturligtvis av det glas rödvin som står framför mig som belöning för en extremt svår arbetsveckas genomförande
- Att oroa mig för att jag har för mycket material
- Att oroa mig för att jag har för lite material
- Att oroa mig för att jag skall få frågor som jag inte kan svara på
- Att oroa mig för att någon hostil åhörare med viss kännedom ifrågasätter min tolkning av rättsläget och jag blir eh-eh-ehig eftersom jag inte gjort någon källförteckning och således saknar digniteter att namedroppa
- Att fejsa tvåhundrapers

och viktigast:

- Att bestämma vad jag skall ha på mig.

Min garderob är begränsad. Mycket begränsad. Mer begränsad än vad den var förra året, ty jag har ytterligare ökat i omfång och jag har inte haft fem minuter för klädinköp det senaste halvåret. Det finns internet, säger du. Mmm. Säger jag. Internet finns. Så även min dator anno dazumal som inte vill skicka mina beställningar. (Eller överföra mina finfina powerpointpresentationer till skrivaren, som jag är osäker på ens fungerar nuförtiden... Har jag toner? Återstår att se efter att lampan "data" har slutat blinka. Den började för... innan förra inlägget...)

Tre huvudspår finns i klädtemat.

Seriöst. Typ se ut som en jurist. Sätta upp håret och ta på sig en liten kavaj och kanske en kjol. Och de små ballerinorna med satinsnören. Samt läppglans i diskret rosa.

Annish. Jeans och rödrutig skjorta och... vilka skor? Hade mina vita jympapjuks hela dagen idag så de behöver vila... Mina små ballerinor med satinsnören? Sandalerna?

Crazy Cat Womanish. Strunta i att tvätta håret, urtvättad tisha i mansmodell och storlek (gärna med ett piffigt kattryck på. VAR HITTAR JAG EN SÅDAN KLOCKAN HALV TIO PÅ FREDAG KVÄLL???) och tillika urtvättade tights med gällivarehäng (JEISCHUS - var skall jag få tag på sådana vid den här tiden på dygnet?) och crocks (FAN - har inga sådana heller... Duger Heinzimans snedgågna, vita trätofflor som han av en outgrundlig anledning har i garderoben?) (Varför har han haft dem? Varför har han kvar dem? Varför dyngar inte jag dem? Är de för stora?)

Tänka, tänka, tänka. Vilket får mig att framstå i bäst dager????

För ordningens skull måste jag poängtera att kattfolk faktiskt inte regelmässigt klär sig Crazy Cat Womanish. När jag var i Ume så var det bara någon enstaka som ens var i närheten.

Ah, vaffan. Jag kör hard core Anna-style. Vida jeans, rutig skjorta och - nu vet jag att jag lever farligt - vita basketkängor.

Inshallah. So be it. Det är fullbordat.

Önska mig lycka till.

Sjungom studenter - men ge fan i att tuta!

2009-05-29T21:02:00.002+02:00

Nu är det igång igen. Ett år sedan sist.

De far runt på sina flak och vrålar att de är fan så bra. Fan vad de är bra. För de har tagit studenten - TJOHOOOOOOOO.

Och klänningarna är vita och banderollerna på flaken är lika fantasilösa som de var på min tid och skumpan den flödar och discomusiken dånar och allt är som på min tid.

Och man tänker - inte av grinig bitterhet och avundsjuka även om det naturligtvis är en komponent - att jaja, sjungom ni. Vänta tills i höst när ni ANTINGEN får sitta på Arbetsförmedlingen, jobba som barnflickor/husor i USA ELLER är tvugna att påbörja de resterande fyra åren av numera obligatorisk utbildning. Sjungom ni då. Då kommer jag att lyssna på hur fyfanvadbra ni är.

Förutom - om det inte är så att jag har blivit gammal och tappat minnet -
DET TUTAS!

Det tutas satan.

Det tutas så att tutorna överröstar det allt hesare vrålen redan vid niotiden. På morgonen.

Vad - tell me - VAD är det som gör att det är nödvändigt att använda signalhornet på fordonet, det som är till för att larma om fara (och i vissa fall markera ett oönskat beteende från idiotjäveln framför dig som inte kan köra bil) som någon slags partyflärp?

I vissa delar av världen tar man fram sina bössor när man vill fira och skjuter rakt upp i luften. Detta torde vara den skandinaviska motsvarigheten. Men då hade man i vart fall kunnat hoppas på att den där förflugna kulan rasade rakt ner i huvudet på sin avfyrare som någon slags gudomlig hämnd. Vad kan man hoppas på här? Att den stolte fadern fastnar med slipsen i tutknappen och kvävs?

Fejkost

2009-05-25T21:14:00.002+02:00

Min syster var ju på besök för inte så länge sedan. Hon informerade mig om att det finns fejkost. Och att fejkost ofta används på pizzerior.

Jag vet om att det finns skinka på korv och ägg på rulle, men begreppet fejkost hade jag aldrig hört. Jag lyssnade med stora öron...

"NÄÄÄÄÄÄÄÄ" sade jag andaktigt. "FEJKOST" Tänk vad de hittar på!

Lite senare samma dag så ondgjorde jag mig över den hemlige kocken och hans extremt sinnessjukt dåliga uppföljare.
"Skall det vara så jävla svårt att läsa en innehållsförteckning" fräste jag. Syrran försvarade de dumma och icke läskunniga konsumenterna och pratade om vilseledande och tjafs.
"BAH" sade jag. "Om man inte orkar läsa på innehållsförteckningen så kan man ju knappast säga att man är lurad" sade jag. Gammalkonservativ som jag är.

Häromdagen gjorde Heinziman varma mackor. Gudomligt goda varma mackor. Med KRISPIG ost på. Mumma, mumma.

"Tog du den rivna osten från frysen" frågade jag. Maken bekräftade. Jag drabbades av en inre oro. En gnagande misstanke och gick för att slå undan mina farhågor.

Jorå.

Fejkost. Jag hade köpt fejkost. På Netto, så klart.

Räkor

2009-05-25T20:53:00.003+02:00

Det är det mest begåvade jag kan komma på att skriva idag.

Räkor.

Jag skall äta räkor. Ett fantastiskt besjälat inlägg, verdad?

Och delge en liten katthistoria.

Jag tvingades köpa mat på Tulebo idag. Tvingades I say, eftersom jag inte hade tid att åka någonstans. Fyllda paprikor. Fyllda med salt och lite bränd ost på toppen.

I alla fall - jag vid salladsbordet då L just kommer för att fylla sin salladsskål med diverse mumsigheter som fyller Tulebos självutnämnda stora salladsbuffé (det vill säga bönor och kikärtor och isbergssallad och burkfefferonisar). På andra sidan den dignande buffén står konsulten Solarie-Erik med ytterligare en välstruken Tigerkostym och väljer mellan delikatesserna.

"Hur GÅR det med graviditeten" tjoar L.
"Jooooo" sade jag med emfas, "Det går så bra så. Igår tyckte jag mig känna i vart fall fyra knölar i magen"

Jag såg att konsulten tittade till. Sådär som när man hör något konstigt.
"Och vet du VAD" sade jag, "Igår fick jag mail om en möjlig köpare"
Solarie-Erik studsade till. Därefter fann han sig och tog en brödskiva.

Tredje gången gillt...

2009-05-23T19:47:00.002+02:00

...JA, jag vet att det är fånigt, MEN jag njuter just nu av att veta beräknat förlossingsdatum för den kära Linda och planerat namn på barnet som inte blir (eftersom barnet är könsbestämt till det andra könet).

Nu skall jag inte ytterligare belasta dig med inlägg...

En husmoders arbete...

2009-05-23T19:17:00.002+02:00

... tar aldrig slut.

Ja, jag var ute och busade lite igår. Inte bus som på den gamla goda tiden, närå, kläderna var sedliga och ingen dans på borden och inget klockan-är-fem-i-fem-bäst-att-hälla-i-sig-en-absinth men jag gick i alla fall hem när det var glaskross på avenyn. Därför var det inte med full förtjusning jag vaknade av glada barnskratt. Jag låtsades inte höra.

Tre katter låg på mig. En av dem med sjukligt vassa klor. Jag låtsades inte om dem.

Jag låg och ojade mig och drog mig lääääänge. Jag gick upp vid kvart över åtta. Sovmorgon á la småbarnsmor.

Jag drog runt i nattlinne hur länge som helst. Det gjorde inte så mycket. Min son trodde att det var en klänning.

Jag käkade en rostad macka vid tio och en massa brie. Därefter krängde jag på mig kläderna och åkte till lotten. Missmodig.

Missmodig? How come?

Därför att all min broccoli, all min persilja och alla mina 10 squashar (av sex olika sorter) och min palmkål haglade sönder. Därför att jag sådde bönorna för sent. Därför att ingenting blir som jag vill och varje år blir jag besviken på den där jävla jordplätten och ogräset är det enda som växer. Nä, förresten, jag brukar inte ens få kirskål att gro. Tänkte jag när jag åkte till lotten. Vädret var piss dessutom. Life sucks. And then you die. Tänkte jag.

Kom fram till lotten och insåg att jag var en duktig kicka som kletat solskyddsfaktor i mitt fortfarande röda anlete och på mina armar. Blev dock lite sur över att jag hade jeans som är för trånga att vika upp, för vädret var strålande. Och vad var mer strålande?

Min lott. Ok för att bönorna inte kommit upp särskilt mycket. Men tre av mina kvarvarande squashfrön hade grott. (Tråkiga sorter, dock...) Och mina broccolifrön, som jag slängde i tusen av för att jag tänkte att ingen av dem skulle ändå gro, hade grott varenda ett. Och palmkålen hade också kommit upp, ganska så många i alla fall. Och isbergssalladen hade kommit utavbarahelvete, och cossalladen också, för att inte tala om huvudsalladen och palsternackorna och silverlöken. (Den gula löken och charlottenlöken har emellertid valt att inte medverka i år. Men det var ändå en chansning det där med löken...) Och jordgubbsplantorna blommade, de är lite små, men de blommar. Smultronplantorna är dock stora som vinbärsbuskar och blommar satan. Det är MASSA kart på krusbären och svartvinbärsbusken och det verkar som att jag inte lyckades ta död på björnbären likförbannat. Bondbönorna är superfina och sprit- och sockerärtorna likaså. Rödbetorna hade grott jättefint, rädisorna också, morötterna med. Kronärtskockan såg inte ut att direkt TRIVAS, men lever i alla fall och tycks ha hälsan. Örterna lever. Dillen har kommit upp. Och det var tämligen prydligt. En lisa för själen. Rensade och klippte och hade mig och fick skäll av kleptomanparet. Men jag lyssnade bara med halva örat och tog inte åt mig nämnvärt men svarade heller inte emot. Ty de anklagade mig falskeligen för att inte hålla reda på min kirskål. Vilket jag i sanning gjort i år. DE däremot håller inte ordning på SIN kirskål, vilket har irriterat mig storligen eftersom MIN kirskål hålls i schack. DESSUTOM slänger de över småsten och skit till mig och trampar ner mina rabarber (det blir inget saftkok denna helgen trots allt - jag viker morgondagen åt ett besök hos min mor) så jag tog skällen med fattning. Kan ju inte säga till ett par, som är mellan nitti och döden att hålla käft och dra åt helvete, då får de ju hjärtinfarkt och jag vill inte ödsla MIN mobilräkning på att ringa 112. Hämnden kommer i sensommar då jag ämnar att stjäla av deras vinbär, på ett mindre ingripande sätt än när de fullkomligt länsade min krusbärsbuske. (Vittnen finns till detta illdåd.)

Ilade hem, slängde mig i duschen och spendrade eftermiddagen och tidig kväll på Liseberg där jag åkte Farfars bilar och Kaninresan. Inte ensam. Hans åkte karusell. Inte ensam. Anton fick en jätteanka. Inte av mig eller Hans utan av tre basketkillar som ville vara snälla. De såg väl på oss att Antons enda chans till en jätteanka var att de skulle ge bort sin stjärnvinst. (Det gjorde mig lite förvånad - killarna var typ 18, lite för coola och lite för... coola, helt enkelt, för att hoppa på en liten kille som lekte groda och skänka bort en töntig jätteanka. Men det gjorde de. De kollade in Anton som lekte groda och var tillräckligt ocoola för att tycka att det var kul, och så fantastiskt ocoola att de gav honom jätteankan... Det finns hopp om ungdomen. Basketungdomen, i alla fall...)

Nu skall det tacofixas och så vips är en riktig svennebananlördag tillända. Det enda problemet idag är hur jag skall prioritera min kväll. Robinson eller Schyffert.

Life is GOOOOD. Och lotten är tammefan en av områdets snyggare. Synd att jag inte hade kameran med mig...

Jag stjäl tillbaka (sic) mitt liv

2009-05-23T19:13:00.002+02:00

Igår så slog jag klackarna i taket. Eller i vart fall i trädäcket på Linnéterrassen. Kallt, men ljuvligt.

Jag var hemma i tid. Duktig kicka. Och rakt kunde jag gå också. Hon vederkvickte mig, den kära Å, det gjorde hon allt. Dock icke som vin i min strupe, utan vi körde bara schtora schtark. Och nötter.

Bättre röd än död

2009-05-21T20:47:00.002+02:00

"När jag gick till Willys" sade Jenny när jag träffade henne, "så tänkte jag att vädret kunde varit bättre. Men så kom jag på att det kunde varit JÄVLIGT mycket sämre"

Så rätt så. En kristihimmelfärs som började lite molnigt och ostadigt och "kommer det verkligen vara en god idé att picknicka" slutade i... genuin solbränna.

Bränna, alltså.

Mitt anlete är rött. Mina armar är röda. Mina kritvita smalben (som ju inte är att beskriva såsom "smal-" i och för sig, men du vet vad jag menar) har antagit en rosa ton som inte ser såvärst hälsosam ut.

Men solen sken. Vi åt. En hel brietårtbit gick åt. Och sex ölkorvar. Utöver rostbiffen, salladen, pastramin och ett halvkilo p-sallad... Vi drack. Rödvin, gubevars, men vi var faktiskt på Majorna, och där är sådant beteende helt ok. Jag skulle vilja säga att det är nödvändigt för att inte bli ivägjagad. Det var så musigt, så musigt så.

Jenny hade naturligtvis med sig kameran.

Heimat

2009-05-20T21:17:00.002+02:00

Idag var vi på Lilla Bommens konferenscenter. Jag parkerade vid kajen och gick till Lilla Bommen. Solen sken i mitt trötta anlete där jag promenixade längs drömmarnas kaj och jag tänkte att fan, Göteborg är allt vackert. Jag är glad att jag bor här. Här trivs jag.

Juggebåten som sålde cevapci eller vad det heter förut säljer inte längre cevapci eller vad det heter längre. Någon har satt upp en ny skylt. The Jade Boat står med sneda bokstäver på en plywoodskiva. Borgar för kvalitet. Livet vid kajen är föränderligt. Istället för att riskera salmonella från taskigt avsköljda grönsaker som ligger brevid taskigt friterade frittar och köttfärsrullar riskerar man nu att få salmonella av förmodat sjaskig sushi och thaihybridkäk. (För det var det den dåligt textade gatuprataren ville att man skulle köpa.)

Gick upp till Lilla Bommen.

Jeischus.

Varje gång jag går där får jag samma chockartade förvåningspanikångest.

Kärnvapenkriget har kommit och raderat ut mänskligheten. Inget är kvar mer än vindpinade gator som går linjerakt mellan öststatsarkitektur. Scary. Scary, I say.

Sätter min skalle på att Tjernobyl är mer idylliskt och pittoreskt än Lilla Bommen.

I grossess...

2009-05-20T19:17:00.002+02:00

Rosa tuttar - rosa tuttar - rosa tuttar!

Inte bara på Esther, vilket konstaterades igår (ja, jag vet, ämnet är förvisat till min andra blogg, menvaffan, det är GROSSESS vi talar om, stora grejer) utan även på allas vår LINDA.

Nu har ju jag, som en trogen stalker, vetat om detta i i vart fall ett par månader. Du kan fråga mig hur, men då måste jag döda dig. Alla mina arbetskamrater vet, men jag vill inte outa mitt syndiga leverne i skrift... Så jag åberopar amerikansk jurisdiktion och tar det femte tillägget.

Linda Rosing på tjocken... Ja... vad skall man säga... Istället för den där desperata Ensam-mamma-söker-frisören som är förlagan till Gulletussan så skall alltså Linda pryda varenda jävla söndagsbilaga med mammakläder högt och lågt. Linda skall uttala sig om preggolycka (fast visst är det mer pregg-olycka, egentligen?) och därefter babylycka och hon kommer att få sålt de första bilderna på bebisen till Aftonbladet. Men innan dess kommer hon naturligtvis förklara att anledningen till att hon inte är tillsammans med barnafadern längre är att de växte isär. Och att hon har träffat den riktiga kärleken. Som ser henne som den hon verkligen är. Som hon kan vara naturlig med. Gäääääsp.

Just nu ynglar folk av sig till höger och vänster. Inte en mage tom. Utom min, måste jag väl påpeka för tydlighetens skull.

Kontraproduktivt

2009-05-18T19:54:00.002+02:00

Min son stod på golvet under köksskåpen och grät så att tårarna sprutade.
"JOOOOOOOOOOOOOOS" vrålade han.

"Nämen, Anton" sade jag, lugnt och behärskat, "Du vet väl att du inte får juice bara sådär. Man dricker juice när något är fest och mys och inte varje dag" sade jag och kände mig som världens uslaste moder, då jag ämnar att trycka i mig en och en halv liter cola så fort jag kan och i smyg.

"SAAAAAAAAAAAAF" ändrade min son sig till. Han är inte dum. Funkar inte det ena, så kanske det andra.

"Lilla gubben" sade jag, pedagogiskt. "Vill du ha vatten"
"IIIIIIIIIINTE VATTEN" skrek min lidande son. Det skar i hjärtat på mig.
"Men Anton" lirkade jag, "Du DRACK ju faktiskt saft innan idag" (Kan detta ha något med den eviga strävan efter mer att göra?) "Och du får väl inte dricka saft och juice på dagis heller, gubben" (Jag försökte sålunda lägga en del av skulden på dagis. Fult av mig. Men jag kände det nödvändigt.)

"SAAAAAAAAAAAAF" vrålade barnet. Tårar trillade och han greppade efter en gul mugg i ren desperation.

"Vill du ha ett glas vatten" försökte jag och befriade honom från den smutsiga plastmuggen från diskmaskinen.

"IIIIIIIIIINTE VATTEN" upprepade min son.
"Är du törstig" frågade jag gulligullsigt.

"IIIIIIIINTE TÖSTIG" skrek barnet och tårarna sprutade som på Lille Skutt. Jag kunde inte hålla mig.

"Du" sade jag, "Jag arbetar dagligdags med utredningar, skall du veta. Det svaret du gav mig just nu var tämligen kontraproduktivt"

Barnet tittade på mig.

"IIIIIIIIINTE KONTAPODUKTIV" skrek han sedan.

So sorry. Jag tyckte det var skitkul. Egentligen roligt nog att belönas med ett stort glas saft, men eftersom jag är mamman från helvetet som förvägrar min son något roligt i denna värld så fick han ingen.

Grön gröt

2009-05-11T19:11:00.002+02:00

Mitt liv är så tråkigt att Proust skulle somna. Verdad.

Den stora nyheten är Grön Gröt. Jag gjorde sådan igår.

Min barndom färgades, liksom mina kläder, av diverse krämer. Inte cremer. Krämer. Min farmors jordgubbskräm var tammefan helt fantastisk. Stora jordgubbar i mjuk gegga, typ. Rabarberkräm med rabarberbitar som trådade sig lagom mycket och smakade rabarber som inte var sura.

Igår var jag uppe på lotten och lottade utavbarahelvete. Jag lottade från klockan halv elva fram till kvart över sju. Med mig hem hade jag rabarber. Vad göra med rabarberna?

Pajkatastrofen som jag talade om i tidigare inlägg renderade ju blott i några halvnöjda arbetskamraters svala uppskattning. Jag vill inte ha rabarber liggande i kylen nå´t mer! Något recept på rabarberchutney har jag inte - men jag känner någon som har som kan lämna det till mig, notch,notch - och rabarberkompott lät sjukt onödigt och sött. Saft var uteslutet, för jag har inga tomma flaskor. Förra sommarens laddning brände fast i min nya spis och möglade sedan i den stora gryta som härbärgerade den klibbiga vätskan i kylen.

KRÄM! skrek mitt inre. Gudomligt god rabarberkräm! DÅ kommer min son att älska mig och mina rabarber har kommit till nytta!

Jag läste receptet. Det lät inte så svårt. Hur svårt kan det vara med rabarberkräm? Skala rabarber, skära i två centimetersbitar, koka upp fyra deciliter vatten tillsammans med en deciliter vatten, kasta i rabarberna, låta dem koka sig mjuka och sedan hälla i två och en halv matsked potatismjöl utblandat i lite vätska och sedan vips skall det vara klart. Ärligt talat - man behöver inte vara Lallerstedt för det. Inte ens hemkunskapsfröken. Come to think about it - jag tror till och med att jag gjorde saftkräm på hemkunskapen.

Hur lång tid tar det då att att koka rabarber mjuka? Inte vet jag. Men fort gick det. Lite för mjuka blev de. Men men. Det fixar potatismjölet säkert tänkte jag och vispade i lite vatten i potatismjölet, varpå jag stod med en klump potatismjölgegga i ett decilitermått.

Mera vatten gjorde geggan nästan rinnig. Jag hällde i och rörde om varpå de sista resterna av tvåcentimetersrabarberbitar försvann. Men krämen var lika lös.

Undra, undra... Tänkte jag och hällde i ytterligare lite vatten i ytterligare en matsked potatismjöl och hällde i krämen och rörde lite halvhjärtat. Ingen koagulering, inte. (Koagulerar potatismjöl? Äh, du fattar vad jag menar...)

Härsknade till och rörde lite upprört. En geggaklump uppenbarade sig. Potatismjölet hade minsann gjort sitt jobb. I en klump. Tog bort klumpen. Tog bort ytterligare en klump. Hällde i nytt potatismjöl. Det liknade kräm. Köpekräm. Sådan där ruggugglebillig med bara vatten och färgämnen, fast med lite trådar i också. Grön.

Smakade av.

FY I HELVETE vad sockersöttsliskigt! En svag nyans av rabarber någonstans fanns det i alla fall.

"Vill du ha KRÄM" frågade jag min älskade avkomma. Föga förvånande möttes jag av ett

"NÄÄÄÄÄÄÄÄ KRÄM" följt av ett hysteriskt utbrott med tillhörande tårar. Ett enkelt "Nej tack" hade räckt.

Nu är jag mor, och därmed manipulativ.

"Vill du ha GRÖN GRÖT" frågade jag. Det ville min son. Så han åt grön gröt och vi borstade tänderna extra noggrant i gårkväll.

I morse, när jag tog den gröna gröten ur kylskåpet för att blanda med min sons havregrynsgröt så fanns där sådana där potatismjölklumpar i den. Bildas det potatismjölklumpar i avsvalnad grön gröt? Jag lär aldrig få veta, för nästa gång blir det rabarberkompott och rabarberchutney och rabarbersaft, om jag så får förvara det i ursköljda ölburkar.

Och ikväll ville sonen INTE ha grön gröt. Otacksamma stycke.

Och chef Ramsey lär inte ta mig som adept.